Livet rullar vidare

Har gjort ett tillgänglighetsuppdrag idag. Sandvikens kommuns stadshus har kontrollerats. Det ska poängteras att kommunen väljer en lightversion och gör ingen fullständig riktig regelrätt inventering, men "tillgänglighetstänket" är förhållandevis inplanterat bland politiker och tjänstemän, och det är bra. Frågan är bara hur mycket jag kan kräva? Lightversionen beror troligvis på en kombination av otillräckliga personalresurser och pengabrist. Ska jag nöja mig med det? Naturligtvis hinner jag knappt börja förrän en otillgänglighet dyker upp. Trots att det bara handlade om en lightvariant ramlade jag över ett 30-tal fel inom stadshusets fem våningsplan. En av de allvarligaste handlar om att rörelsehindrade måste ha större blåsor eftersom det inte finns någon tillgänglig toalett på bottenvåningen. Eller ska jag nöja mig med att åka lite extra hiss varje gång jag behöver uträtta mina behov? Alla kan idag inte obehindrat ta på sig ett förtroendeuppdrag som politiker eftersom fullmäktigesalens talarstol är oåtkommlig, det finns ingen tillgänglig information för dyslektiker eller synsvaga och det saknas hörselslingor nästan överallt. Eller ska jag nöja mig med en bärbar mikrofon bredvid talarstolen, att någon ger läshjälp eller hänvisas till en pdf-fil på hemsidan och att man i alla fall planerar inköp av bärbara hörselhjälpmedel? Det finns heller ingen godkänd utrymningsplan så rörelsehindrade, hörsel- och synsvaga riskerar att inte ta sig ut om stadshuset börjar brinna. Eller ska jag nöja mig med det också? Om några halta, lytta, rullstolsanvändare, hörsel- och synsvaga brinner inne ger det ju kommunen generellt bara mindre problem?