Norrbacka-Eugeniastiftelsen del 3 av 3

Fortsättning från igår...
 
Sedan över ett år tillbaka har Norrbacka-Eugeniastiftelsen beslutat att betala några personers doktorandlöner. När detta gjordes senast år 2011 inkom 19 ansökningar. Den här gången hade 14 personer ansökt. I denna fråga har jag stridigt ganska hårt på det ena mötet efter den andra. Jag har inget emot forskning om vård, omsorg, medicin och rehabilitering men vill se mer forskning om arbetsmarknad, tillgänglighet och personlig assistans. När Norrbacka-Eugeniastiftelsen nu anställer med egna pengar borde vi, tycker jag, kunna påverka vad det forskas om.
 
Styrelsen har nu enats om sex personer, sex kvinnliga doktorander. En rambudget på nio miljoner har antagits för löner fram tills år 2020. Och jag känner mig nöjd. Det jag stridit för finns med. Doktoranderna ska forska om följande:
 
Personer med funktionsnedsättnings livstillfredsställelse och fysiska aktivitet bland vuxna som under en längre tid har levt med ryggmärgsskada.
Barns upplevda och faktiska möjligheter att påverka sin personliga ssistans.
Rehabilitering och ryggmärgsskadade för att komma tillbaka till arbetslivet.
Att göra och bli delaktig - hinder och möjligheter för unga vuxna med cerebral pares.
Livskvalitet och muskuloskeletala felställningar hos barn med cerebral pares.
Levnadsvanor och livskvalitet vid reumatoid artrit. Det handlar om personer med långvarig reumatisk sjukdom.
 
Den uppmärksamme ser att det inte finns något om tillgänglighet, men arbetsmarknad och assistans är med. Att få med två av tre önskemål är ändå inte så tokigt anser jag.

Norrbacka-Eugeniastiftelsen del 2 av 3

Fortsättning från igår...
 
Vi avslog ansökningar om bilinköp för personer som enligt bilregistret redan äger flera bilar. Vi avslog ofullständiga ansökningar och där det inte tydligt framgår att den sökande har nedsatt rörelseförmåga. Vi avslog en ansökan där personen på grund av övervikt ansåg sig ha nedsatt rörelseförmåga. Samtidigt gav i pengar för inköp av sportrullstol trotts att den sökande redan fått pengar 2013 för inköp av samma fritidshjälpmedel. Vi beslutade att sätta en gräns på tre år mellan varje gång en person får ansöka om nya pengar för nya sportrullstolar.
 
Två ansökningar om bidrag för inköp och utbildning av service- och signalhundar stog avslutningsvis på dagordningen. Inom ramen för socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen finns det inget hinder för kommuner, landsting eller regioner att förskriva service- och signalhundar. Men statistik visar att ingen, möjligtvis väldigt få, gör det. Regeringen har till och med givit Myndigheten för delaktighet i uppdrag att göra insatser som uppmuntrar till fler förskrivningar eftersom forskning visar att livskvaliten för personer med behov av service- och signalhundar är låg jämfört med den allmänna populationen i Sverige. Med hundens hjälp förbättras möjligheterna att bli mer delaktig i samhället.
 
Myndigheten för delaktighet rekommenderade oss i styrelsen att säga ja till ansökningarna om bidragspengar, min ideologiska grundinställning sa att vi borde säga nej samtidigt som jag med hjärtat förstås vill hjälpa individerna i behov av hjälp. Styrelsen diskuterade länge och väl, stötte fördelar mot nakdelar och funderade vilka konsekvenserna blir beroende på om vi säger ja eller nej. Vi beslutade att, den här gången, säga ja och utvärdera situationen till kommande år. Ett beslut som jag, efter många överväganden, trotts allt ställer mig bakom.
 
Fortsättning imorgon...

Norrbacka-Eugeniastiftelsen del 1 av 3

Sedan några år tillbaka sitter jag i Norrbacka-Eugeniastiftelsen som årligen delar ut drygt nio miljoner kronor. Det är allt från funktionshinderforskning på universitet till privatpersoner och föreningar som får pengar. När styrelsen träffades senast den 7 juni var det första gången jag besökte Reumatikerförbundets nya lokaler på Hälsingegatan 43 i Stockholm.
 
Efter några års erfarenhet av Norrbacka-Eugeniastiftelsen tycker jag att junimötet är bäst. Och så blev det även i år. Att få vara med och dela ut nästan tre miljoner kronor till privatpersoner känns stort. En mängd bidragspengar utdelades till träningskort, fritidshjälpmedel, möbler, inköp av bilar, körkortsutbildningar, resor, datorer, köksutrustning och studier.
 
