Kulturrådets samråd med funktionshinderorganisationerna

Kulturrådet är en statlig myndighet under Kulturdepartementet som har regeringens speciella sektorsansvar när det gäller tillgängligheten till kultur för personer med funktionsnedsättning. En gång per år, ibland två, kallar de till samrådsmöte med funktionshinderorganisationerna. Sedan många år tillbaka är jag med i samrådet som DHRs representant. Fredagen den 5 februari 2021 genomfördes det senaste samrådet och här följer en rapport.

 

Efter nästan 20 års engagemang i Gävle kommuns tillgänglighetsråd känner jag Kulturrådets generaldirektör Kajsa Ravin. Hon har tidigare varit kulturchef i Gävle kommun. Hon inledde mötet och försäkra att Kulturrådet vill säkerställa att funktionshinderfrågor integreras brett i myndighetens verksamhetsplan. En plan med fem strategiska inriktningar.
Delaktighet i kulturlivet, av, med och för alla.
Konstnärlig frihet.
Utveckla former för samverkan och flernivåstyrning.
Internationellt utbyte.
Förvaltningsutveckling.
I inriktningarna ett och tre kommer funktionshinderorganisationerna speciellt in.

 

På dagordningen stod punkter som ”myndighetens regleringsbrev” och ”kultursamverkansmodellen”. Kulturrådets största uppgift är att verka för kulturens utveckling och tillgänglighet. Det görs huvudsakligen genom att fördela statliga bidrag. Under 2021 står följande på myndighetens ska-göra-lista:
Uppföljning av krisstödet och ordinarie bidragsgivning.
Skapa årliga rapporter om nationella minoriteter, jämställdhetsintegrering samt lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning.
Analysera behovet av praktisk tillämpning av barnkonventionen som lag.
Där finns även regeringsuppdrag som ”Arrangörsledens förutsättningar”, ”konstnärers regionala förutsättningar”, ”utställningsersättningar” samt annat inom litteratur, bibliotek och läsfrämjande.


Jag poängterade att vissa grupper/individer lyfts speciellt men inte människor med funktionsnedsättning. Samtidigt menade jag att det självklart inte behöver omnämnas speciellt om Kulturrådet ser till att funktionshinderperspektivet alltid finns med.

Under våren kommer Kulturrådet ta fram ett dokument som beskriver samrådsformen. Myndigheten vill helt enkelt se över dialogen med funktionshinderorganisationerna och ta fram riktlinjer om mandat, förhållningsregler och krav på samrådets deltagare. Dokumentet skickas ut på remiss i vår och ett svar förväntas från DHR senast i september. Något som kallas ”Läsråd” ska också implementeras. Där ingår flera regeringsuppdrag som handlar om litteratur, bibliotek och läsfrämjande åtgärder. Kulturrådet vill gärna få input från funktionshinderorganisationerna så det blir nog ett samrådsmöte i höst med fokus på ”Läsrådet”.

 

Myndigheten gav också en lägesbeskrivning kring kultursamverkansmodellen. Varje år delar Kulturrådet ut massor med statliga pengar som fördelas till regionerna. I regionerna delas pengarna ut till kultur utifrån regionernas kulturplaner vilket ger ett stort regionalt inflytande. Samtidigt får regionernas kulturplaner inte se ut hur som helst. Kulturrådet ställer sju krav varav en handlar om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. För att få statliga medel måste kulturutövaren informera besökarna om arrangemangets tillgänglighet, och skulle kulturutövaren till och med äga lokalen där arrangemanget genomför ska man även arbeta bort enkelt avhjälpta hinder. Enligt Kulturrådets uppföljningar har många enkelt avhjälpta hinder nu åtgärdats, men när kultur arrangeras i externa lokaler finns fortfarande problem. Kravet på att personer med funktionsnedsättning ska kunna konsumera kultur har funnits länge. Man försöker nu även sprida kunskap och krav om möjligheten för personer med funktionsnedsättning att utöva kultur.

