Livet rullar vidare

Fortsättning från igår...

 

När ekonomin redovisades kom vi fram till att det i år ser ut att bli lika som ifjol, vilket betyder ett plussresultat på cirka 4 miljoner kronor. Den årliga internkontrollen redovisades också. När 10 procent av ABFs verksamhet runt om i landet granskas behövs endast marginella justeringar göras. Jag vet vilka avdelningar som ingått i årets internkontroll och vilka som granskas under 2016, men det är ännu ingen offentlig information.

 

ABFs förbundsstyrelse fastslog sedan rambudget för 2016 och diskuterade styrdokumenten om Strategisk plan 2015-2018, Uppföljning av årsplan 2015 och ny Årsplan 2016. Under 2016 kommer de asylsökande vara ett stort verksamhetsområde. Ordet Fritt arrangeras i Göteborg i maj och projekt för social mobilicering i mindre orter och storstäders förorter inleds. ABF ska bli bättre på att synas och få ut sitt budskap och tillgänglighetsarbetet fortsätter. Det kommande året ska mer fokus även läggas på tillgänglig information och studiematerial, inte bara den fysiska miljön.

 

När det gäller arrangemanget "Ordet fritt" har 900 personer från ABFs avdelningar och disktrikt föranmält sig. Endast 8 personer från medlemsföreningarna. Stimulansinsattser görs för att bjuda in medlemsföreningar och studiecirkelledare. Programmet läggs sakta men säkert på plats och det finns inte brist på idéer för seminarium, workshops och andra arrangemang.

 

Innan mötet avslutades rapporterades att ABF inlett samarbete och tecknat samarbetsavtal med Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna och Unga Romer.

Eftersom Börje Vestlund anmält att han inte kunde närvara hoppade jag in som ersättare. Styrelsemötet, onsdagen den 9 december 2015 på Olof Palmesgatan 9 i Stockholm, började med rapportering om det politiska läget. Kulturbudgeten hade beslutats på morgonen och på eftermiddagen skulle riksdagen ta bort sjukförsäkringens gräns för antal sjukfrånvarodagar. Men det mesta handlade förstås om flyktingsituationen. Sveriges problem är inte ekonomiska eller handlar om otillräckliga resurser i form av lokaler eller sängar. Svårigheten är att myndighetssverige inte hinner med. Det finns exempelvis en plan för att välkomna 800 ensamkomna barn per år, men under 2015 har vi tagit emot 30 000. Studieförbundet ABF är ett föredöme eftersom massor av lokalt engagerade medarbetare ställer upp och hjälper till som aldrig förr. Just nu (läs 9/12) är 30 600 flyktingar involverade i språkutbildningar eller annan studie i ABFs regi. Prognosen för 2016 är 62 000.

 

På dagordningens punkt om organisationsfrågor fanns tre frågor. Ekonomi, vårens internutredning med syfte att ta fram förslag på hur den framtida distriktsorganisationen ska utformas i Stockholms län och sammanslagningen av ABF Halland, ABF Norr Halland och ABF Syd Halland. Förbundssekreteraren rapporterade att förutom de 50 miljonerna som regeringen utbetalar till studieförbunden under 2016 skjuter regeringen till ytterligare 75 miljoner för verksamhet riktad mot asylsökande. Därtill ska också läggas 150 miljoner som Migrationsverket har ansvar för. Nu återstår det bara att se hur pengarna fördelas. Förbundssekreteraren berättade också att en ny modell antagits så att en ny modell antagits så att KF även fortsättningsvis är ABF-medlem på nationell nivå. Avslutningsvis rapporterade förbundssekreteraren att Monika Vidman-Lund förväntas väljas till Folkbildningsrådets ordförande.

 

Fortsättning imorgon...

När jag var ute på stan idag såg jag det här. Jag har nu mailat till företaget och frågat om de känner till hur deras anställda parkerar deras bilar. Min förhoppning är förstås också att få svar från Gävle kommun ifall de tänker skicka en parkeringsböter till Gävle Offset nu när det finns bildbevis på felparkeringen.

Fortsättning från igår...

