Första rättegången om otillgänglighet

Om några dagar har det gått två år sedan bristande tillgänglighet blev en ny form av diskriminering. Över 450 anmälningar har skickats in till Diskrimineringsombudsmannen. Två av dem har myndigheten valt att gå vidare med till domstol efter att ha utrett ett 50-tal. Någon rättegång har aldrig inträffat, men nu blir DHR - Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder först i Sverige att testa lagen. Den 8 december är jag kallad till Gävle tingsrätt för att vittna.
 
Det känns förstås mycket spännande att något äntligen händer. Jag har tidigare varit kritisk mot Diskrimineringsombudsmannen eftersom otillgänglighet som diskrimineringsgrund aldrig prövas i domstol. Vad man än tycker om det nya tillägget i diskrimineringslagen, med många undantag och skälighetsbedömningar, har vi ju ändå äntligen en lag där personer som negativt drabbats av otillgänglighet kan få upprättelse. Och det känns därför bra att lagen, för första gången i svensk historia, nu används.
 
Om några dagar har det gått två år sedan jag ville ta bussen till min bror men tvingades avstå eftersom chauffören saknade utbildning på trappliften. En situation som jag upplevde diskriminerande. Jag anmälde händelsen till Diskrimineringsombudsmannen. DO utredde ärendet men valde att lägga ner och inte driva fallet till domstol. Tack vare funktionshinderorganisationen DHR lever frågan vidare. De övertog ärendet och en anmälan lämnades in till Gävle tingsrätt i början på 2016. Och i morgon är det första gången någonsin som ett ärende där diskrimineringsgrunden handlar om otillgänglighet lyfts i en svensk domstol.
 
Här kan du läsa mer om mitt ärende.
 
I dag åker jag runt i Sverige och utbildar andra i tillgänglighet- och bemötandefrågor. Ofta får jag förstås dela med mig av min kunskap kring diskrimineringslagen och berätta om mina personliga upplevelser av att, tillsammans med DHR, vara den första som driver ett ärendet till domstol utifrån diskrimineringsgrunden otillgänglighet.
Läs ännu mer här.

DHR Gävleborgs tillgänglighetspris

Trogna läsare av min blogg vet redan att jag inte bara arbetar med tillgänglighets- och bemötandefrågor, jag pysslar med det på fritiden också. Ideellt engagerar jag mig mest i funktionshinderorganisationen DHR, både lokalt, regionalt och centralt. När det gäller det regionala är jag vice ordförande  i Gävleborgs distriktsstyrelse. Personligen anser jag att personer med funktionsnedsättning, och funktionshinderrörelsen, allt för ofta är klagande, tjatande och gnällande. Självklart ska otillgänglighet, neddragningar inom assistansen, en färdtjänst som inte fungerar eller annat poängteras. Brister, fel och stöd som saknas ska naturligtvis upp på dagordningen och högljutt kritiseras. Men tyvärr ser jag allt för många som klagar och gnäller istället för att taktiskt vara påläst och saklig och ge konstruktiv kritik.
 
För några år sedan tänkte jag att DHR Gävleborg inte ska vara klagande och bara fokusera på brister. DHR bokstäverna, som står för Delaktighet, Handlingskraft och Rörelsefrihet, får inte ändras så att DHR bokstäverna blir Dissad, Hatad och Ratad. Oftare borde vi sätta fingret även på goda exempel, positiva lösningar och dem som försöker göra allt de kan för att personer med funktionsnedsättning ska ha det så bra som möjligt.
 
För tre år sedan föreslog jag att Gävleborgsdistriktet till och med skulle införa ett tillgänglighetspris till någon som gjort något bra. År 2014 gick priset till en guldsmedsbutik i Bollnäs. År 2015 gick priset till Hofors församling. År 2016 går priset till... Ja, frågan är vem som vinner i år? I december varje år har priset utdelats men i år har det inte kommit in någon nominering. Kan det vara så illa att inget nytt och bra har gjorts för att förbättra tillgängligheten i Gävleborg under 2016? Och plötsligt känns det som om jag behöver klaga lite på det. Eller är det Gävleborgs DHR medlemmar jag ska klaga på som i år inte lämnat in ett enda förslag på något som blivit tillgängligt och bra? Nej... Jag är inte den som klagar. Istället ser jag framåt, struntar i 2016 och hoppas att vi under 2017 hittar någon i Gävleborg som gjort något bra för att förbättra tillgängligheten.