 

På Kulturrådets önskelista står att regionerna nu anlitar certifierade tillgänglighetskonsulter för att inventera lokaler där det utövas kultur. Regionerna har dock varit bromsklossar eftersom det innebär kostnader. Regionerna föreslår att arbetet istället görs i samarbete med funktionshinderorganisationer i regionernas tillgänglighetsråd. Jag förklarade att tillgänglighetskonsulter är bäst. Jag berättade också om att Boverket, för några år sedan, ville att kommunerna skulle inventerade tillgängligheten i flerbostadshusbeståndet. Ingenting hände eftersom kommunala bostadsbolag ansåg sig inte ha pengar. Då portionerade Boverket ut några miljoner kronor under två år som kommuner kunde söka. Och vipps blev den mesta inventeringen gjord. Kulturrådet var dock tydlig med att de inte planerar något liknande för att skynda på regionernas kulturinventering.

 


Folkbildningen får inte glömma studerande med funktionsnedsättning

Vi har en mängd studieförbund i Sverige. Beroende på intresse och politisk färg finns en mängd arrangemang och studiecirklar att välja på. Men för att hålla ihop allt och se till att folkbildningens övergripande riktlinjer följs finns Folkbildningsrådet. De fördelar alla statliga pengar som studieförbunden delar på. Under 2016 var 70 miljoner kronor reserverade för tillgänglighet eller annan funktionshinderpolitisk verksamhet. Under 2017 har pengarna dubblerats vilket innebär 140 miljoner öronmärkta tillgänglighets-kronor. Men trots pengarna finns tveksamheter när det gäller Folkbildningsrådets tillgänglighetsengagemang.

I år ska Folkbildningsrådet ta reda på hur personer med funktionsnedsättning upplever det att gå en studiecirkel. Under 2016 var fokus på utlandsfödda studiecirkeldeltagare, men under 2017 är det alltså personer med funktionsnedsättning som ska intervjuas. För över ett halvår sedan var jag på ett möte där resultatet från intervjuer med utlandsfödda presenterades och årets arbete planerades. Jag förklarade att det krävs tillgänglighetsåtgärder för att intervjuer med personer som har en funktionsnedsättning ska fungera. Det behövs teckentolk om någon studiecirkeldeltagare är döv. Det behövs punktskrift ifall någon är blind. Information måste finnas på lätt svenska och i andra alternativa format som exempelvis bildsymboler. Görs intervjuerna bara via telefon utestängs vissa personer på grund av otillgänglighet, görs intervjuerna genom fysiska träffar krävs tillgängliga lokaler med allt från ramp och hörselslinga till parfymfritt. Om intervjuer görs via en webbenkät behöver den också vara tillgänglig förstås.

”Vi borde nog inrikta oss på en grupp, bara blinda, bara personer med nedsatt rörelseförmåga, bara döva eller någon annan” föreslog Folkbildningsrådet när jag ställde tillgänglighetskrav. Jag protesterade eftersom intervjuerna av utlandsfödda inte speciellt inriktat sig på norrmän, asiater eller någon annan ”grupp”. Folkbildningsrådet frågade också vilka frågor jag tyckte de borde formulera. Jag förklarade att en person med funktionsnedsättning, som vill folkbilda sig, inte är annorlunda än om personen har en sexuell läggning, nationalitet, religion, kön eller vad som helst. Alla vill bara studera så ställ samma frågor till alla, föreslog jag. Ifjol var planen att starta arbetet på allvar i mars 2017, men marsmötet ställdes in. Och därefter har ingen från Folkbildningsrådet hört av sig.

 
Texten är tidigare publicerad i Funkisliv.
 

Inventering på uppdrag av Länsstyrelsen

Nu är höstterminen igång. För min del är den redan nästan fullbokad med spännande uppdrag med fokus på tillgänglighet- och bemötandefrågor. Det är allt från föreläsningar till inventeringar som gäller. Hoppas du haft en bra sommar. Personligen har jag försökt att verkligen vara riktigt ledig och laddat batterierna inför den kommande intensiva (men roliga) höstterminen. Men jag har förstås inte bara varit ledig under sommarmånaderna, jag har jobbat lite också. Det jag pysslat med är tre inventeringar på uppdrag av Länsstyrelsen Gävleborg. Den 28-29 juli besökte jag Fågelsjö, Kyrkön och Gröntjärn. Och i förra veckan var rapporterna klar. Med hjälp av text, bilder har jag gjort en nulägesanalys samtidigt som jag ger massor med goda råd för att få verksamheten ännu mer tillgänglig för fler.

