Hur ser kristendomen på funktionsnedsatta?

Påsken fortsätter och mina reflektioner kring funktionshinder och religion likaså. Jag fortsätter att använda mig av tidningen Stilettens utmärkta artiklar, denna gång en text skriven av Annika Taesler.  Nu handlar det om kristendomen.


Vi kan skylla det mesta på Adam och Eva. Hade de inte ätit av den förbjudna frukten hade de inte blivit utslängda ur Edens lustgård och framkallat syndafallet som lett till det som kristendomen kallar arvssynden. Om de låtit bli äpplet hade människan inte haft synd, och funktionsnedsättningar har många gånger setts som Guds bestraffning för våra, eller våra föräldrars, synder. Jag undrar om någon kan svara på vad jag gjort för ont eftersom jag inte kan gå lika bra som alla andra? Det finns flera texter i Bibelns Gamla Testamentet där funktionshinder framställs som Guds straff. Ett känt bibelcitat säger ”Herren vedergäller missgärningar i tredje och fjärde led”. Okej... Det det betyder alltså att det inte behöver vara jag som syndat, den kan lika väl varit farfar.

Enligt Christer Nordin, docent i religionshistoria vid Stockholms Universitet som intervjuats i tidningen Stiletten, tolkades funktionsnedsättningar under antiken som gudomliga straff eller ett uttryck för gudarnas nyckfullhet. En gud skulle alltså ha gjort någon blind för ”skoj skull”? I Rom skrämde man folk till trohet genom budskapet att barn utanför äktenskapet drabbas av olycka. I Sverige ansåg självaste Heliga Birgitta att kvinnan syndade om hon fick orgasm under samlaget vilket troligtvis ledde till ett barn med en funktionsnedsättning.

Den kristna kyrkan satte sin prägel på Europas medeltid. Den ansåg att det var demonisk aktivitet som låg bakom vissa funktionsnedsättningar. En individ med exempelvis epilepsi ansågs inte kunna hjälpas med medicin utan bara genom mirakulösa ingrepp. Kyrkofadern Augustinus ansåg att döva inte kunde vara troende vilket ledde till att de förvägrades tillträde till nattvarden. Martin Luther påstod att intellektuella funktionshinder var djävulens verk. ”En utvecklingsstörd är en kropp utan själ”. I Moseböckerna anser många att man är väldigt fysiskt kroppsfixerad. Och i många kristna kretsar försökte man dölja funktionsnedsatta långt in på 1900-talet.


Men det finns också en motsatt, mer human syn. Martin Luther hindrades när han ville döda utvecklingsstörda och det finns historiska exempel där kyrkan redan på fyrahundratalet startade boenden och hjälpte funktionsnedsatta. En av de starkaste motståndarna var biskopen Nicholas, som verkade i ett område motsvarande dagens södra Turkiet. Det är han som är upphovet till Santa Claus, det vill säga jultomten. Det står i bibeln om ett par föräldrar som kom med ett ett barn som är blind och frågar Jesus om de är barnet eller föräldrarna som syndat. Jesus svarar ”Så får man inte tänka”.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0