Livet rullar vidare

Det känns som om alla klagar för mycket. Naturligtvis ska vi protestera mot att Sverigedemokraterna sitter i regeringen, demonstrera när otillgänglighet utestänger och inte acceptera ett dåligt bemötande. Det är en mänsklig rättighet att exempelvis göra ett klagande inlägg i sin Facebookstatus, men jag vill i dag klaga på alla som klagar. Vad sägs om att skapa en egen positiv dag på Facebook där alla bara sänder ut positiv energi från sina statusinlägg? Och imorgon händer det. Torsdagen den 30 september har utsets till den positiva dagen, och varför inte praktisera detta även utanför datorvärlden. Se till att generellt le lite extra imorgon, ge minst tre positiva reflektioner till dina vänner och sprid glädje. Tänk på hur du utrycker dig genom att försöka se situationen från den ljusa sidan. Jag är en av omkring 70 000 medlemar i Facebookgruppen som laddar inför sista september.

Jag går gärna hand i hand med de rödvita handikapporganisationerna när de arbetar för att förändra politiker och andra makthavares attityder kring tillgänglighet- och bemötandefrågor. Men det danska språkets 31 vokaler och 18 konsonanter är inte överens med mig. Mitt liv och Danmark har korsats fyra gånger men kontakterna har mest resulterat i bekymmer. Och allt beror på språket. Jag läste någonstans att Sverige, Norge och Danmark hade ett gemensamt nordiskt språk på vikingatiden. Men allt eftersom århundradena har kommit och gått har dialektala uttalsförändringar och lånade ord distanserat danskan från svenskan. Jag förstår helt enkelt inte vad de säger, och att försöka köpa något som kostar en halvfjerds ska vi inte ens prata om.

När jag första gången besökte Danmark var jag ett nyfiket barn. Tillsammans med föräldrarna och lillebror tog vi färjan till Fredrikshamn. I stadskärnan, bland olika butiker, stod det plötsligt “Pengetank” på en skylt. Det neutrala skyltfönstret gav inga ledtrådar så jag gick in. En trevlig kassörska frågade om jag behövde hjälp men jag avböjde och förklarade att jag bara tittade runt i butiken. Det tog flera minuter innan jag förstod att jag klivit in på en bank. Mitt andra exempel utspelar sig året innan Sverige gick med i den europeiska unionen. Jag gick en kurs för att lära mig mer om EU och utbildningen avslutades med en studieresa till Bryssel. Efter flera dagar med föreläsare och guider som pratade engelska, hälsade vi på hos en nordisk samarbetsorganisation. Vår guide var dansk. Då och då hade jag haft svårt att förstå engelskan trots att jag fixar språket ganska bra. Men en hel dag tillsammans med en dansk guide var ju löjligt. Jag känner hur migränen kommer smygande bara jag tänker på det.

Den nya FN-konventionen om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar ger mig också huvudvärk. Det är glädjande att Sverige tillträtt konventionen från och med 2009, men därefter har inget hänt. De myndigheter och stater som inte lever upp till konventionen ska stå till svars inför världssamfundet, men tiden går och ingen använder FN-konventionen som ett juridiskt verktyg för att exempelvis protestera mot en otillgänglig miljö. Vi borde göra som i Danmark. Trots en omfattande diskrimineringslagstiftning är det svårt att utkräva ansvar från politiker som nekar personer med funktionshinder deras lagstadgade FN-rättigheter. I Sverige skyller man på bristande resurser, att man inte har råd att bygga bort en otillgänglig miljö. Men i Danmark görs politikerna medvetna om att det faktiskt är deras skyldighet att tillgodose funktionshindrades rättigheter.