 

Helene Brändström, socionom och enhetschef barn och familj i Härnösand, berättade om "Västernorrlandsmodellen". Detta är ett resultat av Allmänna Barnhusets projekt för att stärka barn och ungas delaktighet i den sociala barnavården. Det handlar helt enkelt om att lyssna på barnen. Varje år läggs tid för att reflektera och analysera verksamheten utifrån barnens önskemål. "Västernorrlandsmodellen" är nu för tiden en av de vanligaste metoderna i hela landet och går till så här:

Från januari till september görs intervjuer med barn i den sociala barnavården. I oktober görs seminarium där alla anställda träffas, byter erfarenheter mellan varandra i arbetslaget och utifrån barnens önskemål från intervjuerna skrivs verksamhetsmål och visioner. I november görs socialförvaltningens årsrapport med konkreta förslag till verksamhetsutveckling utifrån oktoberseminariumet. Avslutningsvis rapporteras allt till socialnämndens politiker i december. "Västernorrlandsmodellen" har resulterat i flera förbättringar i möten med barnen. Nu för tiden får barn en personlig inbjudan till socialtjänsten, vid mötet bjuds det på fika och mötet görs i rum inredda för barnets bästa. Placerade barn får jul- och sommarhälsningar från socialtjänsten, socialtjänstens sekreterare har fått mobiltelefoner för att bli mer tillgängliga osv... osv...

 

Cecilia Moore, regional utvecklingsledare för Forskning och Utveckling i Sörmland, berättade hur Allmänna Barnhusets nationella projekt för barns delaktighet används i praktiken. I Sörmland har forskarcirklar visat sig ge bra resultat. Verksamhetschefer, socialnämndspolitiker, socialsekreterare och andra inbjuds först till en upptaktsträff och bara några dagar senare startade forskningscirkeln. Det första året genomfördes åtta träffar. Man började med att diskutera teori, praktik, regelverk och forskning, och fortsatte sedan reflektera kring det egna arbetet, arbetsplatsen och barns delaktighet. Man analyserar sitt eget jobb och intervjuandet av barn, och fördjupar diskussionen ytterligare kring arbetsplatsen och barns delaktighet.

 

Dagen avslutades med Kristina Vroland Nordstrand, forskare och utredare på samhällsmedicin Region Gävleborg, som redovisade sin avhandling om att involvera barn med funktionsnedsättning i den egna behandlingen. Avhandlingen är gjord på Karolinska institutet och fokuserar på barn i åldern 5 till 12 år. Barn med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Dagligen är barn engagerade i olika aktiviteter, allt från lek med kompisar och idrott till att borsta tänderna. Men barns funktionshinder påverkar hälsan eftersom de, i många fall, inte kan utöva allt. Habiliteringens uppgift är därför att ge insatser för att hjälpa så barnet kan göra mer. Men frågan är om habiliteringens mål utgår från vad föräldrar och habiliteringen tycker, eller vad barnet tycker.

 

Forskning visar att barn vill vara delaktiga och med ökad delaktighet ökar livskvalitén. Enligt hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen och Barnkonventionen är delaktighet en rättighet. Men trots forskning och lagar finns det brister.

- Om vi inte vet vad barnet vill, vet vi inte om insatsen vi ger är rätt, säger Kristina.

I sina studier har hon använt ett bildbaserat verktyg som heter PEGS (The Perceired Efficacy and Goal Setting System) och är utvecklat i Kanada. Barnen har intervjuats och föräldrar har fått frågeformulär.

 

I arbetet gjordes barnen själva delaktiga i att ta fram sina behov och realisera sin livssituation. Och när målen satts och träningen startat visar det sig att barn kan sätta egna mål för personlig vård, skola, fritid osv... Det visar sig att 77 procent av målen skiljer sig mellan föräldrar och barn. Barn tänker på lust, föräldrar på förnuft. Samtidigt visar studien att barnens mål faktiskt är realistiskt genomförbara och när barnen följer sina egna mål blir det, på kort sikt, bättre än när barnet följer förälderns mål. På längre sikt blir resultatet lika bra.

