Benskörhet i fokus den 20 oktober 2016
Nästan dagligen utbildar jag andra i tillgänglighet- och bemötandefrågor, men att prata om benskörhet är egentligen inte min grej. Jag har naturligtvis en personlig erfarenhet av att under 44 år ha levt ett helt liv med Osteoporos Imperfekta, men jag har egentligen aldrig satt mig in i diagnosen. Till 110 procent intresserar jag mig för funktionshinderpolitiska frågor, främst tillgänglighetsfrågan förstås men annat kan också vara spännande. Jag kan stånga mig blodig för att någon ska bygga ett ledstråk för blinda, installera en hörselslinga för hörselskadade eller bygga en ramp för personer med nedsatt rörelseförmåga. Men min privata diagnos är mycket sällan, typ aldrig, på dagordningen.
Jag är medlem i Osteoporosförbundet. För några år sedan satt jag i Gävleborgs regionala osteoporosförening och i takt med att föreningen etablerade sig i Gävleborg lyckades vi påverka Regionen så att utrustning och kompetens för bentäthetsmätning nu finns i Gävle. Personer med benskörhet behöver inte längre åka till Falun eller Uppsala. Just nu sitter jag och läser Socialstyrelsens information om ovanliga diagnoser. Den 20 oktober 2016 arrangerar nämligen Gävleborgs regionala osteoporosförening en medlemskväll och jag har fått uppdraget att hålla i trådarna.
Polhemskolan onsdagen den 5 oktober 2017
Det är alltid skoj att föreläsa. Den där adrenalinkicken att få stå på en scen framför en publik och inspirera och utbilda är obetalbar. Samtidigt måste jag förstås erkänna att vissa uppdrag är mer "rock´n roll" än andra. Hoppas du förstår mig rätt nu, men att utbilda ett gäng trötta kommunpolitiker i Långt-bort-i-stan, är helt enkelt inte lika upphetsande som att tala inför elever i grund- eller gymnasieskolan. Föreläsningar på skolor är riktigt skoj och onsdagen den 5 oktober får jag uppleva den där speciella känslan igen när jag besöker Polhemskolan i Gävle.
ABFs arbete med tillgänglighetsfrågor - del 3 av 3
Tillgänglighet är en viktig fråga för ABF. Under de senaste månaderna har jag haft ett uppdrag för studieförbundet ABF i Gästrikebygden. Jag har inventerat all verksamhet i Ockelbo, Norrsundet, Gävle och Sandviken. Jag har kontrollerat alla vinklar och vrår, gått runt med måttband och fotograferat det mesta. All information har sedan publicerats i tillgänglighetsdatabasen TD. Länkar till resultatet hittar du här på ABF Gästrikebygdens hemsida.
Paralellt med inventeringsarbetet har en projektgrupp med representanter från funktionshinderrörelsen försökt skapa mer engagemang bland personer med funktionsnedsättning i föreningar ansluten till ABF. Nya hörselslingor har köpts in och installerats, hjälpmedel till synskadade och blinda finns till datorer och flera enskilda samtal med individer i lokala funktionshinderföreningar har genomförts. I Sandviken och Gävle har avdelningarna även flyttat till nya lokaler för att förbättra den fysiska tillgängligheten.
Det senaste året har det alltså hänt en hel del i ABF Gästrikebygden för att underlätta för personer med funktionsnedsättning. Personligen brukar jag alltid säga att tillgänglighet skapar tillväxt. Den som gör en tillgänglighetsåtgärd ska se det som investering, inte kostnad. Jag brukar ofta påstå att mer tillgänglighet för fler till och med, på sikt, kan öka din omsättning radikalt. Men denna gång hade jag fel. Jag kan inte förklara varför, men ABF Gästrikebygdens statistik visar att ju mer tillgänglig verksamheten blir ju mindre studietimmar blir det. 2012 beslutade ABFs förbundsstyrelse att all verksamhet ska bli mer tillgänglig. Men under 2010-2016 har antalet studietimmar i funktionshinderförbunden minskat med 50 procent.
ABFs arbete med tillgänglighetsfrågor - del 2 av 3
ABFs studiekommitté är till för att representanterna från funktionshinderorganisationerna kan träffas, byta erfarenheter och nätverka. Tack vare studiekommittén kan ABF också berätta om det senaste. En nyhet är att ABFs nya idéprogram, årsplanen och andra handlingsplaner snart finns i alternativa format som lättläst och i punktskrift. En annan nyhet är att två nya föreningar snart är ABF medlemmar. Föreningarna är Forum för kvinnor med funktionshinder samt Unga Funkisar.
Efter att ABFs förbundsmöte nyligen beslutat att studieförbundets tillgänglighetsarbete ska fortsätta är en ny (uppdaterad) tillgänglighetspolicy på gång. Målen som fastslogs 2012 förlängs till 2019 och kompletteras med bemötandefrågor. I projektet "Stärka folkrörelsen" är ett nytt utbildningsprogram på gång. Ett material som kan användas av en lokal avdelnings- eller distriktsstyrelse som ställer frågor som "vad vill vi med föreningen?" och "hur går vi vidare från ord till handling?". ABF vill också satsa mer på nyanlända personer med funktionsnedsättning. Genom att funktionshinderrörelsen och ABF får fler studietimmar och föreningarna får nya medlemmar.