Eftersom kunskaperna om hur det är att leva med ett funktionshinder generellt är bristfälliga bland politiker och tjänstemän har de danska handikapporganisationerna, DH, utbildat 19 personer om FN-konventionen. FN-specialisterna, som alla är personer med egna funktionsnedsättningar, har uppdraget att ändra makthavarnas attityder. Genom att arrangera ögonöppnande kurser har man upptäckt att politikernas förståelse ökar. I lärarrollen går personer med en funktionsnedsättning också från att vara mottagare till givare, ett viktigt och välkommet perspektivbyte för alla. Istället för att vara tacksam för den goodwill och hjälp man får när politiker engagerar sig, ger Danmarks projekt möjlighet att ställa krav på de som bestämmer. Krav om att alla med rörelsehinder, hörsel- eller synnedsättningar har rättigheter som enligt lag ska uppfyllas.

För två år sedan var jag och min fru på bilsemester i Europa. Efter att ha besökt Tyskland, Frankrike, Belgien och Holland, parkerade vi bilen på en gata i Köpenhamn. Vår plan var att under några timmar titta närmare på Danmarks huvudstad. Vi gick, och gick, och gick, men kom bara vilse. Kartan och de snälla danskar som försökte visa oss vägen hjälpte inte. Efter en tretimmarspromenad och en glass vid en uteservering nära ett torg gick vi till bilen och tog bron över havet till ett språk som jag förstår. I sommras var jag senast i Köpenhamn och besökte bland annat Tivoli, men jag förstår fortfarande inte vad danskarna säger. Under vintern ska jag arbeta med att kopiera Danmarks framgångsrecept. När regeringen och riksdagen nu ska utforma Sveriges nya nationella handikappolitiska mål, är det FN-konventionen som gäller. Min förhoppning är att du som läser detta hjälper mig. Tillsammans gör vi skillnad. Vi kan arbeta med att förändra attityderna på samma sätt som de gör i Danmark. På fritiden får jag gå en kurs i danska.

En stum person som vill köpa en tandborste går in i en affär. Genom att föra upp handen mot munnen och vispa runt lite i luften framför tänderna lyckas den stumme att imitera en tandborstning så att expediten genast förstår vad som önskas, och köpet är snabbt och lätt avklarat.

Nu till frågan:
Om det vore en blind person som önskade köpa ett par solglasögon. Hur skulle han bäst göra för att uttrycka detta så att expediten snabbt skulle förstå?

Han öppnar munnen och säger:
- Jag skulle vilja köpa ett par solglasögon.

Om någon mot all förmodan skulle ha svarat fel på denna självklara, lätta IQ-fråga, kan du ju alltid skylla på att du trodde expediten var döv.

Badvakten till den blinda mannen:
- Du kan väl inte stå här och blåsa upp din barbara mitt på stranden?!
- Barbara? Fan... Då är det gummibåten jag har satt på hela vintern!

Knut hade fått jobb i en pub och det var hans första dag på jobbet.
Chefen förklarade: Du blandar bara drinkarna kunderna ber om. Ja, och så var det en sak till:
- Två dövstumma bröder kommer ikväll. När de pekar tummen upp betyder det att de skall ha ett glas Jägermeister. Pekar de tummen ner skall de ha ett glas vodka.
På kvällen kom de dövstumma bröderna. De beställer både Jägermeister och vodka och allt gick väldigt bra. Plötsligt börjar bröderna sitta still med öppen mun och så satt de länge.
Knut blev lite ängslig och ringde chefen:
- De två dövstumma är här och sitter tätt ihop och bara gapar, så har de suttit länge. Skall jag ringa efter ambulans? frågade Knut ängsligt.
- Hur mycket har dom druckit? frågade chefen.
- Sju Jägermeister och fyra vodka var, svarade Knut.
- Ok, sa chefen. Då sitter de bara och sjunger.

Susanne var i 30 års åldern och fortfarande ogift. Hon hade liksom bara svårt att träffa män. De män hon mot förmodan träffade visade sig vara skitstövlar. Till slut bestämde hon sig för att sätta in en annons i tidningen.
Hon skrev:
"Söker en man som inte kommer att slå mig, som inte kommer att lämna mig och som är bra i sängen."
Flera dagar gick och hon fick inte svar på annonsen. En dag när hon var nere i källaren och tvättade knackade det på dörren. Hon gick upp och öppnade och där satt en man i rullstol som varken hade armar eller ben.
- Kan jag hjälpa dig? frågade hon.
- I’m the man in your dreams! sa han.
Hon blev förvånad.
- Va?
- Jag läste din annons i tidningen och jag är den perfekta mannen. Jag kan inte slå dig eftersom jag inte har några armar. Jag kan inte lämna dig eftersom jag inte har några ben.
- Men är du bra i sängen då? frågade hon.
- Hur tror du jag knackade på dörren...