- Barn kan sitta mål och följa dem. Barn är oerhört kompetenta. Använd den kompetensen, säger Kristina.

 

Fortsättning från igår...

 

Sirpa Niemi är nationell samordnare för personer med funktionsnedsättning på Sveriges kommuner och Landsting, SKL. Hon pratade om SKLs projekt i kommuner, landsting och regioner för att stärka barns delaktighet, förbättra brukarmedverkan och vikten av att initiera, utveckla och genomföra systematisk utvärdering. Hon menade att kompetensen om alternativa metoder för kommunikation med barn med funktionsnedsättning är för dålig ute i landet. Det kan exempelvis handla om att använda bildsymboler, samtalsmattor osv... Samtidigt visar statistiken att många barn i socialtjänsten är barn med fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar. Under de senaste åren har SKL implementerat en delaktighetsmodell i 18 av Sveriges län. I Gävle arbetar man utifrån modellen som innebär att samtalsträffar görs, i exempelvis ett gruppboende, bland både brukare och personal. De vinster hon ser att modellen ger är att medvetenheten om delaktighetsfrågan ökar samtidigt som brukarnas behov synliggörs. Och i takt med att brukarmedverkan ökar görs fler aktiviteter som förbättrar för brukaren. Avslutningsvis räknade Sirpa upp vad som krävs för delaktighet.

1. Möjlighet att kommunicera med hjälp av hjälpmedel.

2. Professionellas förhållningssätt och bemötande är avgörande.

3. Socialtjänsterna måste ha mer kunskap om barn med funktionsnedsättning och få barnet att känna tillit och förtroende.

4. Barnet måste ges kunskap om vilka rättigheter individen har och forum för att utöva inflytande och delaktighet måste ges.

 

Ulf Hyvönen pratade om Allmänna Barnhusets projekt "Hur svårt kan det va?". Ett nationellt utvecklingsarbete för att stärka barn och ungas delaktighet i den sociala barnavården. Ulf är forskare i socialt arbete och chef för FoUI (Forskning och utveckling/Innovation) Norrbotten. Han var även vetenskaplig ledare i Allmänna Barnhusets projekt som syftade till att utveckla arbetssätt och hållbara strukturer för ökad brukarmedverkan. Projektet utgick från FNs Barnkonvention och svensk lagstiftning med brukaren i centrum som kunskapskälla. Flera hundra personer har deltagit i 37 kommuner och organisationen Maskrosbarn har medverkat. I Projektet har man bland annat arbetat med så kallade forskarcirklar och man har även intervjuat barn. I projektet har även boken "Barnen vill - vågar vi" skrivits som en summering av projektet. Bokens tre delar handlar om barns delaktighet, exempel på lyckade arbetssätt samt en femstegsmodell.

1. Tillgänglig socialtjänst.

2. Barnets delaktighet i utredningsarbetet.

3. Kvalitetssäkring av barns samtal.

4. Socialarbetaren är viktig.

5. Att lära av barn.

Projektet kom också fram till två viktiga konstateranden. För det första saknas det någon riktigt stark brukarorganisation som lyfter dessa frågor. För det andra hittade man ett glapp mellan vad socialsekreterare tror att de gör och hur barn upplever att det är.

 

Fortsättning imorgon...

Torsdagen den 19 november arrangerade Region Gävleborg en inspirationsdag för brukarorganisationer, medarbetare, förtroendevalda och chefer inom socialtjänstens och Region Gävleborgs verksamheter som arbetar med och för barn i vårt län. Det handlade om barns delaktighet och inflytande, och jag deltog på uppdrag av HSO-X (Handikappförbunden i Gävleborg). Egentligen borde det väl vara en självklar sak att om exempelvis ett barn med funktionsnedsättning behöver habilitering så borde barnet själv få vara delaktig och ha inflytande, men det är förstås inte alltid så. Innan Sverige skrev under FNs barnkonvention för flera år sedan så var alla rörande överens om att andra visste bättre än barnet själv. I dag vet vi att i allt som rör personer med funktionsnedsättning ska även personer med funktionsnedsättning få vara med och påverka. En intressant reflektion är dock att på Region Gävleborgs temadag om att vi måste bli bättre på att lyssna på barnets behov och ta hänsyn till deras åsikter, fanns inget barn med. Där fanns bara vuxna som berättade för andra vuxna om att barns delaktighet och inflytande är viktigt.