Under 2014 och 2015 kom 477 respektive 536 ansökningar in från privatpersoner. I år hade vi 491 ansökningar att gå igenom. Efter den första urgallringen av ansökningar som inte uppfyller stiftelsens krav fanns 393 ansökningar kvar. Ifjol var det 370 så det var en liten ökning i år. Styrelsen diskuterar en hel del om många av ansökningarna. Och beroende av den sökandes ålder, tidigare ansökningar, årsinkomst och en hel hög av andra faktorer bestämmer vi hur mycket bidrag som ska betalas ut. Personligen strider jag hårt för att värna ansvars och finansieringsprincipen. En otillgänglighet som fastighetsägaren borde åtgärda eller ett hjälpmedel som kommun, landsting eller region borde tillhandahålla ska inte betalas med pengar från Norrbacka-Eugeniastiftelsen.
 
Fortsättning imorgon...

12 september i Västerås

Den 12 september föreläser jag för Länstyrelsen i Västmanland. Målsättningen är att lära dem mer om tillgänglighet- och bemötandefrågor. Föreläsningen ska ha mest fokus på hur man gör en verksamhet mer tillgänglig för fler. Och i många fall, med enkla medel som inte behöver kosta en förmögenhet, kan inomhus och utomhusmiljöer göras mer tillgänglig och användbar för fler.

För mig handlar det huvudsakligen om två saker. För det första att se tillgänglighetsåtgärder som investeringar, saker som på sikt till och med skapar tillväxt. För det andra gäller det att arbeta systematiskt. När inventeringen är klar är det viktigt att lägga upp en långsiktig åtgärdsplan och utifrån den åtgärda otillgängligheten. Först plockas de enkelt avhjälpta hindren bort och sedan allt annat i en lagom takt utifrån verksamhetens budget. Och i takt med att otillgänglighet åtgärdas ska verksamhetsutövaren naturligtvis marknadsföra sin arbetsinsats.

Tänk dig en pizzabagare som vill annonsera för att försöka få fler kunder till sin restaurang. Min önskedröm är att annonsen inte handlar om att pizzorna är extra goda, att de har mer fyllning och är större än andra pizzor eller att de är billigare. Min dröm är att annonsen handlar om att pizzerian är bäst eftersom alla är välkomna att äta där. Det spelar ingen roll om kunderna är långa, korta, smala eller tjocka. Oberoende kön, nationalitet, sexuell läggning, ålder, funktionsnedsättning osv... är alla välkomna.


Inventera tillgängligheten

Förhoppningsvis är sommaren inte riktigt över än, men den ledighet jag tagit de senaste veckorna börjar ta slut. Som egen företagare kan jag själv bestämma lite över arbetstider, och därför bestämmer jag nu att vardagen med föreläsningar, inventeringar och funktionshinderpolitiska förtroendeuppdrag sakta men säkert ska rulla igång igen. I höst har jag mycket spännande på gång, men höstterminens första blogginlägg tänker jag ägna åt alla mina inventeringsuppdrag.

När jag startade mitt företag 2007 var det föreläsningar som gällde till hundra procent. Jag hade skrivit boken "Livet rullar vidare" och reste runt i landet och berättade om mitt liv som bokstavligen rullar vidare. Mina föreläsningsprogram är än i dag personliga, men i takt med att min kunskap kring funktionshinderpolitik, plan- och bygglagen, Enkelt avhjälpta hinder, bemötandefrågor och lagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering, har föreläsningarna förändrats. Det som däremot förändrats ännu mer är alla de inventeringsjobb jag får i dag.

För några år sedan, kanske 2011, arbetade jag med 30 procent inventering och 70 procent föreläsningar. I dag är det 50 procent på båda delarna. Ibland känns det som om inventeringsuppdragen är fler. De senaste åren har jag inventerat allt från hela Vaxholms kommuns fastighetsbestånd och Världsarvsgårgar i Hälsingland till Kungliga Konsthögskolans lokaler, Granön i Gysinge och Norrbys kulturarvsgård på Gotland. Och det känns riktigt bra när det byggs om utifrån mina rekommendation. En tillgänglig naturstig med riktigt fina sittplatser samt nya hörselhjälpmedel, bättre skyltning, kontrastmarkeringar, och en helt ny tillgänglig toalett på konsthögskolan är bara några exempel. Under sommaren har jag även hunnit med en inventeringsrapport om Wij Trädgårdar i Ockelbo.


Sommarlov till den 15 augusti 2016

Sedan 2007 har jag arbetat heltid i mitt företag med att, nästan dagligen, hjälpa kommuner, landsting, regioner, företag, länsstyrelser och föreningar att skapa tillväxt genom att göra verksamheter mer tillgängliga för fler. Mitt arbete går ut på att erbjuda utbildningar och inventeringar i tillgänglighet och bemötandefrågor. Som egen företagare är man sällan riktigt ledig, det går inte att låta blir och kontrollera mailen. Men nu ska jag ändå försöka vara lite ledig i några dagar. Jag tar sommarlov, semester och svarar något långsammare på mobilen och e-posten.
 
