Livet rullar vidare

Min blogg ska naturligtvis alltid fokusera på tillgänglighets- och bemötandefrågor, men från och med nu finns det en stor risk/chans att bloggen då och då även handlar om hur det är att vara en rullstolsanvändande pappa. Finns det någon där ute i det oändliga Internet som har tips på "barn + rullstol = sant" så tar jag tacksamt emot dem. Jag har dock redan skaffat en bärsele och barntränat med selen (tack till grannens ettåring som agerade försökskanin). Det blir perfekt att om några månader alltid ha vår bäbis sittande vid mitt bröst (och i mitt knä) när mitt liv fortsättningsvis rullar vidare.

Samtidigt som jag gläds för Victoria och Daniels bäbis passar jag på och firar att ännu en föreläsning är bokad. Nu är det alla i Luleå som måste se upp. Måndagen den 12 mars kör jag nämligen ett underhållande, lärorikt och inspirerande program mellan klockan 15.00-17.00 i Kulturens Hus. Arrangör är Företagarna i Norrbotten som vill erbjuda sina medlemar mer kunskap i tillgänglighets- och bemötandefrågor.

Som du säkert vet är jag DHR-medlem, och en förhållandevis aktiv sådan som inte kan låta bli att lägga näsan i blöt när det gäller funktionshinderpolitik. Jag är förtroendevald i Gävleavdelningens styrelse och har diverse uppdrag, med fokus på tillgänglighet, inom Gävle kommun. Eftersom DHRs Gävleavdelning är medlem i HSO-Gävle är jag även engagerad där. Nu vill jag inte föregå Gävleborgsdistriktets beslut på sitt årsmöte den 28 april, men kan inte låta bli att glädjas eftersom det verkar som om distriktet även blir HSO-medlem. För flera år sedan skrev jag en motion till ett årsmöte med Gävleborgsdistriktet och önskade att distriktet tar sig i kragen och blir HSO-medlem på samma sätt som Gävleavdelningen. Sedan dess har jag mer eller mindre "tjatat" och sakta men säkert påverkat/lobbat på olika sätt. Jag har förklarat för alla att mitt arbete lokalt har många fördelar tack vare att jag från DHR kan samarbeta med alla HSO-föreningar och att vi, med en gemensam stark röst, tillsammans försöker få bort orättvisor i kommunen. Samtidigt har jag då och då suttit som ett frågetecken när landstingets motsvarighet till kommunens tillgänglighetsråd haft möte och HSO-representanterna "gaggat" ihop sig på ett ordförandemöte där jag som DHR-medlem från distriktet inte får vara med. Jag försökte naturligtvis vara landstingsaktiv men kände att jag alltid låg ett halvt steg efter och saknade "teamkänslan". Nyligen fick jag den glädjande nyheten att Gävledistriktets alla avdelningar är positiva. I slutet av april ser jag fram emot ett rungande JA för HSO-medlemskap på årsmötet.

Ibland gör jag föreläsningar för skolelever. Det kan handla om allt från elever som går i högstadiet eller gymnasiet till dem som studerar på folkhögskolor eller högskolor. Måndagen den 20 februari besöker jag högstadieskolan Prolympia och gör fyra entimmesprogram för elever i årskurs 6 och 7. Skolan arrangerar en temadag med rubriken "Människan" där jag blir en viktig ingredigens. Jag ska bland annat prata om att jag är en vanlig människa, en medelsvensson, trots att jag inte har villa, volvo och vovve utan katt, radhus och hyndai. Trots att jag råkar ta mig fram med gummidäck istället för gummisulor på skorna.

Onsdagen den 7 mars gör jag en av vårens alla föreläsningar. Hela eftermiddagen är jag i Lindesberg Arena och utbildar anställda inom Örebro Fastigheter AB. Det ska verkligen bli spännande att, på mitt speciella sätt, få vända ut och in på "tillgänglighetsgåtan" för dem. I anslutning till föreläsningen kommer också min hinderbana användas där alla som vill får prova på hur det är att ta sig fram med rullstol i en otillgänglig miljö. Hinderbanan består bland annat av en tung dörr med dörrstängare utan automatisk dörröppnare, en ramp att åka upp och ner på, en rejäl trottoarkant att ta sig upp och ner för samt en slalombana.

Jag hörde nyligen talas om ett experiment. Enligt radioinslaget ett mycket speciellt psykologiskt experiment i Ryssland för att ta reda på hur människan påverkas av extrema förhållanden. På radion sa programledaren att Big Brothers 100 instängda dagar kan slänga sig i väggen i jämförelse med detta. Personligen tycker jag inte det är så märkvärdigt, det är ju bara att fråga en pensionär. Experimentet handlade om att forskarna stängde in några människor i ett litet utrymme för att se hur de reagerar på att leva instängda med främande människor i många dagar. Målsättningen var att vi någon gång i framtiden kanske kan göra riktigt långa rymdresor och utforska universium. Personerna var instängda i en "ståltermos" på 180 kvadratmeter utan fönster i 520 dygn. De fick bara duscha var tionde dag, äta en förbestämd kost i exakta mängder vid bestämda tidpunkter och endast byta underkläder var tredje dag. Enligt radioprataren var forskarna oerhört exalterade kring projektet. Jag förstår inte varför de överhuvudtaget lägger ner tid, energi och pengar på detta när forskarna helt gratis kan ta kontakt med vilket äldreboende som hellst i Sverige och fråga några pensionärer.