ABFs förbundskansli har en handlingsplan för 2016 med många mål som berör personer med funktionsnedsättning. Alla ABF avdelningar och distrikt ska ha en handlingsplan för tillgänglighet, antingen en ny eller uppdaterad gammal variant som är relevant för 2016. Tyvärr hade det i somras bara lämnats in 35 stycken. När det gäller personer som är ansvariga för tillgänglighetsfrågor ser det bättre ut. En tillgänglighetsansvarig ska finnas i alla avdelningar och distrikt, och det uppfylls av alla utom fem avdelningar. Alla avdelningar och distrikt har ännu inte påbörjat sin tillgänglighetsinventering, men målet för 2016 har uppnåtts eftersom ungefär hälften av avdelningarna publicerat anläggningar i Tillgänglighetsdatabasen TD. Ungefär hälften av avdelningarna har även genomfört minst ett utbildningstillfälle för sin personal, cirkelledare och styrelse med fokus på tillgänglighetsfrågan. Under hösten är det klart att all publik information från förbundsexpeditionen ska vara tillgänglig för dem som använder talsyntes eller behöver annan anpassning. Ett nytt studiematerial i form av ett spel kring bemötande ska också skapas.
ABFs arbete med tillgänglighetsfrågor - del 1 av 3
Mitt fjärde möte med Studieförbundet ABFs studiekommitté, den 13 september 2016, handlade mest om hur en funktionshinderorganisation kan arbeta för att få fler nya medlemmar. I olika övningar delade vi också med oss av erfarenheter kring hur vi kan skapa mer engagemang bland de medlemmar vi redan har. Mötet arrangerades i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm och Marlene Wåhlstedt från ABFs förbundsexpedition var samtalsledare. Forskning visar att vi generellt är lika engagerade i dag som för 30 år sedan. Över hälften av befolkningen engagerar sig i snitt närmare 16 timmar per vecka i någon förening. Vi är däremot mer rörliga än förr, byter oftare förening och beter oss mer som kunder än traditionell medlem.
Övningarna utgick från boken "Medlemsmodellen". Det handlade helt enkelt om att bli mer attraktiv för att rekrytera, engagera och behålla medlemmar. Modellen är uppbyggd i åtta steg. Reflektera, analysera, attrahera, rekrytera, introducera, hantera, aktivera och utvärdera. I grupper diskuterade vi frågor som "hur tar vi reda på vad våra målgrupper attraheras av?". Vi valde därefter en ny målgrupp som vi ville få som medlemmar, funderade på vart man hittar målgruppen och vilket sätt som är bäst att bemöta och attrahera dem. Avslutningsvis tog vi fram vilka argument och invändningar målgruppen kan ha mot att bli nya medlemmar och vilka motargument vi har för att få dem som medlemmar ändå.
ABFs studiekommitté, under ledning av Carin Thurfjell (tillgänglighetsansvarig på förbundsexpeditionen), är mest en plattform där representanter från olika funktionshinderorganisationer kan träffas och nätverka över organisationsgränserna. Tack vare studiekommittén kan ABF också informera om det senaste. Alla nyheter som presenterades kan du läsa om imorgon här i min blogg.
Osteogenesis imperfecta
I mina föreläsningar brukar jag oftast berätta att jag har en medfödd benskörhet. Jag har haft ett 20-tal benbrott under mitt typ 40-åriga liv. Tack vare min benskörhet har jag en fördel mot alla andra i föreläsningssalen.
- Om den här lokalen börjar brinna nu, brukar jag säga, och ingen av oss lyckas ta oss ut....
- Då är jag den person som man först kan identifiera.
Nej... det där lite "sjuka" skämtet går inte alltid hem. Men när jag avslutar med att förklara att anledningen till att jag först kan identifieras är att jag har namnskylt på mig.... Då brukar det komma ett skratt från publiken.
I Sverige finns ingen förening för personer med OI. Många med OI använder rullstol och är medlemmar i DHR. Barn med OI är ofta med i RBU. Jag har för mig att Reumatikerförbundet har, eller hade, en sektion under moderförbundet för personer med benskörhet. Det finns i dag en nationell förening som heter ROP, men det handlar om den benskörhet som många får med åldern. En benskörhet som ofta drabbar kvinnor.
Sedan några år tillbaka finns en hyfsat aktiv facebook-grupp med OI-fokus som, när jag senast kontrollerade, hade 214 medlemmar. Facebook-gruppen har gjort några försök att starta en riktig svensk OI-förening, men har hittills inte riktigt lyckats. I Facebook-gruppen finns medlemar från flera av våra nordiska länder. I både Danmark, Norge, Finland och Island finns nämligen OI-föreningar. Ibland träffas de för erfarenhetsutbyte och planerar verksamhet som lyfter OI-frågor. I våras tog Preben Nielsen, från Danmark, kontakt med mig. Han berättade att OI-norden ska ha möte i Köpenhamn 14-16 oktober 2016. Han ville bjuda in mig och jag tackade ja. Jag vet inte riktigt vad jag givit mig in på nu, men spännande ska det bli. Jag sätter mig på flyget till Köpenhamn med ett öppet sinne och deltar improvicerat på mötet så får vi se. En "rapport" från Köpenhamndagarna kommer naturligtvis dyka upp här i min blogg. Min blogg kommer fortfarande mest handla om tillgänglighetsfrågor, men risken / chansen att det från och med nu även kommer några inlägg om OI är stor.
Agenda 2030
I september 2015 antog FNs generalförsamling en resolution som heter Agenda 2030. Det är en 15-årig agenda med 169 delmål och 17 mål för långsiktig hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling. Den svenska regeringen har upprättat en delegation som ska göra allt den kan för att Sverige genomför målen. Men innan delegationen har ett förslag till handlingsprogram i mars 2017 ska landets myndigheter berätta hur dom ser på saken. Vilka mål i Agenda 2030 borde exempelvis Boverket ansvara för att de blir genomförda?
