Nytt nummer av Citybladet

Nu finns Citybladets upplaga, vecka 17, även på nätet för dem som inte bor i Gävle. I veckans tidning bidrar jag bland annat med en artikel om att Folkets Hus i Gävle har sålts till ett privat bolag i Belgien.
– Fastigheten måste renoveras och vår verksamhet behöver utvecklas. Det krävdes kapital, säger Folkets hus-föreningens ordförande Åke Bengtsson.
Men Gunno Sandahl, kulturchef i Riksorganisationen Folkets Hus och Parker, är orolig.

I denna tidning har jag även skrivit en krönika om "Kravaller på handikappläktaren" och att det i måndags var tårta och ballonger i Andersbergs centrum eftersom familjecentralen och biblioteket firade femårsjubileum. I de nyrenoverade lokalerna har de ett unikt samarbete med barn- och familjegrupper.




Välkommen till IT-frågan

Hjälpmedelsinstitutet och kommunikationsmyndigheten PTS vill att framtidens produkter och tjänster ska bli bättre och tillgängligare för alla. Därför går de ut med webbenkäter och frågar personer med funktionsnedsättningar om deras syn på dagens IT och telekom. Vårens enkät gick att besvara fram tills 26 april och höstens dyker upp i september. Frågorna handlar bland annat om e-tjänster, sociala medier och hur det är att betala med kontokort. Enkäterna läggs ut på webben två gånger om året och det går att anmäla sig när som helst. Anmälan görs på www.hi.se/itfragan. Man måste dock ha fyllt 16 år för att delta i våra enkäter. Enkätsvaren sprids sedan  till dem som utvecklar produkter, beslutsfattare och andra berörda.



Nationell handlingsplan för handikappolitiken

Den 31 maj 2000 antogs Sveriges nationella handlingsplan för handikappolitiken av riksdagen. Den heter ”Från patient till medborgare” och bygger på att den svenska jämlikhetssynen är alla människors lika värde vare sig man har en funktionsnedsättning eller inte. Alla ska ses som likvärdiga medborgare med lika rätt och lika möjligheter att bestämma över sitt liv och få sina önskningar respekterade. Tio år efter planens antagande har det sakta men säkert blivit bättre, men det går för långsamt och inga av planens mål har uppfyllts. När regeringen, i en skrivelse den 8 april, redogjorde för arbetet med att genomföra handlingsplanen bedömde man att en god grund för det handikappolitiska arbetet etablerats och att tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning förbättrats inom flera samhällssektorer. Man konstaterar dock att mycket arbete återstår och att uppföljningar visar att inga av planens nationella mål har uppfyllts.

Den nuvarande handlingsplanen sträcker sig till den sista december 2010 och frågan är nu vad som händer den första januari 2011? Samtidigt som regeringen utvärderat har man tagit fram grunden för en framtidsstrategi. Regeringen tänker utforma en strategi framåt utifrån den handikappolitiska grunden att handikappolitiken är tvärsektoriell, att genomförandet är en del av arbetet med mänskliga rättigheter, att ansvars- och finansieringsprincipen gäller och att statliga myndigheter har ett särskilt ansvar i genomförandet av handikappolitiken. Och de övergripande mål som presenterades i den nationella handlingsplanen ligger fast. Målsättningen är att utforma en strategi som sträcker sig fem år framåt med uppföljningsbara mål och tydliga roller i genomförandet. Regeringen har beslutat om övergripande inriktningsmål på prioriterade områden. Dessa ska i ett nästa steg konkretiseras i operativa delmål som sammanställs i en strategi vilken avses beslutas av regeringen inför 2011. Strategin ska arbetas fram i nära samarbete med de aktörer som genomför politiken.

Vad vinner jag på ett medlemskap?

