Vad tycker SDR och Autism- och Aspergerförbundet?

Under årets Almedalenvecka har min blogg fokus på lagen som betraktar otillgänglighet som en ny form av diskriminering. Om du fortsätter läsa i dagens blogginlägg får du veta vad förbundsordförande i Sveriges dövas riksförbund Hanna Sejlitz tycker om diskrimineringslagen. Här hittar du även ett svar från Autism- och aspergerförbundets förbundsjurist Hanna Jarvad. Jag har gjort korta intervjuer med dem och de svarade via mail. Jag har inte gjort några redaktionella ändringar utan helt enkelt klippt ut texten i deras svar och klistrat in här i bloggen.
 
Hanna Sejlitz, förbundsordsförande Sveriges dövas riksförbund
 
Lagen är viktig men tyvärr är den för svag med alldeles för många undantag och skälighetsprincipen. Jag ser också en tendens till att man hänvisar till lagstiftningen i diskussion om olika frågor om människors rättigheter - tex tolk för döva och hörselskadade trots att det är oklart om lagen verkligen täcker detta. Sedan är det svårt för enskilda att få rätt med stöd av lagen när Diskrimineringsombudsmannen lägger ner nästan alla anmälda fall.

 
Hanna Jarvad, förbundsjurist Autism- och Aspergerförbundet
 
Autism- och Aspergerförbundet tycker att det är bra att förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet har införts, men anser att reglerna har alltför många begränsningar. Dels är det olyckligt att det finns områden av samhället som inte omfattas av reglerna om bristande tillgänglighet och dels gör skälighetsrekvisitet att tillämpningen av förbudet blir begränsad. I många situationer där det förekommer bristande tillgänglighet för personer med autism är det därför ändå inte fråga om diskriminering, vilket gör att man inte kan få rätt till varken ersättning eller upprättelse. Möjligheterna att få sin sak prövad när man anser sig ha blivit diskriminerad måste också öka. Diskrimineringsombudsmannen tar sig bara an en bråkdel av alla fall som kommer in. Att driva ärendet själv, med risk för att behöva stå för motpartens rättegångskostnader, är oftast inte aktuellt. De initiativ som civilsamhället tagit i form av föreningar och byråer som driver diskrimineringsfall är vällovligt men troligen ingen hållbar lösning i längden för att driva praxis framåt, eftersom dessa ofta bara kan driva ärenden som småmål med låga ersättningar. Det behövs en stärkt rätt till rättshjälp eller annan ersättning för ombudskostnader alternativt ett helt annat förfarande för prövning av diskrimineringsfall.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0