Livet rullar vidare

Norrbacka-Eugeniastiftelsen bytte revisor ifjol bara för att någon med nya ögon skulle få granska oss. Och det märktes att revisorn från Grant Thornton var nya. Han föreslog att vi ser över stiftelsens placeringspolicy och följer upp så vi får bästa möjliga avkastning på kapitalet, men det gör vi redan varje år. Vi bjuder till och med in representanter från bankerna till styrelsen så vi hela tiden förvaltar pengarna på bästa sätt. På ett ställe i en mening i förvaltningsberättelsen har Grant Thornton skrivit "företaget". Vi frågade om det inte borde stå "stiftelsen". Revisorn Johan Andersson medgav att det stod fel. Personligen undrar jag om revisionsbyrån tar rejält betalt för att kontrollera Norrbacka-Eugeniastiftelsen, men egentligen klipper och klistrar man in färdiga meningar i förvaltningsberättelser. Och här glömde man bort att Grant Thorntons inte gjorde ett företagsuppdrag.

 

Stiftelsens pengar växer så det knakar. Under stiftelsens första verksamhetsår utdelades från 1972-1974 totalt 1,3 miljoner kronor vilket var 4,1 procent av dåvarande förmögenhet. År 2016 utdelades totalt 10,1 miljoner kronor, 4,8 procent av nuvarande förmögenhet. Sista december 2016 hade vi nästan 225 miljoner kronor i olika aktie- och räntefonder.

 

Styrelsen beslutade att fastställa förvaltningsberättelsen för år 2016. Betgräffande bokslutet för år 2016 bestämde vi att dels tillföra bundet eget kapital med 525 000 kronor och dels att uppkommet underskott på 4,2 miljoner belastar fritt eget kapital. I rummet där styrelsemötet ägde rum, som troligtvis varit sovsal för minst tolv barn då Eugeniahemmet fanns, beslutade vi också att fastställa resultaträkning och balansräkning för 2016. Huset byggdes 1896 och verksamheten drevs av välgörenhetsföreningar innan staten gick in med ekonomiskt stöd från 1930-talet. I mötesrummet, som tidigare var sovsal, hade många barn från tre år och uppåt gråtit sig till sömns. De lämnades bort och fick endast träffa sina föräldrar några gånger per år.

 

Detta blogginlägg skulle jag lätt kunna förvandla till en bok. Efter att ha lyssnat på Karin Westlund, Rolf Johansson och Roland Petersson från föreningen Norrbacka och Eugeniahemmets vänner är jag påtagligt berörd. Deras personliga historier från en förhoppningsvis svunnen tid, där personer med funktionsnedsättning placerades på institutioner. Deras berättelser blev extra starka av att samtidigt vara på plats i den historiska miljön.

- Och titta ut genom fönstret där. Trähuset där borta användes till...

Nej. Jag skulle inte förvandla blogginlägget till en bok, och slutar därför att skriva. Det finns förresten redan mycket bra litteratur för dig som vill veta mer. Ett exempel är boken "Robert - anstalten blev mitt hem" av Roland Söderlnd. Ett annat exempel är boken "Ho klarer sej allti" av Karin Westlund.