Den 15 augusti 2016 är min blogg igång igen som vanligt. Min hösttermin är redan nästan fullbokad så jag har massor med nyheter att berätta för er då. En nyhet kan jag avslöja redan i dag. Mitt samarbete med Athenas har fördjupats. Läs mer här. Men nu vill jag avslutningsvis önska er alla en riktigt bra sommar.
 
 

Mitt Almedalen 2016 - del 4 av 4

 
Första dagen i Visby gick jag runt bland alla tillfälligt byggda tält och montrar. De flesta har ramp, men den är alltid för brant. Detta irriterar mig så oerhört. Jag accepterar aldrig otillgänglighet, men att gamla lokaler innanför murarna i Visby är omöjliga att använda för personer i rullstol kan jag förstås förstå. Ett otillgängligt nybyggt tält eller montor på en gågata eller torg kan jag däremot inte begripa. Det finns tydliga regler kring hur man ska förhålla sig när någon söker bygglov. Tillgänglighet är en avgörande faktor vid nybyggnation. Den restaurangägare som exempelvis vill bygga uteservering måste förhålla sig till regler så att personer som använder rullstol kan komma in. Jag förstår inte varför det inte är lika självklart när montrar och tält byggs upp under Almedalsveckan. Det borde helt enkelt finnas ett regelverk hos Region Gotland som säger att den som ska bygga en monter på en gågata måste förhålla sig till diverse krav, exempelvis lutning på ramp.
 
Mer eller mindre alla har för branta ramper. När jag gick förbi Sveriges Riksdags monter blev det dock rekord i dumhet. En brant ramp till ett rejält trappsteg för att komma in (se bild ett). Jag tog naturligtvis kontakt med ansvariga och de lovade prata med en snickare. När jag gick förbi montern dagen efter (bild två) var rampen fortfarande för brant men ändå grymt mycket bättre.
 
Make Equal planerade att göra ett seminarium om att bli mångfaldshjälte. Ett program om diskriminering och att få bort omedveten exkludering. Seminariet skulle vara på Unionens plats under Almedalen. Innan politikerveckan påpekande jag att Unionens lokaler är otillgängliga och då bytte de lokal och arrangerade sitt seminarium på Södra Muréngatan istället. En grymt bra och tillgänglig lokal på alla sätt, ingen miljö som varken diskriminerar eller exkluderar. Almedalen 2016 års största pluss från min sida går oavkortat till stiftelsen Make Equal som tog ansvar, lyssnade, bytte lokal och därmed även välkomnade personer som använder rullstol till sitt arrangemang.
 
Almedalen 2016 års största minus vill jag ge till Sveriges Arkitekter. Jag har besökt Almedalen i tre års tid och varje år envisas Sveriges Arkitekter att ha sina seminarium i otillgängliga lokaler. Detta är extra tragiskt eftersom det går så enkelt att göra dem tillgängliga. Det som nu är huvudentré består av trappor, men det finns en bakdörr där jag och min rullstol kan komma in. Personligen gillar jag inte bakdörrar. Varför ska alla välkomnas via en huvudentré utom jag? Ingen skulle ha speciella entréer för rödhåriga så varför behöver jag ha det? Nu hoppas jag att Sveriges Arkitekter tar sitt förnuft till fånga och lyssnar på mig. Stäng entrén med trappor nästa år. När Almedalen 2017 arrangeas håller jag tummarna för att alla besökare till Arkitekturträdgården välkomnas via "bakdörren" så den förvandlas till huvudentré. Välkomna alla besökare i samma tillgängliga entré vare sig besökarna tar sig fram gående med gummisulor på skor eller rullande med gummidäck.
 
Min sista bild, i min rapport från Almedalen 2016, handlar om det häftiga i att jag verkligen fick vara med och påverka. Internationellt center för lokal demokrati arrangerade flera workshops under politikerveckan för att diskutera och fånga upp idéer kring hur Agenda 2030 kan implementeras i Sverige. När artikel nummer 11 diskuterades var jag förstås med för att ett hållbart framtida samhälle ska betyda att det är tillgängligt och användbart för alla.
 

