Kommunerna måste ta ansvar

Den här krönikan publicerades första gången i tidningen Funkisliv.
 
Sveriges kommuner slarvar. De står och stampar. Kommuner har ansvar för tillämpningen av en rad lagar som påverkar livsmöjligheterna för personer med funktionsnedsättning, men de gör inte som de ska. När FN granskade Sverige 2014 visade det sig att kommunerna inte lever upp till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. När Myndigheten för delaktighet senast följde upp regeringens strategi för genomförandet av funktionshinderpolitiken riktades kritik till kommunerna. I våras kontrollerade Boverket, i samarbete med Länsstyrelserna, hur bra kommunerna lever upp till plan- och bygglagen. Det visade bland annat på stora brister i att ta bort enkelt avhjälpta hinder.
 
Skillnaden mellan olika kommuner är stor, men generellt tyder allt på att kommunerna måste ta mer ansvar. Endast hälften av kommunerna använder FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i tillgänglighetsarbetet trots att Sverige skrivit under den juridiskt bindande konventionen. Ännu färre kommuner har en inarbetad organisation med en struktur mellan förvaltningar så att tillgänglighetsarbetet fungerar. Och ännu färre har mätbara mål. Vid nybyggnationer eller ombyggnationer av inomhus- och utomhusmiljöer finns inte alltid tillgänglighetsfrågan med. Vid handläggning av bygglov och tillsyn av byggprocesser förekommer också brister. När det gäller tillsyn visar Boverkets kartläggning att många kommuner inte gör någon kontroll överhuvudtaget.
 
Arbetsmarknadsministern Ylva Johansson har sagt att statliga myndigheter och kommuner ska vara föregångare som arbetsgivare av personer med funktionsnedsättning. Men statistiken visar att privata företag anställer flest. Inom utbildningsområdet använder ungefär hälften av kommunerna FNs konvention i arbetet med tillgänglighet. Det är sämre än ifjol. Endast en tredjedel har mätbara mål och tillgänglighet för elever i grundskolan. Folkhälsoinstitutets undersökningar visar att personer med funktionsnedsättning har sämre hälsa än befolkningen i stort. En faktor som påverkar är otillgängliga idrottshallar och gym. Myndigheten för delaktighet anser att kommunerna har mycket kvar att göra. Endast få kommuner ställer tillgänglighetskrav vid bidrag till idrottsföreningar och har mätbara mål för att plocka bort otillgänglighet. Inom kultursektorn är det ännu sämre. Trots att kommunerna driver kulturskolor, har ansvar för kulturlokaler och ger stöd till kulturlivet är det inte många som har handlingsplaner för ökad tillgänglighet i sina styrdokument.

Deformerad persona

 
Jag tycker verkligen om att gå på teater. Att försvinna in i en annan värld och kanske lära mig något nytt är alltid inspirerande. En film fungerar förstås men live-känslan i en teater slår det mesta. Min höst har därför varit extra bra. Jag har sett den konstiga pjäsen "Den långa marschen" av Gunilla Heilborn på stadsteaterns lilla scen i Stockholm. Den handlade om vad som händer när några människor ger sig ut för att gå. En föreställning som jag inte tyckte om. Det var ju bara en massa människor som på det ena taffligare sättet efter det andra berättade hur det är att gå. Det fanns inget roligt eller lärorikt för mig i detta trots att jag trodde det var en komedi med ett djup i vår livslånga kamp (läs promenad) från födelse till död. Nej, jag vill glömma detta och rekommenderar istället "Deformerad persona".
 
Syskonparet Mattias och Ylva Andersson har inspirerats av Ingemar Bergmans "Persona" och skapat en föreställning om vårdkapitalism och beroende. Här finns grymma detaljer i manuset som "åker färdtjänst med tanter som dränkt in sig i parfym för att dölja inkontinensen". Generellt är det en mörk historia. En pjäs där alla karaktärer vill bort från den vardag de befinner sig i. Det är intressant, och trots att jag inte har personlig erfarenhet av assistans blir jag känslomässigt berörd. Scenen när assistenten klär av och tvättar personen i rullstol är otäckt motbjudande. Jag vet knappt vad jag ska säga/tycka om det här. Men det är svart och det berör. Och eftersom riktiga människor lever så där på riktigt blir det inte bara en svart pjäs - Det blir ännu värre. Utan att avslöja pjäsens innehåll för mycket så... Ja, det är väl så där som livet är. Och den "fruktansvärda plågan" som karaktärerna hela tiden återkommer till, det som hela tiden gör livet så besvärligt för personen i rullstol, är inte diagnosen eller otillgänglighet - det är assistansen.

