Livet rullar vidare

 

När kollektivtrafiken är tillgänglig åker jag ofta buss. Du som följer min blogg vet att jag reser mycket och gör olika uppdrag kring tillgänglighet- och bemötandefrågor runt om i landet. Oftast använder jag buss, tåg och ibland flyg. Men den 2 januari 2015 satte otillgänglighet bokstavligen käppar i mitt hjul. Bussen var utrustad med trapplift, men eftersom chauffören inte var utbildad på att hantera trappliften kunde jag inte åka med. Händelsen resulterade i en anmälan om diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen. Och nu står jag inför en domstolsförhandling då Diskrimineringsombudsmannen valt att inte driva min anmälan samtidigt som DHR valt att testa lagen.

 

Den 27 januari 2016 lämnades stämningsansökan in till Gävle tingsrätt. Och i takt med att allt fler hör talas om att det nya tillägget i lagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering nu testas för första gången i Sverige, ökar min arbetsbelastning. Jag har aldrig fått så många kommentarer och förfrågningar som nu. Mitt Facebook- och Twitterkonto är kanaler i den sociala mediadjungeln som just nu är välbesökt. När det gäller min blogg har jag haft flera hundra läsare per dag. Många hör av sig med frågor om hur de kan använda diskrimineringslagen i sina privata ärenden, och jag hjälper alla som vill veta mer. Jag märker också att fler förfrågningar dyker upp där man vill att jag ska delta i utbildningar, kurser och konferenser för att dela med mig av min erfarenhet att använda diskrimineringslagen.

 

Stämningsansökan har uppmärksammats i media och i bloggar. Läs mer här: