Livet rullar vidare

Landstinget i Gävleborg har verkställt en paragraf från 1986 och plötsligt är ingenting sig likt. Deras iver att spara pengar har vänt upp och ned på deras hjälpmedelsansvar. För mig innebär det drastiska konsekvenser då beslutsfattarna ifrågasätter vad ett hjälpmedel är. Det betyder att den som brutit ett ben får en gratis rollator som en del i behandlingen för att tillfriskna. Vill någon däremot införskaffa ett extra stöd för att ta en promenad i förebyggande syfte, för att hålla sig i form, behövs en egen plånbok med många tusenlappar för att köpa sig en egen rollator.

I dag efter jobbet kom jag för nära köpcentrumets anslagstavla efter att ha köpt ett smörgåspålägg till kvällsmackan. Jag lyckades ta mig hem men nu har hålet i mitt rullstolsdäck från anslagstavlans häftstift gjort att all luft är borta. Förr behövde jag bara ringa hjälpmedelscentralen och vips kom någon likt underrättelsetjänstens "Men in black" och raderade ut alla problem genom att gratis laga hålet eller byta slang. I dag är landstingsservicen, med en räkning på reservdelar, reseersättning samt arbetskostnader, dyrare än om däcket lämnas till stans cykelleverantör. Pengar som jag tvingas betala.

Cykelverkstans ägare vill hjälpa mig. Han ser det som en ny marknad när personer med en funktionsnedsättning tröttnat på landstingets byråkrati. Jag oroar mig för högre levnadskostnader. Vi går mot ett samhälle med ökat egenansvar när marknaden släpps fri. Leder det till billigare hjälpmedel? Om privata företagare ser att de tjänar pengar på produkterna ökar säkert utvecklandet av nya och förbättrade redskap, men jag bekymrar mig för att klassamhället stärks. Den som har pengar kan promenera ut i parken med rollatorn och ge duvorna mat samtidigt som den med sämre ekonomi får titta på från balkongen. Är det meningen att mina pengar ska användas till att laga punktering så att jag inte har råd att följa med kompisarna ut i helgen? Om någon ska betala är det köpcentrumets städpersonal som slarvat med att borsta bort häftstift från golvet.

Landstinget försvarar sig med att hävda att funktionshinderorganisationerna alltid arbetar för ett rättvist samhälle där alla behandlas lika. De säger att ett likvärdigt liv också innebär samma krav på personer med en funktionsnedsättning som alla andra. Om en gående får punktering på ett cykeldäck måste hon själv bekosta reparationen, därför ska det vara lika för mig. Jag håller inte med. Mitt punkterade däck är som om du fått foten avhuggen. Den gående kan välja att laga däcket när ekonomin tillåter, för mig måste reparationen ske direkt för att jag ska leva ett normalt liv. Nu sitter jag här och har nyss lagt på telefonluren efter att ha förklarat att jag vägrar betala. Jag undrar om landstinget skickar kronofogden om de inte får några pengar? Undrar vad min arbetsgivare säger när jag ringer i morgon och förklarar att jag inte kommer på grund av mitt punkterade däck?


Har städat på kontoret i dag och hittade en krönika jag skrev 2004 för tidningen Utblick Folkhälsa. Personligen tycker jag att texten håller även i dag.