Livet rullar vidare

 

Vad gör ditt parti för att enkelt avhjälpta hinder undanröjs, tillgängligheten förbättras för personer med funktionsnedsättning och att målen i strategin för genomförandet av funktionshinderpolitiken efterlevs?

Nu inväntar jag Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven. Det blir intressant att höra om hans tal under Almedalen 2015 tar upp funktionshinderpolitik. De frågor som jag ställt till partiet har Veronica Palm, vice ordförande i riksdagens socialutskott, besvarat så här:

 

SVAR: Vi var ganska kritiska när den nuvarande strategin antogs. Den saknade mål och ambitioner och i mångt och mycket var det upp till myndigheterna själva att sätta mål och utvärdera. Så kan vi inte ha det. Myndigheten för delaktighet får regeringens uppdrag att jobba fram förslag för hur hur funktionshinderpolitiken kan bli mer effektiv och systematisk. Statsminister Stefan Löfven har bjudit in funktionshinderrörelsen att tycka till om prioriteringarna i den nya strategi som ska gälla från 2017. Myndigheten för delaktighet får det formella uppdraget att ta fram förslag som ska ligga till grund för den nya strategin. I jämförelse med den nuvarande strategin behöver arbetssättet förändras så att insatserna blir mer effektiva.

 

Vad anser ditt parti om att definitionen hatbrott även ska innefatta brott mot personer med funktionsnedsättning?

SVAR: Det är något vi får titta närmare på. Denna lagstiftning är komplicerad och vi har inget färdigt förslag om detta.

 

SVAR: Många av dem som i dag är långtidsarbetslösa eller står utanför arbetsmarknaden har nedsatt arbetsförmåga på grund av funktionsnedsättning eller ohälsa. Även personer som har jobb och drabbas av sådan ohälsa eller funktionsnedsättning löper risk för försvagad anknytning till arbetsmarknaden. Den S-ledda regeringen avser därför att se över förutsättningarna för att förstärka möjligheterna till arbete och sysselsättning utifrån bland annat Funka-utredningens förslag. Arbetsmarknadspolitiken har varit eftersatt i många år under den gamla regeringen. Regeringens ambition är hög när det gäller att stötta människor med i behov av särskilt stöd att komma i arbete. Ett första steg efter regeringsskiftet är att tydligt markera att den 90-dagarsgaranti som utarbetas omfattar alla Sveriges unga. Inte bara personer utan funktionsnedsättning, utan alla.

Något i övrigt du vill berätta om hur ert parti vill utveckla funktionshinderpolitiken?

SVAR: Vi vill att ett nationellt regelverk och ett samlat huvudmannaskap för hjälpmedel ska tas fram. Kvinnor, män, flickor och pojkar med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att verka i vardagen på lika villkor vad gäller delaktighet och tillgänglighet. Tillgången till hjälpmedel varierar stort över landet liksom regler och avgifter. Regeringen vill därför arbeta för en mer likvärdig tillgång till hjälpmedel över landet och minskade skillnader i avgifter och regelverk.

 

Nu inväntar jag Centerpartiets partiledare Annie Lööf. Det blir intressant att höra om hennes tal under Almedalen 2015 tar upp funktionshinderpolitik. De frågor som jag ställt till partiet har Anders W Jonsson, Riksdagsledamot för Centerpartiet och Ledamot av socialutskottet, besvarat så här:

 

 

 

Centerpartiet var med och drev igenom den lag om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund som infördes 1 januari i år. Det är en viktig lag som vi hoppas ska snabba på utvecklingen mot ett mer tillgängligt samhälle. Centerpartiets utgångspunkt är att möjligheten för människor att få vara fullt delaktiga i samhället är en grundläggande fri- och rättighet. Då är det helt oacceptabelt att personer med funktionsnedsättningar hindras i sin vardag på grund av bristande tillgänglighet. Städerna måste präglas av en god samhällsplanering som istället underlättar för människor med funktionsnedsättning, till exempel genom tillgänglig kollektivtrafik, bostadsmiljö och begriplig samhällsinformation.

 

 

Redan idag finns möjligheter för polis och rättsväsende att ta extra allvarligt på våld och trakasserier mot personer som är utsatta. Det är en försvårande omständighet som man ska ta i beaktande och det gäller bland annat alla typer av funktionsnedsättning. Hatbrott är ett samlingsnamn för ett motiv att begå olika brott. I brottsbalken finns, förutom hets mot folkgrupp och olaga diskriminering, ingen specifik lag som reglerar den typ av brott som sammanfattas som hatbrott. En straffskärpningsregel gör att en gärningsperson får ett strängare straff för ett brott om det utförts med hatbrottsmotiv, vilket alltså redan är fallet för personer som är utsatta.

 

 

Vad gör ditt parti för att få ut fler personer med funktionsnedsättning ut i arbetsmarknaden?

Vi är övertygade om att ett viktigt steg mot full delaktighet är möjligheten att kunna försörja sig genom eget arbete. Det ska vara enkelt att anställa en person med funktionsnedsättning. Centerpartiet vill bland annat ta bort arbetsgivarnas medfinansieringsansvar, införa fler lönebidragsplatser och skapa fler jobb via Samhall. Dessutom vill vi öka det sociala företagandet och göra det lättare för människor med funktionsnedsättning att starta företag. Vi vill också att branschorganisationer ska kunna skriva sociala kontrakt för att skapa enklare regler för att anställa människor med funktionshinder. Samtidigt skulle kontraktet i sig innebära att både offentliga och privata arbetsgivare skulle åta sig att öppna upp sina arbetsplatser för människor med funktionshinder.