Mitt Almedalen 2016 - del 3 av 4

 
Det kryllade av både positiva och negativa detaljer under årets Almedalen. En knasig grej är att Region Gävleborg arrangerade alla sina seminarier i tillgängliga lokaler ifjol. I år var jag utestängd från hälften. Jag begriper inte hur ansvariga inom Region Gävleborg tänker, och när jag berättade detta för en lokal regionpolitiker i Gävle sa han att det var katastrof. Han berättade att han ifjol noga kontrollerat så allt var tillgängligt, men i år var han inte inbladad i själva arrangerandet. Några roliga saker var alla tillgängliga seminarium jag besökte. Många handlade om mänskliga rättigheter, integration, mångfalld, FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och tillgänglighetsfrågor och diskrimineringslagen (bilden) förstås. Under onsdagen, på idrottens dag i Almedalen, passade jag förstås också på att prova lite idrott. Jag kastade bland annat varpa och fick lite användning av mina bocciakunskaper. Allt mingel är också ett härligt inslag. Alla dessa spännande möten med människor överrallt är oerhört inspirerande. Jag tappade räkningen, men delade säkert ut 50 visitkort.
 
Årets Almedalen gjorde jag tillsammans med kollegan Johan Seige.
 
Lilian på Vårdklockans kyrka bjöd på glass och kaffe. Jag betalade tillbaka genom att ge tips på hur kyrkans verksamhet kan bli mer tillgänglig för fler.
 

Assistansbolaget Särnmark arrangerade två spännande seminarium. Ett om varför det alltid handlar om kostnader när vi pratar om LSS och ett om tillgänglighet och funktionshinderpolitiska normer. Efter seminarium blev det mingel och jag delade ut några visitkort och hoppas på kommande sammarbete.
 
Plötsligt träffade vi projektledaren för Arvsfondenprojektet Kännbart. I nästa sekund lyssnade vi på ett seminarium om tillgänglighet till museer med Arvsfondenprojektet Funbktek.
 
Vi åt lammburgare tillsammans med Anno Paananen och planerade framtida projekt.
 
Nyheter 24 valde att göra en ny publicering av förra årets debattartikel med rubriken "Almedalen är öppen för alla - inte för mig".
 
 

Mitt Almedalen 2016 - del 2 av 4

Jag anser att Almedalen ska arrangeras på Gotland i Visby. Självklart finns där gott om kullersten, omöjligt branta backar och otillgänglig miljö, men om bara verksamhetsutövarna tar ett tillgänglighetsansvar är det inga problem. Alla aktörer som arrangerar seminarium, debatter och mingel eller står i montrar och tält behöver bara tänka på några få detaljer. Ha inte för mycket parfym på er och rök inte i närheten av verksamheten. Se till så där finns hörselslinga, använd syn- och teckentolk och tänk på att bygg din monter och var i en lokal som fungerar för personer som sitter i rullstol. Personligen tycker jag det är enkelt, men under Almedalsveckan visade det sig vara svårt för många.
 
 
Riksteatern arrangerade en kvällsaktivitet med rubriken "Hur skapar vi scenkonst för alla överallt?" med olika samakprov på föreställningar som kommer nästa säsong. Allt teckentolkades och det fanns hörselslinga i lokalen. men det saknades syntolk för blinda. Jag välkomnades genom en bakdörr. "Har ni speciella entréer även för rödhåriga?", undrade jag. Men den jag pratade med lyssnade inte. Det som Riksteatern ansåg vara huvudentrén hade ett trappsteg, precis bredvid låg den tillgängliga bakdörren. "Ni kan enkelt leva upp till er rubrik om att skapa scenkonst för alla", sa jag. "Lås den dörren ni nu betraktar som huvudentré, öppna bakdörren för alla och vipps har bakdörren blivit en tillgänglig entré där alla går in". Gotlands Länsteater finns i en gammal kyrka och fastigheten är K-märkt, sa den jag pratade med. "Men lyssna... Det handlar inte om att bygga om. Lås bara en dörr och öppna en annan", sa jag. Vi har funderat på att köpa en ramp, men det ser inte ut att fungera, sa mannen jag pratade med.
 
Botkyrka kommun arrangerade många seminarium under Almedalsveckan. Eftersom arrangemangen genomfördes på Donnerska Husets terrass var personer som använder rullstol inte välkomna. Jo, alla är förstårs välkomna till alla våra arrangemang, berättade ansvariga från Botkyrka för mig. De berättade att kommunen använder sig av en eventbyrå för arrangemanget och att eventbyrån lovat att personal alltid ska stå vid trapporna för att bära upp rullstolar och personer som inte kan gå.
 