Fredagen den 2 december 2016

När jag reser runt i landet och utbildar i tillgänglighet- och bemötandefrågor anpassar jag alltid mina program till publiken. Innehållet utgår från tre ämnesområden. För det första handlar det om hur verksamheter på bästa sätt kan plocka bort otillgänglighet och när tillgängligheten förbättras skapas tillväxt och verksamhetens intäkter kan öka radikalt. För det andra handlar det om tillägget i diskrimineringslagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering. Jag utgår från min erfarenhet som först i Sverige att testa lagen i domstol, men går också igenom lagen och förklarar hur den påverkar dig. För det tredje handlar det om bemötandefrågor. Ett ämne som jag har mest fokus på fredagen den 2 december 2016 när jag medverkar på Örebro rättighetscenters halvdagsseminarium i Örebro. Det blir en eftermiddag som ska innehålla alla tre delar, men under min tid på scenen använder jag humor och en smula provokation för att på ett lättsamt sätt skapa ett lärorikt program om bemötandefrågor.

Mänskliga rättigheter och kultur

 
Studieförbundet Kulturens satsar mycket på att sprida kunskap kring mänskliga rättigheter. Jag är engagerad i ett stort projekt med utbildningar runt om i landet. Studiecirklar och distanskurser i Härnösand, Gävle, Stockholm och Visby. En webbkurs erbjuds också för att så många som möjligt ska få chansen att lära sig mer. Den 3-4 december 2016 är jag i Göteborg för att medverka på en tvådagarsutbildning i mänskliga rättigheter. Det jag kan bidra med utgår förstås mest från funktionshinderpolitiken, men jag pratar även om EU-rätten, FNs konvention om mänskliga rättigheter, normer, intersektionalitet och mycket, mycket mer. Interaktiva övningar blandas med teori. Föreläsningar och filmer och mycket, mycket mer för att ge en introduktion... en liten inblick i vad mänskliga rättigheter egentligen handlar om.

Folkets hus i Hofors

Du som troget läser min blogg och följer mig på Twitter och Facebook vet att jag arbetat mycket med ABF det senaste året. Jag har haft olika uppdrag men det största har varit att inventera tillgängligheten i ABF Gästrikebygdens lokaler. Allt har dokumenterats med text och bild. Hela inventeringen är publicerad i Tillgänglighetsdatabasen. Alla som exempelvis vill gå en studiecirkel i Sandviken, Ockelbo, Norrsundet och Gävle kan först göra ett virtuellt besök tack vare tillgänglighetsdatabasen och bilda sig en egen uppfattning om lokaler, information och kommunikation lever upp till krav på tillgänglighet. Mitt nya uppdrag handlar om att på samma sätt inventera ABFs verksamhet i Hofors. Och när ansvariga för Folkets Hus i Hofors fick veta att de lokaler som ABF använder ska inventeras ansåg man att alla publika lokaler borde kontrolleras. Min plan är att hinna bli klar med detta under december, så ganska snart kan du göra ett virtuellt besök av Hofors Folkets Hus i din dator.
 

En OI förening i Sverige

Jag har tidigare berättat att jag är född med OI. Bokstäverna står för Osteogenesis Imperfecta, som på svenska helt enkelt är medfödd benskörhet. I många år har jag engagerat mig i diverse funktionshinderpolitiska frågor, mest tillgänglighet förstås men även annat som arbetsmarknad, hjälpmedel, assistans och färdtjänst. Jag kan inte svara på varför, men trotts att jag ständigt lägger mig i funktionshinderpolitik har jag aldrig blivit privat och engagerat mig i min diagnos. Men nu har det förändrats. Sedan några år tillbaka finns en Facebook grupp med fokus på OI där jag är med. Men det finns ingen OI förening i Sverige trots att Facebookgruppens deltagare försökt bilda en styrelse. Nu är mitt mål att jag ska försöka.
 