Österåkers tillgänglighetspolicy

Det är inte många som känner till att jag varit med och tagit fram Sandvikens kommuns tillgänglighetsprogram. För över tio år sedan arbetade jag som lokalreporter på en tidning i Sandviken, men jag var intresserad av funktionshinderpolitik redan då. 2003 kom min bok "Livet rullar vidare" och fram tills att jag startade företag 2007 föreläste jag lite på fritiden. Min innan mitt liv som företagare gick igång tog jag plötsligt tjänstledigt från mitt arbete som lokalreporter och projektanställdes Sandvikens kommun för att skriva ett förslag till tillgänglighetsprogram. Ett dokument som lokalpolitikerna sedan antog. Efter att jag startat företag 2017 har jag tappat räkningen på alla föreläsningar, alla tillgänglighetsprogram som jag varit inblandad i. Jag gör ofta utbildningar för politiker och tjänstemän där jag berättar hur tillgänglighetsplaner, program eller en policy kan se ut. Nu är det klart att jag ska hjälpa Österåkers kommun. Uppdraget är att ge rådgivning, stödja och utbilda eftersom Österåkers kommun ska ta fram en tillgänglighetspolicy.

Jönköping 23-24 maj 2017

 
Min vårtermin 2017 börjar lida mot sitt slut. Men ännu är det inte riktigt över, och innan sommaren kan jag konstatera att jag aldrig haft så mycket uppdrag som nu. Höstterminen är också mer eller mindre redan nu bokad och det händer förstås spännande saker även i sommar. Året då jag firar tio år som företagare ser ut att bli rekort i antalet uppdrag. Sedan över ett år tillbaka har jag arbetat i ett Arvsfonden projekt som ägs av Kulturens Bildningsverksamhet för att göra Sveriges mest tillgängliga teaterföreställning. I början på mars var det premiär i Västerås och sedan genomfördes arrangemanget i Luleå den 29-30 mars. Nyss var vi i Trollhättan och nu är det Jönköping som gäller den 23-24 maj. Och det handlar inte "bara" om en teaterföreställning. Under två dagar har vi ett sprängfullt program på Rosensalen med allt från föreläsningar till workshops. Självklart gör även jag föreläsningar om tillgänglighet, bemötandefrågor och lagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering.
 
Hela programmet i Jönköping hittar du här.
 

Inventering på uppdrag av ABF

Detta blogginlägg skrivs på ett hotellrum i Östersund. Efter att ha åkt alla milen från Gävle är jag framme på Scandic city i Östersund och konstaterar irriterat att kvällens hockeymatch mellan Brynäs och HV71 inte visas på TV4. Här på hotellet finns ingen TV12-kanal i min tv och jag hittar ingen webbsida som visar SM-final nummer två utan att först tvingas binda mig i ett abonemang hos Viasat. Jag lyssnar på Sveriges radio P4 via nätet.
 
Anledningen till att jag är i Östersund är att jag just nu har ett uppdrag åt ABF. Studieförbundet arbetar en hel del med tillgänglighetsfrågan och har bland annat bestämt att alla ABF-avdelningar ska tillgänglighetsinventeras. Resultatet av inventeringen publiceras i Tillgänglighetsdatabasen. Jag har tidigare bland annat inventerat, och publicerat, tillgängligheten i ABF Gästrikebygdens lokaler i Sandviken, Gävle, Hamrångebygden och Ockelbo. Mitt uppdrag nu är att imorgon inventera tillgängligheten i Bräcke. På torsdag är det Ånge som gäller. Klicka på bilden nedanför och läs mer om ABFs Tillgänglighetspolicy.
 
 

Polhemskolans årskurs tre elever

Det är alltid lika roligt att få arbeta med skolelever i alla åldrar. Att få dela med mig av min kunskap i tillgänglighet och bemötandefrågor till kommande generationer känns bra. Tisdagen den 4 april har jag ett spännande uppdrag. Tillsammans med elever i årskurs tre på Polhemskolan ska jag göra en prova-på-aktivitet på stan i Gävle. Vi träffas vid tågstationen och jag tar med mig både rullstolar och speciella glasögon så eleverna får prova på att både vara synskadad och rullstolsanvändare. Under en eftermiddag ska vi ta oss från tågstationen till torget, och jag har massor av både bra och dåliga inomhus och utomhusmiljöer som jag ska utsätta eleverna för.