Första rättegången om otillgänglighet

Om några dagar har det gått två år sedan bristande tillgänglighet blev en ny form av diskriminering. Över 450 anmälningar har skickats in till Diskrimineringsombudsmannen. Två av dem har myndigheten valt att gå vidare med till domstol efter att ha utrett ett 50-tal. Någon rättegång har aldrig inträffat, men nu blir DHR - Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder först i Sverige att testa lagen. Den 8 december är jag kallad till Gävle tingsrätt för att vittna.
 
Det känns förstås mycket spännande att något äntligen händer. Jag har tidigare varit kritisk mot Diskrimineringsombudsmannen eftersom otillgänglighet som diskrimineringsgrund aldrig prövas i domstol. Vad man än tycker om det nya tillägget i diskrimineringslagen, med många undantag och skälighetsbedömningar, har vi ju ändå äntligen en lag där personer som negativt drabbats av otillgänglighet kan få upprättelse. Och det känns därför bra att lagen, för första gången i svensk historia, nu används.
 
Om några dagar har det gått två år sedan jag ville ta bussen till min bror men tvingades avstå eftersom chauffören saknade utbildning på trappliften. En situation som jag upplevde diskriminerande. Jag anmälde händelsen till Diskrimineringsombudsmannen. DO utredde ärendet men valde att lägga ner och inte driva fallet till domstol. Tack vare funktionshinderorganisationen DHR lever frågan vidare. De övertog ärendet och en anmälan lämnades in till Gävle tingsrätt i början på 2016. Och i morgon är det första gången någonsin som ett ärende där diskrimineringsgrunden handlar om otillgänglighet lyfts i en svensk domstol.
 
Här kan du läsa mer om mitt ärende.
 
I dag åker jag runt i Sverige och utbildar andra i tillgänglighet- och bemötandefrågor. Ofta får jag förstås dela med mig av min kunskap kring diskrimineringslagen och berätta om mina personliga upplevelser av att, tillsammans med DHR, vara den första som driver ett ärendet till domstol utifrån diskrimineringsgrunden otillgänglighet.
Läs ännu mer här.

Fredagen den 2 december 2016

När jag reser runt i landet och utbildar i tillgänglighet- och bemötandefrågor anpassar jag alltid mina program till publiken. Innehållet utgår från tre ämnesområden. För det första handlar det om hur verksamheter på bästa sätt kan plocka bort otillgänglighet och när tillgängligheten förbättras skapas tillväxt och verksamhetens intäkter kan öka radikalt. För det andra handlar det om tillägget i diskrimineringslagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering. Jag utgår från min erfarenhet som först i Sverige att testa lagen i domstol, men går också igenom lagen och förklarar hur den påverkar dig. För det tredje handlar det om bemötandefrågor. Ett ämne som jag har mest fokus på fredagen den 2 december 2016 när jag medverkar på Örebro rättighetscenters halvdagsseminarium i Örebro. Det blir en eftermiddag som ska innehålla alla tre delar, men under min tid på scenen använder jag humor och en smula provokation för att på ett lättsamt sätt skapa ett lärorikt program om bemötandefrågor.

Torsdagen den 6 oktober 2017

Ibland föreläser jag om tillgänglighetsfrågor, ibland är det bemötandefrågor som gäller. När jag besöker Klippans kommun torsdagen den 6 oktober ligger fokus på bemötandefrågorna. När jag marknadsför mina föreläsningar brukar det låta ungefär så här:
"Se mig för den jag är och inte min rullstol. Jag är inte handikappad, har inget funktionshinder, är ingen person med en funktionsnedsättning, ingen krympling, är inte hjulbent eller invalid. Jag heter Lars-Göran. I detta program brukar jag ta ut svängarna en hel del och föreläsningen förvandlas till en underhållande stund som går i gränslandet av att vara stand up."
Jag lovar att försöka vara så busig som möjligt och med humor och en skopa provokation vända ut och in på bemötandefrågan.
 

Jag är nu en av Athenas populära föredragshållare

Sedan 2003 då min bok "Livet rullar vidare" publicerades har jag rest runt i landet för att, på mitt speciella sätt med humor och en skopa provokation, sprida kunskap om tillgänglighet och bemötandefrågor. Sedan 2007 gör jag detta på heltid efter att ha startat mitt företag som har samma namn som boken. Då och då har jag försökt hitta samarbetspartners, någon som kan "sälja" mig, fixa med marknadsföring och bli en sorts manager. I dag tar det allt för lång tid för mig att planera kommande uppdrag och sköta marknadsföringen själv. För det jag vill satsa mest på är ju det jag är bäst på - att stå på scener runt om i landet och prata om livet ur mitt rullstolsperspektiv.
 
