Livet rullar vidare

Vid årsskiftet kom en ny lag som betraktar otillgänglighet som en ny form av diskriminering. Det vet du om du läst min blogg och följt mig på twitter den senaste månaden. Mina två anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen, med utgångspunkt i den nya lagen, har givit mig en mängd arbetsuppgifter. Främst handlar det om att personer från hela landet tar kontakt med mig med frågor och funderingar, och de ber mig lämna min tolkning av deras förslag att försöka använda lagen. Jag har även fått flera uppdrag att utbilda andra i den nya lagen. Ett exempel handlar om att jag åker till Jokkmokk tisdagen den 17 februari. Sisu idrottsutbildarna arrangerar en utbildning om tillgänglighet och vill bland annat veta hur den nya diskrimineringslagen påverkar idrottsföreningar och sportarrangemang.

Sedan 2007 har jag rest runt i landet för att utbilda i tillgänglighet- och bemötandefrågor. Det gör jag fortfarande, men när jag tisdagen den 3 februari föreläser på Folkets hus i Degerfors handlar det nästan bara om den nya lagen som betraktar otillgänglighet som en form av diskriminering. Min plan är att även prata lite om FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och fokusera på vad ett enkelt avhjälpt hinder egentligen är. Och naturligtvis kan jag inte låta bli att göra mina föreläsningar med lite humor och provokation.

 

På grund av mitt förtroendeuppdrag som styrelseledamot i DHRs förbundsstyrelse ställs jag inför en mängd spännande arbetsuppgifter. En handlar om att få arbeta med funktionshinderpolitik tillsammans med Boverket. Myndighetens funktionshinderråd träffas några gånger per år där jag, och andra representanter från funktionshinderrörelsen, är med och påverkar. Ett exempel där vi lyckats var när Boverket sa nej till den förra bostadsministern som ville bygga otillgängliga studentbostäder.

 

Men det finns också exempel där jag inte fått som jag vill. Jag förstår förstås att Boverket inte alltid kan uppfylla allt på min önskelista. Inte ens om en enad funktionshinderrörelse tycker något är det förstås helt säkert att Boverket lyssnar. Men när Boverket föreslår något som nästan alla är emot förstår jag inte hur de tänker.

 

Så här är det... För några månader sedan befann jag mig i Stockholm tillsammans med över hundra personer från hela Sverige. De representerade olika kommuner, fastighetsägare, SKL osv... Alla var vi kallade av Boverket för att diskutera och tycka till om myndighetens förslag på förändringar i lagen om bostadsanpassning. Boverket ville bland annat göra om lagen så att en fastighetsägare kan använda kommunens pengar som i dag går till individuella bostadsanpassningar till att generellt ta bort otillgänglighet.

 

Jag begärde ordet, och när jag fick mikrofonen protesterade jag kraftfullt. I plan- och bygglagen står det att fastighetsägare är skyldiga att plocka bort enkelt avhjälpta hinder, och vid ny- eller ombyggnation ska allt byggas rätt och tillgängligt. Kommunens skattepengar för individuellt anpassade bostadslösningar får inte gå till fastighetsägarnas generella ombyggnationer. Det ska ju fastighetsägarna betala själva, tyckte jag.

 

Boverkets utredare berättade att även hon egentligen var emot detta från början, men gjorde sedan allt hon kunde för att övertyga mig och de andra om att förslaget var bra. Den ena efter den andra höll dock med mig, och när utredaren avslutningsvis desperat försökte avgöra frågan genom handuppräckning visade det sig att alla utom tre personer sa nej. Det är bra att Boverket arrangerade en dialogdag för att höra vad olika aktörer tycker om myndighetens förslag till ny lag om bostadsanpassning innan förslagen lämnas till regeringen. Men när jag läser om att Boverket inte verkat lyssna och tagit till sig något av andras åsikter blir jag arg och undrar varför jag använde min dyrbara tid till detta. Hur kan Boverket lägga fram detta förslag när nästan alla, till och med utredaren själv, inte tycker det är en bra idé?