Västerås den 8-9 mars 2017

Vårterminen 2017 är nästan fullbokad. Jag har en mängd spännande uppdrag på gång och alla trogna bloggläsare kommer naturligtvis få den senaste informationen om allt jag gör. Sedan över ett år tillbaka har jag arbetat i ett Arvsfonden projekt för att göra Sveriges mest tillgängliga teaterföreställning. Nu är det snart premiär. Den 9 mars visas föreställningen Riv murarna för första gången, och sedan fortsätter turnén runt om i landet under hela 2017. Och det handlar inte "bara" om en teaterföreställning. Under två dagar har vi ett sprängfullt program med allt från föreläsningar och workshops till ståupp show. Självklart gör även jag föreläsningar om tillgänglighet, bemötandefrågor och lagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering.

Hela programmet hittar du här.

Funk i 4d

Kommunerna måste ta ansvar

Den här krönikan publicerades första gången i tidningen Funkisliv.
 
Sveriges kommuner slarvar. De står och stampar. Kommuner har ansvar för tillämpningen av en rad lagar som påverkar livsmöjligheterna för personer med funktionsnedsättning, men de gör inte som de ska. När FN granskade Sverige 2014 visade det sig att kommunerna inte lever upp till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. När Myndigheten för delaktighet senast följde upp regeringens strategi för genomförandet av funktionshinderpolitiken riktades kritik till kommunerna. I våras kontrollerade Boverket, i samarbete med Länsstyrelserna, hur bra kommunerna lever upp till plan- och bygglagen. Det visade bland annat på stora brister i att ta bort enkelt avhjälpta hinder.
 
Skillnaden mellan olika kommuner är stor, men generellt tyder allt på att kommunerna måste ta mer ansvar. Endast hälften av kommunerna använder FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i tillgänglighetsarbetet trots att Sverige skrivit under den juridiskt bindande konventionen. Ännu färre kommuner har en inarbetad organisation med en struktur mellan förvaltningar så att tillgänglighetsarbetet fungerar. Och ännu färre har mätbara mål. Vid nybyggnationer eller ombyggnationer av inomhus- och utomhusmiljöer finns inte alltid tillgänglighetsfrågan med. Vid handläggning av bygglov och tillsyn av byggprocesser förekommer också brister. När det gäller tillsyn visar Boverkets kartläggning att många kommuner inte gör någon kontroll överhuvudtaget.
 
Arbetsmarknadsministern Ylva Johansson har sagt att statliga myndigheter och kommuner ska vara föregångare som arbetsgivare av personer med funktionsnedsättning. Men statistiken visar att privata företag anställer flest. Inom utbildningsområdet använder ungefär hälften av kommunerna FNs konvention i arbetet med tillgänglighet. Det är sämre än ifjol. Endast en tredjedel har mätbara mål och tillgänglighet för elever i grundskolan. Folkhälsoinstitutets undersökningar visar att personer med funktionsnedsättning har sämre hälsa än befolkningen i stort. En faktor som påverkar är otillgängliga idrottshallar och gym. Myndigheten för delaktighet anser att kommunerna har mycket kvar att göra. Endast få kommuner ställer tillgänglighetskrav vid bidrag till idrottsföreningar och har mätbara mål för att plocka bort otillgänglighet. Inom kultursektorn är det ännu sämre. Trots att kommunerna driver kulturskolor, har ansvar för kulturlokaler och ger stöd till kulturlivet är det inte många som har handlingsplaner för ökad tillgänglighet i sina styrdokument.

Mångfaldsföretagarna

Nästa år firar jag tioårsjubileum som företagare. Tänk att "lilla" jag har kunnat leva på att arbeta med det jag mest av allt brinner för. Intresset för mina inspirerande föreläsningar om tillgänglighet- och bemötandefrågor verkar aldrig ta slut. Som företagare gäller det att ständigt vara på jakt efter nya projekt där jag kan bidra med min erfarenhet och mina kunskaper. Ibland provar jag idéer som går mindre bra, ibland fungerar det perfekt. Eftersom jag är ensam enmansföretagare känns det också viktigt att i olika forum hitta likasinnade att dela erfarenhet och samarbeta med.
 