Förutom att ha storstädat huset har jag använt lördagen för att läsa DHR:s medlemsbrev för månaden mars. Det handlade bland annat om medlemsvård och att man från förbundet uppmanar alla avdelningar att satsa extra tid och kraft på kontakten med framförallt nytillkomna medlemmar. Inom handikapprörelsen generellt har de flesta föreningar en hög medelålder och det är svårt att locka nya, och framförallt unga, att bli medlemmar. Så är det inom DHR och inom allt ideellt föreningsliv, vare sig det handlar om funktionsnedsatta eller inte. Det är generellt svårt att få folk aktiva. Och risken för en "självdöd" är stor när gamla trogna eldstjälarna blir allt äldre och plötsligt faller ifrån. De gamla och erfarna föreningsrävarna är oerhört viktiga och ska definitivt vara kvar. Deras kunskaper är ovärderliga men för föreningen är nyrekryteringen livsviktig.

DHR-aktiva är rätt duktiga på att få med nya medlemmar, men vad beror det på att många av nykomlingarna bara stannar i några år? Handlar det om att nykomlingarna skräms bort, att de inte trivs eller beror det på något annat? I medlemsbrevet skriver förbundet att DHR måste bli bättre på att berätta vad organisationen är bra på och vad som särskiljer DHR från andra. Förbundsstyrelsen menar att DHR-aktiva ska vara stolta över att vara med i en organisation som förändrar samhället. De skriver ”Det är inte individen utan samhället som skall förändras och det arbetar DHR dagligen med”.

Alla DHR-aktiva är superviktiga och gör ett fantastiskt arbete för att förändra samhället, men vad beror det då på att nykomlingarna inte stannar? Jag har en teori. Personligen tror jag att alla DHR-aktiva arbetar så mycket med att förändra samhället så de glömmer bort medlemmar. De skriver insändare och debattartiklar, sitter med i allt från kommunala handikappråd till samverkansgrupper på regeringsnivå, demonstrerar på gator och torg samt är blåslampan i baken på beslutsfattare. De lägger ner galet mycket energi och ideella timmar på att förändra samhället, men hur mycket arbetar de egentligen för att få nykomna medlemmar att växa/trivas? Jag tror det finns brister här, men ser fram emot att alla mina bloggläsare nu skriver flera goda exempel på ”medlemsvård” som visar att jag har fel. Personligen tror jag att fokus då och då bör flyttas från att utveckla samhället till att utveckla individen. De gamla DHR-aktiva måste bli bättre på att berätta för den nya medlemmen vad han eller hon själv vinner på genom ett DHR-medlemskap, inte vilka vinster och förbättringar det generellt bara ger för samhället.

Äntligen är våren här

Jag har inte villa, Volvo och vovve men törs ändå påstå att jag är en medelsvensson. För mig är det radhus, Hyundai och katt som gäller. Trots att jag tar mig fram i livet med gummidäck istället för gummisulor är jag inte annorlunda på något sätt. Förutom några tillgänglighetsbekymer här och där samt en skvätt okunskap kring vad som är ett gott bemötande av en rullstolsanvändare som jag, rullar mitt liv vidare som alla andras. Jag har en nedsättning i min funktion, kan alltså inte gå lika bra som många andra, men bryr mig oftast inte om det. Förutom vid ett extremt tillfälle.

Så fort den där konstiga, otäcka, vita, kalla, blöta och hala uppfinningen ramlar ner från himlen blir det tvärstopp. Snö, eller rättare sagt dålig snöröjning, ställer alltid till med bekymmer och jag undviker att helt enkelt gå ut. Kommunen ansvarar för buss- och huvudgator samt många andra områden, men enligt ett beslut i riksdagen är det fastighetsägarna som har det största ansvaret för snöröjningen av trottoarer utanför deras hus. Dessa områden kallas svarta arealer på grund av att de ska hållas svarta, och inte bli vita vintertid. Men det slarvas och missköts.