 
Vi har ramp till våra seminarium i Almedalen, sa personer på Unionen som jag pratade med. Men det visade sig vara två skenor som ligger i en brant trapp. Och innan trappen finns många elaka nivåskillnander. Jag bad att få prata med ansvariga på plats i Almedalen och det besked jag fick var att Unionen inte har råd att vara i andra lokaler. "Unionen väljer alltså att utestänga personer som använder rullstol från alla arrangemang ni gör i Almedalen?" frågade jag. De beklagade sig, höll med om att det förstås inte är bra, men sa att miljön i Visby är svår att göra tillgänglig. "Vad tycker Unionens medlemmar som är rullstolsanvändare om det här?" undrade jag men har inte fått svar. "Nästa år hoppas jag att Unionen tänker på att vara i tillgängliga lokaler", sa jag. Men ansvarig på Unionen som jag pratade med sa att det inte är aktuellt att byta lokal. Nästa år kommer alltså Unionens alla arrangemang i Almedalen också utestänga alla personer som använder rullstol.
 

Mitt Almedalen 2016 - del 1 av 4

Det händer massor på ön. Almedalen är ett kaos av oppinionsbildare och åsiktsbärare, och alla gör allt de kan för att höras och synas så mycket som möjligt så att just deras budskap ska nå flest och mest. Bestämmer jag mig från att gå från A till B tar det en kvart trots att det bara är ett tiotal meter, och när jag väl är framme har jag hamtat på C. Samtidigt är det detta jag älskar med Almedalen. Här finns "alla" spännande beslutfattare och makthavare. Med rätt taktik går det att påverka och göra skillnad. Du som följer mig på Twitter eller Facebook vet redan det mesta jag gjort under årets politikervecka. Men här kommer ändå en "rapport" i form av tre blogginlägg under tre dagar där jag berättar om mycket av det jag gjort.
 
Tillgänglighetsarenan
 
 
Måndagen den 4 juli arrangerade Hissförbundet, DHR, SPF Seniorerna, CASE och Parasport Sverige en Tillgänglighetsarena. Hela dagen fylldes med sex olika seminarier på teman kopplade till tillgänglighet. Självklart var jag där under minglet för att dela ut visitkort, lysna på Myndigheten för delaktighets generaldirektör Malin Ekman Aldén (bilden), äta gratismat, mingla bland DHR-kompisar (bilden med Ritva och Åsa) och andra samt höra bandet Paula Noel live som gjort Parasport Sveriges låt inför höstens Paralympics.
 
 
Fulldelaktighet och Tidningen 8 sidor
 
 
Under Almedalsveckan besökte jag Fulldelaktighet flera gånger. En arena tack vare Kaustik. Politikerveckan fylldes av funktionshinderpolitiska seminarium om assistans, arbetsmarknadsfrågor, tillgänglighet, mänskliga rättigheter, bemötandefrågor och mycket, mycket mer. Detta är en långsiktig satsning som ska pågå i minst två år till. Jag hade ett möte med Magnus Crossner (bild) eftersom jag och Kaustik har kommande, spännande gemensamma projekt på gång i framtiden (berättar mer en annan dag).
 
 
Plötsligt satt ministern Åsa Regnér hos Fulldelaktighet för att intervjuas i heta stolen. Självklart passade jag på att ta en bild på mig och henne. När tidningen 8 sidor undrade vad jag och Åsa Puide (8 sidors bild) tyckte efter hennes intervju svarade jag så här. "Politikerna pratar ofta om att personliga assistenter kostar för mycket. De borde prata om vad det skulle kosta att inte ha dem. Utan assistenter skulle många inte kunna jobba och de skulle ha ett dåligt liv. Det handlar om mänskliga rättigheter."
 
 

Bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund

Juristen Carl Lind, från Diskrimineringsombudsmannen (DO), var inbjuden till Boverkets samråd med funktionshinderrörelsen för att informera om att bristande tillgänglighet sedan år 2015 är en diskrimineringsgrund. Boverkets möte arrangerades den 9 juni 2016 i Karlskrona, och jag var där på uppdrag av funktionshinderorganisationen DHR.
 
Carl Lind gick kort igenom bakgrunden och berättade sedan hur lagen är konstruerad. Efter att ha berättat om alla undantag och skälighetsbedömningar förvånades jag över hur lite Boverkets anställda verkar känna till om diskrimineringslagen. Carl Lind var flera gånger mycket tydlig med att Diskrimineringsombudsmannens roll inte specifikt är att driva enskilda personers civilrättsliga ärenden i domstol. DO ska i första hand verka för att aktörer frivilligt ska ändra och ta bort det som diskriminerar.
 
