Livet rullar vidare

Det har gått tio år av 2000-talet. När landets handlingsplan för handikappolitiken antogs år 2000 hade vi tio år på oss att få bort otillgänglighet och göra samhället rättvisare för alla. Men utvärderingar, undersökningar och statistik visar att vi inte nått målen. Naturligtvis måste det poängteras att tillgängligheten blir bättre, förståelsen ökar och attityder förändras - men det går för långsamt. Nyligen lästa jag exempelvis om Centrum för lättläst som för sjätte året kartlagt om kommunerna har lättläst information på sina webbplatser. Det blir sakta men säkert bättre även här men informationen har ofta brister i innehåll och struktur. Totalt är fortfarande 74 procent av landets kommuner otillgängliga trots att en fjärdedel av den vuxna befolkningen har lässvårigheter och en trend där allt mer information till befolkningen publiceras via webben. Så här ser det ut i din kommun.

Vi står inför en spännande tid eftersom vår nationella handlingsplan för handikappolitiken nu går i graven. Jag har gått från att vara patient till att bli en medborgare. Om några månader pressenterar socialdepartementet en ny handlingsplan som ska sträcka sig fem år frammåt. Kanske får den rubriken "Från medborgare till likvärdig medborgare". Min förhoppningen är att tydliga mål upprättas, men eftersom inga mål i den förra handlingsplanen kunde nås så får vi väl se hur det går. Samtidigt har Sverige skrivit på FNs konvention om rättigheter för personer med en funktionsnedsättning och utrett om otillgänglighet ska betraktas som diskriminering. Personligen tror jag att den nya nationella handlingsplanen delvis bara blir en förlängning av de gamla målen, möjligtvis med något tydligare och mer detaljerade delmål. Jag tror också att den nya handlingsplanen knyts nära FN-konventionen och kanske kryddas hela inrättningen av ett förslag om någon form av tuffare diskrimineringslagstiftning.

Sveriges kommuner och landsting och flera andra aktörer säger nej till tuffare lagstiftning som betraktar otillgänglighet som diskriminering. Stadskontoret tror att det kommer kosta 4500 miljarder kronor att göra Sverige tillgängligt för alla. Ungefär lika mycket som Sveriges BNP. Som tur är låter det som att integrationsministern Erik Ullenhag inte lyssnar på det örat. Han har istället mer eller mindre lovat göra allt han kan för att en ny lagstiftning ska införas. Han vet dock inte när en sådan lag kan se dagens ljus.

Jag funderar på att vara tomte i år. Tänk om jag skulle rulla ut på gården efter Kalle Anka för att köpa tidningen? Om jag bara inte kör fast på grund av all snö så borde det gå. Men sedan har vi ju problemet med ungarna förstårs. Om det finns några snälla barn är risken stor att jag förstör deras tro på Tomten när jag, med snö mellan drivringarna och däcken, plötsligt står med julklappssäcken i mitt knä i hallen. Om jag jobbar snabbt under förmiddagen kanske rullstolen kan byggas om så den liknar en släde, men jag oroar mig ändå för barnens reaktion.

När jag för några dagar sedan var utklädd till pepparkaksgubbe i ett luciatåg kom jag inte upp på scenen som saknade ramp. Jag fick stå nedanför och titta upp på lucia och alla tärnorna. Det var inte kul, alla tjejer hade bara långa kjolar. Hur mycket jag än spökade ut mig under helloween lyckades jag inte skrämma grannarna eftersom de kände igen min framgafel. För några år sedan, under påsken, försökte jag klä ut mig till både hare och kärring. De flesta säger att de ska till Blåkulla, men för mig gick det bokstavligen åt helvete. Den här julen ska jag kanske helt strunta i kläder och bara ha den spelande tomteslipsen. Jag vill passa på att önska alla trogna bloggläsare en riktigt god jul. Hoppas ni får en mysig dag med god mat, spännande paket och många möten med nära och kära.