Enligt Wikipedia bygger lyteskomik på att man driver med någon som har en fysisk eller mental funktionsnedsättning. "Lyteskomik kan användas som ett avsiktligt grepp för att skapa humor, men det är också vanligt att skildringar som inte i första hand är avsedda som lyteskomik uppfattas som humoristiska av en del mottagare", skriver man vidare. Personligen är jag övertygad om att man kan förändra människors attityder, bemötande och förhållningssätt om man använder lyteskomik rätt och med glimten i ögat.
Efter ett tag blir fadern irriterad av klickandet som den blinde mannens
käpp avger när den slår i gatan, så han säger till den blinde:
"Varför kan inte du sätta en bit gummi på din pinne?
Det där ljudet driver mig från vettet."
Den blinde replikerar indignerat:
"Om du hade satt en bit gummi på din pinne så hade vi båda rymts
med bussen..."

Gårdagens val har vänt ut och in på Sverige. Men personligen, med min hjärna som främst kretsar kring tillgänglighetsfrågor, ser jag inte Sverigedemokraterna som en vågmästare. För mig handlar det om Miljöpartiet. Inför valrörelsen var det Miljöpartiet som först tog en tydligt ställning för att bristande otillgänglighet ska betraktas som diskriminering. När det i går stod klart att Sverigedemokraterna är med fick jag en klump i magen, och när jag vaknade i dag var det ingen vanligt vardagsmåndag. Vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

Jag hoppas att det tydligt framgår att jag ogillar Sverigedemokraternas närvaro i beslutande organ på kommun, landsting och riksdagsnivå. Men det finns något som heter demokrati, det svenska folket har röstat, och vi har ett resultat som jag nu tvingas förhålla mig till. För att lindra klumpen i magen måste jag förlita mig på alla politikerlöften om att ingen ska samarbeta med Sverigedemokraterna. Ur tillgänglighetssynpunkt finns det till och med något positivt eftersom Miljöpartiet växer. Om några veckor har vi kanske miljöpartiser i regeringen på flera ansvarsfulla poster. Varför inte miljöminister? Och eftersom Miljöpartiet nu är landets tredje största parti är posten som vice stadsminister ingen omöjlighet. Varför inte en miljöpartist som jämstäldhetsminister eller socialminister? Och vipps får den blåa regeringen en rejält rödgrön färgklick. Självklart hoppas jag att Miljöpartiets förslag om att bristande otillgänglighet ska betraktas som någon form av diskriminering samtidigt snabbt förverkligas.

I dag hinner jag inte göra ett långt blogginlägg. Jag ska gå och rösta. Samtidigt vill jag vänligt men bestämt även be dig att besöka en vallokal. Vem du röstar på bryr jag mig inte om, det är upp till dig att själv bestämma. Jag vill dock poängtera vikten av att du röstar, att din insats är viktig. Om du inte bestämt dig, om du inte vet vilka politiker som är hetast i tillgänglighetsfrågan, rekomenderar jag att du skrollar ner din webbläsare och läser mina senaste blogginlägg.

Enligt flera av landets ordförande i olika valnämnder som jag varit i kontakt med ska vallokalerna vara tillgängliga, men naturligtvis vet både du och jag att det finns tillgänglighetsbrister. Du har alltså två viktiga uppdrag. Det handlar inte bara om att rösta, ditt uppdrag är också att poängtera de tillgänglighetsbrister du upptäcker. Så fort du ser ett fel tycker jag du ska använda din demokratiska rätt och protestera.