 

 

Centerpartiet vill öka valfriheten inom LSS och ge alla brukare likvärdiga möjligheter att bestämma över sin assistans. Därför vill Centerpartiet att även den som får sin assistans från kommunen får en lagstadgad rätt att välja utförare, genom att Lagen om Valfrihet tillämpas. Vi vill även förenkla de så kallade tvåårsomprövningarna. Gällande bestämmelser föreskriver att ett beslut om assistansersättning ska omprövas efter två år, för att avgöra om behoven fortfarande kvarstår. Skälen till omprövning grundar sig på det faktum att behov kan ändras över tid. För en del personer är det dock högst osannolikt att hälsotillståndet skulle förändras. Då tvåårs-omprövningarna ofta är en mentalt påfrestande process för berörda, anser Centerpartiet att systemet bör förenklas. I de fall då hälsotillståndet inte förändrats till det bättre borde det vara möjligt att göra en schablonbedömning.

Det gungar lite, men hittills har jag inga problem med åkskjuka. Båten till Almedalsveckan lämnade Nynäshamn för ungefär en timme sedan. Du som följer min blogg kommer de närmaste dagarna bokstavligen få följa med i mitt arbete på ön. Varje dag, när de olika partiledarna håller tal, kommer du exempelvis kunna läsa vad partierna svarat på mina frågor om arbetsmarknad, tillgänglighet och hatbrott. Jag är förväntansfull och laddad till 110 procent. Tänk om jag vetat detta för tjugo år sedan då en gammal man i Sandviken kom fram till mig och frågade om jag var medlem i funktionshinderorganisationen DHR. Jag var lite aktiv i funktionshinderpolitik genom mitt medlemskap i Sandvikens handikappidrott men hade ingen aning om vad DHR betydde. Jag hade redan då varit med i lokaltidningar då och då genom artiklar eller med insändare för att protestera om jag upplevde något orättvist i samhället för personer med funktionsnedsättning.

 

Sedan gick det fort. Jag brukar säga att det räckte med tre ”JA” vid olika tillfällen och så var jag insyltad rejält. Mitt första ”JA” gav jag till den gamla mannen i Sandviken och vipps var jag DHR-medlem. Mitt andra ”JA” sa jag utan att egentligen veta vad jag gav mig in på. Jag råkade närvara på ett årsmöte med DHR Sandvikens lokalavdelning och vipps satt jag i avdelningens styrelse. Mitt tredje ”JA” kom några veckor senare och resulterade i många spännande tillgänglighetsuppdrag i Sandvikens kommuns handikappråd. För att göra en lång historia kort hoppar vi fram tio år. Jag började gå kurser och engagera mig centralt i DHR. Samtidigt flyttade jag från Sandviken och vipps var jag både vice ordförande i DHR Gävles lokalavdelning och DHR Gävleborgsdistriktets vice ordförande. Dessa två uppdrag har jag än i dag.

 

På Förbundsmötet 2013 var det ett 15-tal personer som tävlade om sex platser i DHRs Förbundsstyrelse. När Förbundsmötets alla ombud skrivit namn på lappar och rösträknarna lämnade rummet bestämde jag mig för att aldrig mer utsätta mig för utröstningar. Jag tyckte det gick att ta på spänningen i rummet när rösträknarna, efter en av mitt livs längsta timmar, kom tillbaka. Men vipps satt jag plötsligt i självaste förbundsstyrelsen och har sedan dess fått massor av spännande uppdrag. Jag är DHRs representant i Boverkets råd med funktionshinderförbunden och DHR representant i Kulturrådet och Riksantikvarieämbetes samråd med funktionshinderförbunden. Jag är även DHRs representant i Post- och Telestyrelsens råd kring funktionshinderfrågor och har fått i uppdrag av regeringen att sitta i Norrbacka-Eugenia stiftelsens styrelse. Jag är även DHRs representant i Trafikverkets regionala råd med funktionshinderrörelsen i mellansverige och har fått förtroende som erkättare i ABFs Förbundsstyrelse.

Och vipps sitter jag nu här i en båt till Visby för att arbeta med funktionshinderpolitik under några dagar.

Kläder, tandborsten och lite annat smått och gott ligger utspridda på sängen. Väskan ska packas. Imorgon (lördagen den 27 juni) vid den här tiden är jag på väg. Båten lämnar Nynäshamn klockan 12.50 och jag är framme i Visby strax efter fyra. Det är inte omöjligt att jag sparkar igång min Almedalsvecka med en eftermiddagspromenad och kanske hamnar jag improvicerat på något spännande arrangemang under lördagskvällen. Men mitt planerade program börjar egentligen inte förrän på söndag. Lördagen använder jag främst för att ta mig till ön och installera mig i DHR-Gotlands fina stuga där jag bor några mil från Visby.

Jag tänker inte redan nu avslöja allt jag planerar att skriva om i min blogg, alla seminarium och mingel jag ska medverka på samt vilka personer jag hoppas få träffa och prata funktionshinderpolitik med. Men jag kan avslöja att min blogg förstås ska uppdateras varje dag och mitt Twitter och Facebook blir en plattform för dig som bokstavligen vill följa allt jag gör. Nej, jag uppdaterar inte Twitter och Facebook minut för minut, men flera inlägg per timme kan du absolut räkna med.

Det är ingen nyhet att det är tillgänglighetsfrågan som jag främst brinner för. Jag ser det som en mänsklig rättighet. Jag anser att det är diskriminering så det bara skriker om det så fort en person med nedsatt rörelseförmåga, en person som ser dåligt eller en person som inte hör så bra, utestängs och inte ges förutsättningar att delta på grund av otillgänglighet. Min Almedalsvecka kommer främst präglas av tillgänglighetsfrågan. Men du som tänker följa min blogg, mitt Twitter eller Facebook, kommer se att jag i år även har tre andra ämnesområden nerpackade. I resväskan, som nu är packad, ligger inte bara en tandborste och kläder. Där finns en ”ska-göra-lista” där det står att jag ska titta närmare på arbetsmarknaden, hälsan och hatbrott för personer med funktionsnedsättning. Jag berättar mer imorgon.

Min "strategi" förra året, och den målsättning jag har även i år, är att besöka så många seminarier, mingel och andra aktiviteter som möjligt. Och målet är då att prioritera saker som egentligen inte har med funktionshinderpolitik att göra. Men samtidigt gjorde jag förstås ifjol en "turné" bland alla funktionshinderorganisationers montrar/tält. Tittade in hos några assistansbolag, besökte några funktionshinderpolitiska arrangemang osv.... Det kommer jag göra även i år, men min "känsla" är att jag gör mest nytta om jag lyckas blanda in funktionshinderfrågan på ställen där det inte är självklart att den annars dyker upp. Om jag nu ska göra försöka mig på lite provokation, så tycker jag att funktionshinderpolitiska arrangemang har en tendens att bli aktiviteter bara för de närmast sörjande.

 

Förra året besökte jag ett seminarium där bl.a. dåvarande bostadsministern Stefan Attefall medverkade. Det handlade allmännt om behovet av bostadsbyggandet, och pratade exempelvis om det akuta behovet av billigare,
små hyreslägenheter. Under seminariets timme nämndes personer med funktionsnedsättning ingenstans. Men under de sista minuterna då publiken fick möjligt att ställa frågor så tog jag mikrofonen. Jag protesterade mot
deras planer på att bygga otillgängliga små studentbostäder. Jag ifrågasatte varför fastighetsägare/kommuner inte tar sitt ansvar enligt ansvars och finnansieringsprincipen och gör tillgänglighetsåtgärder. Jag pratade om
förslagen kring ny bostadsanpassningslag som då var aktuellt.

En annan dag besökte jag ett seminarium som handlade om medias betydelse i Almedalen. Det hade absolut inget med funktionshinderpolitik att göra. Där stod chefredaktörer från Expressen och Aftonbladet och flera andra mediajättar och pratade i en timme om hur de bevakar aktuella händelser. Han från Expressen hade, tyckte jag, en mycket störande attityd och var helt säker på att om man skulle slå ihop alla aktiviteter och allt jobb som Expressen gör så skulle det visa sig att de var den mest aktiva aktörer i Visby. När publiken fick möjligheter att ställa frågor tog jag mikrofonen igen. Jag förklarade att det kryllar av assistansbolag, funktionshinderorganisationer och andra organisationer som gör seminarier, mingel och aktiviteter. Skulle allt detta slås ihop skulle det slå Expressen med hästlängder. Och ändå väljer media att aldrig lyfta någon funktionshinderpolitisk fråga under Almedalsveckan. Media fokuserar bara tråkigt och torrt på varje dags parti och dess partiledares tal. Ingenting annat.

På grund av mitt twittrande, bloggande osv... fick jag, några dagar innan Almedalsveckan 2014, kontakt med en organisation. De ställde diverse frågor och vi var flera som var aktiva i sociala medier och diskutterade och debatterade. Plötsligt fick jag, och några till, en inbjudan från organisationen om att medverka när de, en Visbydag, skulle ha workshop. Jag tackade ja och organisationen skrev att det skulle bli skoj att få träffa mig eftersom de tyckte jag hade många sunda åsikter. Mitt ja till att vara med, och organisationens kommentar om att jag hade många sunda åsikter, spred jag förstås genom att retweeta, blogga osv... Men när jag, den där Visbydagen, stod utanför lokalen där organisationen skulle ha sin workshop visade det sig att där inte var tillgängligt för mig i rullstol. Det blev en mycket "intressant" dialog mellan mig och dem där de fick beklaga sig. De var ju dem som bjudit in mig.... ville ha mig med.... Och hela denna "intressanta" dialogen publicerade jag förstås också överallt genom att blogga, retweeta osv...

Ja... det var tre exempel på mitt funktionshinderpolitiska arbete ifjol. Förresten... Vill du ses och prata funktionshinderpolitik med mig i Visby? Hör av dig på [email protected] Jag bjuder på en fika.