Det finns OI-föreningar andra nordiska länder. Då och då träffas de i OI-Norden för att byta erfarenheter och diskutera aktuella frågor. När det senaste mötet nyligen arrangerades i Köpenhamn var jag med, speciellt inbjuden av OI-Danmark som Sveriges nordenrepresentant. Jag åkte dit förutsättningslöst, bara för att lära känna de andra och känna på stämningen. Naturligtvis fanns där även en plan för att plantera frön och försöka bilda en OI-Sverige förening.
 
Efter Köpenhamndagarna finns en ännu starkare känsla i mig att göra ett rejält försök . Och OI-Norden har lovat hjälpa till. Det känns extra inspirerande eftersom många medlemmar i den svenska OI-gruppen på Facebook har nappat när jag nyligen kastat ut krokar med intresseförfrågningar. Planen är att nästa år bilda en interimsstyrelse och att det blir interimsstyrelsens uppgift att arrangera det historiskt viktiga första årsmötet och bilda en helt ny förening. När OI-Norden träffas nästa gång äger mötet rum i Sverige. Då passar vi på att göra ett innehållsrikt program där svenskar med OI bjuds in. Förutom aktuell OI-Norden information och en föreläsning av Östen Ljungren ska en OI-Sverige förening startas lördagen den 18 mars 2017. Östen Ljungren är professor, överläkare och medicinskt ledningsansvarig vid Osteoporosenheten vid akademiska sjukhuset i Uppsala.

Så här börjar min biografi

Om jag någon gång i livet ska skriva en biografi så kommer den att börja så här:
Jag tar i så att lungorna nästan spricker.
Sköterskan och mamma tittar oroligt ner på mig. De har försökt med allt, men jag slutar inte skrika.
- Han tar i så han blir blå i ansiktet, säger mamma.
- Är det första gången han är så här otröstlig? frågar sköterskan.
Jag är bara några timmar gammal. Försöker lugna ner mig, men smärtan är outhärdlig.
- Jag skulle bara byta blöjan, säger mamma.
Snyftande försöker jag få in mer luft och lyckas lugna mig lite.
- Han ser ut att lugna sig nu, säger sköterskan och jag får något mjukt, gummiaktigt i munnen.
Det lugnar och jag har senare i livet fått berättat för mig att det kallas napp.
Sköterskan tar ett stadigt tag om mina fotleder och lyfter upp underkroppen för att sätta på blöjan.
Smärtan skär som en eld från benen, via ryggraden och ut i hela min kropp.
Jag spottar ut gummit och skriker allt jag kan. Hur ska jag få dem att förstå?
De får inte göra så där.
Några timmar senare rönkas min kropp och äntligen förstår de att båda mina ben är brutan.
 
Mitt namn är Lars-Göran Wadén. Jag har nu haft över 20 frakturer under mitt över 40-åriga liv. Är född med OI och bor i Gävle, är gift med världens goaste kvinna och vi har en underbar son tillsammans som fyllde fyra år i sommras. Jag är rullstolsanvändare och arbetar heltid med tillgänglighet och bemötandefrågor.

Gör om ABFs tillgänglighetsarbete

 
I dag har ABF en handlingsplan med tydliga mål för studieförbundet. Handlingsplanen antogs av förbundsmötet 2012. Jag ska inte redogöra för allt i den just nu, men samanfattningsvis ska alla avdelningar inventera tillgängligheten och publisera resultatet i Tillgänglighetsdatabasen TD. Jag har bland annat gjort jobbet i ABF Gästrikebyggden. Klicka på länkarna här så får du se. I handlingsplanen står det också bland annat att alla enkelt avhjälpta hinder ska bort. Handlingsplanen, med mål som skulle vara klara 2016, har förlängts till år 2020.
 