Totalt, när det gäller alla diskrimineringsgrundet, får DO in närmare 3 000 anmälningar per år. Av dem utreds omkring 200 ärenden. Bara 15-20 anmälningar går till domstol varje år. När det gäller diskrimineringsgrunden otillgänglighet hade cirka 300 anmälningar lämnats in under lagens första år (2015). Ett 20-tal har utretts. Utredningar, som alla utom tre lagts ner. Men DO menar att utredningarna ändå påverkat så de aktörer som anmälts inte gör om diskrimineringen igen. Tre tillsynsbeslut har tagits om bristande tillgänglighet på en skolresa, bristande tolkning på riksgymnasiet för döva och otillgänglighet för en rullstolsburen elev på en skola. Det sistnämnda ärendet blir det första som DO planerar att driva till domstol. Men innan den historiska domstolsförandlingen inleds händer något riktigt spännande i höst eftersom DHR valt att lämna in mitt diskrimineringsfall direkt till Gävle tingsrätt. Vi blir därmed allra först i Sverige med att testa den nya lagen.

Ett myrsteg frammåt

 
Gårdagens stora funktionshinderpolitiska nyhet var att undantaget med 10 anställda i diskrimineringslagen föreslås att plockas bort. Min mobiltelefon ringde och ringde igår... Jag var med i radio och tidningar både här och där. Nästan alla lokala morgontidningar skrev om nyheten, kvällstidningarna också förstås och många radiokanaler. Ett exempel är P4 uppland och ett annat är Nerikes Allehanda. Andra exempel är Allt om juridik och tidningen Senioren och Aftonbladet och Sveriges Television. Du kan bland annat läsa om mig i tidningen Arbetarbladet. Funktionshinderrörelsen reagerade i stort sett postitivt och diskusionerna var hyfsat heta i sociala medier. Alla är förstås inte positiva. Vissa menar att det är dumt att ta bort undantaget för småföretagare. Andra skriver att regeringen vill dränera småföretag på mångmiljardbelopp. Svensk Handel och Svenskt näringsliv är kritiska och anser att en skärpt diskrimineringslag kan drabba småföretag. Nyheten har till och med tagit sig in på tidningarnas ledarsidor.
 
Men frågan är hur stor nyhet det verkligen är. Här kommer en krönika där jag förklarar hur jag menar.
 
 
 
 
Ett myrsteg framåt

Kultur och demokratiminister Alice Bah Kuhnke har aviserat att näringsidkare med färre än tio anställda inte längre ska undantas från lagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering.

Personligen gläds jag förstås av beskedet, men mest handlar glädjen om att Alice Bah Kuhunke äntligen slutat bryta sina löften. När Socialdemokraterna vunnit valet hösten 2014 och bildade regering med Miljöpartiet lovade stadsministern Stefan Löfven att diskrimineringslagens undantag skulle ses över. Ingenting hände. Tillägget i diskrimineringslagen om att otillgänglighet är en ny diskrimineringsgrund infördes den första januari 2015 och en månad senare lovade Alice Bah Kuhnke att lagens undantag skyndsamt skulle ses över. Ingenting hände igen och plötsligt förändrades Alice Bah Kuhnkes retorik från skyndsamt till att det ska vara klart innan sista december 2015.

I mellandagarna, strax efter att jag varit tomte för min treårige son och innan jag skålade gott nytt 2016, intervjuades både jag och Alice Bah Kuhnke av Sveriges radio. Ingenting hade fortfarande hänt. I början av 2016 var löftet att ett besked skulle komma i maj. Måndagen den 11 juli hände det. Tyvärr blev det endast ett myrsteg framåt. Efter all väntan kommer äntligen ett förslag om att näringsidkare med färre än tio anställda inte längre ska undantas i diskrimineringslagen. Målsättningen är att lagen ändras om ett år. Den röd-gröna regeringen har dock ett svagt styre i riksdagen så det är långt ifrån klart att lagen kan göras om.

Och skulle de röd-gröna få stöd av annat parti och lyckas få bort undantaget har diskrimineringslagen ändå så många andra undantag och skälighetsbedömningar kvar att den, i de flesta fall, inte kan användas. Om otillgänglighet hos dem som pysslar med varor och tjänster ska betraktas som diskriminering måste personen som anser sig vara diskriminerad på grund av otillgänglighet ha ett varaktigt förhållande till näringsidkaren innan en anmälan kan lämnas in. Näringsidkaren måste själv äga den lokal hon bedriver verksamhet i för att en person som anser sig vara diskriminerad på grund av otillgänglighet ska kunna anmäla. Fastigheten där verksamheten med varor och tjänster utförs måste vara hyfsat nybyggd, näringsidkaren får inte vara ovetande om diskrimineringslagen och näringsidkaren måste ha råd att åtgärda problemet för att en person som anser sig vara diskriminerad på grund av otillgänglighet ska kunna anmäla.
 
Förutom allt detta finns en formulering i diskrimineringslagen som ger undantag om det dyker upp något annat av stor betydelse. Vad det betyder vet ingen eftersom lagen aldrig prövats i domstol. Jag ger aldrig upp. Jag försöker alltid hitta ljusglimtar i ett mörker. Jag kämpar förstås envist så länge mitt hjärta kan slå för mänskliga rättigheter. Men det krävs gott om tålamod och lugna nerver. Den ”stora” nyheten är alltså att ett av alla knasiga undantag kanske är borta om ett år.