Från och med nu hoppas jag att min dröm förverkligas. Att jag inte behöver lägga lika mycket tid på marknadsföring och administration utan arbeta mer med att vända ut och in på tillgänglighet och bemötandefrågor med min publik. Tack vare ett samarbete med företaget Athenas ser jag nu med spänning fram emot höstterminen. En höst och vinter som ännu inte är fullbokad, men där min kalender redan har flera spännande uppdrag på gång. Du som följer min blogg får naturligtvis först veta det senaste om allt spännande i mitt liv - ett liv som bokstavligen rullar vidare.
 

Lördagen den 23 maj 2015

På eftermiddagen, Lördagen den 23 maj, får alla som bor i Västerås se upp. Tillsammans med bland andra Johan Seige och Fredrik Ahlkvist medverkar jag på ett spännande arrangemang på Elite stadshotell. Vi kommer att leverera några lärorika och underhållande timmar om tillgänglighet och bemötandefrågor. Jag kommer troligtvis inte kunna låta bli att prata om mitt arbete med att testa den nya lagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering.

Mer funktionshinderpolitik i Almedalen

Efter detta blogginlägg återgår min blogg, från att i några dagar ha varit en Almedalsblogg till att bli den vanliga bloggen som fokuserar på mitt liv som bokstavligen rullar vidare. Men innan jag helt lämnar Almedalen för den här gången kan jag inte låta bli att, redan nu, fundera på nästa år. Under mina dagar i Visby har jag, som besökare i montrar och publik i seminarier, försökt att plantera så många funktionshinderpolitiska frön som möjligt. Nästa år vore det spännande att få medverka mer och bokstavligen få stå på några scener, intervjuas av media och få vara med i paneler.

Ämnet spelar ingen roll. I DHR har vi många anställda och förtroendevalda med stor kompetens. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning är intressanta att diskutera vare sig det handlar om arbetsmarknad, kultur och demokrati eller bostadsbyggande, media och hur tillväxt kan skapas genom ökad besöksnäring. Ett seminarium om exempelvis arbetsmarknaden ska naturligtvis inte bara handla om funktionshinderpolitik för att jag eller någon annan från DHR är med. Men lika naturligt som arbetsmarknaden diskuteras i form av skillnader mellan kön, satsningar på personer med kriminell bakgrund, svårigheter att få jobb på grund av ålder eller integrationsproblem borde personer med funktionsnedsättning naturligt vara med. Och detta gäller, som sagt, egentligen vilket ämne som helst. Detta blogginlägg blir därför startskottet för min kampanj "mer funktionshinderpolitik i Almedalen". Du som vill arrangera ett seminarium nästa år där även en person med funktionsnedsättningars rättigheter finns med behöver bara kontakta mig så lovar jag göra allt jag kan för att hjälpa till.

Min taktik i Almedalen

Jag brukar ha ett snitt på omkring 200 läsare av min blogg per vecka, men under Almedalsveckan är det närmare 500 läsare per dag. Det är skoj att intresset för det jag skriver är stort och jag vill ge dig som läser ett tack för att du engagerar dig i funktionshinderfrågor. Personligen känns det bra att jag, på DHR-uppdrag, fått arbeta med dessa viktiga frågor. Det har varit galet, närapå kaotiskt, intensiva dagar. Samtidigt känner jag att jag gjort skillnad. Redan innan jag åkte till Gotland bestämde jag mig för en strategi och valde ut intressanta mål att bombardera med funktionshinderpolitik.

Jag har arbetat efter en strategi med tre delar. För det första - påverka genom sociala medier. Jag har bloggat, twittrat och varit på Facebook nästan dygnet runt. Tack vare # har nätet fyllts av #Funkpol. Flera konversationer har inletts då jag påpekat tillgänglighetsbrister. I två fall har organisationer, via Twitter, bjudit in mig till deras arrangemang. De har visat ett stort intresse av att ta del av mina åsikter och att de får framföra sina budskap till mig. Men när jag stått utanför de lokaler de varit i och inte kommit in på grund av trappsteg vid entrén, har de fått be om ursäkt och lovat att tänka på tillgängligheten nästa gång.

För det andra har jag stått utanför ett tiotal lokaler där intressanta seminarium arrangerats. Eftersom arrangören valt att genomföra seminariet i en lokal med trappor vid entrén har jag inte kommit in. Jag har då inte nöjt mig med att bli uppburen för trapporna eller bara gått därifrån. Jag har bett att få prata med någon ansvarig för seminariet, "bråkat" lite om att jag diskrimineras och utestängs samt lämnat ett brev från DHR som förklarar situationen vänligt men bestämt. Denna strategi har även använts vid samtal med ansvariga för ett trettiotal otillgängliga montrar.

För det tredje har jag deltagit som publik i ett tjugotal seminarium. Arrangemang som handlat om allt från arbetsmarknad, kultur och demokrati till bostadsbyggande, media och hur tillväxt kan skapas genom ökad besöksnäring. Jag har också varit på många arrangemang och seminarium som funktionshinderorganisationerna gjort, men främst har jag fokuserat på att ta plats i debatten, våga fånga mikrofonen och lyfta funktionshinderfrågor i seminarier och arrangemang där det inte finns självklart på dagordningen. Andra får bedöma om jag förvaltat mitt förtroendeuppdrag bra eller dåligt dessa dagar, men personligen känner jag att jag gjort skillnad.

Arbetsmarknadsfrågan i fokus

I dag har jag totalt struntat i vilken partiledare som håller tal. SDs politik gör mig ledsen och irriterad, ibland riktigt arg. De är ju vuxna människor och borde förstå bättre än att ha dessa rasistiska åsikter. All statistik visar att de flesta som röstar på SD är lågutbildade. Problemet handlar alltså inte om integrationsfrågan, det är skolan det är fel på som inte håller oss uppdaterade om historien. Jag skrev en dikt för många år sedan. Där står bl.a. att "alla måste berätta sina historier för varandra innan vi glömmer dem. Innan framtiden äter upp allt och får minnena att blekna. Historia är inte alltid det som i verkligheten hände, utan det som folk sa hade hänt."

Mitt fokus har i dag varit på personer med funktionsnedsättnings situation på arbetsmarknaden. Det arrangeras massor med spännande aktiviteter och seminarium kring frågan. Ett exempel var Nationella Nätverket för samordningsförbund (NNS) och Nationella Rådet som genomförde ett seminarium med den omöjligt långa rubriken "Hur kan myndigheter stödja kvinnor och män som står långt från arbetsmarknaden, så att de får jobb?". Ett annat exempel var Social Venture Networks seminarium med den ännu längre rubriken "Vi söker dig som kan hålla en boll i luften, väldigt länge - en arbetsmarknad för alla". Det har pratats mycket om vad som måste göras, vad som inte Alliansregeringen gjort, varför det ser ut som det gör, vad någon bortde gjort istället, hur nuvarande oppositionspartier vill förändra, varför Arbetsförmedlingen inte gör mer och.... nej, den här meningen blev både längre och krångligare än alla långa seminarierubriker. Det pratas och pratas, diskuteras hit och dit och man kommer med nya förslag på åtgärder. Men tyvärr visar arbetsmarknadsstatistiken fortfarande en konstant nattsvart 
situation för personer med funktionsnedsättning. Personligen tror jag tyvärr att det inte spelar så stor roll hur mycket det än pratas eller vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder som införs. Det handlar om att arbetsgivarnas attityd måste förändras så arbetsgivare ser kvalitéerna hos personen med funktionsnedsättning istället för att fastna i problem.

För många år sedan sökte jag jobb som växeltelefonist och berättade aldrig i mitt CV att jag använder rullstol. Jag är proffs på att prata och min rullstol påverkar i detta fall inte min arbetsförmåga, tänkte jag, men på anställningsintervjun ifrågasatte arbetsgivaren varför jag inte avslöjat min funktionsnedsättning. Jag försvarade mig och förklarade bestämt att min funktion i benen inte påverkat min kvalité som växeltelefonist. Men istället för att se till mig som individ, min kunskap, erfarenheter och kvalitéer såg arbetsgivaren bara skalet (rullstolen) och fastnade i problem. Arbetsgivaren tittade bokstavligen ner på mig och förklarade att deras microvågsugn i personalmatsalen sitter alldeles för högt för mig. Arbetsplatsen har ingen tillgänglig toalett och jag kommer aldrig kunna följa med på fredagarnas after work eftersom krogen de besöker bara har trappor vid entrén. Nu hinner jag inte skriva mer. Följ mig på Twitter eller Facebook om du vill veta allt jag gör. Nu är det Föräldrakrafts seminarium "Vägen till arbete för personer med funktionsnedsättning" som gäller.