Det går rykten om att årets julhandel slår rekord igen. Jag undrar hur mycket pengar det går att bränna under en decembermånad. Tänk att vi blir så köpgalna och maximerar våra liv under en hel månad bara för en fredagseftermiddag och kväll som råkar kallas julafton? Jag är för julen. Den lyser upp vår mörka vintertid och det är trevlig att träffa nära och kära, många släktingar som vanligtvis bor långt bort så vi inte ses så ofta. Julen är generellt mysig, men allt handlande stör mig. Föreslår du att jag ställer in allt julklappsinköp säger jag nej, självklart vill jag både ge och få några klappar. Men "tävlandet" om att varje jul slå nytt rekord i att maximalt bränna pengar irriterar.

Och julhandeln kan även slänga sig i väggen när den ställs mot den omsättning som kunder med någon form av funktionsnedsättning genererar varje år. Visste du att Svensk Handel, på något sätt, räknat ut att funkisar varje år handlar för totalt 110 miljarder kronor? Det borde butiksägare som envisas med att driva sina verksamheter i otillgängliga lokaler få veta. Jag tycker nästan synd om dem, tänk vad galet mycket pengar de måste förlora. Enligt Svensk handel handlar det om 58 000 kronor per år som butiksägaren förlorar för varje kund som utestängs på grund av otillgänglighet. Och när funkisen, tillsammans med släktingar och vänner, går till en tillgänglig konkurrent förlorar den otillgängliga butiken ännu mer.

Med ett litet blogginlägg, på självaste fjärde advent, vill jag utbringa ett superstort grattis till Hans Ytterberg och Maria Johansson som tilldelats årets Stilpris. Alla vet naturligtvis redan varför just denna man och kvinna belönas, men om någon trots allt inte vet ska jag kort berätta. Ytterberg får priset för att han gjort utredningen "Bortom fagert tal" om ny lagstiftning som betraktar otillgänglighet som diskriminering. Regeringen valde först att hemligstämpla utredningen men tack vare Maria Johanssons engagemang, ordförande i DHR, offentliggjordes utredningen till slut. Hon startade bland anat en facebookgrupp med påtryckande publiceringskrav som fick 2000 medlemar på bara några dagar. Stilpriset heter "Hjärter Ess" och har delats ut sedan år 2004. Förutom äran erhåller pristagaren 20 000 kronor.
Mer information om priset och pristagarna hittar du här.

Jag är inget proffs, har absolut ingen stor kunskap om hur en kommun arbetar för att ta bort snön. När det, som i dag, vräker ner sådant där otäckt kallt och blött stannar jag hemma. Personligen har jag generellt aldrig problem med att vara rullstolsanvändare. Med tanke på att jag är en man är det bara synd om mig när jag är förkyld. Men det är även eventullt lite synd om mig när det snöar. Självklart vill även jag ha en vit jul, men eftersom Gävle kommun inte verkar ha en smart strategi för att skotta gator, trottoarer, parkeringsplater och torg funderar jag på att flytta till varmare breddgrader. Jag är, som sagt, inget proffs men visst borde en kommun ha en plan för hur snöröjningen fungerar? Men utifrån följande bilder, som jag nyligen tagit med min mobilkamera, börjar jag fundera. Antingen har Gävle kommun ingen plan för snöröjning eller så står det i kommunens snöröjningsplan att snöhögar ska läggas på handikapparkeringsplatser. Vad tror du?

Nu har ännu ett föreläsningsuppdrag dykt upp. Alla trogna läsare av min blogg vet att jag är medlem i DHR. Och den 20 februari klockan 14.00 medverkar jag när DHRs Gävleavdelning arrangerar ett medlemsmöte med fokus på tillgänglighetsfrågan. Medlemsmötet arrangeras på Tullbomsgården i Gävle, kom dit och "tjuvlyssna" du också.

Det är sorgligt att konstatera att Sverige nu är medlem i klubben av länder som drabbats av terrorism. När jag först hörde talas om det fruktansvärda trodde jag inte det var sant. Polisen/säpo, och vår twittrande utrikesminister, sa att det handlar om terrorism men jag trodde ändå inte det var sant. Om det varit en förbannad person med funktionsnedsättning som tröttnat på otillgänglighet och därför placerat en bilbomb utanför butiksentrén, hade jag inte blivit förvånad. Om det varit en tågresenär som använder rullstol som tröttnat på SJ, en synskadad som inte tycker att Sverige lever upp till FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsätting eller en hörselskadad som fått ett löfte om att alla enkelt avhjälpta hinder skulle ha undanröjts innan sista december 2010, hade jag förstått. Men när stadsministern, i min teve, förklarar att det är terrorism måste jag väll konstatera att jag får släppa mitt funkisspår.

