Livet rullar vidare

Jag vill önska alla mina trogna bloggläsare (närmare 300 stycken) ett riktigt gott nytt år. Självklart vill jag även skicka en varm nyårshälsning till mina släktingar och vänner. Jag hoppas också att alla tusentals personer i vårt avlånga land som lyssnat till mina förälsningar under 2011 får ett fantastiskt 2012. Personligen ser jag verkligen fram emot nästa år, både av privata och företagsmässiga skäl. Utan att anslöja för mycket kan jag redan nu berätta att 2012 troligtvis blir mitt livs bästa år. Om du följer min blogg lovar jag att du kommer att förstå varför.

Nu tar jag "nyårssemester" från bloggandet i några dagar. Nästa blogguppdatering blir torsdagen den 5 januari 2012.

Landstinget i Gävleborg har verkställt en paragraf från 1986 och plötsligt är ingenting sig likt. Deras iver att spara pengar har vänt upp och ned på deras hjälpmedelsansvar. För mig innebär det drastiska konsekvenser då beslutsfattarna ifrågasätter vad ett hjälpmedel är. Det betyder att den som brutit ett ben får en gratis rollator som en del i behandlingen för att tillfriskna. Vill någon däremot införskaffa ett extra stöd för att ta en promenad i förebyggande syfte, för att hålla sig i form, behövs en egen plånbok med många tusenlappar för att köpa sig en egen rollator.

I dag efter jobbet kom jag för nära köpcentrumets anslagstavla efter att ha köpt ett smörgåspålägg till kvällsmackan. Jag lyckades ta mig hem men nu har hålet i mitt rullstolsdäck från anslagstavlans häftstift gjort att all luft är borta. Förr behövde jag bara ringa hjälpmedelscentralen och vips kom någon likt underrättelsetjänstens "Men in black" och raderade ut alla problem genom att gratis laga hålet eller byta slang. I dag är landstingsservicen, med en räkning på reservdelar, reseersättning samt arbetskostnader, dyrare än om däcket lämnas till stans cykelleverantör. Pengar som jag tvingas betala.

Cykelverkstans ägare vill hjälpa mig. Han ser det som en ny marknad när personer med en funktionsnedsättning tröttnat på landstingets byråkrati. Jag oroar mig för högre levnadskostnader. Vi går mot ett samhälle med ökat egenansvar när marknaden släpps fri. Leder det till billigare hjälpmedel? Om privata företagare ser att de tjänar pengar på produkterna ökar säkert utvecklandet av nya och förbättrade redskap, men jag bekymrar mig för att klassamhället stärks. Den som har pengar kan promenera ut i parken med rollatorn och ge duvorna mat samtidigt som den med sämre ekonomi får titta på från balkongen. Är det meningen att mina pengar ska användas till att laga punktering så att jag inte har råd att följa med kompisarna ut i helgen? Om någon ska betala är det köpcentrumets städpersonal som slarvat med att borsta bort häftstift från golvet.

Landstinget försvarar sig med att hävda att funktionshinderorganisationerna alltid arbetar för ett rättvist samhälle där alla behandlas lika. De säger att ett likvärdigt liv också innebär samma krav på personer med en funktionsnedsättning som alla andra. Om en gående får punktering på ett cykeldäck måste hon själv bekosta reparationen, därför ska det vara lika för mig. Jag håller inte med. Mitt punkterade däck är som om du fått foten avhuggen. Den gående kan välja att laga däcket när ekonomin tillåter, för mig måste reparationen ske direkt för att jag ska leva ett normalt liv. Nu sitter jag här och har nyss lagt på telefonluren efter att ha förklarat att jag vägrar betala. Jag undrar om landstinget skickar kronofogden om de inte får några pengar? Undrar vad min arbetsgivare säger när jag ringer i morgon och förklarar att jag inte kommer på grund av mitt punkterade däck?


Har städat på kontoret i dag och hittade en krönika jag skrev 2004 för tidningen Utblick Folkhälsa. Personligen tycker jag att texten håller även i dag.

Snön lyser med sin frånvaro på taken.
Allt i grått, svart, i midvinternattens plussgrader.
Stöveltramp i vattenpölar, för inköp av tidning.
Far står med mask och tomtedräkt, han hojtar i hallen.

Barnen framför teven har sett en anka bli galen.
Sett två jordekorrar misshandlat en hund.
Sett en orm slickat på en lejontass.
Sett tomteverkstans almanacka visa 24:e samtidigt som alla sjunger ”Tomorrow is a christmas day.”
Sett sju små missbildade gubbar försöka stöta på en tjej.
Sett en gubbsjuk skrattande tomte stämpla under kjolen.
Sett en geting bli rufsig i håret när en tjur satte sig på den.
Men framförallt har de lärt sig körlektioner under husvagnssemestern.
Och lärt sig att tyg förvandlas till vacker klänning bara man släpper in några råttor i garderoben.