Vad får vi inte veta i Almedalen?

För mig är det första gången jag deltar i Almedalen och har därför fullt upp med att försöka lära mig om det heter på eller i Gotland. Här är så mycket folk och aktiviteter så jag blir snurrig. Personer från kommuner, landsting, myndigheter, företag och föreningar försöker få mig att intressera sig för just deras budskap. Men du som känner mig vet att det enda jag intresserar mig för är att hjälpa kommuner, landsting, myndigheter, företag och föreningar att skapa tillväxt genom att göra deras verksamheter mer tillgängliga för fler.

Mitt livs första seminarium i Almedalen arrangerades av Tidningsutgivarna och Institutet för mediestudier och handlade om vad vi inte får veta i Almedalen. Här är mediatrycket enorm, men vad beror det på att vissa nyheter får publicitet samtidigt som andra går obemärkta förbi. Hur gör media urvalet? Mitt uppdrag var att ta reda på varför media så sällan lyfter funktionshinderpolitiska nyheter. För några månader sedan gav FN rejäl kritik mot Sverige eftersom vi inte lever upp till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Nyss rapporterade Myndigheten för delaktighet hur arbetet går i kommuner, landsting och myndigheter utifrån regeringens strategi för genomförandet av funktionshinderpolitiken. Den 24 juni bestämde riksdagen att en ny lag införs från och med den första januari 2015 där otillgänglighet betraktas som diskriminering. Flera pressmeddelanden, insändare och debattartiklar pumpas dagligen ut från landets alla funktionshinderorganisationer. Men det är sällan/aldrig som dessa frågor får stort genomslag i mediabruset. Om personer med funktionsnedsättning syns handlar det bara om att de antingen är en hjälte som klarar sig bra trots allt, (kanske till och med tagit medalj) eller så är det synd om personen som inte kommer in på grund av otillgänglighet, inte kan leva som andra på grund av nerdragningar inom hjälpmedel och assistans, inte kan åka någonstans eftersom färdtjänsten slutat fungera.

Nu hinner jag inte blogga mer idag, men följ mig gärna på twitter för senaste nytt. Nu är det tal av  Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven som gäller. Imorgon ska jag förresten försöka krångla mig in på Socialdemokraternas mingel i St:a Karins ruin, vid Stortorget i Visby. Problemet är att jag inte vet om St:a Karins ruin är tillgänglig för rullstolsanvändare som mig. För att få svar mailade jag ansvariga för Socialdemokraterna i Almedalen och deras partikansli för över en vecka sedan. Jag har inte fått svar. Jag vet därför inte om partiet väljer att utestänga rullstolsanvändare från sitt Almedalsmingel, eller om Socialdemokraterna välkomnar alla.


Tar någon oss på allvar?

För några veckor publicerades detta i DHRs medlemstidning Svensk handikapptidskrift. En debattartikel som jag skrivit. Men tyvärr har jag hittills inte fått någon respons - tråkigt.


Ibland, som exempelvis nu, undrar jag vad vi håller på med. Gör vi (läs DHR) nytta? Är det verkligen någon som tar oss på allvar? Jag kämpar förstås vidare för våra rättigheter, men då och då kan jag inte låta bli att känna hopplöshet och fundera om all den energi vi lägger ner ger resultat.

De flesta kommuner, landsting och myndigheter har råd, möten där personer från funktionshinderrörelsen och tjänstemän/politiker träffas och tar upp aktuella frågor. Ibland används det gamla felaktiga begreppet ”handikappråd”. Men oftast är det rätt och heter ”tillgänglighetsråd” eller ”rådet för funktionshinderfrågor”. Det är hundratals möten som genomförs runt om i landet varje år. Frågan är om råden bara finns som ett alibi för att vi ska tro att beslutsfattare lyssnar på oss? Hur många råd från råden tar kommuner, landsting och myndigheter till sig?

Hemma hos mig i Gävle sitter jag med i kommunens tillgänglighetsråd. I ett tidigt skede fick jag ge råd när kommunens centrum skulle byggas om. Jag poängterade att smågatsten inte är någon bra idé för rullstolsanvändare och det är mycket svårt för synskadade att orientera sig trafiksäkert över så kallade gångfartsområden. Jag minns så väl alla beslutsfattar som nikade, log och såg ut att förstå, men nu finns smågatsten och gångfartsområden överallt i centrum. I dag klagar kvinnor med höga klackar på att de vrickar fötterna och män med resväskor på hjul att de fastnar. De förstår inte hur kommunen kunde bygga gatsten. Stadsbussarna vägrar att åka vissa sträckor eftersom de riskerar köra på barn och pensionärer som inte vet när de är på vägen eller trottoaren vid gångfartsområderna.