ABFs avdelningar i Skåne har nu enats om en gemensam skrivelse till ABF som förbundsstyrelsen ska ta ställning till i december. Skåneavdelningarna anser att handlingsplanens mål inte är rimliga, bland annat för att ABF avdelningar sällan själva äger de fastigheter de bedriver sin verksamhet i. De krav som handlingsplanen ställer är till och med mer än vad plan- och bygglagen säger, enligt Skåneavdelningarna.
 
Skåneavdelningarna vill skriva om handlingsplanen och göra om den till en tillgänglighetspolicy. Jag protesterade förstås högljutt. Att se över och eventuellt revidera handlingsplanen för framtiden är okej, men då ska arbetet göras i nära samarbete med funktionshinderrörelsen. Att ta bort tydliga mål i en handlingsplan och göra om det till en policy var jag helt emot. Tydliga mål och planer ger mer verkstad och kan enklare utvärderas efter en period. En policy kan säkert bli ett vackert dokument men ger inte samma pondus.

Ordet fritt 2016

 
I år arrangerade studieförbundet ABF "Ordet Fritt".
Några dagar i Göteborg sprängfyllda med föreläsningar och andra aktiviteter. Allt gick i folkbildningens tecken och alla ABF-are och representanter från medlemsorganisationerna fick komma. Totalt anmälde sig över 1 000 personer. För att säkerställa att allt från seminarielokaler till boende var tillgängligt kontrollerades allt mycket noga. Nu när utvärderingen av arrangemanget är klar visar dokumentationen att 60 procent svarat att de inte haft något behov av tillgänglighetsåtgärder. Bland de resterande, som behöver god tillgänglighet, svarade 30,8 procent att allt levde upp till deras behov. Det mesta var alltså generellt bra förutom någon hörselslinga som inte fungerade, någon lukt som gav besvär och något hotell med tillgänglighetsbesvär.
 
Utvärderingen visar också att alla mål som sattes blev genomförda. 74,2 procent av deltagarna som svarade säger att Ordet Fritt levde upp till deras förväntningar. 75 procent tycker att de fick ny kunskap och nya erfarenheter att ta med sig hem. Över 80 procent upplevde att de knytigt nya kontakter.

En tillgänglig buss

Jag är ersättare i ABFs förbundsstyrelse och en gång per år arrangeras ett styrelsemöte där både ordinarie ledamöter och ersättare är med. För tre år sedan, när jag var med för första gången, åkte jag taxi från tågstationen i Stockholm till Rönneberga konferens på Lidingö. Alla andra åkte tillsammans i en buss hyrd av ABF. Jag påpekade diskrimineringen. Jag vill ju åka tillsammans med de andra. För två år sedan åkte jag taxi igen och påpekade att det inte bara känns diskriminerande eftersom jag inte inkluderas med de andra. Om jag alltid åker taxi borde det ju bli mycket dyrare för ABF istället för att boka en tillgänglig buss med någon form av plattformshiss. För ett år sedan åkte jag taxi ännu en gång, och ännu en gång "bråkade" jag. I år åkte jag buss som alla andra!
 
Någon anser kanske att det är en obetydlig detalj ifall jag transporterar mig från Stockholm till Lidingö med buss eller taxi. Huvudsaken är väl att jag tar mig dit på ett tryggt, trafiksäkert och tillgängligt sätt? Men för mig är det viktigt. Jag vill inte gå in bakvägen, via en varuhiss, när övriga välkomnas i huvudentrén. Jag vill inte utsättas för särlösningar för att kunna bli en del av samhället. Jag vill helt enkelt vara som alla andra fast jag tar mig fram med gummidäck istället för gummisulor på skorna. Och efter tre år som ersättare i ABFs förbundsstyrelse får jag nu äntligen åka tillsammans med alla andra när vi har styrelsemöten.