Ifjol var det första gången jag besökte Visby under Almedalsveckan. Det blev några intensiva dagar sprängfyllda med seminarier, mingel och andra arrangemang. Och vid mer eller mindre alla tillfällen fick jag möjligheten att debattera funktionshinderpolitiska frågor med fokus på tillgänglighet, byta visitkort och lära känna nya spännande människor. Jag fick även Almegas utmärkelse som bronsmedaljör i tävlingen årets Almedalsbloggare 2014.

 

Nu är det dags igen. På lördag åker jag, laddat till tänderna. Självklart bloggar jag varje dag om funktionshinderpolitiksa frågor med fokus på främst tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättning. Självklart får du via Twitter och Facebook följa allt jag gör och lite till. Jag har planer för årets Almedalsvecka, stora planer att göra allt jag kan för att påverka och oppinionsbilda. Min vistelse på ön gör jag på uppdrag av DHR och det känns stort att ha fått förtroendet av organisationens medlemmar att sitta i förbundsstyrelsen och därmed även få vara med i Visby. Jag lovar härmed att göra allt jag kan för att min närvaro under Almedalen 2015 både ska höras och synas på ön. Men även att det ger "ringar på vattnet" från ön så att mitt arbete på sikt även påverkar på fastlandet efter Visbyveckan, i din och alla andras hemmaplan. Så din, alla andras, och min vardag blir ett lite mer tillgängligt och användbart och rättvist samnhälle för fler

 

 

Sedan några år tillbaka har länsstyrelsen ett uttalat uppdrag att granska kommunernas tillsynsansvar och arbete med enkelt avhjälpta hinder. Länsstyrelsens uppföljning visar att de flesta kommuner saknar rutiner för anmälningar om enkelt avhjälpta hinder. Bara 16 procent av kommunerna har lämnat förelägganden sedan 2008. De flesta kommuner har inventerat, men de flesta saknar ändå åtgärdsplaner. Bara 19 procent av kommunerna säger att de har en policy för arbetet med enkelt avhjälpta hinder. Bara 11 procent anser sig ha tillräckligt med resurser. Jag påpekade återigen att det enligt ansvars- och finnansieringsprincipen borde vara kommunernas ansvar att själva se till så resurserna är tillräckliga. Boverket informerade om att myndigheten håller på att ta fram en tillsynsvägledning och material för att arbeta med enkelt avhjälpta hinder till kommunerna.

 

Hanna Faming från Boverket uppdaterade oss i frågan om kommunernas arbete med tillgänglighetsinventering av flerbostadshusbeståndet. 74 kommuner har ansökt om nästan 35 miljoner kronor för att utföra inventeringsarbetet. Boverket hade bara 15 miljoner och det fick 48 kommuner dela på. Kommunernas arbetet ska rapporteras till Boverket, hittills har tre slutrapporter kommit in. I rapporten tvingas kommunerna ta ställning till hur man tänker gå vidare så inventeringen även leder till åtgärder. Den första november ska alla kommunerna ha slutredovisat, och Boverket ska ha lämnat sin samanställda rapport senast i juni 2016. När myndigheten nyligen arrangerade en inspirationsträff den 23 april för kommunerna var intresset stort. Det har visat sig att motivet till varför kommunerna valt att inventera främst handlar om att de ser en ökad ålder på sin befolkning. Det har visat sig att fokus ligger på att inventera kommunens bostadsbestånd och inte de privat ägda flerbostadshusen. Inventeringen görs främst i centrumnära fastigheter, byggda på 60-70 talet.

 

Samrådsmötet gästades av Torbjörn Lagergren som titulerades handikappkonsulent i Halmstad. En mycket färgstark person som på ett lättsamt och brinnande sätt pratade om hur Halmstads kommun arbetade med funktionshinderpolitik. Sedan 2010 har kommunen ingen handikappolitisk plan eller annan form av tillgänglighetsplan. I år har kommunen istället ett temaår med rubriken "Den inkluderande kommunen" och målet är att alla nämnder och förvaltningar naturligt och självklart ska arbeta med tillgänglighet utan en plan. Personligen är jag tveksam. Anledningen till att det exempelvis finns en lag om att kommuner ska ha jämställdhetsplan är ju för att jämställdsfrågor annars lätt glöms bort. I Sverige finns ingen lag om att kommuner måste ha tillgänglighetsplan eller handikappplan, men jag är övertygad om att dessa frågor också lätt glöms bort om det inte finns planer. Jag ställer mig också mycket tveksam till varför Boverket valde att använda nästan två timmar av samrådets dyrbara tid för att vi i detalj skulle få lära oss hur Halmstads politiker, tjänstemän och deras handikappråd arbetat från 70-talet och fram tills i dag.

 

I min roll som en av sex förbundsstyrelseledamöter i DHR har jag bland annat ansvar för tillgänglighetsfrågor. Det gör att jag bland annat sitter med i Boverkets samråd med funktionshinderförbunden. Ett samråd som myndigheter kallar till möten i Karlskrona tre gånger per år. Det senaste mötet ägde rum den 26 maj, och här kommer en rapport. Del 2 kan du läsa imorgon.