Mitt nuvarande ”projekt” handlar om att Gävle kommun bygger ny fotbollsarena. Det finns massor att tänka på. En tjänsteman lägger ritningarna för ny utomhus- och inomhusmiljö framför mig på bordet. Jag är väl förberedd på att ge råd och lyfta tillgänglighetsfrågan. Jag börjar med en ny cykel och gångväg som planeras och påpekade att den ska vara delad så cyklister och gångtrafikanter tar sig fram trafiksäkert. Tjänstemannen ler och nikar, men säger sedan vänligt men bestämt nej. Nu när arkitekten tagit fram ritningar finns inget utrymme för sådana förändringar.

Nu behöver jag din hjälp. Jag vill bombarderas av positiv energi. Det skulle kännas så bra om du som läser detta hör av dig och berättar om alla bra saker som gjorts tack vare fantastiska DHR-engagerade männsikor. Min önskan är ett SHT, DHRs hemsida, alla lokaltidningar runt om i landet, min mailbox och alla anslagstavlor överallt tapetseras med nyheter om fantastiskt bra saker som blivit till tack vara hårt ideellt DHR-arbete. Vill du hjälpa mig?


Media har fel fokus i funktionshinderdebatten

Det är fantastiskt bra när personer med funktionsnedsättning uppmärksammas i media. Media kan å ena sidan påverka beslutsfattare genom att granska beslut och bilda opinion som förbättrar livet för personer med funktionsnedsättning. Media kan å andra sidan förbättra synen på personer med funktionsnedsättning, skrapa bort funktionshinderskalet och visa att där finns en helt vanlig människa. Men tyvärr ger mediauppmärksamhet allt för ofta helt fel effekt och bättrar på fördomar om att personer med funktionsnedsättning antingen är hjältar eller offer.
 
Sveriges Televisons populära "Mot alla odds" är ett exempel där personer med funktionsnedsättning visas upp som hjältar. I ICA-reklamen är Jerry aldrig "vanlig" utan blir den avgörande hjälten eller det utsatte offret. I Kanal 5:s nya satsning, som kommer i höst, betraktas personer med funktionsnedsatta som odejtbara. Det är bara svart eller vitt. Tycka-synd-om eller hjälten. Men nu håller jag dock tummarna för att Sveriges Televison äntligen ska lyckas. Utifrån förhandspratet inför deras nya funkis-satsning låter det i alla fall bra. Tråkigt nog dröjer det nog länge innan vi får se en programledare med funktionsnedsättning i Rapport, i underhållningsprogrammet på fredagskvällen eller som granskande journalist i ett debattprogram som inte handlar om funktionshinderpolitik. Tyvärr får vi stå ut med funktionshinderhjältar som Mathias i Expressen eller tycka-synd-om-funkisar som Mathias i Sydsvenskan.

Margareta B Kjellins rapport - Nedslag i verkligheten

Riksdagens politiker kritiseras ibland för att glömma bort verkligheten. De snöar in sig totalt i politiken, fastnar i en värld av motioner och impelationer och glömmer nästan bort att deras beslut faktiskt påverkar vanliga människor utanför Rosenbads fönster. Utanför Stockholm, helt enkelt i verkligenheten. Men Moderaternas risdagspolitiker Margareta B Kjellin är inte sån. Hon har personligen besökt alla Gävleborgs kommuner och tagit del av människors egna erfarenheter för att ta reda på hur väl Gävleborgs kommuner är anpassade för personer som lever med funktionsnedsättning. I dag visade hon upp sin rapport "Nedslag i verkligheten" som sammanfattar hennes turnë, och det visar sig att det finns mycket kvar att göra innan alla kan leva på lika vilkor i ett rättvist samhälle.
 
