Livet rullar vidare

Vad brukar du göra när reklamfilmer visas på teve och avbryter i filmer eller andra program? Personligen brukade jag använda reklamavbrotten för toalettbesök, koka kaffe eller ge katterna mat. Men de senaste dagarna har mitt liv förändrats totalt. Nu sitter jag fastnaglad framför teven så fort reklamen börjar. Samanfattar jag mitt arbete med tillgänglighetsfrågan handlar det om att alla som tänker på att göra sin verksamhet eller produkt tillgänglig för fler, skapar tillväxt och på sikt ökar sin omsättning radikalt. De flesta tror att det bara kostar pengar att åtgärda en tillgänglighetsbrist, men jag menar att det på sikt kostar ännu mer att inte ha en verksamhet eller produkt som vänder sig till alla. Den butik som exempelvis saknar ramp vid entrén går ju miste om massor av miljarder per år enligt Svensk handel.

Det senaste året har jag sett en ny trend växa i reklamfilmerna. De som marknadsför en verksamhet eller en produkt i teverutan tänker mer och mer på funktionshinderpolitiken. ICA-Jerry känner du naturligtvis till, men har du tänkt på att reklamen för Kungsängens sängar är textad så att även en individ med en hörselskada/döv kan ta del av informationen. Jag undrar om man i framtiden, via Statistiska centralbyrån, kan se att Kungsängens kunder ökat och att majoriteten är hörselskadade/döva? Hotellkedjan Scandic gör ingen funkis-reklam i teve men de visar gärna upp sin tillgänglighetsstrategi i andra samanhang. Och de visar sig nu att Scandic tjänar på tillgängliga rum.

Anledningen till att jag nu för tiden sitter bänkad framför reklamen är Arla som troligtvis är det första företag (vad jag vet) som gör reklam som till hundra procent handlar om tillgänglighet. I Arla-reklamen säger de ungefär så här: ”Det är inte rätt att vissa bara måste dricka svart kaffe. Det är inte okej att alla inte kan njuta av en nybakad bulle. Det är inte rätt att de som är känsliga mot Laktos inte ska få njuta av de bästa som finns.” Reklamfilmen visar bilder på någon som dricker svart kaffe, en bulle, mjölk osv. Avslutningsvis visas Arlas laktosfria sortiment och speakerrösten säger ”Vi på Arla tycker det ska finnas mjölk för alla”.

Nu är frågan vilket företag som blir nästa att sälja sin verksamhet eller produkt med hjälp av tillgänglighet som Arla? Vad sägs om följande: ”Det är inte rätt att vissa inte får dela gemenskapen med sina vänner och äta en god middag tillsammans. Det är inte okej att vissa stannar utanför eftersom trappsteg är i vägen. Men VI tänker på allt, och inte bara den fysiska tillgängligheten så alla kommer in. Vi välkomnar även dig som ser eller hör dåligt med tillgänglig information och komunikation. Vi på Mc Dondalds tycker det ska finnas hamburgare för alla.”

Nu har ännu ett föreläsningsuppdrag bokats. Den 13 oktober föreläser jag om tillgänglighet- och bemötandefrågor på Halltorps Gästgiveri när DHRs Kalmardistrikt har medlemsmöte på Öland. Under eftermiddagen, mellan klockan 13.00-15.30, ska jag köra mitt program. Det är alltid skoj att få sprida kunskap kring dessa aktuella ämnen på mitt speciella sätt, men eftersom jag personligen är medlem i funktionshinderorganisationen DHR är detta uppdrag extra spännande.

Ibland känner jag mig som en pirat på 2000-talet. Om du undrar varför ska du läsa min krönika i Osteoporos Nytt, en tidning från riksföreningen osteoporotiker. Inledningen av min krönika är följande, men vill du läsa allt tittar du närmare i medlemstidningen för dem med benskörhet.

Jag är född med osteoporos, använder rullstol och har haft över 20 frakturer under mitt 39-åriga liv. Folk tror att jag har ett handikapp, men jag har aldrig spelat golf. På sommaren gillar jag däremot att segla och på vintern åker jag skicart nerför backen. Å ena sidan är jag en "medelsvensson" trots att jag tar mig fram med gummidäck istället för skornas gummiskulor. Å andra sidan har jag inte villa, volvo och vovve, utan lever med min fru i ett radhus, kör Hyundai och har katter. Ibland känner jag mig som en pirat.

Mitt liv är präglat av frakturer. Ett benbrott gör fruktansvärt ont. Varje gång tar det lång tid med sjukvård och rehabilitering innan jag återhämtat mig, men jag har aldrig betraktat mig som sjuk. Det är bara när jag blir riktigt förkyld som du ska tycka synd om mig. Stora delar av min uppväxt tillbringades på sjukus. Skolgångens lektionstimmar från sjukhussängen, vinster och förluster i korridorernas rullstolsrallyn och en gång ville jag absolut inte hem eftersom rumskamratens pappa installerat en video och hyrt den senaste filmen med James Bond. Jag minns alla pennor jag tog ur sköterskornas bröstfickor och gömde i kuddrummet och den första gången jag kysste en tjej. Hon hade diabetes. Vi smet ut från avdelningen till hissarna och låtsades titta på utsikten om någon kom.

Efter gymnasiet... (fortsättningen hittar du i Osteoporos Nytt).