 

När myndigheten träffar funktionshinderförbunden roar man sig med att varje gång vi ses vara på olika platser i Karlskrona. Boverket gör det för att vi ska få se och lära oss mer om den gamla staden och för att utmana konferensanläggningar, restauranger och hotell i tillgänglighetsfrågan. Detta möte arrangerades på Bryggareberget, i restaurang Utkiken, med fantastisk utsikt över staden och havet.

 

Vi diskuterade bland annat Boverkets byggråd. Det borde kopplas närmare myndighetens samråd med funktionshinderförbunden genom att frågor i respektive råd kan bollas mellan varandra. Någon tyckte att byggrådet borde byta namn till plan- och byggrådet för att lyfta frågan att tillgänglighetsaspekten är viktig redan i översiktsplaner. Vi diskuterade även byggrådets representation och någon ifrågasatte varför funktionshinderförbunden bara representerad av Astma och Allergiförbundet samt DHR. Boverket tyckte också att någon från en pensionärsorganisation, någon från bankvärlden, någon från Länsstyrelsen och en heltidsarbetande Tillgänglighetskonsult borde finnas med i byggrådet.

 

Jag frågade om Boverkets förslag till ny bostadsanpassningslag fortfarande ligger hos Socialdepartementet. Boverket trodde att förslaget skulle ha skickats ut på remiss i april, men fortfarande har inget hänt. Jag frågade också om regeringens stimulansmedel till kommuner för byggandet av fler bostäder. Min önskan är att kommunerna arbetat mer utifrån ansvars- och finnansieringsprincipen istället för att bara vänta på statliga pengar innan de agerar. Boverket svarade att regeringen nu delar ut pengar för att både bygga fler hyres- och studentbostäder och för energieffektivisering. Regeringen har också bidrag som kommunerna kan söka vid ombyggnation och renovering av skolor. I regeringens direktiv för dessa tre bidrag finns det, enligt Boverket, ingen skrivelse eller krav på tillgänglighet. Men Boverket förutsätter förstås att alla som bygger nytt och allt som renoveras görs enligt plan- och bygglagen. Mötets representant från Länsstyrelsen sa att hon nyss hört bostadsministern talat och att han vet vad han pratar om. Mehmet Kaplan sa att tillgänglighetsfrågan för personer med funktionsnedsättning är en fråga om mänskliga rättigheter.

En av de mest aktuella frågorna just nu handlar om att diskrimineringslagstiftningen, sedan årsskiftet, fått en ny grund för diskriminering. Otillgänglighet för personer med funktionsnedsättning i den fysiska miljön, information och kommunikation är exempel på situationer som nu för tiden kan betraktas som diskriminering. Intresset för den nya lagen är stort och behovet av utbildning är viktigt. Därför hade DHR beslutat att, förutom utbildningar på distriktsnivå runt om i landet, göra två större tvådagarsutbildningar där tid ges för en rejäl djupdykning. Det första utbildningstillfällen, som redovisas i denna rapport, ägde rum 5-6 juni på Clarions hotell i Arlanda. Nästa genomförs i Malmö i november.

 

21 deltagare, medlemmar från hela Sverige, var med. Ansvariga för kursen var Karolina Celinska och Fredrik Canerstam från kansliet och undertecknad från förbundsstyrelsen. Dag ett började med ett historiskt perspektiv och bakgrunden till dagens diskrimineringslag. Därefter fortsatte dagen med att gå igenom lagens viktigaste formuleringar och begrepp. Vad är exempelvis tillgänglighet och vad betyder ord som missgynnande, underlåtenhet och jämförbar i den nya lagens mening. Vi gick igenom skälighetsbedömningarna och gick därefter noga igenom alla samhällsområden som lagen omfattar. Det sistnämnda passet pågick i flera timmar och fortsatte även under dag två. Personligen anser jag att detta blev utbildningens bästa del. Det roliga var att de flesta deltagarna var aktiva, ställde frågor och bjöd på egna lokala exempel på otillgängliga situationer i respektive samhällsområden och vi kunde diskutera om diskrimineringslagen eller annan metod var bäst för att försöka åtgärda problemen.

 

Om dag ett fokuserade mycket på teori så var dag två mer inriktad på hur det praktiskt går att använda den nya diskrimineringslagen. Undertecknad visade på Diskrimineringsombudsmannens hemsida hur en anmälan görs. Jag berättade naturligtvis hur jag gjort mina två anmälningar, om min kontakt med Diskrimineringsombudsmannen som nu utreder anmälningarna, osv... Deltagarna delades in i grupper och de fick själva diskutera om de själva har ställts inför situationer där diskrimineringslagen kanske kan användas. Den utvärdering som gjorts för att ta reda på vad deltagarna tyckte om kursen visar att alla var mycket nöjda. Det vi möjligtvis kan förändra till utbildningstillfället i Malmö i november är att blanda teori, praktik och grupparbete mer eftersom vissa deltagare uppfattade kursens första dag som korvstoppning.