Jul, jul, strålande jul.
Lugn och harmonisk, med stearinljus, allt i rött, allt kärleksfullt med släkt och vänner.

Sillsallad, jansons frestelse, köttbullar, korv, revbensspjäll, skinka, gröt och leverpastej.
Vittlöksill, senapssill, inlagd sill, bortlagd sill, rödbetssallad, potatisgratäng.
Pepparkaksbak, kolasmet, smält choklad och knäck så tänderna går sönder.
Julstäda på torsdag och barra ner hela huset på fredag.
Farmor, mormor, farfar, morfar, pappa, mamma, syster och bror.
Moster, morbror, kusiner, farbröder, sysslingar, grannar, vänner och hela tjocka släkten.
Glögg, russin, mandlar, nötter, dadlar, fikon, lussekatter, tomtenissar och stjärtkossar.
Nej, stjärngossar ska det vara!
Presenter, tejp, papper, snören, klister, över hela golvet.
Snubblar bland lådor, ramlar.
Julmust, ischoklad, fudge, vörtbröd, julklappsrim, julstjärnor och pepparkakshus.
Tomteluva, ljusstake, juldukar och julgardiner.
Kalkon, sylta, grynkorv, prinskort, julkorv, potatis, stark senap, lutfisk och dopp i grytan.
Risallamalta och marsipangris.
Kulorna hänger i gran och staken står i fönstret.
Lucia, julkalendern, mamma kysser tomten och pappa köper tidning.
Morbror Rudolf, han med röda mulen och från moster fick man ännu fler strumpor.
Bara mjuka paket.
Lillasyster skriker, känner igen tomten.
Renarna och släden är parkerad utanför.
Barrande julgran, katten river ner kulorna, pappa är full och brorsan simmar ryggsim under julgran.
Advetstjärnan sitter snett.
Jag hatar Arne Weise.
Vardagsrummet fullt av barr.
Ungarna skriker men farmor har somnat i soffan med löständerna utlagda på vardagsrumsbordet bredvid vinglögglaset.

Stilla natt.
Plötsligt är julen över, och det är tur att det är ett helt år till nästa gång.

I dag får jag 100 nya exemplar av min bok "Livet rullar vidare" från tryckeriet vilket betyder att mitt lager av böcker fyllts på igen. Jag har tappat räkningen men tror att det är närmare 700 exemplar som totalt sålts, alltså omkring 700 böcker som finns runt om i landets bokhyllor och på diverse bibliotek. Det pirrar lite i magen när jag tänker på att det just nu kan finnas någon, någonstans, som sitter och läser min bok. Det är förresten några exemplar som även skickats till Danmark, Norge och Finland. Apropå böcker så läser jag alltid när jag sitter på tåg, flyg och hotellrum under mina föreläsningsturnéer. Det ligger alltid en bok i resväskan. Nyligen avslutade jag kriminalromanen "Paganinikontraktet".

Det är ingen direkt fortsättning på debutboken "Hypnotisören", som författarparet bakom pseudonymen Lars Kepler gjorde succé med för några år sedan, men huvudpersonen är densamma. Den här gången ställs kriminalkommissarie Joona Linna inför två kluriga gåtor. För det första hittas generaldirektör Carl Palmcrona hängd i sin våning på Östermalm, men det finns inget i rummet att klättra upp på. För det andra hittas en död kvinna på en fritidsbåt i Stockholms skärgård. Lungorna är fyllda av vatten så man tror att hon drunknat men båten flyter ju och hennes kläder och resten av kroppen är torra. Personligen tycker jag om författarparet Alexander och Alexandra Ahndorils sätt att skriva. Handlingen har hela tiden ett högt temop och de flesta personer som gestaltas är så psykologiskt kufiska och annorlunda att jag får rysningar. Boken "Paganinikontraktet" får betyget 4 av 5. Jag ser fram emot de kommande filmerna som bygger på böckerna och önskar mig samtidigt Lars Keplers tredje bok "Eldvittnet" i julklapp.

Samtidigt som den internationella funktionshinderdagen firas runt om i världen den 3 december, konstaterar jag att julbocken här i Gävle har brunnit. Eftersom varje bock är ganska dyr betyder det att närmare 150 000 kronor bokstavligen gick upp i rök. Personligen undrar jag varför Söders köpmän och Gävle kommun, envisas med att bygga bockar varje år istället för att lägga pengar på att bygga om den södra sidan av stan så att även jag som är rullstolsanvändare kan handla i butikerna. Och så från det ena till det andra. Visste du att företag som pysslar med återvinning nu satsar på att hitta nya saker att återvinna. Den dag jag ska skrota min rullstol så vet jag nu vart jag ska gå. Frågan är bara hur jag ska få in min gamla rullstol i det där lilla hålet?