Min hösttermin är snart mer eller mindre fullbokad av föreläsningar och tillgänglighetsuppdrag runt om i vårt avlånga land. Den 7:e oktober besöker jag Grythyttan och föreläser för elever och lärare på Restaurang- och Hotellhögskolan. Min föreläsning börjar klockan 13.00 och ska handla om både tillgänglighet- och bemötandefrågor. De som driver en restaurang eller ett hotell vill ge sina kunder ett gott värdskap, men hur ska det uppnås om det finns en massa otillgänglighet här och där? Personligen ser jag verkligen fram emot att få vända ut och in på "tillgänglighetsgåtan" på Grythyttans högskola.

I lördags hade jag en grymt innehållsrik dag. Väckarklockan ringde strax före sju och efter en snabb frukost var det dags att åka till Sandviken. På självaste 11:e septemberdagen arrangerade nämligen DHR en landsövergripande kampanj för att lyfta tillgänglighetsfrågan i valrörelsens slutspurt. Närmare 50 DHR-are från Gävleborgsdistriktet samlades på Folkets Hus i Sandviken. Vi gick ut på stadens gågata, bland valstugorna, för att föra ut DHRs budskap. Och för första gången i världshistorien gästades Sandvikenavdelningen av självaste förbundsordförande Maria Johansson. Hon talade samtidigt som jag delade ut ”Finn fem fel – kort”. Ett lättsamt vykort som på ett smart sätt visar upp exempel på bristande tillgänglighet. Under en dryg timme pratade jag med närmare tjugo personer och upptäckte att vykortet var ett enkelt sätt för att starta en tillgänglighetsdiskussion.



Efter att ha samla in många namnunderskrifter till förmån för att otillgänglighet bör betraktas som diskriminering, var det lunchdags. Eftermiddagen innehöll en föreläsning om Institutet för Human Teknologi av verksamhetsledaren Olle Östlin. En intressant och lärorik insikt i hur IHT arbetar med testgrupper där personer med en funktionsnedsättning provar nya produkter så de är så tillgängliga, användbara och användvärda som möjligt innan produkterna lanseras på marknaden. Klockan 16.00 lämnade jag Sandviken, åkte hem till Gävle och efter att ha bytt om och pudrat näsan var det dags att ge sig ut igen. På Spegeln i Gävle arrangerades nämligen en konsert med Stefan Sundström som jag naturligtvis inte fick missa. Det blev en låååång dag, men det var en fantastisk konsert och jag kom inte hem förrän efter midnatt.

Vid tidigare val har jag varit en trogen socialdemokrat, men nu är jag tveksam. Igår tog jag hjälp av valkompassen, men efter 50 frågor blev jag inget klokare. Enligt valkompassen passar mina värderingar till 61 procent in på Miljöpartiet, 48 procent på Socialdemokraterna och 52 procent på Moderaterna, och... Det fanns alltså inget parti till hundra procent. Om någon tog 20 procent av alla partiernas olika värderingar, rörde om och kokade ihop ett Mittemellanparti skulle de få min röst.

För två månader sedan hade jag bestämt mig. Min röst skulle gå till Miljöpartiet eftersom de var först att i partiprogrammet kräva att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering. Samtidigt  fick jag kontakt med tre företrädare från olika partier som ville ha mig som medlem. Jag sa nej till alla erbjudanden men lovade att satsa på det mest tillgängliga partiet, det parti som bokstavligen visar att de välkomnar alla. Innan den 19 september lovade jag att ta en rejäl promenad på Gävles gator och torg för att granska valarbetarna, politikerna, deras valstugor och informationsmaterial. Efter min ovetenskapliga undersökning skulle det mest tillgängliga partiet få min röst. Och nu har jag precis kommit hem från promenaden, men jag är fortfarande inget klockare. Ska jag blint följa mitt löfte borde jag rösta på Gävles folkpartister.