Självklart måste jag vara realist. Jag begär inte att hela stan ska snöröja inom 24 timmar men jag har ett önskemål om att alla använder sommarsäsongen till att ta fram tydliga planer för viktiga, framkomliga stråk, där alla enkelt tar sig fram. Äntligen är våren här. Likt en glad ko som för första gången släpps ut på ängen kan jag nu obehindrat ta mig ut på gator och torg. Snön är borta för den här gången och alla pensionärer med rullatorer samt barnfamiljer med barnvagn behöver heller inte köra fast.  I dag är det 245 dagar kvar till jul och en ny vinter. Jag önskar mig redan många hårda packet, och att snöröjningen förbättras förstås.

Texten hittar du i veckans nummer av Citybladet, Gävles nya tidning.

22 april

Under vecka 16 arrangerar universitetet i Karlstad sina årliga mångfaldsdagar. Den 22 april är jag där med min föreläsning och får vända ut och in på tillgänglighet- och bemötandefrågor för lärare och elever. Min föreläsning äger rum i Geijersalen klockan 10.00 på förmiddagen. Som tur är har jag bokat tågbiljetter och hoppar över flyget. Förra veckans flyg till Oskarshamn förvandlades ju till en strulig resa med buss och tåg.


Alla ombord

Gävle kommun håller fast vid sin slogan ”Alla ombord” trots att föreningen som sköter kommunens stolta skepp, Briggen Gerda, gått i konkurs. Och fjolårets cityfest som gjordes om till en havsfest blev en flopp. Med sin slogan arrangerades en havsfest där en mängd fina skepp landsteg vid Gävles kaj, och ingen rullstolsanvändare, rullatoranvändare eller barnvagnsanvändare kom ombord. Betyder det alla Gävle kommun välkomnar ”Alla ombord” som kommunmedborgare bara det inte handlar om barnfamiljer, pensionärer och rörelsehindrade? Dessa får väl lämna Gävle och flytta till grannkommunen.

När det gäller Vasamuseets pedagogiska utvecklingsprojekt ”Alla ombord” i Stockholm är det däremot en helt annan sak. Projektet stöds av Allmänna arvsfonden och är ett samarbete mellan Statens marina museer, Rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) i Stockholms län, Rädda Barnen, Astrid Lindgrens barnsjukhus vid Karolinska Universitetssjukhuset, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Handisam. Målet är att alla barn och unga med olika funktionsnedsättningar ska kunna tillgodogöra sig, uppleva och aktivt delta i Vasamuseets pedagogiska verksamhet på jämställda och värdiga villkor.




Googles nya Street View

Med hjälp av kartor på hitta.se, eniro.se eller andra liknande tjänster får man hjälp att söka rätt väg. Allt eftersom tekniken utvecklas med bättre GPSer och inte allt för pixliga satellitbilder kan alla tjuvkicka på platser innan man åker dit. Bilden är från Googles Earth och visar vart jag bor. Samtidigt har allt fler kommuner, landsting, myndigheter och företag förstått vikten av ett tillgängligt samhälle. Man inventerar just nu överallt med ett tempo som får det att knacka i både slott och koja. Personligen arbetar jag just nu heltid med att inventera hela Vaxholms stads offentliga lokaler och allmänna platser.

Min inventering resulterar i en tydlig åtgärdsplan där alla tillgänglighetsbrister har registrerats. För det första presenteras alla enkelt avhjälpta hinder som egentligen borde ha åtgärdats redan igår. För det andra redovisas de mer omfattande, kostsamma och större bristerna. Dessa ska också åtgärdas men av exempelvis ekonomiska skäl kan allt inte ordnas direkt. När inventeringarna är slutförda resulterar det också ofta i tillgänglighetsguider. Attraktiva nätbaserade guider som berättar för både turister och kommunmedborgare vilka verksamheter som välkomnar alla och vilka som väljer att diskriminera och utestänga individer.