Inte mer pengar till tillgänglighet

 
Jag väljer att inte redovisa förbundskansliets rapport om ABFs ekonomi i detalj men konstaterar att studieförbundet, tack vare pengar för projekt med nyanlända, ser ut att hålla sig hyfsat enligt budget. En ny policy för hur studieförbundets kapital ska förvaltas har nyligen antagits av förbundsstyrelsen. ABF arbetar också allt mer för att hitta alternativ finansiering eftersom stadsbidraget minskar och pengarna räcker inte till. Det kan handla om Arvsfonden projekt, EU-bidrag och annat.
 
I februari 2017 får ABF veta exakt hur mycket pengar de får från Folkbildningsrådet men redan nu finns förstås en plan för hur nästa års pengar ska fördelas. Allt tyder på att det blir mindre pengar än i år. Prognosen är 448 miljoner kronor och studieförbundets ambition är att ingen ABF avdelning runt om i landet ska få minskade anslag med mer än fem procent.
 
Fördelningen av stadsbidraget från Folkbildningsrådet görs på ett nytt sätt från och med 2017. Det innebär bland annat att Folkbildningsrådet ökat sitt bidrag för att skapa mer tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning från 70 till 140 miljoner kronor. Men trotts att Folkbildningsrådet dubblerat budgetposten väljer ABF ha samma belopp på öronmärkta pengar för tillgänglighet 2017 som i år. För nationell samordning för ABFs tillgänglighetsfrågor har det satsats 5,5 miljoner kronor 2016, och prognosen ligger alltså kvar på samma nivå 2017.

Positiva och negativa ABF nyheter

Utsikt över havet från Rönneberga konfernshotel på Lidingö där ABFs Förbundsstyrelsemöte arrangerades.
 
Förbundsstyrelsens möte, som arrangeras i en lokal utan hörselslinga, hade många punkter på dagordningen. Här följer en kort samanfattning av det viktigaste. Ingela Edlund från LO avbryter sitt förtroendeupddrag och ny i ABFs förbundsstyrelse blir Berit Müllerström, LOs andre vice ordförande. Tack vare ABFs enorma folkbildningsinsatts bland nyanlända det senaste året får studieförbundet 15 miljoner kronor i ett extra stöd 2016 från Folkbildningsrådet. En positiv nyhet är att ABF och Unga Örnar knyter nya band och mer uppsökande verksamhet ska göras för att hitta fler barn/ungdomar som i dag är utanför Unga Örnars verksamhet.
 
En positiv nyhet är att föreningarna Forum Kvinnor och funktionshinder samt Unga Funkisar skrivit samverkansavtal med ABF. En negativ nyhet är att Solidar, den europeiska federationenj som ABF tillhör, är i gungning. Efter att ett misstroende lyfts från Tysklands organisation kan Solidars generalsekreterare tvingas avgå. I Sverige är det Huddinges avdelning som gungar något efter att förbundskansliet inlett en granskning av två verksamheter. Brunnsvik folkhögskola gungar mindre i dag än förr. Verksamhetsmäsigt går det bra, en ny rektor har anställts och en filial har öppnats i Gävle. Folkhögskolan har det dock fortfarande ekonomiskt tufft.

ABFs förbundsstyrelse

 
Sedan några år tillbaka sitter jag som ersättare i studieförbundet ABFs förbundsstyrelse där jag, genom ett DHR förtroende, lyfter funktionshinderrörelsens frågor. En gång per år inbjuds både ordinarie ledamöter och ersättare till ett tvådagarsmöte. Den 17-18 oktober, på Rönneberga konferens på Lidingö, innehöll både ett traditionellt styrelsemöte och utbildning. De kommande sex uppdateringarna i min blogg kommer innehålla massor med spännande ABF-nyheter. Allt, de kommande två veckorna, utgår förstås i funktionshinderpolitik med fokus på tillgänglighetsfrågor.
 