Jag och frugan ska på teater i Stockholm den 24/1. Jag hade ett presentkort hos Resia och tänkte använda det för att köpa SJ-tågbiljetter mellan Gävle och Stockholm. Men när jag ringde dem under förmiddagen i torsdags fick jag beskedet att jag måste ta mig till deras butik för att lämna fram presentkortet. På eftermiddagen när jag stod utanför Resiabutiken i Gävle var det fyra trappsteg in i butiken. Frågan är nu om jag borde lämna in flera anmälningar till DO? Och till saken hör att jag knappt kan visa mig i Gävle utan att folk blir nervösa.... Och efter att jag de senaste dagarna varit i båda lokaltidningarna och i lokalradion har det inte blivit bättre.

En man som arbetar i Resiabutiken fick syn på mig och kom bokstavligen springande ut på gatan. Jag han inte öppna munnen innan han förklarat att fastighetsägaren sagt att huset är K-märkt så de får tyvärr inte bygga en ramp. Han var verkligen stressad. Jag förklarade att jag bara ville använda mitt presentkort och boka tågbiljetter. Jag orkade inte bråka... Sa att det inte är okej, men att jag får stå ut med att sitta här utanför och butiksbiträdet kan ju hjälpa mig ändå. Resia-mannen behövde en massa information, namn, adress osv... För att boka. Han hade aldrig tidigare bokat rullstolsplats och blandade ihop kategorierna "handikapplats", "rullstolsplats" och "rullstolsplats med stol". För att göra en lång historia kortare kan jag berätta att jag stod utanför butiken i nästan en timme och den där mannen sprang in och ut säkert tjugo gånger.

Och plötsligt när jag stod där utanför och väntade kommer en kvinna fram till mig. Hon säger att hon är från lokaltidningen Gefle Dagblad och berättade att de arbetade med en artikel om hur bankerna behandlar sina kunder. Hon ville bara ställa en fråga om hur jag upplevt min senaste kontakt med banken. Ni skulle ha sett minen på Resia-mannen när han tittar ut och ser mig bli fotograferad utanför Resiabutiken. När han kom ut hade kvinnan från tidningen gått och han sa ingenting om fotograferingen.

En av anledningarna till att Resia-mannen fick springa ut och in så många gånger var att hans bokningssystem inte hittade någon rullstolsplats på det tåg som jag ville åka. Det är inget svårt att boka, sa jag, det står ju i tidtabellen att tåget går klockan 11.12 från Gävle och att det är ett regionaltåg. Det brukar aldrig vara några problem. Rasia-mannen ringde till och med hans huvudkontor, han kontrollerade vilket tågtyp det var och... Ja, jag upplevde det som att han gjorde allt han kunde. Till slut tröttnade jag och det började bli kallt. Jag bokar den här resan själv när jag kommer hem, sa jag, och gick därifrån.

När jag kom hem loggade jag in på www.sj.se. Jag anser mig kunna hantera deras sajt bra eftersom jag bokat tusentals resor för alla mina föreläsningar och förtroendeuppdrag under åren. Jag hittade regionaltåget som lämnar Gävle klockan 11.12 lördagen den 24/1 och bokade biljetten. Men när jag skulle reservera en speciell plats för att berätta för SJ att jag är rullstolsanvändare blev det problem. Jag har aldrig varit med om detta förr trots att jag reser så mycket. Det gick att boka handikapplats, men tåget saknade rullstolsplatsen. Det kan inte vara möjligt tänkte jag och ringde SJ för att boka biljetten på telefonen. Men hon jag pratade med lät plötligt mycket förvånad och pratade med en kollega, men kunde inte konstatera annat än att jag inte kunde åka med. Men, sa jag, SJ kan väl inte köra med tåg som utestänger personer som använder rullstol? Jo, det verkar vara så, sa kvinnan och berättade att hon aldrig varit med om detta förr förutom för några dagar sedan då en annan person som använder rullstol skulle åka. Så det finns alltså fler SJ tåg som utestänger rullstolsanvändare sa jag? Hon tyckte detta var märkligt och bad mig ringa till SJs huvudkontor. Det kanske är något nytt från årsskiftet, sa kvinnan.

När jag den 2 januari lämnande in min anmälan till Diskrimineringsombudsmannen om att otillgänglighet är diskriminering insåg jag inte att intresset skulle bli så stort. Naturligtvis misstänkte jag att min anmälan skulle bli den första i Sverige som testar den nya lagen och att det skulle uppmärksammas, men inte att intresset skulle bli så enormt stort. Bloggen har haft 250-300 besökare/läsare varje dag sedan den 2 januari. Min mobil ringer då och då och det rasslar hela tiden i brevlådan med ny digital e-post. Journalister från när och fjärran vill uppmärksamma händelsen och personer med funktionsnedsättning hör av sig för att få råd, tips och stöd kring hur även de kan använda den nya lagen.

 

Sedan 2007 arbetar jag heltid med tillgänglighet- och bemötandefrågor. Nästan dagligen hjälper jag kommuner, landsting, myndigheter, företag och föreningar att skapa tillväxt genom att göra deras verksamheter mer tillgängliga för fler. Jag hjälper till vid tillgänglighetsinventeringar av både inomhus- och utomhusmiljöer samt gör lärorika, underhållande och inspirerande utbildningar för dem som vill lära sig mer. Mitt arbete utgår alltid från att dem som arbetar med tillgänglighet- och bemötandefrågor ska göra det eftersom de då, på sikt, kommer skapa tillväxt och öka sin omsättning radikalt. Från och med nu kommer mitt arbete naturligtvis även inriktas på den nya lagen. Den nya diskrimineringslagstiftningen berör dig och jag berättar gärna hur.

 

Min anmälan till Diskrimineringsombudsmannen har uppmärksammats både här och där. Några exempel är:

 

Jag har nu gjort en anmälan till DO (Diskrimineringsombudsmannen) eftersom kollektivtrafiken inte är användbar och tillgänglig för mig. Min funktionsnedsättning gör att jag använder en manuell rullstol och när bussbolaget använder otillgängliga bussar blir jag utestängd och känner mig diskriminerad. Anmälan postades idag (fredagen den 2 januari) vilket innebär att jag borde vara den första personen i Sverige som testar den nya lagstiftningen som betraktar otillgänglighet som diskriminering.

Det nya förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet trädde ikraft den 1 januari 2015. Efter mängder av år med utredningar, demonstrationer och diskussioner har Sverige äntligen en lag som gör att jag erkänns vara diskriminerad om mina rättigheter inte följs. Den nya lagen har många brister och undantag som i vissa fall gör den oanvändbar. Men i många andra fall ger lagen nya fantastiska möjligheter för personer med funktionsnedsättning att hävda sin rätt att få leva utifrån lika förutsättningar som alla andra. Så som jag tolkar lagen (läs mer här) måste åtgärder för tillgänglighet göras i exempelvis den fysiska miljön och när det gäller transporter. En person med funktionsnedsättning ska kunna ta sig ombord på och färdas med en buss eller annat transportmedel. Och eftersom det uppenbart inte fungerar så i Gävle har jag lämnat in en anmälan.

Fredagen den 2 januari 2015 ville jag åka buss. Jag är rullstolsanvändare men trodde inte det skulle ge mig problem eftersom jag uppfattade det som att samtliga bussar ska vara tillgängliga enligt X-trafiks hemsida. Buss nummer 49 kom i tid klockan 08.30 när jag stod och väntade vid busshållplatsen. Men när jag skulle gå ombord visade det sig att det inte fungerade. Bussen var utrustad med trapplift, men den kunde inte användas eftersom bussens chaufför sa att han inte hade någon utbildning på den.