Ett sådant exempel är att jag anslutit mig till Athena, ett företag som skapat en plattform för föreläsare som mig. Ett annat exempel är mitt medlemskap i branschorganisationen Svensk tillgänglighet, en organisation för alla professionella tillgänglighetsrådgivare. Sedan några månader tillbaka är jag även med i Mångfaldsföretagarna. Jag tar ett år i taget och så får vi se vad Mångfaldsföretagarna ger mig, men hittills verkar det vara en spännande konstellation av företagare. En branschorganisation som arbetar både för att det ska bli lättare att försörja sig på jämlikhet, mångfald och jämställdhet och för att medlemmarna ska kunna utvecklas som företagare. Jag brukar ofta säga att funktionshinderpolitik, med fokus på tillgänglighet är en mångfaldsfråga. Jag brukar också påstå att jag egentligen inte arbetar med funktionshinderfrågor. Det jag pysslar med handlar om mänskliga rättigheter vilket för att jag troligtvis passar jättebra som medlem i Mångfaldsföretagarna.

Första rättegången om otillgänglighet

Om några dagar har det gått två år sedan bristande tillgänglighet blev en ny form av diskriminering. Över 450 anmälningar har skickats in till Diskrimineringsombudsmannen. Två av dem har myndigheten valt att gå vidare med till domstol efter att ha utrett ett 50-tal. Någon rättegång har aldrig inträffat, men nu blir DHR - Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder först i Sverige att testa lagen. Den 8 december är jag kallad till Gävle tingsrätt för att vittna.
 
Det känns förstås mycket spännande att något äntligen händer. Jag har tidigare varit kritisk mot Diskrimineringsombudsmannen eftersom otillgänglighet som diskrimineringsgrund aldrig prövas i domstol. Vad man än tycker om det nya tillägget i diskrimineringslagen, med många undantag och skälighetsbedömningar, har vi ju ändå äntligen en lag där personer som negativt drabbats av otillgänglighet kan få upprättelse. Och det känns därför bra att lagen, för första gången i svensk historia, nu används.
 
Om några dagar har det gått två år sedan jag ville ta bussen till min bror men tvingades avstå eftersom chauffören saknade utbildning på trappliften. En situation som jag upplevde diskriminerande. Jag anmälde händelsen till Diskrimineringsombudsmannen. DO utredde ärendet men valde att lägga ner och inte driva fallet till domstol. Tack vare funktionshinderorganisationen DHR lever frågan vidare. De övertog ärendet och en anmälan lämnades in till Gävle tingsrätt i början på 2016. Och i morgon är det första gången någonsin som ett ärende där diskrimineringsgrunden handlar om otillgänglighet lyfts i en svensk domstol.
 
Här kan du läsa mer om mitt ärende.
 
I dag åker jag runt i Sverige och utbildar andra i tillgänglighet- och bemötandefrågor. Ofta får jag förstås dela med mig av min kunskap kring diskrimineringslagen och berätta om mina personliga upplevelser av att, tillsammans med DHR, vara den första som driver ett ärendet till domstol utifrån diskrimineringsgrunden otillgänglighet.
Läs ännu mer här.

DHR Gävleborgs tillgänglighetspris

Trogna läsare av min blogg vet redan att jag inte bara arbetar med tillgänglighets- och bemötandefrågor, jag pysslar med det på fritiden också. Ideellt engagerar jag mig mest i funktionshinderorganisationen DHR, både lokalt, regionalt och centralt. När det gäller det regionala är jag vice ordförande  i Gävleborgs distriktsstyrelse. Personligen anser jag att personer med funktionsnedsättning, och funktionshinderrörelsen, allt för ofta är klagande, tjatande och gnällande. Självklart ska otillgänglighet, neddragningar inom assistansen, en färdtjänst som inte fungerar eller annat poängteras. Brister, fel och stöd som saknas ska naturligtvis upp på dagordningen och högljutt kritiseras. Men tyvärr ser jag allt för många som klagar och gnäller istället för att taktiskt vara påläst och saklig och ge konstruktiv kritik.
 
För några år sedan tänkte jag att DHR Gävleborg inte ska vara klagande och bara fokusera på brister. DHR bokstäverna, som står för Delaktighet, Handlingskraft och Rörelsefrihet, får inte ändras så att DHR bokstäverna blir Dissad, Hatad och Ratad. Oftare borde vi sätta fingret även på goda exempel, positiva lösningar och dem som försöker göra allt de kan för att personer med funktionsnedsättning ska ha det så bra som möjligt.
 