Vi träffades i Moderaternas ganska tillgängliga lokal centralt i Gävle (gör en redovisning av possitiva tillgängliga detaljer och negativ otillgänglighet en annan gång). Vi var ganska många, en blandning av inbjudna journalister, representanter från funktionshinderrörelsen och en massa moderater. Mötet började med att Margareta B Kjellin kort berättade om tillgänglighetsfrågans bakgrund. Allt från att Moderaterna faktiskt varit med och skrivit under FNs konvention om rättigheter för personer med en funktionsnedsättning till att regeringen (bl.a. Moderaterna) tagit fram en nya strategi för genomförandet av funktionshinderpolitiken. Jag poängterade att FNs konvention egentligen inte är något att skryta med så länge regeringen (Moderaterna) envisas med att inte göra konventionen till svensk lag. Den nya strategin är bättre än den gamla men vad hjälper det när regeringens bostadsminister försöker göra undantag från plan- och bygglagen så man får bygga nytt otillgängligt. Och den där  utredningen om ifall otillgänglighet ska betraktas som diskriminering leder aldrig till ett resultat eftersom regeringen (Moderaterna) bromsar. När jag ändå hade ordet passade jag naturligtvis på att även ifrågastätta varför Moderaterna är det enda riksdagsparti som inte tydligt skriver i sitt partiprogram att ett otillgängligt samhälle ska bort.
 
Margareta B Kjellins rapport är en sammanfattning av hennes turné där den ena tillgänglighetsbristen efter den andra räknas upp i Gävleborgs kommuner. Personligen tycker jag att hon gjort ett bra jobb, det märks att hon seriöst brinner för tillgänglighetsfrågan. Men frågan är vad hennes rapport nu leder till. Margareta B Kjellin säger att hon huvudsakligen kommit fram till tre saker. För det första saknas kunskap, mycket otillgänglighet kan undvikas om folks förståelse och kunskap ökar. För det andra krävs attitydförändringar och för det tredje måste förtroendevalda bli bättre på tillgänglighet och ta sitt ansvar. Margareta B Kjellin skickar nu ut rapporten till alla lokala moderata kretsledare och samtliga kommunstyrelser i Gävleborg. Hon ska sedan följa upp så hennes moderatkollegor i Gävleborgskommunerna skriver massor av motioner för att ständigt väcka tillgänglighetsfrågan i Gävleborgs alla kommunfullmäktige. Min förhoppning är att alla lokala Gävleborgsmoderater ställer upp och följer Margareta B Kjellins rekomendationer. Det är mindre än två år kvar till nästa riksdagsval. Det ska bli spännande att se hur många procent fler motioner med fokus på tillgänglighetsfrågan som dyker upp från moderater i Gävleborg under mandatperiodens andra halva i jämförelse med de två första åren.

Vill du gulla med ett cp?

Det finns dockor med ljus hy, blont hår och blåa ögon, andra har mörk hy, bruna ögon och svart hår. Jag har sett dockor som är rullstolsanvändare men fram tills i dag hade jag aldrig sett en docka med Cerebral pares. GIL har tagit fram en cp-docka som varken svär, har sex, dricker sprit eller bajsar. En docka för dig som tror du är fördomsfri. Personligen tycker jag det är ett genialt grepp i debatten kring bemötandefrågan. Många använder ett övertydlig prat med "bäbisröst", en nervärderande och överdriven välvilja i bemötandet av personer med funktionsnedsattning på ett sätt som får din "snällhet" och "omtanke" att bli en kränkande särbehandling. Vill du läsa mer och har ett uppdämt behov att gulla med ett cp kan du köpa en docka här.

Mot alla odds

Nu dröjer det inte länge innan SVTs nya funkisprogram har premiär. Jag hittade ett smakprov i dag och måste naturligtvis även dela med mig av detta till er bloggläsare. Klicka på bilden för att ta del av smakprovet. Det ska bli mycket intressant om SVT lyckas få tio rörelsehindrade att ta sig över hundra mil i djungel, öken och svann utan att det blir freakshow. Det är viktigt att personer med funktionsnedsättning syns och hörs i media, att vi blir en naturligt del i folks liv och inte ses som anorlunda. Jag är därför alltid för satsningar som ger funkisar publicitet och mediautrymme, men det får inte bli som förr när vi roade oss genom att se kortväxta eller vanförda på cirkus och nöjesfällt.


En pirat på 2000-talet

Ibland känner jag mig som en pirat på 2000-talet. Om du undrar varför ska du läsa min krönika i Osteoporos Nytt, en tidning från riksföreningen osteoporotiker. Inledningen av min krönika är följande, men vill du läsa allt tittar du närmare i medlemstidningen för dem med benskörhet.