Jag har körkort och bil, åker till och med färdtjänst ibland, men brukar ofta ändå använda kollektivtrafiken eftersom den generellt är tillgänglig och fungerar bra i Gävle. Jag vill kunna leva mitt liv utifrån samma förutsättningar som alla andra, och bussen är då och då ett perfekt alternativ. Fredagen den 2 janurai var frugans bil inlämnad på en verkstad och för att hon skulle kunna ta sig till sitt jobb hade hon tagit min bil. Inga problem, tänkte jag, och ställde mig vid busshållplatsen för att invänta buss nummer 49 för att åka till min bror.

Jag blev både ledsen och irriterad när busschaufförens enda råd till mig var att vänta på nästa buss. Busschauffören var dock vänlig, frågade om han kunde lyfta upp mig och rullstolen på något sätt och ringde en kollega för att få mer information. Busschaufförens trevliga attityd och hans försök att hjälpa mig gjorde att jag naturligtvis inte kunde bli arg på honom. Men jag förklarade att det inte var en bra idé att bära mig upp för alla trappor. Enligt chauffören skulle nästa buss vara en annan typ utan trappsteg. Men måste jag alltså stå här och vänta i nästan två timmar, frågade jag. Chauffören sa att han inte kunde göra mer och föreslog att jag gick in någonstans för att värma mig.

Jag gick därifrån och tog en annan buss hem. Det blev ingen resa till min bror eftersom jag inte hade någon lust att vänta i nästan två timmar. På hemvägen satt jag och funderade. Det kan inte vara rätt att X-Trafik utestänger mig från sin buss eftersom vi har en lagstiftning som betraktar otillgänglig kollektivtrafik som diskriminering. Chauffören hade berättat för mig att X-Trafik har någon form av dispans för att använda den otillgängliga bussen. Något sådant har jag aldrig hört talas om, någon sådan information finns inte på X-trafiks hemsida. Och det borde väl inte kunna finnas en dispans så X-Trafik kan utestänga mig på grund av otillgänglighet när det nu finns en lag i Sverige om att otillgänglig kollektivtrafik är diskriminering?

Jag har nu skickat in en anmälan till DO (Diskrimineringsombudsmannen) och väntar med spänning på ett svar. Alla anmälningar, inskickade och diarieförda hos DO, är offentliga handlingar så vill du ta del av vad jag skrivit behöver du bara ta kontakt med DO. Alla mina trogna bloggläsare kommer naturligtvis först informeras så fort DO ger mig ett svar. Samtidigt som jag nu skickat in min anmälan vill jag uppmana dig att göra detsamma. Ställs du inför otillgänglighet som ryms inom lagen tycker jag inte att du ska vara tyst, gå hem och bara slå näven i köksbordet. Använd lagen och skicka in en anmälan till DO.

Det finns flera handlingar som styrker att otillgänglig kollektivtrafik är fel. Regeringen har skrivit under FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I artiklarna 3 och 9 står det tydligt att otillgänglighet inte är okej. Det står bland annat att: ”För att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och att fullt ut delta på alla livets områden, ska konventionsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång på lika villkor som andra till den fysiska miljön, till transporter, till information och kommunikation...” osv... I Sveriges lag om kollektivtrafik (2010:1065) står det följande i kapitel ett, paragraf fyra: ”I lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik finns bestämmelser om hur kollektivtrafik ska anpassas med hänsyn till resenär med funktionshinder.”

I EU-förordningen om passagerares rättigheter vid busstransport står bland annat följande: ”Persontrafiktjänster med buss bör gagna allmänheten. Personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet, oavsett om orsaken utgörs av funktionsnedsättning, ålder eller andra faktorer, bör därför ha möjligheter att resa med buss som är jämförbara med andra medborgares. Personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet har samma rättigheter som andra medborgare med avseende på fri rörlighet, valfrihet och icke-diskriminering.”