Nu undrar jag om någon av mina läsare känner till om en tillgänglighetsguid och en karttjänst arbetat tillsammans någon gång? Personligen ser jag det som en strålande idé att via sökbara kartor hitta allt från tillgängliga toaletter och användbara entréer till hur höjden på trottoarkanter är och vart parkbänkarna står. Helt enkelt en bild av en centrumkärna ur ett funkisperspektiv. Att, via nätet, besöka platser och ta reda på hur tillgängliga och användbara de är innan man åker dit. Om inte någon redan uppfunnit denna tjänst ska jag göra det en vacker dag.

Inclusion tour 2010

Jag är för utveckling av hjälpmedel, trivs som fisken i vattnet när någon inte bara levererar exempelvis en rullstol utan att först ställa krav. Alla uppfinnare i landet borde göra en gemensam insatts, samla ihop alla sina smarta hjärnors celler och producera användbara och snygga hjälpmedel. Min framtidsdröm handlar om att en individ ska kunna välja kläder och smycken lika naturligt och självklart som hjälpmedel. För rullstolsanvändaren ska det vara lika självklart att välja om man trivs bäst i svarta eller blå byxor som att välja färg på hjälpmedlet. För rullstolsanvändaren ska det vara lika självklart att välja om man vill ha ett guld- eller silverarmband som att välja hjälpmedlets modell, form och utseende. När landstingsmonopol avskaffats och fria val tagit över samtidigt som produktutvecklare och uppfinnare verkligen inser att det finns en lönsam hjälpmedelsmarknad uppfylls min framtidsdröm. Då tror jag till och med att hjälpmedelsbranschen och tillgänglighetsbranschen kan ta varandra i hand. Vem är först med att uppfinna en svävande stol så att alla trappor inte behöver bytas ut mot ramper eller hissar?

En av de just nu kanske coolaste manuella stolarna är Panthera X. En ny stol i kolfiber, titan och aluminum som bara väger 4,2 kilo. Dess avancerade design och lätta vikt gör att det inte finns någon liknande stol i hela världen. Och just nu hårdtestas rullstolen rejält eftersom den körs från Casablanca i Marocko till Stockholm. Projektet kallas ”Inclusion tour 2010” där man även passar på att se över tillgängligheten i några av Europas storstäder.


Har kläderna till det kungliga bröllopet


I år får våra kärleksfulla vårkänslor en ny dimension eftersom vi står inför ett kungligt bröllop. För Ge-Bes kostymateljé i Mackmyra Bruk innebär det extra mycket att göra. Här finns nämligen kläderna till det kungliga bröllopet. En ny tidning av Citybladet är utskickad till Gävleborna och ni som inte bor i Gävle läser min artikel via nätet. På bilden ses Gun-Britt Gratschew och Lars Sigvard som drivit kostymateljén sedan 1978.

Föreläsning den 15:e april

Torsdagen den 15 april mellan klockan 18.30-21.00 föreläser jag i Oskarshamn. Den som vill höra mig föreläsa och bor i närheten av Oskarshamn ska därför läsa detta extra noga. I Möjligheternas rum (ett underbart härligt och passande namn) i Kulturhuset inbjuder Röda Korset och Handikapprådet till föreläsningen. I publiken sitter förhoppningsvis kommunens politiker och tjänstemän, stadens köpmän, medlemmar i Oskarshamnskretsen av Svenska röda korset och alla andra som vill lära sig mer om tillgänglighet- och bemötandefrågor. Kanske sitter även du i publiken?

