Ett myrsteg frammåt
Gårdagens stora funktionshinderpolitiska nyhet var att undantaget med 10 anställda i diskrimineringslagen föreslås att plockas bort. Min mobiltelefon ringde och ringde igår... Jag var med i radio och tidningar både här och där. Nästan alla lokala morgontidningar skrev om nyheten, kvällstidningarna också förstås och många radiokanaler. Ett exempel är P4 uppland och ett annat är Nerikes Allehanda. Andra exempel är Allt om juridik och tidningen Senioren och Aftonbladet och Sveriges Television. Du kan bland annat läsa om mig i tidningen Arbetarbladet. Funktionshinderrörelsen reagerade i stort sett postitivt och diskusionerna var hyfsat heta i sociala medier. Alla är förstås inte positiva. Vissa menar att det är dumt att ta bort undantaget för småföretagare. Andra skriver att regeringen vill dränera småföretag på mångmiljardbelopp. Svensk Handel och Svenskt näringsliv är kritiska och anser att en skärpt diskrimineringslag kan drabba småföretag. Nyheten har till och med tagit sig in på tidningarnas ledarsidor.
Men frågan är hur stor nyhet det verkligen är. Här kommer en krönika där jag förklarar hur jag menar.
Ett myrsteg framåt
Kultur och demokratiminister Alice Bah Kuhnke har aviserat att näringsidkare med färre än tio anställda inte längre ska undantas från lagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering.
Personligen gläds jag förstås av beskedet, men mest handlar glädjen om att Alice Bah Kuhunke äntligen slutat bryta sina löften. När Socialdemokraterna vunnit valet hösten 2014 och bildade regering med Miljöpartiet lovade stadsministern Stefan Löfven att diskrimineringslagens undantag skulle ses över. Ingenting hände. Tillägget i diskrimineringslagen om att otillgänglighet är en ny diskrimineringsgrund infördes den första januari 2015 och en månad senare lovade Alice Bah Kuhnke att lagens undantag skyndsamt skulle ses över. Ingenting hände igen och plötsligt förändrades Alice Bah Kuhnkes retorik från skyndsamt till att det ska vara klart innan sista december 2015.
I mellandagarna, strax efter att jag varit tomte för min treårige son och innan jag skålade gott nytt 2016, intervjuades både jag och Alice Bah Kuhnke av Sveriges radio. Ingenting hade fortfarande hänt. I början av 2016 var löftet att ett besked skulle komma i maj. Måndagen den 11 juli hände det. Tyvärr blev det endast ett myrsteg framåt. Efter all väntan kommer äntligen ett förslag om att näringsidkare med färre än tio anställda inte längre ska undantas i diskrimineringslagen. Målsättningen är att lagen ändras om ett år. Den röd-gröna regeringen har dock ett svagt styre i riksdagen så det är långt ifrån klart att lagen kan göras om.
Och skulle de röd-gröna få stöd av annat parti och lyckas få bort undantaget har diskrimineringslagen ändå så många andra undantag och skälighetsbedömningar kvar att den, i de flesta fall, inte kan användas. Om otillgänglighet hos dem som pysslar med varor och tjänster ska betraktas som diskriminering måste personen som anser sig vara diskriminerad på grund av otillgänglighet ha ett varaktigt förhållande till näringsidkaren innan en anmälan kan lämnas in. Näringsidkaren måste själv äga den lokal hon bedriver verksamhet i för att en person som anser sig vara diskriminerad på grund av otillgänglighet ska kunna anmäla. Fastigheten där verksamheten med varor och tjänster utförs måste vara hyfsat nybyggd, näringsidkaren får inte vara ovetande om diskrimineringslagen och näringsidkaren måste ha råd att åtgärda problemet för att en person som anser sig vara diskriminerad på grund av otillgänglighet ska kunna anmäla.
Kultur och demokratiminister Alice Bah Kuhnke har aviserat att näringsidkare med färre än tio anställda inte längre ska undantas från lagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering.
Personligen gläds jag förstås av beskedet, men mest handlar glädjen om att Alice Bah Kuhunke äntligen slutat bryta sina löften. När Socialdemokraterna vunnit valet hösten 2014 och bildade regering med Miljöpartiet lovade stadsministern Stefan Löfven att diskrimineringslagens undantag skulle ses över. Ingenting hände. Tillägget i diskrimineringslagen om att otillgänglighet är en ny diskrimineringsgrund infördes den första januari 2015 och en månad senare lovade Alice Bah Kuhnke att lagens undantag skyndsamt skulle ses över. Ingenting hände igen och plötsligt förändrades Alice Bah Kuhnkes retorik från skyndsamt till att det ska vara klart innan sista december 2015.
I mellandagarna, strax efter att jag varit tomte för min treårige son och innan jag skålade gott nytt 2016, intervjuades både jag och Alice Bah Kuhnke av Sveriges radio. Ingenting hade fortfarande hänt. I början av 2016 var löftet att ett besked skulle komma i maj. Måndagen den 11 juli hände det. Tyvärr blev det endast ett myrsteg framåt. Efter all väntan kommer äntligen ett förslag om att näringsidkare med färre än tio anställda inte längre ska undantas i diskrimineringslagen. Målsättningen är att lagen ändras om ett år. Den röd-gröna regeringen har dock ett svagt styre i riksdagen så det är långt ifrån klart att lagen kan göras om.
Och skulle de röd-gröna få stöd av annat parti och lyckas få bort undantaget har diskrimineringslagen ändå så många andra undantag och skälighetsbedömningar kvar att den, i de flesta fall, inte kan användas. Om otillgänglighet hos dem som pysslar med varor och tjänster ska betraktas som diskriminering måste personen som anser sig vara diskriminerad på grund av otillgänglighet ha ett varaktigt förhållande till näringsidkaren innan en anmälan kan lämnas in. Näringsidkaren måste själv äga den lokal hon bedriver verksamhet i för att en person som anser sig vara diskriminerad på grund av otillgänglighet ska kunna anmäla. Fastigheten där verksamheten med varor och tjänster utförs måste vara hyfsat nybyggd, näringsidkaren får inte vara ovetande om diskrimineringslagen och näringsidkaren måste ha råd att åtgärda problemet för att en person som anser sig vara diskriminerad på grund av otillgänglighet ska kunna anmäla.
Förutom allt detta finns en formulering i diskrimineringslagen som ger undantag om det dyker upp något annat av stor betydelse. Vad det betyder vet ingen eftersom lagen aldrig prövats i domstol. Jag ger aldrig upp. Jag försöker alltid hitta ljusglimtar i ett mörker. Jag kämpar förstås envist så länge mitt hjärta kan slå för mänskliga rättigheter. Men det krävs gott om tålamod och lugna nerver. Den ”stora” nyheten är alltså att ett av alla knasiga undantag kanske är borta om ett år.
Trackback
