Livet rullar vidare

I dag har jag varit på utbildning. En DHR-dag i Stockholm om hur diskrimineringslagstiftningen kan användas på bästa sätt. Föreläsarna från Diskrimineringsbyrån i Uppsala grillade oss rejält. Allt från normer, och vilka ettiketter vi sätter på varandra, till vilka möjligheter personer med nedsatt funktionsförmåga har om någon upplever sig diskriminerad. Och eftersom samhället byggs utifrån en norm som förutsätter att man står och går är det inte konstigt att jag dagligen ställs inför besvär i form av otillgänglighet med mina hjul. En intressant reflektion är att personer utan nedsatt funktionsförmåga aldrig kan betrakta sig diskriminerade för att de inte har en funktionsnedsättning. Du som alltså går obehindrat kan aldrig anmäla den som vägrar ge dig tillträde till "min" handikappläktare när Brynäs vinner hockeyguld i Läkerol Arena. Annars känns det som om mer eller mindre alla, som inte tillhör normen och därför upplever sig utestängda eller trakasserade, oftast kan ta hjälp av diskrimineringslagstiftningen eller andra lagar för att hävda sina rättigheter.

 

Min hjärtefråga, tillgängligheten, står utanför diskrimineringslagstiftningen. Sveriges regering utreder, utreder och utreder samtidigt som andra länder inför nya lagar som betraktar ett trappsteg som utestänger mig vid entrén som diskriminering. Under dagens utbildning kom jag däremot på en klurig idé. Kanske kan det här fungera? Sitter jag, i min rullstol, utanför entrén till exempelvis en godisbutik och inte kommer in på grund av trappsteg utan ramp kan jag inte anmäla varken butiksägaren eller fastighetsägaren. Bara ett trappsteg anses i lagen, i det här fallet, inte som diskriminering. Den dagen jag däremot bläddrar i Platsjournalen och ser att godisbutiken behöver nyanställa ska jag agera. Inom utbildningssektorn och i arbetslivet ställs tuffa krav. Har jag likvärdig kompetens som andra sökande till jobbet som godisförsäljare, och kan bevisa att jag inte får jobbet bara på grund av mitt rörelsehinder (eller rättare sagt trappstegen vid entrén). Kan jag använda diskrimineringslagstiftningen då? I grunden handlar det ju om otillgängligheten, men i anmälan fokuserar jag förstås på att jag inte kunnat söka ett jobb på likvärdigt sätt. Har någon testat lagen så?

Min hösttermin är verkligen fullbokad av föreläsningar kring tillgänglighet- och bemötandefrågor. Jag tror aldrig att intresset för mitt speciella sätt att utbilda andra varit så stort. Onsdagen den 14 november besöker jag Borås och gör två föreläsningar tillsammans med Marika Vaihinger för kommunens anställda. Först ett program på förmiddagen och sedan upprepas allt inför en ny publik på eftermiddagen. Jag ser verkligen fram emot detta. Min planering av vårterminen 2013 börjar också sakta men säkert att rulla igång. Vill du att jag besöker dig rekomenderar jag att ta kontakt med mig så fort som möjligt. Månadernas veckor, veckornas dagar, och dagarnas timmar är begränsade.

Riksdagens politiker kritiseras ibland för att glömma bort verkligheten. De snöar in sig totalt i politiken, fastnar i en värld av motioner och impelationer och glömmer nästan bort att deras beslut faktiskt påverkar vanliga människor utanför Rosenbads fönster. Utanför Stockholm, helt enkelt i verkligenheten. Men Moderaternas risdagspolitiker Margareta B Kjellin är inte sån. Hon har personligen besökt alla Gävleborgs kommuner och tagit del av människors egna erfarenheter för att ta reda på hur väl Gävleborgs kommuner är anpassade för personer som lever med funktionsnedsättning. I dag visade hon upp sin rapport "Nedslag i verkligheten" som sammanfattar hennes turnë, och det visar sig att det finns mycket kvar att göra innan alla kan leva på lika vilkor i ett rättvist samhälle.

