Things they change my friend
Det är i slutet av 80-talet. Högstadiedisko i Björksätraskolans aula. Luften är kompakt kladdig av svett från hundratals adrenalinsprudlande pubertetsungdomar som tror de är vuxna. En av dem är jag. I petflaskan med apelsinetikett, slängd i en buske på skolgården, finns slumpen kvar. Den innehåller inte bara Fanta. Det luktar bränt eftersom ett inomhusfyrverkeri gnistrat sig fast på aulans trägolv. Kvällen sätter sina spår. Både på trägolvet och i mig. Trångt, varmt och en obegriplig jag-klarar-allt-i-livet-känsla. Jag fingrar på drivringarna och får rullstolen att snurra på bakhjulen till Samantha Fox. Den där skitsnygga tjejen i parallellklassen, som stannar och håller mig sällskap när skolskjutstaxin är sen, dansar bredvid. Egentligen är hon där med sina kompisar men hon är bara en halv meter från mig så det känns som om vi är ett par. Tillsammans i evigheter tills döden skiljer oss åt. Så hörs plötsligt Europe i högtalarna.
”When lights go down, I see no reason”.
De flesta flyr från dansgolvet.
”For you to cry. We've been through this before”.
Luften tjocknar och det borde bero på rökmaskinens bolmande.
”In every time, in every season, God knows I've tried. So please don't ask for more”.
En modig tanke flyger in i skallen men törs inte landa utan flyger vidare.
”Can't you see it in my eyes? This might be our last goodbye”.
Hon är en av alla som lägger armarna runt någons hals. Jag sitter bredvid dansgolvet och tittar på.
”Carrie, Carrie, things they change my friend”.
Det är lördag. Året är 2010. Det är Getaway Festival i Gävle och Europe står på scenen. Minst tusen fiskmåsar i lufen. Vinden har vänt. Jag vet eftersom det luktar kaffe. Joey Tempest byter ackord.
”Carrie, Carrie, maybe we'll meet again somewhere again”.
Och jag fortsätter åka tidsmaskin.
Kommentarer
Trackback
