Livet rullar vidare

Nu har vi bråkat, tjatat, protesterat och bildligt kastat gatsten i åtta år. Massor av organisationer och företag har en gång per år förenats och tillsammans gått ut på gator och torg. Först betraktades det som en engångsföreteelse men sakta men säkert har fler maktavare tagit till sig budskapet. Demonstrationerna har blivit fler och större, i år hittade jag politiker från alla partier med i demonstrationstågen. Inom politiken går det oftast långsamt, och generellt fruktansvärt långsamt inom handikappolitiken. Å ena sidan håller jag med dem som anser att ingenting händer, men samtidigt vill jag vara tydlig med att allt inte är nattsvart. Otillgängligheten minskar faktiskt och vårt samhälle blir allt mer användbart för alla. Men det går för långsamt och för att skynda på utvecklingen behövs både en morot och en piska. 2011 arrangeras Marschen för tillgänglighet för nionde året i rad för att införa piskan. För att det ska gå fortare behövs en ny lag som gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott. Boka lördagen den 4 juni i din kalender redan i dag. Men för att det ska gå fortare önskar jag mig även en morot. I dag har vi ROT- och RUT-avdrag, jag vill även se ett RAMP-avdrag. Det får absolut inte handla om bidrag så att ramper eller andra tillgänglighetsåtgärder görs ur ett välgörenhetsperspektiv. Ett RAMP-avdrag handlar helt enkelt om att alla som bygger om och gör verksamheten tillgänglig kan dra av halva arbetskostnaden i nästa deklaration.

Jag har hittat en ny sajt som har rörelsehinderfrågor i fokus. Egentligen vet jag inte hur länge den funnits på nätet, men för mig är det en ny upptäckt som jag gärna delar med mig av. För några dagar sedan fick jag kontakt med Sven Aivert som ansvarar för två intressegrupper på iFokus.se. Sven är synskadad men arbetar inte bara med synskadade.ifokus.se/. Han brinner till hundra procent för alla handikappolitiska frågor och driver även rörelsehinder.ifokus.se/ där jag sedan några timmar är medlem.  Personligen har jag ännu inte bestämt hur mycket tid och energi jag ska lägga ner på iFokus-sajten, men jag ska i alla fall ge den en chans. Kanske provar jag den bara i några veckor och tappar sedan intresset, eller så fastnar jag till hundra procent och till och med byter bloggverktyg. Med hjälp av iFokus.se kan man nämligen även blogga på ungefär samma sätt som det bloggverktyg jag använder i dag. Eftersom mitt arbete som tillgänglighetskonsult naturligtvis gör att jag vill använda en tillgänglig blogg som kan läsas av alla ska jag ta försöka ta reda på vilken blogg som är bäst. Kan du hjälpa mig? Vet du vilken blogg som lättast kan läsas av exempelvis en synskadad/blind så vill jag gärna har tips och råd.

Nu är ännu ett föreläsningsuppdrag bokat. Den 23 november, mellan klockan 19.30-21.15, föreläser jag på Lyckebo kyrka i Storvreta. Alla i närheten av Uppsala- och Gävleområdet kan förstås komma och lyssna. Som vanligt ska mitt föreläsningsprogram naturligtvis handla om tillgänglighet- och bemötandefrågor.

I söndags firade jag FN-dagen genom en 24-timmarskryssning till Åland. DHRs Gävleavdelning arrangerade resan på den förhållandevis tillgängliga Birkabåten. Samtidigt som jag mumsade i mig buffén tänkte jag på vårt land som ratificerade FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar i slutet av 2008. Det har gått några år nu men frågan är om konventionen förbättrat situationen för funktionshindrade. Har våra rättigheter stärkts? När jag satt där i baren med en paraplydrink insåg jag att Sverige har mycket kvar att göra innan vi lever upp till konventionens alla krav. Vårt samhälle blir sakta men säkert mer tillgängligt och användbart men det går sakta. Vi har plan- och bygglagar som inte följs och inga mål i Sveriges nationella handlingsplan för handikappolitiken uppnås. Strax innan vi kom ut på öppet hav tänkte jag på framtiden. Jag ser fram emot den närmaste tiden då Sverige ska utmanas av en FN-kommitté. Regeringen, riksdagen, kommunerna och landstingen, alla ska de kontrolleras hur bra eller dåligt de lever upp till konventionen. Trots att utredningen inte börjat, att ingen ännu formulerat de bokstäver som tillsammans ska bilda rapportens ord, vet både du och jag att Sverige kommer att få rejält med smisk. Det ska bli grymt spännande att följa hur våra kära politiker agerar när kritiken haglar. Förhoppningsvis ställer det till med mer besvär än fjolårets snökaos för SJ. Samtidigt som jag köpte godis i taxfreebutiken passade jag på att utforma min strategi för hur jag kan använda FN-konventionen som ett kraftfullt instrument för en rättvisare värld. Och när vi nästan var framme i Mariehamn, när jag låg och snarkade i hytten, drömde jag om ett tillgängligt Sverige med förändrade attityder kring funktionshinderfrågan.