Jag svarade så här på frågan när Boverket senast träffade representanter från funktionshinderrörelsen.
Boverket borde fokusera på tre av de 17 målen. Mål 4 har rubriken "Säkerställa en inkluderande och likvärdig utbildning av god kvalitet och främja livslångt lärande för alla". Här handlar det om att Boverket exempelvis ska göra allt de kan för att otillgängliga studentbostäder inte ska byggas. Mål 11 heter "Göra städer och bosättningar inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara". Detta är förstås ett självklart mål för Boverket att arbeta med. Jag poängterade att begreppet universell design måste finnas med. En annan fråga som Boverket måste ha på mål 11 -dagordningen är att funktionshinderperspektiv och tillgänglighet tydligt avspeglas i översiktsplaner och detaljplanering. Många gånger är kommuner inte så bra på det.
Avslutningsvis borde Boverket även sätta tänderna i mål 16 som heter "Främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, tillhandahålla tillgång till rättvisa för alla samt bygga upp effektiva och inkluderande institutioner med ansvarsutkrävande på alla nivåer". Här handlar det främst om att, tycker jag, Boverket borde se över kommunernas och länstyrelsens tillsynsansvar. Vi har i dag HIN som reglerar de enkelt avhjälpta hindren. Samtidigt visar undersökningar på stora brister eftersom lagarna inte följs och det saknas mer eller mindre ett seriöst tillsynsansvar.
Torsdagen den 6 oktober 2017
Ibland föreläser jag om tillgänglighetsfrågor, ibland är det bemötandefrågor som gäller. När jag besöker Klippans kommun torsdagen den 6 oktober ligger fokus på bemötandefrågorna. När jag marknadsför mina föreläsningar brukar det låta ungefär så här:
"Se mig för den jag är och inte min rullstol. Jag är inte handikappad, har inget funktionshinder, är ingen person med en funktionsnedsättning, ingen krympling, är inte hjulbent eller invalid. Jag heter Lars-Göran. I detta program brukar jag ta ut svängarna en hel del och föreläsningen förvandlas till en underhållande stund som går i gränslandet av att vara stand up."
Jag lovar att försöka vara så busig som möjligt och med humor och en skopa provokation vända ut och in på bemötandefrågan.
Norrbacka-Eugeniastiftelsen del 3 av 3
Fortsättning från igår...
Sedan över ett år tillbaka har Norrbacka-Eugeniastiftelsen beslutat att betala några personers doktorandlöner. När detta gjordes senast år 2011 inkom 19 ansökningar. Den här gången hade 14 personer ansökt. I denna fråga har jag stridigt ganska hårt på det ena mötet efter den andra. Jag har inget emot forskning om vård, omsorg, medicin och rehabilitering men vill se mer forskning om arbetsmarknad, tillgänglighet och personlig assistans. När Norrbacka-Eugeniastiftelsen nu anställer med egna pengar borde vi, tycker jag, kunna påverka vad det forskas om.
Styrelsen har nu enats om sex personer, sex kvinnliga doktorander. En rambudget på nio miljoner har antagits för löner fram tills år 2020. Och jag känner mig nöjd. Det jag stridit för finns med. Doktoranderna ska forska om följande:
Personer med funktionsnedsättnings livstillfredsställelse och fysiska aktivitet bland vuxna som under en längre tid har levt med ryggmärgsskada.
Barns upplevda och faktiska möjligheter att påverka sin personliga ssistans.
Rehabilitering och ryggmärgsskadade för att komma tillbaka till arbetslivet.
Att göra och bli delaktig - hinder och möjligheter för unga vuxna med cerebral pares.
Livskvalitet och muskuloskeletala felställningar hos barn med cerebral pares.
Levnadsvanor och livskvalitet vid reumatoid artrit. Det handlar om personer med långvarig reumatisk sjukdom.
Den uppmärksamme ser att det inte finns något om tillgänglighet, men arbetsmarknad och assistans är med. Att få med två av tre önskemål är ändå inte så tokigt anser jag.
Norrbacka-Eugeniastiftelsen del 2 av 3
Fortsättning från igår...
Vi avslog ansökningar om bilinköp för personer som enligt bilregistret redan äger flera bilar. Vi avslog ofullständiga ansökningar och där det inte tydligt framgår att den sökande har nedsatt rörelseförmåga. Vi avslog en ansökan där personen på grund av övervikt ansåg sig ha nedsatt rörelseförmåga. Samtidigt gav i pengar för inköp av sportrullstol trotts att den sökande redan fått pengar 2013 för inköp av samma fritidshjälpmedel. Vi beslutade att sätta en gräns på tre år mellan varje gång en person får ansöka om nya pengar för nya sportrullstolar.
Två ansökningar om bidrag för inköp och utbildning av service- och signalhundar stog avslutningsvis på dagordningen. Inom ramen för socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen finns det inget hinder för kommuner, landsting eller regioner att förskriva service- och signalhundar. Men statistik visar att ingen, möjligtvis väldigt få, gör det. Regeringen har till och med givit Myndigheten för delaktighet i uppdrag att göra insatser som uppmuntrar till fler förskrivningar eftersom forskning visar att livskvaliten för personer med behov av service- och signalhundar är låg jämfört med den allmänna populationen i Sverige. Med hundens hjälp förbättras möjligheterna att bli mer delaktig i samhället.