Vad tycker kultur och demokratiministern?

Kultur och demokratiminister Alice Bah Kuhnke
 
Personligen tycker jag att regeringen med socialdemokrater och miljöpartister beter sig märkligt när det gäller den nya lagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering. När lagen godkändes av riksdagen under sommaren 2014 poängterade Miljöpartiet rejält tydligt att de inte gillande många av lagens konstiga undantag. Socialdemokraterna upplevde jag något mindre "bråkiga", men partiets officiella linje var ändå tydlig - man gillande inte exempelvis undantaget som gör att företag med färre än tio anställda får ha otillgänglighet som diskriminerar personer med funktionsnedsättning. Trots Socialdemokraternas och Miljöpartiets inställning röstade båda ja till lagen.
 
Några månader senare var det val. Alliansen förlorade och Socialdemokraterna tog regeringsmakten tillsammans med Miljöpartiet. Om man nu kan säga att de "tog makten" eftersom de inte har majoritet i riksdagen och stora delar av nuvarande mandatperiod ändå styrts av en Alliansbudget. Hur som helst så sa ändå självaste stadsministern Stefan Löfven i regeringsförklaringen hösten 2014 att diskrimineringslagens undantag ska ses över. Min uppfattning var att detta skulle ske så fort som möjligt. Stefan Löfven ville alltså mer eller mindre se över lagen innan den ens hade börjat gälla i Sverige.
 
Inget hände, vi fyrade jul och nyårsafton och vipps var lagen införd i Sverige från och med den första januari 2015. Den andra januari 2015 var jag först i Sverige med att lämna in en anmälan till Diskrimineringsombundsmannen. Det ärende som i dag tagits över av funktionshinderorganisationen DHR och är Sveriges första tingsrättsförhandling som nu testar den nya lagen. Efter regeringsförklaringen hösten 2014 har jag inte hört stadsministern Stefan Löfven sagt att diskrimineringslagen ska ses över, det verkar som om kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke har tagit över den stafettpinnen. I februari 2015 var hon nämligen väldigt tydlig med att detta inte skulle bli någon långrandig utredning. En snabb översyn av diskrimineringslagens undantag skulle göras och den skulle vara klar innan sommaren 2015.
 
När sommaren 2015 kom var Alice Bah Kuhnke lika tydlig med att innan årets slut skulle det i alla fall vara klart. I december 2015 intervjuades jag av radions ekonyheter, det gjorde Alice Bah Kunke också. Ingenting händer. Nu har det gått ytterligare ett halvår, vi beffinner oss i juli 2016 och det som socialdemokraternas stadsminister och miljöpartiets kultur och demokratiminister lovat lyser fortfarande med sin frånvaro. Under årets Almedalsvecka pratade jag med flera miljöpartister och socialdemokrater och alla säger att under denna mandatperiod kommer löftena i alla fall att hållas.
 
Jag har förstås inte tid och lust att vänta, kanske ända tills 2018, innan ett förslag dyker upp. Istället skrev jag nyligen ett mail till Alice Bah Kuhnke. Mitt mail var kort och jag ställde bara en fråga - Vad tycker kultur och demokratiministern om lagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering? Jag fick följande svar:
 
 
 
 
Hej Lars-Göran,

På uppdrag av kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke sänder jag hennes varma tack för inbjudan till att medverka i din blogg inför Almedalsveckan. Kultur- och demokratiministern får i dagsläget väldigt många förfrågningar och jag måste dessvärre meddela att hon inte har möjlighet att delta på grund av tidsbrist.

Vi önskar dig lycka till med den fortsatta planeringen.

Vänliga hälsningar,
Alexandra Folkeryd
Departementssekreterare
Kulturdepartementet
 

Vad tycker du om diskrimineringslagen?

Årets Almedalen är över. Jag vill passa på att tacka alla som ställt upp och svarat på vad de tycker om diskrimineringslagen. Det är otroligt vad sociala medier och bloggar går varma under politikerveckan i Visby. Det senate året har jag haft omkring 100 läsare/besökare av min blogg. Under Almedalsveckan har antalet vissa dagar nästan uppgått till 1000. Personligen har jag pratat om tillgänglighet och bemötandefrågor med massor av spännande personer. Redan första dagen tappade jag räkningen på antalet visitkort jag delat ut.
 