Oftast uppdaterar jag min blogg varannan dag, men under vecka 49 står bloggen stilla. Jag är nämligen ute på en norrlandsturné och lämnar datorn hemma. Mina norrlandsföreläsningar är i Dorotea på måndag, Vilhelmina på tisdag, Åsele på onsdag, Bjurholm på torsdag och Umeå på fredag. Föreläsningarna handlar naturligtvis om tillgänglighet- och bemötandefrågor. Samtliga föreläsningar / föreställningar arrangeras av EntreprenörCentrum.

Nu har frågan om bristande otillgänglighet utredds och utredningen "Bortom fagert tal" har varit ute på remiss. Det är ingen nyhet att Hans Ytterbergs utredning innehåller ett lagförslag som innebär att ett förbud mot bristande tillgänglighet införs i diskrimineringslagen, men frågan är vad de tunga remissinstanserna tycker. Vad händer nu bortom allt fagert tal? Mer än hundra åsikter har skickats in och de flesta är positiva till Hans Ytterbergs förslag.

Förslaget hyllas av exempelvis Boverket och handikapprörelsen, men från Svenskt näringsliv är kritiken hård. Företagarna är oroliga att näringsidkare som inte vidtar skäliga åtgärder för att göra sin verksamhet tillgänglig kan dömas att betala skadestånd. De menar att förslaget gör tillvaron komplicerad för landets företagare. En orimlig börda. Istället för ny diskrimineringslag tycker Svenskt näringsliv att allt krut läggs på att följa de lagkrav som redan finns. Personligen ser jag ett stort problem i företagarnas inställning. Vi har sedan många år tillbaka haft en tydlig lagstiftning som endast få väljer att följa. Jag ser ingen trend som tyder på en ökad vilja att följa nuvarande lagstiftning och därför behövs en tydligare piska. Sveriges kommuner och landsting (SKL) tycker heller inte om lagförslaget. SKL tror att det leder till rättsosäkerhet, underminering av plan- och bygglagen och höga kostnader för kommunerna och landstingen. Personligen är jag övertygad om att SKL inte behöver vara orolig. Lagförslaget innebär ju inte att "allt" måste vara tillgängligt för alla direkt. Det handlar bara om att tillgängliggöra det som är rimligt och skäligt. Det finns också gott om exempel redan i dag som visar att tillgänglighetsåtgärder på sikt inte kostar så mycket pengar. Det skapar tillväxt och till och med ger mer pengar i plånboken. SKLs styrelse är inte enig i sitt beslut. Moderaterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiets representanter tycker inte om "Bortom fagert tal", samtidigt som representanterna från Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna tror på en ny diskrimineringslagstiftning.

I utredningen tror Hans Ytterberg heller inte att lagförslaget medför några nya större kostnader eftersom kraven på tillgänglighet redan finns reglerade i lagstiftningen. Men när Statskontoret, på uppdrag av regeringen, utredde de ekonomiska konsekvenserna tror de att diskrimineringslagen med största sannolikhet medför samhällsekonomiska merkostnader. I Socialdemokraternas valmanifest skrev man nyligen, i den rödgröna röran, att otillgänglighet borde vara diskriminering samtidigt som Socialdemokraternas representanter i SKL säger nej till lagförslaget. Folkpartiets representanter säger också nej samtidigt som folkpartisten och integrationsministern Erik Ullenhags ambition är att en bristande tillgänglighet ska ses som diskriminering. Personligen sjunger jag på Tomas Dilevas "Vem ska man tro på?" och ser med spänning fram emot hur det ska sluta.

Jag önskar mig en bok i julklapp, och inte vilket bok som helst. Den heter "Lite lagom ovanlig" och är skriven av Maria Ennefors, till vardags redaktör för RBU Stockholms medlemstidning Hört och hänt. Med hjälp av 23 kåserier, med illustrationer av Eric Dommelöf, sätter boken fingret på hur det är att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättning.