Livet rullar vidare

Sedan den första januari 2015 anses otillgänglighet som en av de sju diskrimineringsgrunderna i diskrimineringslagen. Lagen har många kluriga formuleringar och undantag, men generellt kan man kort säga att en person med funktionsnedsättning som utestängs på grund av otillgänglighet nu kan anmäla den som utestänger till diskrimineringsombudsmannen. I många fall kan det vara en kommun som erbjuder något till alla skattebetalande kommunmedborgare, och om erbjudandet då inte kan nyttjas av någon kan den där ”någon” betraktas som diskriminerad. ”Någon” kan helt enkelt vara en en person som beroende på kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder inte kan eller får vara med.

 

När otillgänglighet nu betraktas som diskriminering trodde jag att framförallt kommunerna skulle ta sitt ansvar och ta arbetet med tillgänglighetsåtgärder mer på alvar. Många kommuner har förstås tillgänglighetsfrågan högt på agendan, men det är allt för ofta som det glöms eller blir bortprioriterad. Tack vare den nya diskrimineringsgrunden trodde jag att kommunerna snabbt ville plocka bort otillgänglighet. Kommunerna riskerar ju annars att få betala dyra skadestånd om jag eller någon annan anmäler dem för diskriminering. Men istället för att åtgärda otillgänglighetsproblemen har den ena kommunen efter den andra skyddat sig genom att ta försäkringar. Försäkringen innebär att om en person diskrimineras så kan kommunen genom försäkringen täcka kostnaderna för skadestånd.

Personligen tycker jag det är märkligt, och diskrimineringsombudsmannens presstalesman håller med.
- Det offentliga ska ju värna medborgarnas intressen och det gör man väl knappast när man försöker friskriva sig från ansvaret att betala ersättning om man har diskriminerat någon. Ologiskt kan jag tycka att det är, säger DO:s presstaleman Clas Lundstedt.
-Man ska ju komma ihåg att man friskriver sig inte från ansvaret som ställs i diskrimineringslagen eller om det handlar om bristande tillgänglighet i plan-och bygglagen, arbetsmiljölagen, skollagen och andra lagar. De krav på tillgänglighet som dessa lagar ställer är kommunen fortfarande skyldig att leva upp till, säger Clas Lundstedt.
– Jag tycker att det är bättre att arbeta förebyggande än att lägga pengarna på en sådan här försäkring, säger Clas Lundstedt.
Dessa uttalanden har jag tagit från Sveriges radio, P4 Blekinge.

Nu är det dags att ge Göteborg en dos av min utbildning kring tillägget i diskrimineringslagen som gör att otillgänglighet betraktas som en ny form av diskriminering. Det är DHRs Göteborgsavdelning som står bakom arrangemanget mellan klockan 16.00-20.00. Jag kommer naturligtvis göra en rejäl djupdykning i den nya lagen, men framförallt ska jag fokusera på det praktiska. Jag berättar hur man går tillväga för att anmäla och delar med mig av min erfarenhet av att ha lämnat in tre anmälningar om diskriminering till diskrimineringsombudsombudsmannen (DO).

Nu är det dags för alla i Halmstad att se upp. Tisdagen den 6 oktober klockan 17.30 arrangerar nämligen Anhörigföreningen i Halmstad en helkväll med mig för att uppmärksamma den nationella anhörigdagen. Nej, jag är inte anhörig till en person med funktionsnedsättning. Men jag har ett helt livs erfarenhet av att vara en person med funktionsnedsättning, och det ska jag bland annat prata om.

Min hösttermin är inte fullbokad, men mycket spännande är på gång. Torsdagen den 24 september ansvarar jag exempelvis för en halvdagsutbildning om tillgänglighet, med fokus på det nya tillägget i diskrimineringslaget. Det ska bli riktigt skoj att få lära medlemmar i DHR Blekinge mer om detta aktuella ämne när de arrangerar medlemsutbildning på Valjeviken i Sölvesborg.

 

På 70-talet byggdes det hyreslägenheter som aldrig förr. Det berodde förstås mycket på att det fanns statliga pengar att få så bostadsbyggandet blev billigare. I dag står massor med fastighetsägare och sliter sitt hår. Flerbostadshusen behöver renoveras och eftersom man inte tänkte rätt från början blir det nu rejält dyrt när lagar ställer krav på att hyreshusen även ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Trappsteg till soprum måste bort, hissar ska installeras eller göras större och vissa lägenheter byggs om för att exempelvis dörrposter och toaletter inte uppfyller nuvarande tillgänglighetskrav. Trappor ska kontrastmarkeras, här och där ska automatiska dörröppnare installeras, trappornas ledstänger måste oftast förlängas, manöverdon för kodlås behöver sänkas och nivåskilnader eller ojämnheter utomhus på innegårdar och lekplatser plockas bort. Detta är bara några exempel på allt som nu åtgärdas, och kostar mycket pengar, eftersom det inte byggdes rätt och tillgängligt från början.

Om nuvarande regering får som de vill är det dags för ett nytt miljonprogram. Med hjälp av 3,2 miljarder bidragskronor per år vill Stefan Löfven och company att det byggs 250 000 nya bostäder i kommunerna fram tills år 2020. Förslaget ingår i budgetpropositionen för 2016. Om regeringen får sin vilja igenom börjar detta troligtvis gälla från och med första januari 2016. Vi kan lätt konstatera att otillgängligheten från 70-talets miljonprogram idag ställer till med problem och kostnader för fastighetsägarna. Nu har vi chansen att inte göra om samma misstag i detta miljonprogram. När jag läser om regeringens investeringsstimulans (som de kallar miljonprogrammet), hittar jag ska-krav. Där finns tydligt uppställda villkor som man måste följa om man vill få en bit av bidragskakan. Jag scannar av dokumentet och letar efter bokstaven ”T”, som i att ”Bostäderna ska byggas Tillgängliga för personer med funktionsnedsättning”. Jag läser om det ena villkoret efter den andra, men inget handlar om tillgänglighetsfrågan.

Varför?

Från och med den första januari 2015 ingår bristande tillgänglighet som en ny form av diskriminering i diskrimineringslagen. Tillsammans med Kalea har jag därför givit mig ut för att se hur tillgängligt samhället är. Under augusti får du ta del av tre filmer som ger exempel på hur mitt liv ser ut ur ett rullstolsperspektiv. Det handlar om hur otillgänglighet och dåligt bemötande ständigt bokstavligen sätter käppar i hjulet. Den första filmen dyker upp imorgon. Den andra filmen kommer måndagen den 10 augusti och den tredje publiceras måndagen den 17 augusti.

 

 

 

 

 

Ibland kombinerar jag mina föreläsningsuppdrag med prova-på-aktiviteter. Min hinderbana består av flera delar, och alla som vill får låna en rullstol. Det ser lätt ut när jag åker, men för den som aldrig suttit i rullstol blir det en rejäl aha-upplevelse när man ställs inför en otillgänglig miljö. Det handlar bland annat om att man ska ta sig upp, och ner, för en trotoarkant och ta sig igenom en tung dörr utan automatiskt dörröppnare. Jag har även speciella glasögon för utlåning så du kan prova på hur det känns att ha olika synnedsättningar.