I Gävle fanns naturligtvis alla partier representerade på stan. Överallt stod det valarbetare för att sälja partiet och politiker för att sälja sig själva. I några minuter plockade jag bort alla värderingar, alla partiprogram och valmanifest. Min lilla valundersökning handlar bara om vilket parti som bokstavligen välkomnar en individ med en funktionsnedsättning utifrån tillgängligheten i den fysiska miljön, information och kommunikation. Så här blev resultatet:

Hur många valarbetare/politiker jag pratade med...                                                    

...kan teckenspråk?                                                                                         Ingen.
...har information om partiet i punktskrift?                                                   Ingen.
...har information om partiet på lättläst svenska?                                      Bara Centerpartiet.
...känner till om man arrangerat en valdebatt i en lokal med hörselslinga?         Ingen.
...har tänkt på att inte använda så mycket parfym eller röka vid valstugan?          Alla.
...erbjuder valgodis även till diabetiker?                                                            Ingen.
...har en rullstolsanvändande kandidat till kommunfullmäktige?                 Bara Miljöpartiet.
...har en tillgänglig valstuga utan trappsteg vid entrén?                                  Bara Folkpartiet.

Nu är sommaren slut. Nu är det verkligen höst eftersom årets största hösttecken är här. I dag startar älgjakten. Personligen äter jag gärna älgkött men har aldrig, och kommer troligtvis aldrig, att själv ge mig ut i skogen med geväret på axeln. Och det beror inte på att min rullstol och knölig skogsteräng inte passar ihop. Det beror heller inte på svårigheten att klättra upp i jakttornet i rullstol. Enligt min tillgänglighetshjärna är allt möjligt för alla. Med rätt inställning går det att göra ett användbart samhälle för alla, till och med tillgängliga jakttorn.



Bilden visar ett specialkonstruerat jakttorn för äldre och funktionshindrade. Bland finesserna märks en sinnrik energisnål hiss av motviktskonstruktion, värmeslingor i golv, vindskydd med förstoringslins, avancerat datareglerat pejlings- och fångstsystem med radar, fjärrstyrd lasso och linbana. Som du säkert redan räknat ut är detta en något skruvad lustig grej. Men jag vill oerhört allvarligt och bestämt påstå att följande inställning är livsnödvändig för att göra ett samhälle för alla. Allt är möjligt om man bara gör ett rejält försök och har rätt inställning.

I oktober, närmare bestämt vecka 42, gör jag en kortare föreläsningsturné i Norrland. Av någon konstig anledning arbetar jag mest söder om Gävle och därför är det alltid extra kul varje gång jag får se Sveriges norra sida. Föreläsningsturnén börjar redan fredagen den 15 oktober med en privat underhållande upplevelse i Stockholm. Jag har bokat biljetter till föreställningen Blue man group på Göta Lejon. Dagen efter flyger jag från Arlanda till Piteå. Klockan 13.00, både söndag och måndag, föreläser jag i Piteå under två temadagar som ABF Norr, HSO och Studieförbundet Vuxenskolan arrangerar.

Tisdagen den 19 oktober tar jag buss från Piteå, via Skellefteå och Arvidsjaur, till Storuman. Klockan 18.30 föreläser jag för Storumans entreprenörcentrum med många köpmän och andra företagare i publiken. Onsdagen den 20 oktober fortsätter resan via Östersund till Svenstavik där handikappföreningen FUB i samarbete med kommunens handikappråd arrangerar en kvällsföreläsning. Förhoppningsvis vill både kommunens politiker, tjänstemän, företagare, fastighetsägare och representanter från handikapporganisationerna vara med och lyssna.

Torsdagen den 21 oktober lämnar jag Svenstavik och åker hem till Gävle via en buss till Mora.

När Polhemskolan i Gävle snart arrangerar en demokrativecka med fokus på värdegrundsfrågor föreläser jag för gymnasieeleverna den 14:e och 16:e september. Det ska verkligen bli spännande att få vända ut och in på tillgänglighet- och bemötandefrågor för olika elevgrupper. Ska jag vara helt ärligt är skolföreläsningar troligtvis det allra roligaste som jag pysslar med om dagarna. Självklart känns det viktigt och betydelsefullt när politiker, tjänstemän, representanter från handikapporganisationer, företagare, personliga assistenter, fastighetsägare eller andra personer sitter i publiken. Men ska jag, som sagt, vara helt ärlig är föreläsningar för skolelever/ungdomar fantastiskt inspirerande.