Den 11 september arrangerade DHR en temadag i Sandviken för att lyfta tillgänglighetsfrågan i valrörelsen. En punkt på dagordningen handlade om Institutet för Human Teknologi, IHT. Verksamhetsledaren Olle Östlin berättade att IHT är en ideell förening, bildad av NITA - Nationellt IT-användarcentrum vid Uppsala Universitet, Bollnäs Kommun och World Internet Institute. Föreningen arbetar för att hela samhället ska fungera för alla människor och ser tillgänglighet som en mänsklig rättighet. De tar avstamp i "Design för alla" -principen vilket inte bara betyder att varor, produkter och tjänster ska vara användbara för alla, de ska också vara användvärda (så attraktiva att de är värda att använda).

Genom att arbeta med så kallade brukarpaneler tar de reda på om varor, produkter och tjänster uppfyller goda estetiska krav utifrån användarnas behov och förutsättningar. IHT:s tester, analyser och utbildningar, utifrån tillgänglighets- och användbarhetsperspektiv, hjälper företag. Brukarpanelernas råd, tips och utvärderingar har hjälpt många företag att skapa tillväxt. Brukarpanelernas insatser är fantastiska och det finns redan positiva exempel på företag som låtit sina produkter hårdtestats av IHT och därefter ökat omsättningen radikalt. Jag är dock tveksam kring en avgörande detalj. Frågan är hur kunskapen och erfarenheten bland brukarpanelernas deltagarer värderas?

En mängd individer med olika funktionsnedsättningar använder sin dyrbara tid för att åka till Bollnäs. De delar med sig av sin unika, ovärderliga kunskap vilket leder till att företag tjänar mer pengar. Frågan är vad de funktionsnedsatta får för erkättning för det? Ska de rörelsehindrade, synskadade och hörselskadade i brukarpanelerna nöja sig med en känsla av tacksamhet eftersom företag lyssnar på dem och exempelvis gör om förpackningar så funktionsnedsatta inte behöver hjälp att öppna. Handlar det om att Institutet för Human Teknologi utnyttjar funktionsnedsatta? Vad tror du att brukarpanelernas deltagare får när ett företag ökar omsättningen med tio procent tack vare de funktionsnedsattas tester?

I dag har jag varit lite ledig för att ladda batterierna efter flera dagars föreläsningar. Men min lediga dag är naturligtvis något som inte utnyttjas maximalt. Eftersom det mesta i mitt liv handlar om tillgänglighet- och bemötandefrågor handlar förstårs även filmerna om dessa aktuella ämnen. För det första har jag tittat närmare på en intressant konferens om standardiseringsfrågan.



För det andra har jag lyssnat till självaste president Obama som nyss undertecknade och därmed godkände en ny lag för ökad tillgänglighet till kommunikation och video för människor som är blinda, döva eller har en synskada. Synd att filmen inte handlar om att Sveriges stadsminister gör samma sak.

Nu är jag hemma igen. Efter Blue man groups coola föreställning i Stockholm och mina fyra föreläsningar i Piteå, Storuman och Svenstavik är jag nu riktigt trött. Men innan jag får sova ska jag gå igenom närmare 300 mail.

I dag åker jag till Stockholm för att se blue man group. På lördag flyger jag till Piteå där jag föreläser under söndagen och måndagen. På tisdag åker jag till Storuman där jag föreläser på kvällen och på onsdag föreläser jag i Svenstavik. Jag kommer inte hem igen förrän på torsdag så du förstår säkert varför min nästa uppdatering av bloggen inte blir förrän den 21 oktober.