 

Regionråd Hannah-Karin Linck, som också är ordförande i region Gävleborgs hälso- och sjukvårdsnämnd, inledde dagen med att berätta att socialtjänsten och vård och omsorgssektorn har blivit bättre. Men mycket återstår förstås för fulländad delaktighet och inflytande. FNs barnkonvention och Barnombudsmannen ger tydliga riktlinjer. Socialtjänstlagen och andra lagar ställer krav. Och för att lyckas tror Hannah-Karin den viktigaste pusselbiten är att vi hittar modeller så politiker och tjänstemän i kommuner och regionen arbetar tillsammans. Hon menade att det är extra viktigt när det handlar om barn med speciella behov.

 

Janna Törneman och Martina Blombergsson, utredare på Barnombudsmannen, berättade om myndighetens arbete. Under åren har många olika undersökningar gjorts, men det viktigaste man kan konstatera är att barn vill vara delaktiga och ha inflytande. Barn vill att vuxna ska se dem och lyssna på dem. Barnet är rättighetsbärare när det gäller att få vara delaktig. Barnet är alltid den främsta experten utifrån sitt individuella perspektiv. Om vi lyssnat mer på barnet hade vi sluppit mycket elände, konstaterar Barnombudsmannen samtidigt som myndighetens undersökningar visar brister hos flera kommuner, regioner och landsting. Många barn vet inte vart de kan få hjälp och känner inte alls till vilket stöd socialtjänsten ger. Barnombudsmannen kan inte nog poängtera betydelsen av att ta vara på barnets åsikter. Och om barnet ritar, leker, säger eller på annat sätt uttrycker sig så att du misstänker att barnet utsatts för våld eller övergrepp ska du väga agera direkt.

 

Just nu sitter Barnombudsmannen och sammanställer över hundra intervjuer som myndigheten gjort med barn med funktionsnedsättning. I mars 2016 räknar man med att vara klar med en rapport om barnens livssituation och behov, om vad som fungerar bra och vad som fungerar dåligt.

 

Fortsättning imorgon...

I dag, på Internationella funktionshinderdagen, uppmärksammar jag Hofors församling. DHR Gävleborgsdistriktet delar varje år ut ett tillgänglighetspris till någon som gjort något bra för att göra en verksamhet mer tillgänglig för fler. 2015 års tillgänglighetspris går till Hofors församling tack vare deras entreget och engagerande tillgänglighetsarbete. I den inomhus- och utomhusmiljö där Hofors församling har sin verksamhet finns fortfarande otillgänglighet i den fysiska miljön, information och kommunikation. Men Hofors församling har gjort en hel del de senaste åren och tilldelas främst tillgänglighetspriset för sin långsiktiga och ihärdiga strategi som gör skillnad.

 

År 2008 inventerades verksamheten för att Hofors församling skulle få fram en nulägesanalys och se vilka åtgärder som behövdes för att göra allt mer tillgängligt för fler. Därefter har entrén byggts om, toaletter åtgärdats och automatiska dörröppnare installerats. I dagarna sätts två skylltar för handikapparkeringsplatser upp.

- Jag ställer krav på att otillgänglighet ska bort, men av olika anledningar kan allt förstås inte göras direkt. Det gäller däremot att tänka rätt och se långsiktigt på tillgänglighetsfrågan. Först inventerar man sin verksamhet och sedan åtgärdar man bristerna i tillgänglighet sakta men säkert, precis så som Hofors församling gör, säger Lars-Göran Wadén vice ordförande i DHR Gävleborgsdistriktet.

I år kontrolleras tillgängligheten hos Hofors församling igen. Inventeringen från 2008 uppdateras och nya mål och visioner för mer tillgänglighet för fler planeras.

 

På bilden ser du, förutom mig, Ninni Paavola som är ordförande i DHRs Hoforsavdelning och kyrkoherde Anna-Lena Norén.