Myndigheten för delaktighet rekommenderade oss i styrelsen att säga ja till ansökningarna om bidragspengar, min ideologiska grundinställning sa att vi borde säga nej samtidigt som jag med hjärtat förstås vill hjälpa individerna i behov av hjälp. Styrelsen diskuterade länge och väl, stötte fördelar mot nakdelar och funderade vilka konsekvenserna blir beroende på om vi säger ja eller nej. Vi beslutade att, den här gången, säga ja och utvärdera situationen till kommande år. Ett beslut som jag, efter många överväganden, trotts allt ställer mig bakom.
Fortsättning imorgon...
Norrbacka-Eugeniastiftelsen del 1 av 3
Sedan några år tillbaka sitter jag i Norrbacka-Eugeniastiftelsen som årligen delar ut drygt nio miljoner kronor. Det är allt från funktionshinderforskning på universitet till privatpersoner och föreningar som får pengar. När styrelsen träffades senast den 7 juni var det första gången jag besökte Reumatikerförbundets nya lokaler på Hälsingegatan 43 i Stockholm.
Efter några års erfarenhet av Norrbacka-Eugeniastiftelsen tycker jag att junimötet är bäst. Och så blev det även i år. Att få vara med och dela ut nästan tre miljoner kronor till privatpersoner känns stort. En mängd bidragspengar utdelades till träningskort, fritidshjälpmedel, möbler, inköp av bilar, körkortsutbildningar, resor, datorer, köksutrustning och studier.
Under 2014 och 2015 kom 477 respektive 536 ansökningar in från privatpersoner. I år hade vi 491 ansökningar att gå igenom. Efter den första urgallringen av ansökningar som inte uppfyller stiftelsens krav fanns 393 ansökningar kvar. Ifjol var det 370 så det var en liten ökning i år. Styrelsen diskuterar en hel del om många av ansökningarna. Och beroende av den sökandes ålder, tidigare ansökningar, årsinkomst och en hel hög av andra faktorer bestämmer vi hur mycket bidrag som ska betalas ut. Personligen strider jag hårt för att värna ansvars och finansieringsprincipen. En otillgänglighet som fastighetsägaren borde åtgärda eller ett hjälpmedel som kommun, landsting eller region borde tillhandahålla ska inte betalas med pengar från Norrbacka-Eugeniastiftelsen.
Fortsättning imorgon...
12 september i Västerås
Den 12 september föreläser jag för Länstyrelsen i Västmanland. Målsättningen är att lära dem mer om tillgänglighet- och bemötandefrågor. Föreläsningen ska ha mest fokus på hur man gör en verksamhet mer tillgänglig för fler. Och i många fall, med enkla medel som inte behöver kosta en förmögenhet, kan inomhus och utomhusmiljöer göras mer tillgänglig och användbar för fler.
För mig handlar det huvudsakligen om två saker. För det första att se tillgänglighetsåtgärder som investeringar, saker som på sikt till och med skapar tillväxt. För det andra gäller det att arbeta systematiskt. När inventeringen är klar är det viktigt att lägga upp en långsiktig åtgärdsplan och utifrån den åtgärda otillgängligheten. Först plockas de enkelt avhjälpta hindren bort och sedan allt annat i en lagom takt utifrån verksamhetens budget. Och i takt med att otillgänglighet åtgärdas ska verksamhetsutövaren naturligtvis marknadsföra sin arbetsinsats.
Tänk dig en pizzabagare som vill annonsera för att försöka få fler kunder till sin restaurang. Min önskedröm är att annonsen inte handlar om att pizzorna är extra goda, att de har mer fyllning och är större än andra pizzor eller att de är billigare. Min dröm är att annonsen handlar om att pizzerian är bäst eftersom alla är välkomna att äta där. Det spelar ingen roll om kunderna är långa, korta, smala eller tjocka. Oberoende kön, nationalitet, sexuell läggning, ålder, funktionsnedsättning osv... är alla välkomna.
Inventera tillgängligheten
Förhoppningsvis är sommaren inte riktigt över än, men den ledighet jag tagit de senaste veckorna börjar ta slut. Som egen företagare kan jag själv bestämma lite över arbetstider, och därför bestämmer jag nu att vardagen med föreläsningar, inventeringar och funktionshinderpolitiska förtroendeuppdrag sakta men säkert ska rulla igång igen. I höst har jag mycket spännande på gång, men höstterminens första blogginlägg tänker jag ägna åt alla mina inventeringsuppdrag.
När jag startade mitt företag 2007 var det föreläsningar som gällde till hundra procent. Jag hade skrivit boken "Livet rullar vidare" och reste runt i landet och berättade om mitt liv som bokstavligen rullar vidare. Mina föreläsningsprogram är än i dag personliga, men i takt med att min kunskap kring funktionshinderpolitik, plan- och bygglagen, Enkelt avhjälpta hinder, bemötandefrågor och lagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering, har föreläsningarna förändrats. Det som däremot förändrats ännu mer är alla de inventeringsjobb jag får i dag.
För några år sedan, kanske 2011, arbetade jag med 30 procent inventering och 70 procent föreläsningar. I dag är det 50 procent på båda delarna. Ibland känns det som om inventeringsuppdragen är fler. De senaste åren har jag inventerat allt från hela Vaxholms kommuns fastighetsbestånd och Världsarvsgårgar i Hälsingland till Kungliga Konsthögskolans lokaler, Granön i Gysinge och Norrbys kulturarvsgård på Gotland. Och det känns riktigt bra när det byggs om utifrån mina rekommendation. En tillgänglig naturstig med riktigt fina sittplatser samt nya hörselhjälpmedel, bättre skyltning, kontrastmarkeringar, och en helt ny tillgänglig toalett på konsthögskolan är bara några exempel. Under sommaren har jag även hunnit med en inventeringsrapport om Wij Trädgårdar i Ockelbo.
Sommarlov till den 15 augusti 2016
Sedan 2007 har jag arbetat heltid i mitt företag med att, nästan dagligen, hjälpa kommuner, landsting, regioner, företag, länsstyrelser och föreningar att skapa tillväxt genom att göra verksamheter mer tillgängliga för fler. Mitt arbete går ut på att erbjuda utbildningar och inventeringar i tillgänglighet och bemötandefrågor. Som egen företagare är man sällan riktigt ledig, det går inte att låta blir och kontrollera mailen. Men nu ska jag ändå försöka vara lite ledig i några dagar. Jag tar sommarlov, semester och svarar något långsammare på mobilen och e-posten.
Den 15 augusti 2016 är min blogg igång igen som vanligt. Min hösttermin är redan nästan fullbokad så jag har massor med nyheter att berätta för er då. En nyhet kan jag avslöja redan i dag. Mitt samarbete med Athenas har fördjupats. Läs mer här. Men nu vill jag avslutningsvis önska er alla en riktigt bra sommar.
Mitt Almedalen 2016 - del 4 av 4
Första dagen i Visby gick jag runt bland alla tillfälligt byggda tält och montrar. De flesta har ramp, men den är alltid för brant. Detta irriterar mig så oerhört. Jag accepterar aldrig otillgänglighet, men att gamla lokaler innanför murarna i Visby är omöjliga att använda för personer i rullstol kan jag förstås förstå. Ett otillgängligt nybyggt tält eller montor på en gågata eller torg kan jag däremot inte begripa. Det finns tydliga regler kring hur man ska förhålla sig när någon söker bygglov. Tillgänglighet är en avgörande faktor vid nybyggnation. Den restaurangägare som exempelvis vill bygga uteservering måste förhålla sig till regler så att personer som använder rullstol kan komma in. Jag förstår inte varför det inte är lika självklart när montrar och tält byggs upp under Almedalsveckan. Det borde helt enkelt finnas ett regelverk hos Region Gotland som säger att den som ska bygga en monter på en gågata måste förhålla sig till diverse krav, exempelvis lutning på ramp.
Mer eller mindre alla har för branta ramper. När jag gick förbi Sveriges Riksdags monter blev det dock rekord i dumhet. En brant ramp till ett rejält trappsteg för att komma in (se bild ett). Jag tog naturligtvis kontakt med ansvariga och de lovade prata med en snickare. När jag gick förbi montern dagen efter (bild två) var rampen fortfarande för brant men ändå grymt mycket bättre.
Make Equal planerade att göra ett seminarium om att bli mångfaldshjälte. Ett program om diskriminering och att få bort omedveten exkludering. Seminariet skulle vara på Unionens plats under Almedalen. Innan politikerveckan påpekande jag att Unionens lokaler är otillgängliga och då bytte de lokal och arrangerade sitt seminarium på Södra Muréngatan istället. En grymt bra och tillgänglig lokal på alla sätt, ingen miljö som varken diskriminerar eller exkluderar. Almedalen 2016 års största pluss från min sida går oavkortat till stiftelsen Make Equal som tog ansvar, lyssnade, bytte lokal och därmed även välkomnade personer som använder rullstol till sitt arrangemang.
Almedalen 2016 års största minus vill jag ge till Sveriges Arkitekter. Jag har besökt Almedalen i tre års tid och varje år envisas Sveriges Arkitekter att ha sina seminarium i otillgängliga lokaler. Detta är extra tragiskt eftersom det går så enkelt att göra dem tillgängliga. Det som nu är huvudentré består av trappor, men det finns en bakdörr där jag och min rullstol kan komma in. Personligen gillar jag inte bakdörrar. Varför ska alla välkomnas via en huvudentré utom jag? Ingen skulle ha speciella entréer för rödhåriga så varför behöver jag ha det? Nu hoppas jag att Sveriges Arkitekter tar sitt förnuft till fånga och lyssnar på mig. Stäng entrén med trappor nästa år. När Almedalen 2017 arrangeas håller jag tummarna för att alla besökare till Arkitekturträdgården välkomnas via "bakdörren" så den förvandlas till huvudentré. Välkomna alla besökare i samma tillgängliga entré vare sig besökarna tar sig fram gående med gummisulor på skor eller rullande med gummidäck.
Min sista bild, i min rapport från Almedalen 2016, handlar om det häftiga i att jag verkligen fick vara med och påverka. Internationellt center för lokal demokrati arrangerade flera workshops under politikerveckan för att diskutera och fånga upp idéer kring hur Agenda 2030 kan implementeras i Sverige. När artikel nummer 11 diskuterades var jag förstås med för att ett hållbart framtida samhälle ska betyda att det är tillgängligt och användbart för alla.
Mitt Almedalen 2016 - del 3 av 4
Det kryllade av både positiva och negativa detaljer under årets Almedalen. En knasig grej är att Region Gävleborg arrangerade alla sina seminarier i tillgängliga lokaler ifjol. I år var jag utestängd från hälften. Jag begriper inte hur ansvariga inom Region Gävleborg tänker, och när jag berättade detta för en lokal regionpolitiker i Gävle sa han att det var katastrof. Han berättade att han ifjol noga kontrollerat så allt var tillgängligt, men i år var han inte inbladad i själva arrangerandet. Några roliga saker var alla tillgängliga seminarium jag besökte. Många handlade om mänskliga rättigheter, integration, mångfalld, FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och tillgänglighetsfrågor och diskrimineringslagen (bilden) förstås. Under onsdagen, på idrottens dag i Almedalen, passade jag förstås också på att prova lite idrott. Jag kastade bland annat varpa och fick lite användning av mina bocciakunskaper. Allt mingel är också ett härligt inslag. Alla dessa spännande möten med människor överrallt är oerhört inspirerande. Jag tappade räkningen, men delade säkert ut 50 visitkort.
Årets Almedalen gjorde jag tillsammans med kollegan Johan Seige.
Lilian på Vårdklockans kyrka bjöd på glass och kaffe. Jag betalade tillbaka genom att ge tips på hur kyrkans verksamhet kan bli mer tillgänglig för fler.
Assistansbolaget Särnmark arrangerade två spännande seminarium. Ett om varför det alltid handlar om kostnader när vi pratar om LSS och ett om tillgänglighet och funktionshinderpolitiska normer. Efter seminarium blev det mingel och jag delade ut några visitkort och hoppas på kommande sammarbete.
Plötsligt träffade vi projektledaren för Arvsfondenprojektet Kännbart. I nästa sekund lyssnade vi på ett seminarium om tillgänglighet till museer med Arvsfondenprojektet Funbktek.
Vi åt lammburgare tillsammans med Anno Paananen och planerade framtida projekt.
Nyheter 24 valde att göra en ny publicering av förra årets debattartikel med rubriken "Almedalen är öppen för alla - inte för mig".
Mitt Almedalen 2016 - del 2 av 4
Jag anser att Almedalen ska arrangeras på Gotland i Visby. Självklart finns där gott om kullersten, omöjligt branta backar och otillgänglig miljö, men om bara verksamhetsutövarna tar ett tillgänglighetsansvar är det inga problem. Alla aktörer som arrangerar seminarium, debatter och mingel eller står i montrar och tält behöver bara tänka på några få detaljer. Ha inte för mycket parfym på er och rök inte i närheten av verksamheten. Se till så där finns hörselslinga, använd syn- och teckentolk och tänk på att bygg din monter och var i en lokal som fungerar för personer som sitter i rullstol. Personligen tycker jag det är enkelt, men under Almedalsveckan visade det sig vara svårt för många.
Riksteatern arrangerade en kvällsaktivitet med rubriken "Hur skapar vi scenkonst för alla överallt?" med olika samakprov på föreställningar som kommer nästa säsong. Allt teckentolkades och det fanns hörselslinga i lokalen. men det saknades syntolk för blinda. Jag välkomnades genom en bakdörr. "Har ni speciella entréer även för rödhåriga?", undrade jag. Men den jag pratade med lyssnade inte. Det som Riksteatern ansåg vara huvudentrén hade ett trappsteg, precis bredvid låg den tillgängliga bakdörren. "Ni kan enkelt leva upp till er rubrik om att skapa scenkonst för alla", sa jag. "Lås den dörren ni nu betraktar som huvudentré, öppna bakdörren för alla och vipps har bakdörren blivit en tillgänglig entré där alla går in". Gotlands Länsteater finns i en gammal kyrka och fastigheten är K-märkt, sa den jag pratade med. "Men lyssna... Det handlar inte om att bygga om. Lås bara en dörr och öppna en annan", sa jag. Vi har funderat på att köpa en ramp, men det ser inte ut att fungera, sa mannen jag pratade med.
Botkyrka kommun arrangerade många seminarium under Almedalsveckan. Eftersom arrangemangen genomfördes på Donnerska Husets terrass var personer som använder rullstol inte välkomna. Jo, alla är förstårs välkomna till alla våra arrangemang, berättade ansvariga från Botkyrka för mig. De berättade att kommunen använder sig av en eventbyrå för arrangemanget och att eventbyrån lovat att personal alltid ska stå vid trapporna för att bära upp rullstolar och personer som inte kan gå.
Vi har ramp till våra seminarium i Almedalen, sa personer på Unionen som jag pratade med. Men det visade sig vara två skenor som ligger i en brant trapp. Och innan trappen finns många elaka nivåskillnander. Jag bad att få prata med ansvariga på plats i Almedalen och det besked jag fick var att Unionen inte har råd att vara i andra lokaler. "Unionen väljer alltså att utestänga personer som använder rullstol från alla arrangemang ni gör i Almedalen?" frågade jag. De beklagade sig, höll med om att det förstås inte är bra, men sa att miljön i Visby är svår att göra tillgänglig. "Vad tycker Unionens medlemmar som är rullstolsanvändare om det här?" undrade jag men har inte fått svar. "Nästa år hoppas jag att Unionen tänker på att vara i tillgängliga lokaler", sa jag. Men ansvarig på Unionen som jag pratade med sa att det inte är aktuellt att byta lokal. Nästa år kommer alltså Unionens alla arrangemang i Almedalen också utestänga alla personer som använder rullstol.