För tre år sedan föreslog jag att Gävleborgsdistriktet till och med skulle införa ett tillgänglighetspris till någon som gjort något bra. År 2014 gick priset till en guldsmedsbutik i Bollnäs. År 2015 gick priset till Hofors församling. År 2016 går priset till... Ja, frågan är vem som vinner i år? I december varje år har priset utdelats men i år har det inte kommit in någon nominering. Kan det vara så illa att inget nytt och bra har gjorts för att förbättra tillgängligheten i Gävleborg under 2016? Och plötsligt känns det som om jag behöver klaga lite på det. Eller är det Gävleborgs DHR medlemmar jag ska klaga på som i år inte lämnat in ett enda förslag på något som blivit tillgängligt och bra? Nej... Jag är inte den som klagar. Istället ser jag framåt, struntar i 2016 och hoppas att vi under 2017 hittar någon i Gävleborg som gjort något bra för att förbättra tillgängligheten.

Folkets hus i Hofors

Du som troget läser min blogg och följer mig på Twitter och Facebook vet att jag arbetat mycket med ABF det senaste året. Jag har haft olika uppdrag men det största har varit att inventera tillgängligheten i ABF Gästrikebygdens lokaler. Allt har dokumenterats med text och bild. Hela inventeringen är publicerad i Tillgänglighetsdatabasen. Alla som exempelvis vill gå en studiecirkel i Sandviken, Ockelbo, Norrsundet och Gävle kan först göra ett virtuellt besök tack vare tillgänglighetsdatabasen och bilda sig en egen uppfattning om lokaler, information och kommunikation lever upp till krav på tillgänglighet. Mitt nya uppdrag handlar om att på samma sätt inventera ABFs verksamhet i Hofors. Och när ansvariga för Folkets Hus i Hofors fick veta att de lokaler som ABF använder ska inventeras ansåg man att alla publika lokaler borde kontrolleras. Min plan är att hinna bli klar med detta under december, så ganska snart kan du göra ett virtuellt besök av Hofors Folkets Hus i din dator.
 

Så här börjar min biografi

Om jag någon gång i livet ska skriva en biografi så kommer den att börja så här:
Jag tar i så att lungorna nästan spricker.
Sköterskan och mamma tittar oroligt ner på mig. De har försökt med allt, men jag slutar inte skrika.
- Han tar i så han blir blå i ansiktet, säger mamma.
- Är det första gången han är så här otröstlig? frågar sköterskan.
Jag är bara några timmar gammal. Försöker lugna ner mig, men smärtan är outhärdlig.
- Jag skulle bara byta blöjan, säger mamma.
Snyftande försöker jag få in mer luft och lyckas lugna mig lite.
- Han ser ut att lugna sig nu, säger sköterskan och jag får något mjukt, gummiaktigt i munnen.
Det lugnar och jag har senare i livet fått berättat för mig att det kallas napp.
Sköterskan tar ett stadigt tag om mina fotleder och lyfter upp underkroppen för att sätta på blöjan.
Smärtan skär som en eld från benen, via ryggraden och ut i hela min kropp.
Jag spottar ut gummit och skriker allt jag kan. Hur ska jag få dem att förstå?
De får inte göra så där.
Några timmar senare rönkas min kropp och äntligen förstår de att båda mina ben är brutan.
 
Mitt namn är Lars-Göran Wadén. Jag har nu haft över 20 frakturer under mitt över 40-åriga liv. Är född med OI och bor i Gävle, är gift med världens goaste kvinna och vi har en underbar son tillsammans som fyllde fyra år i sommras. Jag är rullstolsanvändare och arbetar heltid med tillgänglighet och bemötandefrågor.

Gör om ABFs tillgänglighetsarbete

 
I dag har ABF en handlingsplan med tydliga mål för studieförbundet. Handlingsplanen antogs av förbundsmötet 2012. Jag ska inte redogöra för allt i den just nu, men samanfattningsvis ska alla avdelningar inventera tillgängligheten och publisera resultatet i Tillgänglighetsdatabasen TD. Jag har bland annat gjort jobbet i ABF Gästrikebyggden. Klicka på länkarna här så får du se. I handlingsplanen står det också bland annat att alla enkelt avhjälpta hinder ska bort. Handlingsplanen, med mål som skulle vara klara 2016, har förlängts till år 2020.
 