Barbro Mellberg, från Idéledarskap AB, utbildade oss under rubriken "En styrelse som stry". I hela världen finns det bara en ABF Förbundsstyrelse. De ledamöter och ersättare den består av är unika. Men frågan är om vi i förbundsstyrelsen verkligen känner oss stolta? Känner vi att vi bidrar, vilka spår vill vi sätta och vilken är min roll? Personligen känner jag mig förstås stolt av att få ha förtroendeuppdraget och jag känner att jag kan bidrag med att ständigt lyfta funktionshinderpolitiska frågor som annars lätt glöms bort.
 
Utbildningen handlade också om vad mitt uppdrag i ABF är. Handlar det om att se till ABFs bästa eller representerar jag bara funktionshinderrörelsens intressen? Vi pratade också mycket om hur en styrelse kan ha olika sätt att styra och hur det påverkar verksamheten. Och är det förresten styrelsen som överhuvudtaget styr eller är det förbundskansliet?

Torsdagen den 17 november 2016

Tillsammans med Parasport Gävleborg besökte jag Polhemskolan i Gävle för några veckor sedan. Jag gjorde en inpirerande föreläsning om tillgänglighet och bemötandefrågor och eleverna fick prova på både rullstol och speciella glasögon som ger olika synnedsättningar. Dagen på Polhemskolan blev så bra att fler skolor nu hört av sig. Torsdagen den 17 november 2017 gör vi därför mer eller mindre samma program för Gävles Yrkesgymnasiet. Jag lovar att ett 30-tal årskurs tre elever som studerar omvårdnad ska få sig en rejäl omgång av tillgänglighet- och bemötandefrågor.

Dialog med PTS

 
Varje gång som myndigheten Post- och Telestyrelsen träffar funktionshinderrörelsen ges utrymme för dialog. Alla representanter från de olika funktionshinderorganisationerna gör varsit inlägg. Här kommer några exempel. Synskadades riksförbund pratade om att deras medlemmar vill kunna personrösta i nästa riksdagsval. De vill att tysta elbilar ska låta och menar att många appar fungerar dåligt för dem som inte ser. Afasiförbundet önskade att displayer på kortläsare för betalning ska vara större eller att texten kan förstoras. De önskade också att Post- och Telestyrelsen tänker mer på deras målgrupps behov när myndigheten gör enkäter och telefonundersökningar. Olika mobiloperatörer har olika kostnader när mobilens datatrafik tar slut. Det ger en ökad kostnad för döva som använder videosamtal.
 
När det blev min tur berättade jag om Stelacon som på uppdrag av Post- och Telestyurelsen i våras skulle utvärdera talsvarssystem och teleoperatörers kuindtjänster. DHR och många andra funktionshinderorganisationer inbjöds att vara testpersoner. DHR kunde däremot inte vara med eftersom lokalerna där workshopen och testerna gjordes var otillgängliga för personer som använder rullstol. Jag berättade också att en DHR medlem bett mig framföra att SF Bios hemsida med information om appar för syntolkning och uppläst text är otillgänglig för personer med nedsatt synförmåga. Jag framförde också medlemmens åsikt om att antalet filmer som fungerar med apparna är för få samtidigt som bidrag till vanlig syntolkning dras in.
 
Många DHR-medlemmar förstår heller inte varför biljetter till teater och konserter kan köpas på nätet, men inte av dem som behöver sitta på rullstolsplats. Då måste biljetten bokas på telefon. Avslutningsvis tog jag upp tillägget i diskrimineringslagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering och Agenda 2030, FNs globala mål för hållbar utveckling. Jag önskade att kommande möte i mars 2017 kunde ta upp hur Agenda 2030 och diskrimineringslagen påverkar Post- och Telestyrelsens områden.

RSS 2.0
Läs även andra bloggares åsikter om handikapp, tillgänglighet, politik, funktionsnedsättning
Athenas förmedlar föredrag
Blogg listad på Bloggtoppen.se
Pinga Frisim bloggping

Följ mig på Twitter

DHRs bloggnätverk