Mitt Almedalen 2016 - del 1 av 4
Det händer massor på ön. Almedalen är ett kaos av oppinionsbildare och åsiktsbärare, och alla gör allt de kan för att höras och synas så mycket som möjligt så att just deras budskap ska nå flest och mest. Bestämmer jag mig från att gå från A till B tar det en kvart trots att det bara är ett tiotal meter, och när jag väl är framme har jag hamtat på C. Samtidigt är det detta jag älskar med Almedalen. Här finns "alla" spännande beslutfattare och makthavare. Med rätt taktik går det att påverka och göra skillnad. Du som följer mig på Twitter eller Facebook vet redan det mesta jag gjort under årets politikervecka. Men här kommer ändå en "rapport" i form av tre blogginlägg under tre dagar där jag berättar om mycket av det jag gjort.
Tillgänglighetsarenan
Måndagen den 4 juli arrangerade Hissförbundet, DHR, SPF Seniorerna, CASE och Parasport Sverige en Tillgänglighetsarena. Hela dagen fylldes med sex olika seminarier på teman kopplade till tillgänglighet. Självklart var jag där under minglet för att dela ut visitkort, lysna på Myndigheten för delaktighets generaldirektör Malin Ekman Aldén (bilden), äta gratismat, mingla bland DHR-kompisar (bilden med Ritva och Åsa) och andra samt höra bandet Paula Noel live som gjort Parasport Sveriges låt inför höstens Paralympics.
Fulldelaktighet och Tidningen 8 sidor
Under Almedalsveckan besökte jag Fulldelaktighet flera gånger. En arena tack vare Kaustik. Politikerveckan fylldes av funktionshinderpolitiska seminarium om assistans, arbetsmarknadsfrågor, tillgänglighet, mänskliga rättigheter, bemötandefrågor och mycket, mycket mer. Detta är en långsiktig satsning som ska pågå i minst två år till. Jag hade ett möte med Magnus Crossner (bild) eftersom jag och Kaustik har kommande, spännande gemensamma projekt på gång i framtiden (berättar mer en annan dag).
Plötsligt satt ministern Åsa Regnér hos Fulldelaktighet för att intervjuas i heta stolen. Självklart passade jag på att ta en bild på mig och henne. När tidningen 8 sidor undrade vad jag och Åsa Puide (8 sidors bild) tyckte efter hennes intervju svarade jag så här. "Politikerna pratar ofta om att personliga assistenter kostar för mycket. De borde prata om vad det skulle kosta att inte ha dem. Utan assistenter skulle många inte kunna jobba och de skulle ha ett dåligt liv. Det handlar om mänskliga rättigheter."
Bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund
Juristen Carl Lind, från Diskrimineringsombudsmannen (DO), var inbjuden till Boverkets samråd med funktionshinderrörelsen för att informera om att bristande tillgänglighet sedan år 2015 är en diskrimineringsgrund. Boverkets möte arrangerades den 9 juni 2016 i Karlskrona, och jag var där på uppdrag av funktionshinderorganisationen DHR.
Carl Lind gick kort igenom bakgrunden och berättade sedan hur lagen är konstruerad. Efter att ha berättat om alla undantag och skälighetsbedömningar förvånades jag över hur lite Boverkets anställda verkar känna till om diskrimineringslagen. Carl Lind var flera gånger mycket tydlig med att Diskrimineringsombudsmannens roll inte specifikt är att driva enskilda personers civilrättsliga ärenden i domstol. DO ska i första hand verka för att aktörer frivilligt ska ändra och ta bort det som diskriminerar.
Totalt, när det gäller alla diskrimineringsgrundet, får DO in närmare 3 000 anmälningar per år. Av dem utreds omkring 200 ärenden. Bara 15-20 anmälningar går till domstol varje år. När det gäller diskrimineringsgrunden otillgänglighet hade cirka 300 anmälningar lämnats in under lagens första år (2015). Ett 20-tal har utretts. Utredningar, som alla utom tre lagts ner. Men DO menar att utredningarna ändå påverkat så de aktörer som anmälts inte gör om diskrimineringen igen. Tre tillsynsbeslut har tagits om bristande tillgänglighet på en skolresa, bristande tolkning på riksgymnasiet för döva och otillgänglighet för en rullstolsburen elev på en skola. Det sistnämnda ärendet blir det första som DO planerar att driva till domstol. Men innan den historiska domstolsförandlingen inleds händer något riktigt spännande i höst eftersom DHR valt att lämna in mitt diskrimineringsfall direkt till Gävle tingsrätt. Vi blir därmed allra först i Sverige med att testa den nya lagen.
Ett myrsteg frammåt
Gårdagens stora funktionshinderpolitiska nyhet var att undantaget med 10 anställda i diskrimineringslagen föreslås att plockas bort. Min mobiltelefon ringde och ringde igår... Jag var med i radio och tidningar både här och där. Nästan alla lokala morgontidningar skrev om nyheten, kvällstidningarna också förstås och många radiokanaler. Ett exempel är P4 uppland och ett annat är Nerikes Allehanda. Andra exempel är Allt om juridik och tidningen Senioren och Aftonbladet och Sveriges Television. Du kan bland annat läsa om mig i tidningen Arbetarbladet. Funktionshinderrörelsen reagerade i stort sett postitivt och diskusionerna var hyfsat heta i sociala medier. Alla är förstås inte positiva. Vissa menar att det är dumt att ta bort undantaget för småföretagare. Andra skriver att regeringen vill dränera småföretag på mångmiljardbelopp. Svensk Handel och Svenskt näringsliv är kritiska och anser att en skärpt diskrimineringslag kan drabba småföretag. Nyheten har till och med tagit sig in på tidningarnas ledarsidor.
Men frågan är hur stor nyhet det verkligen är. Här kommer en krönika där jag förklarar hur jag menar.
Ett myrsteg framåt
Kultur och demokratiminister Alice Bah Kuhnke har aviserat att näringsidkare med färre än tio anställda inte längre ska undantas från lagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering.
