Livet rullar vidare

Oftast handlar mina uppdrag om att utbilda människor i tillgänglighet- och bemötandefrågor. I mitt företag lägger jag kanske ner 70 procent av min tid på att göra inspirerande föreläsningar i olika sammanhang. De resterande 30 procenten handlar om inventeringsuppdrag. Då och då kompleterar jag mina föreläsningar med prova-på-aktiviteter. När jag, lördagen den 30 maj, besöker Kalmar har jag ansvar för en rullstolshinderbana. Alla som vill får prova på att, i rullstol, ta sig igenom en dörr utan automatisk dörröppnare, upp för en rejäl trottoarkant, åka upp och sedan ner för en ramp samt ta sig igenom en slalombana. Tillsammans väger hinderbanans alla delar omkring 140 kilo så det är lite "äventyr" att transportera allt från mig här i Gävle till Kalmar. Som tur är har jag min pappa som hjälper till på hemmaplan och personer som arbetar på Kalmar kommun som assisterar.

 

 

Jag heter Lars-Göran, ser mig själv som vem som helst, som en medelsvensson helt enkelt trots att jag inte har villa, volvo och vovve utan katt, radhus och hyundai. Men i andras ögon betraktas jag anorlunda. Jag är född med benskörhet vilket gör att jag är rullstolsanvändare. Det är allt för många som bara ser rullstolen, ser skalet, och inte mig. Du har gummisulor på skorna, jag tar mig fram med gummidäck. Men annars finns ingen skillnad. Ändå envisas många med att behandla mig annorlunda och inte ta mig bara för den jag är. Jag kommer snart ge dig flera exempel så du förstår hur jag menar.

Men först måste jag berätta om mitt största engagemang här i livet. Jag arbetar idéellt inom funktionshinderrörelsen och har dagligen kontakt med riksdag och regering, kommuner, landsting, regioner, myndigheter företag och föreningar. Jag arbetar med ett speciellt fokus på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Ändå säger jag sällan att jag arbetar med funktionshinderpolitik. Det jag pysslar med är rättighetspolitik. Jag ser det nämligen som en mänsklig rättighet att ha samma förutsättningar att ta del av samhället vare sig personer tar sig fram med gummisulor på skorna eller, som jag, använder gummidäck.

Från och med den första januari i år har vi ett tillägg i diskrimineringslagen som betraktar otillgänglighet för personer med funktionsnedsättning som en ny form av diskriminering. Den andra januari var jag först i Sverige med att testa lagen genom att lämna in en anmälan som diskrimineringsombudsmannen nu utreder.

Jag frös. Det snöade lätt. Klockan var 08.30 på morgonen den andra januari 2015. Jag stod vid en busshållplats. Buss 49 kom vid utsatt tid. Nu skulle jag inte behöva frysa längre. Sedan en tid tillbaka hade jag om min bror planerat att ses. Min fru hade sin bil på verksan och hade lånat min. Så jag fick ta bussen. Jag frös. Bussen hade trappor men var utrustad med trapplift så jag skulle lätt komma ombord. Trodde jag. Chauffören sa att han inte fått utbildning på trappliften och att han däför inte kunde hantera den. Jag frös. Chauffören föreslog först att han skulle bära in mig, men då jag protesterade och förklarade att det inte var någon bra idé bad chauffören mig vänta på nästa buss. Och jag frös. - Nästa buss har inga trappor, sa chauffören. - Den kan du åka med, sa chauffören. - Bussen går om två timmar, sa chauffören.
Jag frös.

Istället för att vänta åkte jag hem igen. Det blev aldrig någon resa till min bror. Men en anmälan om diskriminering till diskrimineringsombudsmannen blev det. Det står i Sveriges kollektivtrafiklagstiftning att....

Ja... jag väljer att avbryta här... nu har ni fått ett smakprov på min inledning. Jag hoppas verkligen at jag får bli lyssnarnas sommarvärd 2015 eftersom diskrimineringsombudsmannen, vilken dag som helts, kommer ge mig besked om min anmälan ska upp i tingsrätten. Jag är alltså en av de första i Sverige att testa den nya lagen. Mitt namn är Lars-Göran Wadén, jag bor i Gävle och ni når mig på telefonnummer 0707-662409.

När den stora Världsarvskonferensen arrangeras under tre dagar i slutet på maj är jag en av talarna. Torsdagen den 28 maj ska världsarvskonferensens deltagare göra ett studiebesök på världsarvsgården, Hälsingegården Erik-Anders, i Söderala utanför Söderhman. Mitt uppdrag är då att guide deltagarna i området, berätta om hur jag arbetar med tillgänglighetsinventering och på plats ge konkreta tips på hur man kan göra verksamheter mer tillgängliga och användbara för fler.

Sedan 2003 då min bok "Livet rullar vidare" publicerades har jag rest runt i landet för att, på mitt speciella sätt med humor och en skopa provokation, sprida kunskap om tillgänglighet och bemötandefrågor. Sedan 2007 gör jag detta på heltid efter att ha startat mitt företag som har samma namn som boken. Då och då har jag försökt hitta samarbetspartners, någon som kan "sälja" mig, fixa med marknadsföring och bli en sorts manager. I dag tar det allt för lång tid för mig att planera kommande uppdrag och sköta marknadsföringen själv. För det jag vill satsa mest på är ju det jag är bäst på - att stå på scener runt om i landet och prata om livet ur mitt rullstolsperspektiv.

 

Från och med nu hoppas jag att min dröm förverkligas. Att jag inte behöver lägga lika mycket tid på marknadsföring och administration utan arbeta mer med att vända ut och in på tillgänglighet och bemötandefrågor med min publik. Tack vare ett samarbete med företaget Athenas ser jag nu med spänning fram emot höstterminen. En höst och vinter som ännu inte är fullbokad, men där min kalender redan har flera spännande uppdrag på gång. Du som följer min blogg får naturligtvis först veta det senaste om allt spännande i mitt liv - ett liv som bokstavligen rullar vidare.

 

När DHR-medlemmarna i Norrbottens distrik träffades för årsmöte på Sunderby folkhögskola i Luleå passade de samtidigt på att utbilda sig i aktuella frågor. Ulrika Strömbäck, LTU, föreläste om hjärtat och Kurt Thorsten Åhlander pratade om minnet. De hade även en kurs från civilförsvaret i hemsäkerhet. Söndagen den 26 april ansvarade undertecknad för en utbildning i två timmar om att otillgänglighet sedan årsskiftet betraktas som en ny form av diskriminering. Under min utbildning närvarade ett 20-tal medlemmar.

Den första kvarten handlade om de regelverk och lagar vi sedan tidigare, och fortfarande har, att använda i vår argumentation när vi arbetar för ett mer tillgängligt samhälle för fler. Allt från FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och EU-direktiv till Sveriges nationella strategi för genomförandet av funktionshinderpolitiken och Plan- och bygglagen. Resten av tiden ägnade jag åt att lära dem mer om diskrimineringslagen. Eftersom jag är en av de första i Sverige som nu testar lagen berättade jag också hur man praktiskt går tillväga för att diskrimineringslagen ska bli ett verktyg i vårt rättighetspolitiska arbete. Personligen tycker jag att det blev en bra dag, en mycket lyckad tillställning.