Kulturrådet pratade om att Myndigheten för delaktighet givit dem ett gott betyg. De är nöjda med att Kulturrådet lyckats uppnå ett av sina tre mål, men påpekar att arbetet med att åtgärda enkelt avhjälpta hinder och tillgängliggöra webben måste intensivieras. För att kulturaktörer ska få statligt bidrag ställer Kulturrådet krav på att enkelt avhjälpta hinder skyndsamt ska undanröjas, att tillgänglighetsinventeringar görs och åtgärdsplaner upprättas. Ändå svarar bara 16 procent av kulturaktörerna som fått statliga pengar att samtliga enkelt avhjälpta hindren är helt borta. Kulturrådet berättade också att de nyligen haft ett välbesökt seminarium om tillgänglighet på scenkonstbienalen i Malmö. De ser ett generellt ökat intresse för normbrytande-, demokrati-, och mångfaldsfrågor och menar att tillgänglighetsfrågan även finns med där. När Kulturrådet delar ut sitt stadsbidrag på 1,2 miljarder kronor ställs tillgänglighetskrav. Men eftersom myndigheten tycker att arbetet med exempelvis enkelt avhjälpta hinder går för långsamt har de nyligen gjort ett utskick till alla kulturaktörer. Det kan också bli så att Kulturrådet drar åt tumskruvarna ytterligare med nya tuffare krav och villkor i nästa nationella strategi för funktionshinderpolitiken.

Jag pratade om sammanställningen av kulturhuvudstadsåret i Umeå som nu görs. En slutrapport och utvärdering som konstaterar att totalt 453,6 miljoner kronor har använts och resulterat i 1054 programpunkter. Det står att ”en stor del av projekten har i någon grad integrerat genus, tillgänglighet och mångfald”. Men de signaler jag fått är att allt för många arrangemang gjort i otillgängliga lokaler för personer med nedsatt rörelseförmåga, att hörselslingor saknas och att allt för få arrangemang syn- och teckentolkats. Den 4 april 2015 publicerades även en omfattande artikel i Västerbottens kuriren med massiv kritik på tillgängligheten i Umeås nybyggda kulturhus. Jag tog också upp Riksantikvarieämbetets satsning på att skapa fler arbetstillfällen för personer med funktionsnedsättning genom bidraget Kulturarvs-IT. Tio miljoner kronor utdelas 2015 till museer och andra kulturinstitutioner. Pengarna används till löner för arbesledare som kan leda mellan 5-12 personer med funktionsnedsättning. Arbetsuppgifterna handlar om att öka tillgängligheten till museernas material via webbplatser och databaser. Jag gav ett pluss till satsningen, men samtidigt ett minus för att det ska behövas specialla statliga bidrag för att fler personer med funktionsnedsättning ska få jobb. Jag gav även Riksantikvarieämbetet ett pluss för att deras endagsutbildningar om tillgänglighet har föredragshållare med egen erfarenhet av funktionsnedsättning. Det saknar Kulturrådet när de arrangerar tillgänglighetsutbildning den 10 juni.

Lika Unikas representant var från RBU och pratade om att deras profilfrågor är den personliga assistansen och vikten av samordning av den omsorg och det stöd en familj med ett funktionsnedsatt barn behöver. Handikappförbundens representant pratade om att de lägger mycket fokus på att regeringen ska ta FN-kommiténs kritik på allvar när det gäller att Sverige inte lever upp till FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Handikappförbunden vill också se mer forskning inom funktionshinderfrågor, de ska arbeta mycket med den kommande nationella funktionshinderpolitiska strategin och vill att särskoleelever ska kunna studera vidare på högskolor och universitet.

Eftersom jag, sedan två år tillbaka, sitter som förbundsstyrelseledamot i DHR har jag diverse uppdrag. Mest handlar fokus på tillgänglighetsfrågan. Ett exempel är mitt förtroendeuppdrag i Riksantikvarieämbetets och Kulturrådets samråd med funktionshinderförbunden. En rapport från vårt senaste möte hittar du här.

 

Förra samrådsmötet ägde rum i DHRs lokaler i Farsta, nästa samråd i november blir kanske hos Lika Unika. Dagens möte arrangerades på handikappförbundets kansli, extra spännande för mig eftersom jag aldrig tidigare besökt deras huvudkontor. Samrådet träffas två gånger per år, Handikappförbunden och Lika Unika har två platser var och DHR en plats där undertecknad sitter. Samrådet har funnits i fyra år och vi diskuterade om det finns anledning att utvärdera åren och se över samrådet för framtiden. Lika Unika och Handikappförbunden har bara utnyttjat en av sina platser. Intresset för ett inspel från myndigheterna om att delta i workshops och engagera sig i mer detaljerade verksamhetsfrågor har varit lågt. Det är DHR som mest visat framfötterna. Lika Unikas styrelse har till och med beslutat att helt lämna samrådet och föreslår istället att Lika Unikas alla organisationer får ett varsit mandat i samrådet. Diskusionen om samrådets utformning lär fortsätta.