ABFs avdelningar i Skåne har nu enats om en gemensam skrivelse till ABF som förbundsstyrelsen ska ta ställning till i december. Skåneavdelningarna anser att handlingsplanens mål inte är rimliga, bland annat för att ABF avdelningar sällan själva äger de fastigheter de bedriver sin verksamhet i. De krav som handlingsplanen ställer är till och med mer än vad plan- och bygglagen säger, enligt Skåneavdelningarna.
 
Skåneavdelningarna vill skriva om handlingsplanen och göra om den till en tillgänglighetspolicy. Jag protesterade förstås högljutt. Att se över och eventuellt revidera handlingsplanen för framtiden är okej, men då ska arbetet göras i nära samarbete med funktionshinderrörelsen. Att ta bort tydliga mål i en handlingsplan och göra om det till en policy var jag helt emot. Tydliga mål och planer ger mer verkstad och kan enklare utvärderas efter en period. En policy kan säkert bli ett vackert dokument men ger inte samma pondus.

Ordet fritt 2016

 
I år arrangerade studieförbundet ABF "Ordet Fritt".
Några dagar i Göteborg sprängfyllda med föreläsningar och andra aktiviteter. Allt gick i folkbildningens tecken och alla ABF-are och representanter från medlemsorganisationerna fick komma. Totalt anmälde sig över 1 000 personer. För att säkerställa att allt från seminarielokaler till boende var tillgängligt kontrollerades allt mycket noga. Nu när utvärderingen av arrangemanget är klar visar dokumentationen att 60 procent svarat att de inte haft något behov av tillgänglighetsåtgärder. Bland de resterande, som behöver god tillgänglighet, svarade 30,8 procent att allt levde upp till deras behov. Det mesta var alltså generellt bra förutom någon hörselslinga som inte fungerade, någon lukt som gav besvär och något hotell med tillgänglighetsbesvär.
 
Utvärderingen visar också att alla mål som sattes blev genomförda. 74,2 procent av deltagarna som svarade säger att Ordet Fritt levde upp till deras förväntningar. 75 procent tycker att de fick ny kunskap och nya erfarenheter att ta med sig hem. Över 80 procent upplevde att de knytigt nya kontakter.

En tillgänglig buss

Jag är ersättare i ABFs förbundsstyrelse och en gång per år arrangeras ett styrelsemöte där både ordinarie ledamöter och ersättare är med. För tre år sedan, när jag var med för första gången, åkte jag taxi från tågstationen i Stockholm till Rönneberga konferens på Lidingö. Alla andra åkte tillsammans i en buss hyrd av ABF. Jag påpekade diskrimineringen. Jag vill ju åka tillsammans med de andra. För två år sedan åkte jag taxi igen och påpekade att det inte bara känns diskriminerande eftersom jag inte inkluderas med de andra. Om jag alltid åker taxi borde det ju bli mycket dyrare för ABF istället för att boka en tillgänglig buss med någon form av plattformshiss. För ett år sedan åkte jag taxi ännu en gång, och ännu en gång "bråkade" jag. I år åkte jag buss som alla andra!
 
Någon anser kanske att det är en obetydlig detalj ifall jag transporterar mig från Stockholm till Lidingö med buss eller taxi. Huvudsaken är väl att jag tar mig dit på ett tryggt, trafiksäkert och tillgängligt sätt? Men för mig är det viktigt. Jag vill inte gå in bakvägen, via en varuhiss, när övriga välkomnas i huvudentrén. Jag vill inte utsättas för särlösningar för att kunna bli en del av samhället. Jag vill helt enkelt vara som alla andra fast jag tar mig fram med gummidäck istället för gummisulor på skorna. Och efter tre år som ersättare i ABFs förbundsstyrelse får jag nu äntligen åka tillsammans med alla andra när vi har styrelsemöten.

Inte mer pengar till tillgänglighet

 
Jag väljer att inte redovisa förbundskansliets rapport om ABFs ekonomi i detalj men konstaterar att studieförbundet, tack vare pengar för projekt med nyanlända, ser ut att hålla sig hyfsat enligt budget. En ny policy för hur studieförbundets kapital ska förvaltas har nyligen antagits av förbundsstyrelsen. ABF arbetar också allt mer för att hitta alternativ finansiering eftersom stadsbidraget minskar och pengarna räcker inte till. Det kan handla om Arvsfonden projekt, EU-bidrag och annat.
 
