Livet rullar vidare

Det har inte gått fort, men nu ser det trots allt ut som om det börjar röra på sig i frågan om att bristande tillgänglighet borde ses som en form av diskriminering. Jag kommer ihåg första gången jag hörde dåvarande integrationsminister Nyamko Sabuni prata om att göra om diskrimineringslagstiftningen från en spretig variant med flera ombundsmän till en sammanhållen lag med en övergripande diskrimineringsombundsman. Året var 2007, och jag minns också besvikelsen när hon inte ville ta med bristande tillgänglighet som en diskrimineringsgrund utan valde att utreda saken trots att det redan gjorts utredningar.

 

Jag kommer aldrig glömma när Norge 2009 införde en lag om att bristande fysisk tillgänglighet ska betraktas som diskriminering, samtidigt som FNs konvention om rättigheter för personer med en funktionsnedsättning och den nya diskrimineringslagstiftningen med Katri Linna som diskrimineringsombundsman började gälla i Sverige. Men något om att bristande tillgänglighet är diskriminering fanns inte på dagordningen i Sverige. Hans Ytterberg fick uppdraget att utreda frågan.

 

På sommaren brukar jag försöka läsa minst en sommardeckare, men jag minns att jag sommaren 2010 istället ägnade stora delar av tiden i hängmattan åt att läsa Hans Ytterbergs över 800 sidor tjocka analys. Han hade kommit fram till att bristande tillgänglighet borde vara någon form av diskriminering även i Sverige. Utredningen skickades ut på remiss och massor av kommuner, landsting, myndigheter, företag och föreningar besvarade remissen med både ris och ros. De flesta menade dock att det nu var dags för Sverige att gå samma väg som Norge och många andra länder och betrakta brister i tillgängligheten som diskriminering.

 

Demokrati tar tid, och det är viktigt att det ibland får ta tid för att ett beslut ska bli så bra som möjligt. Men detta blev löjligt. Jag kommer igång för några år sedan när min kommun föreslog att ett vindkraftverk skulle byggas inte långt från ett bostadsområde, i närheten av en skog. Någon fick uppdraget att utreda frågan och utredningen skickades sedan ut på remiss där vissa svarade genom att rosa och andra genom att risa förslaget om att få en vindsnurra som granne. När remisstiden var slut tog det några månader att sammanställa allt och så beslutade man att vindkraftverket skulle byggas. Från idé till att det i dag står ett vindkraftverk och snurrar tog det max ett år, men när det gäller Hans Ytterbergs utredning hördes ingenting trots att remisstiden gått ut för över tusen dagar sedan.

 

Sekunder blev minuter, som blev timmar, som bildade dagar. Det gick månader och till och med år. Förutom ytterligare lite utredning om vad ett införande av ny diskrimineringslagstiftning kostar samhället, och kraftfulla protester med Torsdagsaktionen i spetsen från funktionshinderrörelsen, hände egentligen ingenting. Men i slutet av 2013 tändes ett ljus när nuvarande integrationsminister Erik Ullenhag avslöjade att regeringen äntligen är på gång att lägga fram ett lagförslag som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering. Och igår (14 januari), nästan på min födelsedag, hände det. Efter att ha tittat i regeringens lista över vårterminens kommande propositioner och skrivelser kunde tidningen Svensk Handikapptidskrift avslöja att regeringen, senast den 18 mars, tänker lägga fram ett förslag till riksdagen. Nu är det så spännande så det inte är riktigt klokt. Nu gäller det förstås att förslaget inte bara är "ordbajseri", men personligen tror jag faktiskt att det nu inte dröjer länge förrän Sverige har minst samma/liknande lagstiftning som i Norge.