Riksantikvarieämbetet pratade om deras arbete att leva upp till Regeringens strategi för genomförandet av funktionshinderpolitiken. Myndigheten får kritik från Myndigheten för delaktighet eftersom Riksantikvarieämbetet inte implementerat tillgänglighetskrav i sin bidragsgivning. En kvarts miljard kronor fördelas årligen för kulturarvsvård. Riksantikvarieämbetet måste också hitta bättre verktyg för uppföljning så myndigheten får indikatorer att jämföra år för år i rapporteringen till Myndigheten för delaktighet. Riksantikvarieämbetet berättade också att de planerar en workshop med funktionshinderorganisationerna om tillgänglig information den 18 september. De arrangerar fem endagsutbildningar om tillgänglighet under 2015 för att kompetensutveckla tjänstemän i kommuner, landsting/regioner och länsstyrelser. Den 22 oktober arrangeras en forskningskonferens i samarbete med Lunds universitet och DHR. Konferensen riktar sig till alla som arbetar med tillgänglighetsfrågor, företrädare för funktionshinderrörelsen samt forskningsinstitutioner och universitet. Syftet med konferensen är dels att belysa forsknings- och utvecklingsbehov, dels att knyta kulturmiljöns aktörer närmare forskningen och funktionshinderorganisationerna.

Vill du veta vad Kulturrådet pratade om, och vad jag sedan hade för inspel, behöver du bara komma tillbaka till min blogg imorgon.

 

DHR måste bli bättre på att ha "möjlighets-planer". Det vanligaste, enligt Jakob Ohlsson, är att organisationer har krisplaner men man står handfallen när en möjlighet dyker upp. Vad har vi exempelvis för plan om någon plötsligt ringer kansliet och säger att hon vill engagera sig i DHR?

DHR måste bli bättre på att låta individens (medlemmens) röst bli hörd. Inte bara i vår egen organisation utan i vårt opinionsbildande påverkansarbete för att göra våra rättighetsfrågor mer begripliga. Lyfts frågor ur individperspektivet kan förståelsen för våra frågor kanske till och med öka bland människor som egentligen inte är vår målgrupp. Vi måste arbeta så våra medlemmar får företräda och känna ansvar så att personer inte bara ska vara medlem utan bli en DHR-are.

Angeli Sjöström Hedberg är författare till boken "Medlemsmodellen". Den handlar om hur vi får med folk, hur vi får dem att vara kvar och hur vi tar vara på deras engagemang. Kanske en bok för DHR att införskaffa? Hon berättade att den bästa ledaren är den ordförande som tar ett steg tillbaka, vågar sitta tyst, låter andra visa framfötterna och skapar engagemang istället för att ta allt jobb själv. Hon sa också att ett medlemskap laddat med extra erbjudanden, rabatter och förmåner gör medlemmar till kunder. Och när medlemmen sedan börjar bete sig som en kund och vill att DHR ska göra aktiviteter för, och inte med, dem blir förtroendevalda besvikna och säger att "vi är DHR". Vi måste bli bättre på att lyfta medlemskapet i DHR som det viktigaste värdet.

Angeli Sjöström Hedberg sa att 53 procent av svenskarna har ett ideellt engagemang. De lägger ner i snitt 15 timmar per vecka på ideellt arbete vilket motsvarar 300 000 heltidsarbetande. Samtidigt har det aldrig funnits så många anställda i organisationer per medlem. Organisationen sköts som ett företag och proffesionaliseringen centralt passificerar lokalt.

DHR måste bli bättre på att använda ABFs studiematerial, men främst bli bättre på att utnyttja studieförbundets resurser. Deras digitala tjänster för att synas och höras i sociala medier är kostnadsfria. Tillsammans med ABF kan vi till och med utveckla nya och egna projekt, kampanjer och studiematerial. Vi kan även ta hjälp av dem för marknadsföring av våra egna arrangemang.

På uppdrag av DHR deltag jag den 27 maj på en ABF dag om engagemang Nordic light hotel i Stockholm. Här kommer min rapport. Texten är uppdelad i två delar, del två publiceras imorgon.

Ett 80-tal personer deltog när studieförbundet ABF arrangerade en heldag den 27 maj i Stockholm om engagemang och organisationsutveckling. Representanter från medlemsorganisationer, ABFs förbundsstyrelse, och ABFs kanslipersonal var där. DHR representerades av Fredrik Carnestam och undertecknad. Dagens rubrik var "Stärk folkrörelserna". 85 procent av den vuxna befolkningen i Sverige är medlemmar i en förening, men frågan är hur vi gör för att få ut hundra procent av det engagemanget?

Dagen hade ett intressant program med föreläsare som kampanjledaren Jacob Ohlsson, goda exempel från ABFs medlemsorganisationer som skapat engagemang och moderatorn Angeli Sjöström Hederberg som både föreläste och höll i dagens "Open space". Det var första gången jag provade på metoden "Open space". Det innebar att vi deltagare själva fick bestämma vilka ämnen vi ville ta upp, idéerna portionerades ut till 12 bord och sedan fick deltagarna själva välja vid vilket bord man ville sitta och diskutera. I nästan tre timmar gick vi alla runt bland borden, och i ett organiserat kaos uppstod en kreativ miljö där alla engagerades. En metod som krävde aktiva deltagare. En teknik som jag gillade trotts att jag var ganska trött i huvudet efteråt. Det vore spännande att prova "Open space" någon gång när exempelvis en verksamhetsplan för avdelning, distrikt eller DHR förbundet ska skrivas.