Personligen gläds jag förstås av beskedet, men mest handlar glädjen om att Alice Bah Kuhunke äntligen slutat bryta sina löften. När Socialdemokraterna vunnit valet hösten 2014 och bildade regering med Miljöpartiet lovade stadsministern Stefan Löfven att diskrimineringslagens undantag skulle ses över. Ingenting hände. Tillägget i diskrimineringslagen om att otillgänglighet är en ny diskrimineringsgrund infördes den första januari 2015 och en månad senare lovade Alice Bah Kuhnke att lagens undantag skyndsamt skulle ses över. Ingenting hände igen och plötsligt förändrades Alice Bah Kuhnkes retorik från skyndsamt till att det ska vara klart innan sista december 2015.
I mellandagarna, strax efter att jag varit tomte för min treårige son och innan jag skålade gott nytt 2016, intervjuades både jag och Alice Bah Kuhnke av Sveriges radio. Ingenting hade fortfarande hänt. I början av 2016 var löftet att ett besked skulle komma i maj. Måndagen den 11 juli hände det. Tyvärr blev det endast ett myrsteg framåt. Efter all väntan kommer äntligen ett förslag om att näringsidkare med färre än tio anställda inte längre ska undantas i diskrimineringslagen. Målsättningen är att lagen ändras om ett år. Den röd-gröna regeringen har dock ett svagt styre i riksdagen så det är långt ifrån klart att lagen kan göras om.
Och skulle de röd-gröna få stöd av annat parti och lyckas få bort undantaget har diskrimineringslagen ändå så många andra undantag och skälighetsbedömningar kvar att den, i de flesta fall, inte kan användas. Om otillgänglighet hos dem som pysslar med varor och tjänster ska betraktas som diskriminering måste personen som anser sig vara diskriminerad på grund av otillgänglighet ha ett varaktigt förhållande till näringsidkaren innan en anmälan kan lämnas in. Näringsidkaren måste själv äga den lokal hon bedriver verksamhet i för att en person som anser sig vara diskriminerad på grund av otillgänglighet ska kunna anmäla. Fastigheten där verksamheten med varor och tjänster utförs måste vara hyfsat nybyggd, näringsidkaren får inte vara ovetande om diskrimineringslagen och näringsidkaren måste ha råd att åtgärda problemet för att en person som anser sig vara diskriminerad på grund av otillgänglighet ska kunna anmäla.
Kultur och demokratiminister Alice Bah Kuhnke har aviserat att näringsidkare med färre än tio anställda inte längre ska undantas från lagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering.
Personligen gläds jag förstås av beskedet, men mest handlar glädjen om att Alice Bah Kuhunke äntligen slutat bryta sina löften. När Socialdemokraterna vunnit valet hösten 2014 och bildade regering med Miljöpartiet lovade stadsministern Stefan Löfven att diskrimineringslagens undantag skulle ses över. Ingenting hände. Tillägget i diskrimineringslagen om att otillgänglighet är en ny diskrimineringsgrund infördes den första januari 2015 och en månad senare lovade Alice Bah Kuhnke att lagens undantag skyndsamt skulle ses över. Ingenting hände igen och plötsligt förändrades Alice Bah Kuhnkes retorik från skyndsamt till att det ska vara klart innan sista december 2015.
I mellandagarna, strax efter att jag varit tomte för min treårige son och innan jag skålade gott nytt 2016, intervjuades både jag och Alice Bah Kuhnke av Sveriges radio. Ingenting hade fortfarande hänt. I början av 2016 var löftet att ett besked skulle komma i maj. Måndagen den 11 juli hände det. Tyvärr blev det endast ett myrsteg framåt. Efter all väntan kommer äntligen ett förslag om att näringsidkare med färre än tio anställda inte längre ska undantas i diskrimineringslagen. Målsättningen är att lagen ändras om ett år. Den röd-gröna regeringen har dock ett svagt styre i riksdagen så det är långt ifrån klart att lagen kan göras om.
Och skulle de röd-gröna få stöd av annat parti och lyckas få bort undantaget har diskrimineringslagen ändå så många andra undantag och skälighetsbedömningar kvar att den, i de flesta fall, inte kan användas. Om otillgänglighet hos dem som pysslar med varor och tjänster ska betraktas som diskriminering måste personen som anser sig vara diskriminerad på grund av otillgänglighet ha ett varaktigt förhållande till näringsidkaren innan en anmälan kan lämnas in. Näringsidkaren måste själv äga den lokal hon bedriver verksamhet i för att en person som anser sig vara diskriminerad på grund av otillgänglighet ska kunna anmäla. Fastigheten där verksamheten med varor och tjänster utförs måste vara hyfsat nybyggd, näringsidkaren får inte vara ovetande om diskrimineringslagen och näringsidkaren måste ha råd att åtgärda problemet för att en person som anser sig vara diskriminerad på grund av otillgänglighet ska kunna anmäla.
Förutom allt detta finns en formulering i diskrimineringslagen som ger undantag om det dyker upp något annat av stor betydelse. Vad det betyder vet ingen eftersom lagen aldrig prövats i domstol. Jag ger aldrig upp. Jag försöker alltid hitta ljusglimtar i ett mörker. Jag kämpar förstås envist så länge mitt hjärta kan slå för mänskliga rättigheter. Men det krävs gott om tålamod och lugna nerver. Den ”stora” nyheten är alltså att ett av alla knasiga undantag kanske är borta om ett år.
