Så här börjar min biografi
Om jag någon gång i livet ska skriva en biografi så kommer den att börja så här:
Jag tar i så att lungorna nästan spricker.
Sköterskan och mamma tittar oroligt ner på mig. De har försökt med allt, men jag slutar inte skrika.
- Han tar i så han blir blå i ansiktet, säger mamma.
- Är det första gången han är så här otröstlig? frågar sköterskan.
Jag är bara några timmar gammal. Försöker lugna ner mig, men smärtan är outhärdlig.
- Jag skulle bara byta blöjan, säger mamma.
Snyftande försöker jag få in mer luft och lyckas lugna mig lite.
- Han ser ut att lugna sig nu, säger sköterskan och jag får något mjukt, gummiaktigt i munnen.
Det lugnar och jag har senare i livet fått berättat för mig att det kallas napp.
Sköterskan tar ett stadigt tag om mina fotleder och lyfter upp underkroppen för att sätta på blöjan.
Smärtan skär som en eld från benen, via ryggraden och ut i hela min kropp.
Jag spottar ut gummit och skriker allt jag kan. Hur ska jag få dem att förstå?
De får inte göra så där.
Några timmar senare rönkas min kropp och äntligen förstår de att båda mina ben är brutan.
Mitt namn är Lars-Göran Wadén. Jag har nu haft över 20 frakturer under mitt över 40-åriga liv. Är född med OI och bor i Gävle, är gift med världens goaste kvinna och vi har en underbar son tillsammans som fyllde fyra år i sommras. Jag är rullstolsanvändare och arbetar heltid med tillgänglighet och bemötandefrågor.
Trackback