Jag tog till mig många intressanta saker som jag tror att vi har nytta av. Vi måste bli bättre på återkoppling och uppföljning. När en kampanj, en debattartikel, ett twitterinlägg, en konferens eller annat blir lyckat är vi nöjda och går vidare för att hitta på något nytt. Istället för att jaga ny energi, som Jacob Ohlsson uttryckte det, borde vi använda den som redan finns. Vad gör vi av de personer som exempelvis visade ett engagemang för arbetsmarknadsfrågan genom att anmäla sig till vårt seminarium på SKL-konferensen i Uppsala? Vad gör vi av de personer som delat, gillat och retweetat ett inlägg i sociala medier och därmed visat att de stödjer en åsikt om exempelvis hatbrott? Jakob Ohlssons mål i Socialdemokraternas senaste valkampanj var att ta 10 000 personer som gillat ett Facebookinlägg från tangentbordet till dörrknackning.

Vi ska förstås medlemsrekrytera, men för att skapa riktigt långsiktigt engagemang borde vi mest arbeta med att ta vara på och utveckla den resurs vi redan har. Vi borde prova på metoden att inte bara agera och arbeta utifrån initiativ och beslut på kansliet och från förbundsstyrelsen utan lyssna mer på medlemmarna. Vi lyfter förstås medlemmars frågor redan idag, men varför inte prova att ibland vända DHR-organisationen totalt upp och ner. Sätta de enskilda medlemmarna överst i organisationsstrukturen och placera förbundsstyrelsen längst ner.

Under 2011 beslutade dåvarande styrelse att ta av stiftelsens pengar för att betala lön till anställning som doktorand på ett universitet. Styrelsen krävde förstås att doktorandernas arbete/forskning skulle grunda sig i Norrbacka-Eugenia stiftelsens ändamål. Det resulterade i ett 20-tal avhandlingar efter några år. Nu har vi beslutat att göra en liknande satsning för forskning rörande personer med nedsatt rörelseförmåga under 2017. En annons för utlysning/marknadsföring ska publiceras i början på nästa år så att doktoranderna kan anställas av universitetet från hösten 2015. Förslaget till annonsens text börjar: "Ansökningar från samtliga vetenskapsområden välkomnas". Jag föreslog att fortsätta meningen med: "och vi välkomnar..." eller "och vi ser gärna att...". Sedan kan något i stil med "samhällsorienterade rättighetsfrågor" eller liknande skrivas in. Min målsättning är inte att stiftelsen ska styra eller ge krav/direktiv. Det handlar om att jag vill se mer forskning om exempelvis arbetsmarknaden, tillgänglighet, bostadsanpassning och personlig assistans. I dag är nästan all forskning bara vård och omsorgsrellaterat. På vårt septembermöte tar vi beslut.

På senaste styrelsemötet diskuterade vi ett speciellt ärende. Karolinska Institutet ville ha 100 000 - 300 000 kronor av oss som en del i finansieringen av deras stora internationella habiliteringskonferens i Stockholm i höst. Konferensens inriktning är forskning på barn med funktionsnedsättning, men Karolinska hade inte skickat med någon budget och jag var mycket tveksam till att stiftelsens pengar skulle användas till hyra av konferensanläggning och föreläsares arvoden. Till dagens styrelsemöte hade Karolinska inkommit med en budget där man bland annat ser att två andra stora stiftelser beviljat pengar. Efter att ha läst budgeten blev jag inte mycket klokare, men med ett "nja" beslutade styrelsen att ge Karolinska Institutet 100 000 kronor.

Vill du veta mer om Norrbacka-Eugeniastiftelsen klickar du här. Personligen tycker jag att du till och med ska skicka in en bidragsansökan om du har nedsatt rörelseförmåga.

Tack vare mitt förtroendeuppdrag i DHR som förbundsstyrelseledamot har jag även fått förtroendet att ha andra uppdrag. Ett handlar om att på regeringens uppdrag vara en av ledamöterna i Norrbacka-Eugeniastiftelsens styrelse och få vara med och fördela bidragspengar. I dag har jag varit i Stockholm på ett styrelsemöte, min första del i rapporten om vad jag presterade kan du läsa här. Del två kommer på torsdag.

 

Norrbacka-Eugeniastiftelsen har till ändamål att underlätta rörelsehindrades situation samt främja forskning och utvecklingsarbete. Den viktigaste frågan på dagens agenda var att dela ut bidrag till enskilda personer som sökt pengar för inköp av fritidshjälpmedel, tvättmaskiner, bilar, datorer och mycket mer. Bidrag utbetalas också för studier, utlandsresor, gymkort, körkortsutbildningar osv. Årets ansökningar var totalt 532 stycken, en ökning jämfört med 2014. 164 ansökningar returnerades direkt eftersom de var ofullständiga eller inte levde upp till stiftelsens krav.

Nytt för i år var att styrelsen beslutat att höja schablonbeloppet för körkortsutbildning i vanlig trafikskola från 10 000 kronor till 15 000 kronor. Schablonbeloppet för körkortsutbildning på internat höjdes från 20 000 kronor till 25 000 kronor. Alla bidrag för resor beviljas fortfarande främst till barn och unga vuxna, men nytt i år är att stiftelsen under 2016 på prov även kan ge bidrag till resor för vuxna (över 30 år).

Stiftelsens budget tillåter styrelsen att i år dela ut tre miljoner kronor till privatpersoner. När alla ansökningar kontrollerats och matchats mot stiftelsens regelverk för utbetalningar visade det sig att det totala beloppet som vi beviljade blev 2 233 450 kronor.