Gävle firar 100 000 Gävlebor
Gävle kommun växer så det knakar. Under 2017 passerade man 100 000 innevånare och det har uppmärksamats på olika sätt. Man har firat rejält helt enkelt. Ett projekt handlade om en fotoutställning med 100 portreterade Gävlebor. Ifjol fick boende i Gävle nominera Gävlebor och 100 personer valdes ut. Jag nominerades och blev en av alla utvalda vilket betytte att jag kallades till en fotoatelje för några månader sedan.
Fotoutställningen premiärvisades i stora Gasklockan mellan 27-30 december. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att närvara på vernisage och missade både invigningstal av kommunstyrelsens ordförande Inger Källgren Sawela och tal av juryns ordförande Birgit Elonen. Fotoutställingen på Gasklockan är slut men bilderna kommer användas under hela året runt om i kommunen. Så när du minst anar det kan du plötsligt ramla på en porträttbild av mig bland en massa andra Gävleprofiler. Just nu finns mitt porträtt uppställt på Högskolan. Efterson jag missade mellandagarnas fotoutställning måste jag försöka hinna en tur till Högskolan. Porträttet av mig är producerad av fotograf Albin Bogren och Sebastian Österman, art director på Gävle kommun. Fotografiet från Gasklockan är taget av Björn A Wallner, den kompis som även nominerade mig.
Under bilden ville man ha en kort beskrivning, några sammanfattande ord om vem jag är. När jag funderat ett tag kom jag fram till "Hjulbent entreprenör och debattör".
Högsta domstolen har avgjort i ansvarsfrågan
För över ett år sedan kallades jag som vittne under förhandlingarna i Gävle Tingsrätt på Sveriges första rättegång om den nya tillägget i diskrimineringslagen. Sedan den första januari 2015 betraktas otillgänglighet som en ny form av diskriminering. DHR hade lämnat in en anmälan om diskriminering mot Region Gävleborg eftersom funktionshinderorganisationen och jag ansåg det vara diskriminering när jag inte kunde åka buss. Jag var förberedd, förväntansfull och förstås lite nervös eftersom jag aldrig satt min fot i en domstolsförhandling förr. Nu skulle äntligen diskrimineringslagens del om otillgänglighet testas för första gången, tänkte jag.
Men så blev det inte.
Jag trodde det skulle handla om Region Gävleborg, som jag och DHR anser ha diskriminerat, och att vi vill ha ett skadestånd på 100 000 kronor. Men Region Gävleborg menade att ansvaret inte ligger på dem. Regionen ansåg att om jag överhuvudtaget diskriminerats så är det bussbolagets fel. Rättegången fastnade plötsligt i ansvarsfrågan och ingen pratade längre om ifall jag diskriminerats eller inte. Gävle Tingsrätt funderade, men kom snabbt fram till att man inte kan ta beslutet utan skickade ansvarsfrågan till självaste Högsta Domstolen. Hela rättegången avbröts och Gävle tingsrätt ansåg att vi inte kan fortsätta förrän Högsta Domstolen bestämt vem som ansvarar för kollektivtrafiken.
"Högsta domstolen förklarar att Region Gävleborg, vid L-GWs försök att resa med buss den 2 januari 2015, tillhandahöll en tjänst (färd med buss) och därigenom ansvarade i förhållande till L-GW för att förbudet, enligt 2 kap. 12§ första stycket i diskrimineringslagen (2008:567), inte överträddes på grund av bristande tillgänglighet enligt 1 kap. 4§ i samma lag."
År 2018 inleds alltså riktigt spännande i mitt liv och under vårterminen kan jag räkna med ett brev från Gävle Tingsrätt. Detta har bland annat uppmärksammats i Bussmagasinet och i Funktionshinderpolitik.
Förhandlingarna återupptas och Gävle tingsrätt ska ta ställning till om jag diskriminerats eller inte. Nu ska Sveriges första rättegång om otillgänglighet äntligen avgöras.