 

Vi träffades i Moderaternas ganska tillgängliga lokal centralt i Gävle (gör en redovisning av possitiva tillgängliga detaljer och negativ otillgänglighet en annan gång). Vi var ganska många, en blandning av inbjudna journalister, representanter från funktionshinderrörelsen och en massa moderater. Mötet började med att Margareta B Kjellin kort berättade om tillgänglighetsfrågans bakgrund. Allt från att Moderaterna faktiskt varit med och skrivit under FNs konvention om rättigheter för personer med en funktionsnedsättning till att regeringen (bl.a. Moderaterna) tagit fram en nya strategi för genomförandet av funktionshinderpolitiken. Jag poängterade att FNs konvention egentligen inte är något att skryta med så länge regeringen (Moderaterna) envisas med att inte göra konventionen till svensk lag. Den nya strategin är bättre än den gamla men vad hjälper det när regeringens bostadsminister försöker göra undantag från plan- och bygglagen så man får bygga nytt otillgängligt. Och den där  utredningen om ifall otillgänglighet ska betraktas som diskriminering leder aldrig till ett resultat eftersom regeringen (Moderaterna) bromsar. När jag ändå hade ordet passade jag naturligtvis på att även ifrågastätta varför Moderaterna är det enda riksdagsparti som inte tydligt skriver i sitt partiprogram att ett otillgängligt samhälle ska bort.

 

Margareta B Kjellins rapport är en sammanfattning av hennes turné där den ena tillgänglighetsbristen efter den andra räknas upp i Gävleborgs kommuner. Personligen tycker jag att hon gjort ett bra jobb, det märks att hon seriöst brinner för tillgänglighetsfrågan. Men frågan är vad hennes rapport nu leder till. Margareta B Kjellin säger att hon huvudsakligen kommit fram till tre saker. För det första saknas kunskap, mycket otillgänglighet kan undvikas om folks förståelse och kunskap ökar. För det andra krävs attitydförändringar och för det tredje måste förtroendevalda bli bättre på tillgänglighet och ta sitt ansvar. Margareta B Kjellin skickar nu ut rapporten till alla lokala moderata kretsledare och samtliga kommunstyrelser i Gävleborg. Hon ska sedan följa upp så hennes moderatkollegor i Gävleborgskommunerna skriver massor av motioner för att ständigt väcka tillgänglighetsfrågan i Gävleborgs alla kommunfullmäktige. Min förhoppning är att alla lokala Gävleborgsmoderater ställer upp och följer Margareta B Kjellins rekomendationer. Det är mindre än två år kvar till nästa riksdagsval. Det ska bli spännande att se hur många procent fler motioner med fokus på tillgänglighetsfrågan som dyker upp från moderater i Gävleborg under mandatperiodens andra halva i jämförelse med de två första åren.

Igår föreläste jag för över hundra personer som arbetar inom Jönköpings landsting. Under natten har jag sovit gott trotts att hotellet ligger nära HV71s hemma arena och Jönköping är bostadsminister Stefan Attefallts hemstad (som vill införa undantag i plan- och bygglagen så man får bygga nytt otillgängligt för personer med funktionsnedsättning). Detta skrivs på hotellrummet strax innan jag ska påbörja hemresan mot Gävle. Jag måste nämligen dela med mig av det som nyss utspelades i hotellets frukostmatsal.

 

När jag plockat åt mig av buffén upptäckte jag att bakom mitt matbord satt en kvinna med sin dotter. En liten tjej på bara några år som var placerad i en barnstol. När jag, i min rullstol, gick för att hämta mer kaffe hörde jag följande bakom min rygg.

- Titta mamma.

Och när jag kom tillbaka bokstavligen stirrade två små ögon på mig. Och för att se riktigt bra vred flickan kroppen så hon höll på att ramla ur barnstolen. Jag log mot flickan, sa hej, och satte mig med ryggen mot för att fortsätta äta min frukost. Bakom min rygg utsplades följande.

- Titta mamma.

- Felicia, vill du inte ha lite mer gurka på smörgåsen.

- Nej, titta på han mamma.

- Kolla här, du som tycker så mycket om gurka.

- Men jag har ju redan gurka på smörgåsen. Vad har han?

- Ät nu.

- Han äter mamma.

- Ja, och gör det du också.

- Det går inte. Jag tittar ju på han. Vad har han mamma?

- Men vänder du dig om går det mycket lättare.

- Vad har han?

- Han har nog en bil.

- Det har pappa också. Men vad har han?

- Vad har pappa mera då?

- En snopp.

 

 

Nu är det klart att ännu en föreläsning är bokad. Det ska verkligen bli skoj att, tisdagen den 30 oktober, få åka till Knivsta för att göra en föreläsning om tillgänglighets- och bemötandefrågor. Under kvällen ska jag inspirera min publik inför deras arbete att ta fram en ny plan för delaktighet i kommunen. Bakom arrangemanget står Vänsterpartiets lokalavdelning i Knivsta.

Det är alltid skoj att få sprida kunskap kring tillgänglighets- och bemötandefrågor, men att träffa elever i olika åldrar är oftast extra spännande. De studerande på högstadiet eller gymnasiet är ju trotts allt vår framtid. Personligen tror jag nämligen att det mesta av all otillgänglighet beror på okunskap. Då och då kan det naturligtvis av olika skäl vara byggtekniskt helt omöjligt eller vara en totalt orimlig kostnad, men 99 procent av otillgängligheten beror på okunskap. Jag får människor att förstå att man inte ska se tillgänglighetsåtgätder som kostnader utan tillväxtskapande investeringar som ökar omsättningen radikalt. Och när jag sprider den kunskapen bland skolelever, de som imorgon ska bygga och vårda vårt samhälle, känns det extra meningsfullt. Onsdagen den 24 oktober besöker jag Jenny Nyströmsskolan i Kalmar. Klockan 10.00 fylls aulan av gymnasieelever, och det ska verkligen bli skoj.

I går kom nyheten om ett nytt uppföljningssystem där landets kommuner, varje år, ska följa upp tillgänglighetsarbetet. Med hjälp av nyckeltal inom åtta områden, som exempelvis kultur, utbildning och kollektivtrafik, ska kommunerna öppet redovisa hur bra eller dåliga de är. Mer information hittar du i en SHT-artikel. Självklart är det bra att någon tar reda på hur kommunerna tillgänglighetsarbete går. Och efter några år kan man tydligt se om samhället blir bättre eller sämre ur tillgänglighetssynpunkt. Kommuner kan jämföras så alla vet vilken kommun det är bäst att leva i.

 

Men jag fastnar i flera problem. För det första är uppföljningssystemet frivilligt. Har vi tur vill kanske hälften av kommunerna vara med. Hur gör man ett rättvist jämförande system om vissa kommuner är med första året, och andra kommuner året därpå? Personligen tror jag att det aldrig blir riktigt bra utan ett obligatorist krav på att alla, alltid, är med. För det andra krävs ett långsiktigt arbete för ett fungerande uppföljningssystem. Första året säger inte en uppföljning så mycket, andra året är det mer intressant och tredje året blir informationen riktigt värdefull. Sedan några år tillbaka kan kommuner rapportera sitt tillgänglighetsarbete i E-verktyget. För några år sedan gjorde SKL ett system för att kontrollera kommuners tillgänglighet genom spindeldiagram. Personligen undrar jag hur kommuners tillgänglighetsarbete kan följas upp när nya uppföljningssystem införs hela tiden? För det tredje ska det nya systemet, som presenterades igår, skötas av Handisam. Regeringen arbetar just nu med en stor omorganisation av myndigheter inom funktionshinderpolitiken. Mycket tyder på att myndigheten Handisam inte finns i sin nuvarande form om några år. Oddset för att något nytt snart införs är inte högt. När kommunerna rapporterat i E-verktyget, inventerat utifrån spindeldiagrammet och redovisat sitt tillgänglighetsarbete i Handisams nya uppföljningssystem, är oddset alltså lågt på att ännu mer nytt dyker upp.

Nu är det klart att jag snar föreläser även i vår huvudstad Stockholm. På kvällen, måndagen den 8 oktober, träffas Miljöpartiet i Stockholms läns landstingsgrupp. De har månadsmöte och jag är inbjuden att prata om tillgänglighets- och bemötandefrågor.