Allt började med att väckarklockan ringde klockan sju. En dusch, frukost och en statusuppdatering på Facebook och sedan var jag på väg till konserthuset i Gävle där Handisam, i samarbete med Agenda 50 och SKL, arrangerade en temadag om Sveriges nya FN-konvention. Det handlade naturligtvis om konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Representanter från handikapprörelsen var där och politiker och tjänstemän från landstinget och Gävleborgs kommuner var inbjudna. Ja... Några av politikerna och tjänstemännen var också där, men personligen förstår jag inte varför intresset inte är större. Mina tankar går till strutsen som stoppar huvudet i sanden. Det man inte vet eller ser, det finns inte. De politiker eller tjänsteman som inte var med och lärde sig om den nya FN-konventionens krav kanske tror att det man inte vet behöver man heller inte ta ansvar för. Som att exempelvis ta tillgänglighetsfrågan på allvar.

Men den som går ut i trafiken hur som helst och riskerar att bli påkörd kan inte skylla på att man inte lärt sig stå still vid röd gubbe. Det finns lagar och regler, bestämmelser som ska följas vare sig man vill eller inte. De politiker och tjänstemän som trots allt var med i dag fick lära sig vad konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning innebär. Tack vare skickliga föreläsare och ett blandat program av gruppövningar, tung terio och lättsamma inslag lyckades till och med jag förstå innehållet i FN-konventionens 50-tal artiklar. Jag, och alla andra som var med, fick ett välsmakande prov på hur kommuner och landsting kan använda konventionen i all verksamhet varje dag. Det känns positivt att de politiker och tjänstemän som var med nu lärt sig något nytt, och på sikt kommer deras medvetenhet av FN-konventionen naturligtvis skapa tillväxt och göra deras kommuner tillgängligare och attraktivare för alla. De som valde bort dagens konferens är det lite synd om. Jag är övertygad om att de tappat i konkurenskraft, har långt ifrån samma kompetens och missade helt enkelt en givande dag.

Men hur vann jag en t-shirt då? Under konferensen arrangerades en tävling där kreativa idéer belönades. Nej... anledningen till att jag vann handlar inte om att jag kläckte en kreativ idé. Jag svarade bara på frågan ”är det någon av FN-konventionens artiklar som inte är viktig och kan plockas bort?”. Svaret var enkelt. Artikel nummer 48 borde bort. Den har rubriken ”Uppsägning” och handlar om att alla länder som skrivit under FN-konventionen har rätt att skriftligt skicka in ett dokument och ett år senare lämna konventionen. Så får det ju inte vara, tycker jag. Alla länder borde tvingas skriva under FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, tvingas följa alla artiklar till hundra procent och aldrig får de lämna konventionen.

Vissa datum är speciella. I dag är det exempelvis en söndag med tre tior, 2010-10-10. Eftersom siffran tio är dagens "tema" har jag av någon anledning samlat på mig fyra handikappolitiska grejer, allt från nyheter och kommande intressanta saker till solskenshistorier och föreläsningsuppdrag.

1. Nästa vecka är både inspirerande och spännande för mig. Måndag och tisdag befinner jag mig i Stockholm på en nätverksträff för tillgänglighetskonsulter. På onsdag utbildas jag i den nya FN-konventionen i mänskliga rättigheter för personer med en funktionsnedsättning och har DHR-styrelsemöte. Under torsdagen sitter jag på möte med landstingets samverkansgrupp för handikappolitiska frågor, på fredag ser jag Blue man group i Stockholm och på lördag flyger jag till Piteå och inleder en norrlandsturné med fyra föreläsningar under fem dagar i Piteå, Storuman och Svenstavik.

2. Fredagen den 10 december firas den Internationella dagen för mänskliga rättigheter genom en stor konferens på Arlanda. Under rubriken "En framtid för alla" ska deltagarna få en inblick i framtidens handikappolitik och även få kunskap om vilka redskap som finns för att få verksamheter att följa den nya FN-konventionen. En av de medverkande är författaren Jonas Hassen Khemiri som bland annat skrivit "Ett öga rött".

3. Hotellkedjan Scandic är sedan tidigare känd för sitt arbete med att försöka göra hotellen så användbara som möjligt för alla. Nu har de öppnat Scandic Oslo Airport och försökt tänka på alla former av funktionsnedsättningar, allt från rörelsehinder och allergier till nedsatt syn eller hörsel. Man kommer in med rullstol i alla 245 rum. Samtliga rum fungerar som allergirum och alla publika ytor på hotellet är allergianpassade. Efter att ha följt en modell med 110 tillgänglighetspunkter och utbildat personalen påstås Scandichotellet vara Europas mest tillgängliga alternativ.