Nu måste alla som bor i Linköping se upp. Måndagen den 28 november klockan 13.00-16.00 föreläser jag på Ryttargårdskyrkan i Linköping när kommunen arrangerar en eftermiddag med temat tillgänglighet- och bemötadefrågor för sina anställda. Och de som av någon anledning inte hinner lyssna på mig den 28:e får en ny chans dagen därpå. Tisdagen den 29 november klockan 09.00-12.00 gör jag nämligen samma program igen.

Igår var jag i Ockelbo och tillgänglighetsarbetade. Det var riksdagsledamot (M) Margareta B. Kjellin som bjudit in till en "tillgänglighetsdag". Hon är ledamot i riksdagens socialutskott, och är just nu ute på turné bland alla Gävleborgskommuner för att väcka tillgänglighetsfrågan lokalt och själv ta reda på hur bra/dåligt tillgängligt det egentligen är i kommunerna.

Vill du läsa mer följer du länken och tittar närmare på Gefle Dagblads artikel.

Nu har ännu ett föreläsningsuppdrag bokats. I dagsläget har jag så mycket jobb i oktober att jag kan betrakta månaden som mer eller mindre fullbokad. Lördagen den 22 oktober föreläser jag om tillgänglighet- och bemötandefrågor för funktionshinderorganisationen RTP. Det blir ett underhållande program på Tullbomsgården i Gävle som börjar klockan 14.00.

Många säger fortfarande rullstolsbunden trots att jag absolut inte är fastbundet i min stol. Ett bättre ordval är att betrakta mig som framburen av rullstolen, alltså rullstolsburen. Det allra senaste i ordsvängarvalsen är rullstolsanvändare. Å ena sidan är det oerhört viktigt hur man uttrycker sig, å andra sidan tycker jag det är lite ordbajseri. När jag är ute på mina föreläsningar och besöker olika kommuner kommer det nästan alltid fram någon och berättar hur duktiga de varit. De har nämligen gjort som Socialstyrelsen bestämt och tagit bort ordet handikapp. Nu heter det inte längre handikappråd utan de kallar samarbetet mellan politikerna och funktionshinderorganisationerna för att de arbetar i ett tillgänglighetsråd. Bra, tycker jag. Ordet handikapp ska vi använda så lite som möjligt, men samtidigt undrar jag vad man i kommunen verkligen gjort under det senaste verksamhetsåret. När jag frågar svarar de att det blev för dyrt att bygga om och i år tillgängliggöra några allmänna platser och offentliga lokaler. Det man från funktionshinderrörelsen lyckades med i år var att få politikerna att byta namn på handikapprådet. Om fokus i funktionshinderpolitiken handlar om att byta namn då och då istället för att främst arbeta med "riktiga" frågor blir jag ledsen. Jag har hetat allt från invalid och krympling till vanförd och handikappad. Nu heter jag funktionsnedsatt, men har verkligen utvecklingen i vårt samhället blivit bättre bara för att jag bytt namn? Och när jag efter mycket tjat lyckats få politiker och tjänstemän att förstå att det heter rullstolsburen eller rullstolsanvändare dyker plötsligt Aaron "Wheelz" Fotheringham upp. Han är absolut bunden i sin rullstol för annars hade han ramlat ur.

Nu är ännu ett föreläsningsuppdrag bokat. Den 18 oktober föreläser jag om tillgänglighet- och bemötandefrågor i skog och natur för tjänstemän och ideella som arbetar med friluftsliv i Uppsala län. Det blir en utomhusföreläsning om vädret tillåter när Upplandsstiftelsen arrangerar en eftermiddag med temat tillgänglighet i Wikparken söder om Uppsala.

Alla trogna bloggläsare vet att jag bor i Gävle, men arbetar heltid med tillgänglighetsfrågan runt om i hela landet. Men trots att jag reser en hel del törs jag inte utpeka Gävle eller någon annan svensk stad som Sveriges mest tillgängliga eftersom det finns både brister och positiva lösningar här och där. Kanske någon av er bloggläsare kan hjälpa mig utse Sveriges mest tillgängliga stad? Och lyfter vi blicken och tittar ut över hela europa blir det naturligtvis ännu svårare. Många pratar om att Barcelona är bland de bästa storstäderna på tillgänglighet och därför har jag bestämt mig för att åka dit någon dag för att själv bilda mig en uppfattning om det stämmer.

Just nu försöker den Europeiska kommissionen ta reda på vilken stad som är bäst genom tävlingen Access City Award. Vem som helst får skicka in en nominering, så kanske skulle jag skriva ett brev och nominera Gävle ändå. Enligt tävlingens stadgar ska den vinnande staden ha minst 50 000 invånare och ha gjort några radikala insatser de senaste fem åren så att viktiga varor och tjänster i staden gjorts tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Nu är ännu ett föreläsningsuppdrag bokat. Fredagen den 30 september föreläser jag om tillgänglighet- och bemötandefrågor för på Naturum vid Fulufjällets nationalpark när Länsstyrelsen Dalarna arrangerar ett forskarseminarium. Min föreläsning ska naturligtvis bland annat handla om goda exempel på hur utomhusmiljöer kan göras användbara och mer tillgängliga för fler. Om du känner till ett riktigt gott exempel får du gärna "skvallra" för mig så kanske jag tar med det i föreläsningen.