I februari 2017 får ABF veta exakt hur mycket pengar de får från Folkbildningsrådet men redan nu finns förstås en plan för hur nästa års pengar ska fördelas. Allt tyder på att det blir mindre pengar än i år. Prognosen är 448 miljoner kronor och studieförbundets ambition är att ingen ABF avdelning runt om i landet ska få minskade anslag med mer än fem procent.
 
Fördelningen av stadsbidraget från Folkbildningsrådet görs på ett nytt sätt från och med 2017. Det innebär bland annat att Folkbildningsrådet ökat sitt bidrag för att skapa mer tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning från 70 till 140 miljoner kronor. Men trotts att Folkbildningsrådet dubblerat budgetposten väljer ABF ha samma belopp på öronmärkta pengar för tillgänglighet 2017 som i år. För nationell samordning för ABFs tillgänglighetsfrågor har det satsats 5,5 miljoner kronor 2016, och prognosen ligger alltså kvar på samma nivå 2017.

Positiva och negativa ABF nyheter

Utsikt över havet från Rönneberga konfernshotel på Lidingö där ABFs Förbundsstyrelsemöte arrangerades.
 
Förbundsstyrelsens möte, som arrangeras i en lokal utan hörselslinga, hade många punkter på dagordningen. Här följer en kort samanfattning av det viktigaste. Ingela Edlund från LO avbryter sitt förtroendeupddrag och ny i ABFs förbundsstyrelse blir Berit Müllerström, LOs andre vice ordförande. Tack vare ABFs enorma folkbildningsinsatts bland nyanlända det senaste året får studieförbundet 15 miljoner kronor i ett extra stöd 2016 från Folkbildningsrådet. En positiv nyhet är att ABF och Unga Örnar knyter nya band och mer uppsökande verksamhet ska göras för att hitta fler barn/ungdomar som i dag är utanför Unga Örnars verksamhet.
 
En positiv nyhet är att föreningarna Forum Kvinnor och funktionshinder samt Unga Funkisar skrivit samverkansavtal med ABF. En negativ nyhet är att Solidar, den europeiska federationenj som ABF tillhör, är i gungning. Efter att ett misstroende lyfts från Tysklands organisation kan Solidars generalsekreterare tvingas avgå. I Sverige är det Huddinges avdelning som gungar något efter att förbundskansliet inlett en granskning av två verksamheter. Brunnsvik folkhögskola gungar mindre i dag än förr. Verksamhetsmäsigt går det bra, en ny rektor har anställts och en filial har öppnats i Gävle. Folkhögskolan har det dock fortfarande ekonomiskt tufft.

ABFs förbundsstyrelse

 
Sedan några år tillbaka sitter jag som ersättare i studieförbundet ABFs förbundsstyrelse där jag, genom ett DHR förtroende, lyfter funktionshinderrörelsens frågor. En gång per år inbjuds både ordinarie ledamöter och ersättare till ett tvådagarsmöte. Den 17-18 oktober, på Rönneberga konferens på Lidingö, innehöll både ett traditionellt styrelsemöte och utbildning. De kommande sex uppdateringarna i min blogg kommer innehålla massor med spännande ABF-nyheter. Allt, de kommande två veckorna, utgår förstås i funktionshinderpolitik med fokus på tillgänglighetsfrågor.
 
Barbro Mellberg, från Idéledarskap AB, utbildade oss under rubriken "En styrelse som stry". I hela världen finns det bara en ABF Förbundsstyrelse. De ledamöter och ersättare den består av är unika. Men frågan är om vi i förbundsstyrelsen verkligen känner oss stolta? Känner vi att vi bidrar, vilka spår vill vi sätta och vilken är min roll? Personligen känner jag mig förstås stolt av att få ha förtroendeuppdraget och jag känner att jag kan bidrag med att ständigt lyfta funktionshinderpolitiska frågor som annars lätt glöms bort.
 
Utbildningen handlade också om vad mitt uppdrag i ABF är. Handlar det om att se till ABFs bästa eller representerar jag bara funktionshinderrörelsens intressen? Vi pratade också mycket om hur en styrelse kan ha olika sätt att styra och hur det påverkar verksamheten. Och är det förresten styrelsen som överhuvudtaget styr eller är det förbundskansliet?

Tidigare inlägg
RSS 2.0