4. Den här solskenshistorien visar att det går att förändra. De som verkligen bestämmer sig för att göra någonting åt otillgänglighet kan göra skillnad. När rullstolsburna Zanna Nilsson tog kontakt med ICA-bankens VD Meta Troell och påpekade att kortavdragaren för självskanning satt för högt i hennes ICA-butik hände det grejer. Inom ett dygn tog Meta Troell kontakt med projektledaren för införandet av självskanning i ICA-butiker och vips fixades en anordning som går att fästa på kortavdragaren så den blir flexibel i höjdled och går att vinkla.

Tillsammans med Boverket har Sveriges kommuner och landsting (SKL), i samverkan med Handisam och Länsstyrelsen, gjort en informationssatsning kring enkelt avhjälpta hinder. Det har handlat om att tio byggnader och gatumiljöer i kommuner har inventerats. Resultatet har sammanställts i så kallade spindeldiagram och skickats till SKL. Ett spindeldiagram är en ”bild” som berättar hur mycket av enkelt avhjälpta hinder som återstår att åtgärda i de utvalda byggnaderna/miljöerna. I några kommuner har arbetet gjorts av utomstående tillgänglighetskonsulter, i andra har kommunernas egna tjänstemän gjort jobbet. Personligen har jag gjort all inventering och redovisning för Vaxholms kommun. Just nu pysslar SKL med att sammanställa alla inventeringsrapporter och snart presenterar de hela resultatet. Men jag kan redan nu avslöja en del. Det har bland annat visat sig att små kommuner generellt är bättre än stora. Sammanställningen har också kommit fram till att tillgängligheten generellt är bäst i gatumiljöer och sämst i skolorna.

Det är närmare 85 procent av landets kommuner som svarat. Informationssatsningen har blivit ett positiv projekt eftersom den ökat intresset kring tillgänglighetsfrågan i många kommuner. Tack vare blåslampan från SKL har ämnet ”tvingats” upp på dagordningen och många kommuner som haft ett svalt intresse har nu fått fart på tillgänglighetsarbetet. Samtidigt finns en del negativa faktorer. Inventerinsformulären har fått hård kritik och anses inte fulländande, det har visat sig att inventeringsformulären inte beaktat alla tillgänglighetskrav. Ett annat problem är att endast tio byggnader och gatumiljöer kontrollerats. De kommuner med exempelvis två idrottsanläggningar, flera skolor, äldreboenden och bibliotek har därför själva kunnat välja att inventera och redovisa de mest tillgängliga alternativen. Om någon har velat har man kunnat ta de byggnader och gatumiljöer med störst otillgänglighet och sopat dem under mattan. Många kommuner har själva valt att granska sin egen tillgänglighet med egna tjänstemän istället för att anlita utomstående tillgänglighetskonsulter med lång erfarenhet och stor helhetskunskap kring frågan. Jag har hört skvaller om att kommuners tjänstemän valt att vara ”snälla” i tillgänglighetsbedömningen för att visa sina kommuner från den bästa sidan.

Jag tror det behövs fler som lyfter funkisperspektivet i samhället på ett anorlunda sätt. Figurer som å ena sidan blir hjältar och förebilder för individer med en funktionsnedsättning och å andra sidan ökar medvetenheten och förståelsen bland ickefunkisar. Och det blir ännu bättre om figuren samtidigt gör allt för att ta bort fördommar och vänder ut och in på en ofta steriotyp bild som finns bland många som tror sig veta hur en fukis är. Fram för fler funktionsnedsatta superhjältar.

Den senaste superhjälten heter Silver Scorpion och är en muslimsk pojke i rullstol som har förmågan att styra metaller med tankekraft. Pojken har blivit av med benen efter att ha klivit på en mina. Idén till seriehjälten kom när amerikanen Jay Snyder hörde president Obama prata om att sträcka ut en hand till den muslimska världen. Jay Snyder åkte till Syrien och tillsammans med funktionsnedsatta ungdomar föddes en ny superhjälte. Ungdomarnas idéer har nu gjort att en ny serietidning planeras dyka upp med den första upplagan i november på både arabiska och engelska. Vem tar på sig uppdraget att översätta till svenska och lansera superhjälpten i Sverige? Jag ser redan nu fram emot den svenska versionen i kiosker, butiker och bensinstationers tidningsställ i mitten av december. Och blir det verklighet är det ingen tvekan om vad mina vänner och släktingar ska få i "hjulklapp".