Jag är född med osteoporos, använder rullstol och har haft över 20 frakturer under mitt 39-åriga liv. Folk tror att jag har ett handikapp, men jag har aldrig spelat golf. På sommaren gillar jag däremot att segla och på vintern åker jag skicart nerför backen. Å ena sidan är jag en "medelsvensson" trots att jag tar mig fram med gummidäck istället för skornas gummiskulor. Å andra sidan har jag inte villa, volvo och vovve, utan lever med min fru i ett radhus, kör Hyundai och har katter. Ibland känner jag mig som en pirat.

Mitt liv är präglat av frakturer. Ett benbrott gör fruktansvärt ont. Varje gång tar det lång tid med sjukvård och rehabilitering innan jag återhämtat mig, men jag har aldrig betraktat mig som sjuk. Det är bara när jag blir riktigt förkyld som du ska tycka synd om mig. Stora delar av min uppväxt tillbringades på sjukus. Skolgångens lektionstimmar från sjukhussängen, vinster och förluster i korridorernas rullstolsrallyn och en gång ville jag absolut inte hem eftersom rumskamratens pappa installerat en video och hyrt den senaste filmen med James Bond. Jag minns alla pennor jag tog ur sköterskornas bröstfickor och gömde i kuddrummet och den första gången jag kysste en tjej. Hon hade diabetes. Vi smet ut från avdelningen till hissarna och låtsades titta på utsikten om någon kom.

Efter gymnasiet... (fortsättningen hittar du i Osteoporos Nytt).

Bunden eller buren av sin rullstol

Många säger fortfarande rullstolsbunden trots att jag absolut inte är fastbundet i min stol. Ett bättre ordval är att betrakta mig som framburen av rullstolen, alltså rullstolsburen. Det allra senaste i ordsvängarvalsen är rullstolsanvändare. Å ena sidan är det oerhört viktigt hur man uttrycker sig, å andra sidan tycker jag det är lite ordbajseri. När jag är ute på mina föreläsningar och besöker olika kommuner kommer det nästan alltid fram någon och berättar hur duktiga de varit. De har nämligen gjort som Socialstyrelsen bestämt och tagit bort ordet handikapp. Nu heter det inte längre handikappråd utan de kallar samarbetet mellan politikerna och funktionshinderorganisationerna för att de arbetar i ett tillgänglighetsråd. Bra, tycker jag. Ordet handikapp ska vi använda så lite som möjligt, men samtidigt undrar jag vad man i kommunen verkligen gjort under det senaste verksamhetsåret. När jag frågar svarar de att det blev för dyrt att bygga om och i år tillgängliggöra några allmänna platser och offentliga lokaler. Det man från funktionshinderrörelsen lyckades med i år var att få politikerna att byta namn på handikapprådet. Om fokus i funktionshinderpolitiken handlar om att byta namn då och då istället för att främst arbeta med "riktiga" frågor blir jag ledsen. Jag har hetat allt från invalid och krympling till vanförd och handikappad. Nu heter jag funktionsnedsatt, men har verkligen utvecklingen i vårt samhället blivit bättre bara för att jag bytt namn? Och när jag efter mycket tjat lyckats få politiker och tjänstemän att förstå att det heter rullstolsburen eller rullstolsanvändare dyker plötsligt Aaron "Wheelz" Fotheringham upp. Han är absolut bunden i sin rullstol för annars hade han ramlat ur.




Gästbloggare på Funkibator

Du har väl inte glömt att jag då och då är gästbloggare på Funkibator? Just nu publiceras en krönika om bemötande.


Fler funkisar på arbetsmarknaden

Frågan om hur man får fler personer med funktionsnedsättning ut på arbetsmarknaden är oerhört het just nu. I går avslöjade arbetsmarknadsministern att en rejäl utredning ska se över allt från lönebidragsanställningar och andra anställningsformer till hur arbetsgivares attityder kan förändras. Det gäller att få chefer och andra med personalansvar att inte se funktionsnedsatta som problem utan som en resurs för verksamheten. Arbetsgivare måste förstå att inteligensen inte sitter i synnerven eller i hörselgångarna hos en individ med synskada eller hörselnedsättning. Arbetsgivare måste förstå att en nedsat rörelseförmåga inte alltid behöver betyda en nedsatt arbetsförmåga. Enligt arbetsmarknadsministern är regeringens utredning klar någon gång i början på nästa år. Det ska bli spännande att se vad de kommer fram till.

Appropå personer med funktionsnedsättning och arbetsmarknadspolitik måste jag också tipsa om min nya krönika det senaste nummret av tidningen Du&Jobbet.


Tidigare inlägg
RSS 2.0