Innan jag tar semester i några veckor från mitt arbete att nästan dagligen hjälpa kommuner, landsting, myndigheter, företag och föreningar att skapa tillväxt genom att göra verksamheter mer tillgänglig för fler kommer du få några fler blogginlägg med fokus på diskrimineringslagen, tillgänglighet och Almedalen. Imorgon avslöjar jag vad jag fick för svar när frågan "Vad tycker du om diskrimineringslagen?" ställdes till kultur och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Sedan kommer ett blogginlägg där jag rapporterar från Boverkets senaste samrådsmöte där en jurist från självaste Diskrimineringsombudsmannen hälsade på och berättade DOs syn på saken. Det kommer även dyka upp några blogginlägg där jag helt enkelt berättar vad jag varit med om de senaste dagarna i Visby.
 
Kommer du ihåg "diskriminerings-filmerna"? Dessa tre filmer visar tre exempel på situationer som diskrimineringar. Samtidigt anses dessa tre situationer inte vara diskriminering på grund av otillgänglighet enligt den nya lagen som trädde i kraft i Sverige den första januari 2015.
 
 
 
 
 
 
 

Vad tycker Autism- och Aspergerförbundet?

Under årets Almedalenvecka har min blogg fokus på lagen som betraktar otillgänglighet som en ny form av diskriminering. Om du fortsätter läsa i dagens blogginlägg får du veta vad Autism- och Aspergerförbundet tycker om diskrimineringslagen. Det är förbundets ordförande Anne Lönnermark som svarat. Jag har gjort en kort intervju och hon svarade via mail. Jag har inte gjort några redaktionella ändringar utan helt enkelt klippt ut texten i svaret och klistrat in här i bloggen.
 
Anne Lönnermark Ordförande Autism- och Aspergerförbundet

 
Utan tillgänglighet – ingen delaktighet

När bristande tillgänglighet skrevs in i diskrimineringslagen som en form av diskriminering 1 januari 2015 tändes ett hopp inom funktionshindersrörelsen och så även hos mig. Skulle det nu bli lite fart på arbetet med att göra samhället tillgängligt för alla? Nej, det kan man inte säga att det blev.  DO drev det första ärendet till domstol först 16 månader efter att ändringen i lagen trädde i kraft. Dock kan ju anmälningarna generera förbättringar utan domstolsförfarandet men något riktigt tryck blir det inte.

Tillgänglighet är inte alldeles enkelt att definiera. Begreppet har successivt breddats och innefattar även kognitiv tillgänglighet. Det finns mycket kvar att göra, både när det gäller fysisk och kognitiv tillgänglighet, för att undanröja hinder för delaktighet. I detta arbete skulle vi behöva en fungerande diskrimineringslag, eller snarare en fungerande tillämpning.

Jag försöker ta på mig tillgänglighetsglasögon när jag är ute och reser och det blir snabbt tydligt att det är otillgängligt på många sätt, inte minst vad gäller information. Särskilt knöligt blir det vid oönskade ändringar. Oklara besked, felaktiga besked, uteblivna besked, det finns alla varianter. Inget av detta är speciellt trevligt för resenärerna men än svårare blir det om man t ex har autism och/eller utvecklingsstörning. En resa kan vara väldigt påfrestande även utan störningar. Förberedelser är viktiga för att klara av det. Oväntade förseningar och brist på stöd att hantera ev ombokningar, spårbyten m m kan göra resan helt ohanterbar. På mindre stationer finns det sällan personal att vända sig till och via telefon är det svårt att komma fram.

Även på internet kan det vara svårt. Många hemsidor är röriga och svåra att navigera på. När vi pratar alltmer om digitalisering måste tillgänglighetsflaggan hållas högt och användarperspektivet tas tillvara mycket mer, t ex som det har gjorts i Arvsfondsprojektet Begripsam.

Skolan är en annan arena där vi behöver prata mycket mer om tillgänglighet. Det är hög tid att på allvar ta hänsyn till personer med hög känslighet för intryck. Om all energi går åt till att hantera intryck finns det inget utrymme kvar för att inhämta kunskap och utveckla relationer. Tillgänglighet är också att sammanhanget är begripligt, att man får instruktioner man kan ta till sig, att man får det stöd man behöver för att kunna kommunicera och samspela.

För att varje individ ska kunna bli delaktig måste det finnas en flexibilitet och en vilja att hitta lösningar utifrån att alla är olika och därför ibland behöver något som inte alla behöver för att få samma chans till god hälsa, utveckling och ett rikt liv.

Anne Lönnermark
Ordförande, Autism- och Aspergerförbundet


RSS 2.0
Läs även andra bloggares åsikter om handikapp, tillgänglighet, politik, funktionsnedsättning
Athenas förmedlar föredrag
Blogg listad på Bloggtoppen.se
Pinga Frisim bloggping

Följ mig på Twitter

DHRs bloggnätverk