Visste du att FN:s generalförsamling antog en resolution 1954 där man rekommenderar alla länder att inrätta en internationell barndag? Man gav ländernas regeringar i uppdrag att sjävla välja en dag som passar men föreslog att barns situation världen över skulle uppmärksammas första måndagen i oktober. I Sverige har alltsedan dess dagen varit en Internationell barndag. Jag hoppas att ett extra fokus sätts på barn med speciella behov. Det handlar om allt från studiestöd till skolelever och tillgängliga lekplatser och skolor till livsavgörande hjälpmedel, medicin och tillgängliga fritidsgårdar och idrottshallar. Men tittar du i dagens kalendrar står det endast i få fall "Internationella barndagen" på dagens datum. Sedan 1999 står det att vi inte får glömma att fira kanelbullens dag. Jag respekterar Kaeth Gardestedt, på den tiden projektansvarig på Hembakningsrådet, som instiftade dagen och tar en stor tugga av ett gott bakverk till kaffet. Samtidigt funderar jag hur media tänker när tevenyheterna, tidningsjournalister och radiopratare lägger mest energi på bullar istället för barns rättigheter. Sveriges barnrättsorganisationer samlas inte förrän den 20 november som också är ett betydelsefullt FN-datum. 1959 antogs nämligen FN:s deklaration om barnets rättigheter och exakt 30 år senare antogs Barnkonventionen den 20 november. Så visst är det bra att uppmärksamma barnen i slutet av november, men barnets rättigheter är så viktiga att jag tycker de borde lyftas fram även i dag. Kan vi inte tillsammans åtminstonde komma överrens om att alla ungar i dag bjuds på en varsin kanelbulle?

Jag har fått ännu ett föreläsningsuppdrag. Torsdagen den 11 november åker jag till Kalmar för att utbilda kommunens politiker och tjänstemän i tillgänglighet- och bemötandefrågor. Föreläsningen genomförs mellan klockan 13.00-15.30.

Innan riksdagsvalet 2010 hörde jag ett rykte, man sa att det snickrades, fixades och delvis byggdes om i maktens korridorer. I vårt lands demokratiska historia har vi aldrig haft en rullstolsanvändande politiker i regeringen eller riksdagen. Många har kandiderat under åren men bara valts in till beslutande förtroendeuppdrag på kommun- eller landstingsnivå. Men den här gången skulle det hända, många trodde så starkt på att ett nytt kapitel skulle skrivas i svensk historia att man redan innan valresultatet plockade bort lite otillgänglighet här och där. Personligen kände jag ett pirr i magen för nu skulle det verkligen hända, och min magkänsla fick rätt.

Sverige har fått landets första rullstolsburna riksdagspolitiker. Min första reaktion var glädje och en sprudlande förväntan inför de kommande fyra åren. Men så upptäckte jag att det inte var David Lega, Jesper Odelberg eller någon av de andra som kandiderat. Mitt pirr i magen inför valet förvandlades till illasmakande magsyra och jag tvingades ta en tablett mot halsbrännan. Just nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Sveriges första rullstolsburna riksdagsledamot heter Lars Isovaara, kommer från Skellefteå och är Sverigedemokrat. Jag vet inte vad han har för åsikt i tillgänglighetsfrågan, och ska jag vara helt ärligt så är jag inte intresserad av vad han tycker.

När jag arbetar som tillgänglighetskonsult i mitt företag, har förtroendeuppdrag genom DHR eller skriver blogginlägg är jag noga med att vara partipolitiskt oberoende. Det betyder att jag ger positiva kommentarer och utdelar guldstjärnor till alla som gör bra saker för att öka tillgängligheten samtidigt som jag bråkar på dem som misslyckas. Vilken organisation, vilket parti eller vilken skostorlek det handlar om på den person som gjort något bra eller dåligt spelar ingen roll. Men när det gäller den värdegrund som Sverigedemokraterna står för måste jag ta ställning. Eftersom jag tar fullständigt avstånd från främlingsfientlighet, ställer jag mig bakom handikapporganisationernas ställningstagande till hundra procent.