Boken "Den förlorade symbolen" av Dan Brown


När jag är ute på mina föreläsningsturnéer åker jag oftast tåg eller flyg. Det är så skönt att låta någon annan köra och jag kan passa på att förbereda mig inför mina föreläsningsuppdrag. Men jag tar ledigt ibland också. När det uppstår lediga stunder, framförallt under mina resor, passar jag på att koppla av med en bok. Nyligen läste jag Dan Browns senaste roman ”Den förlorade symbolen”. Efter hans bästsäljare som ”Änglar och demoner” och ”Da Vinci-koden” hade jag höga krav. Jag mer eller mindre räknade med att bokens strax över 600 sidor skulle vara ofattbart spännande hela tiden. Men jag är lite besviken. Visst känner jag igen författarskapet från alla hans tidigare böcker jag läst, visst är det stundtals spännande och visst bygger det som vanligt på rejält högflygande konspirationsteorier. Men ”Den förlorade symbolen” räcker inte riktigt till och får betyget två av fem, speciellt för det töntiga slutet. Den välbekanta Harvardprofessorn Robert Langdon med sin Musse Pigg klocka är tillbaka och denna gång får han en rejäl djupdykning i frimurarnas värld bland uråldriga koder och hemliga symboler.


Ett nätverk av tillgänglighetskonsulter

Jag är med i ett nätverk av tillgänglighetskonsulter som regelbundet har nätverksträffar för att utbyta erfarenheter och få ta del av det senaste nyheterna inom tillgänglighetsområdet. Ett syfte med nätverket är att underlätta kontakten mellan konsulter och de myndigheter, kommuner, landsting och företag som behöver hjälp att komma vidare med sitt tillgänglighetsarbete. Idag, måndagen den 12 april, är jag i Stockholm och ”nätverkar” till hundra procent. Som enskild (ensam) liten egen företagare känns det bra att träffa andra inom samma bransch, och samtidigt lär jag mig alltid något nytt. Personligen tror jag verkligen på ett organiserat nätverk, någon samlingspunkt, en övergripande samordnare för att få en realistisk struktur och ett seriöst utövande i arbetet med tillgänglighetsfrågor.

Funkisserie på svt om ett rullstolsrugbylag

Det här ska bli intressant. Torsdagen den 29 april klockan 21.30 börjar en ny dokumentärserie på Sveriges Television som heter "Köping Hillbilles". Dokumentärserien handlar om deltagarna i rullstolsrugbylaget Köping Hillbilles. Efter att ha forskat om laget (läs googlat på lagnamnet) konstaterar jag att Köping Hillbilles är en av Skandinaviens bästa rullstolsrugbylag. I hela åtta veckor får vi följa lagets unga män på landet och det handlar om idrott, drömmar, intressen och händelser som berör. Enligt SVT har huvudrollsinnehavarna alla varit med om svåra olyckor som totalt förändrat deras liv. Men de vägrar se sig själva som handikappade. I avsnitt nummer ett får vi bland annat höra Jocke berätta om hur han fick barn fast läkarna sagt att det var en omöjlighet, Stefan möter svårigheter på en sommarfestival och när laget träffas för första gången efter sommaren dyker ett problem upp som kan få hela laget på fall.


Faktaruta:
Rullstolsrugby, ursprungligen mördarboll, är ett bollspel för den som sitter i rullstol. Herrar och damer spelar i mixade lag, och man håller oftast till inomhus eller utomhus på hardwood. Rötterna finns i ishockey och rullstolsbasket, och spelet uppstod i Kanada under 1977. Rullstolsrugby är sedan 2000 paralympisk gren.


En hemlig utredning

Från och med den första januari 2009 finns en ny diskrimineringslag i både Norge och Sverige. I Norge valde man att betrakta fysik otillgänglighet som en diskrimineringsgrund, men i Sverige vågade man inte. Integretions- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni menade att det är en viktig fråga men ville utreda mer innan hon ansåg att regeringen kan ta ett beslut. Hon gav Hans Ytterberg i uppdrag att utreda frågan och sedan några månader tillbaka är utredningen klar.

För några dagar sedan träffade jag en kvinna som arbetar på Sveriges kommuner och landsting. Jag väljer att inte namnge henne, men lovar att hon är djupt insatt i landets tillgänglighetsarbete. Min hemliga källa avslöjade att hon sett utredningen. Dokumentet har den senaste tiden varit ute på en intern remissrunda bland riksdagens olika förvaltningar samt några andra aktörer och plötsligt dygt upp på hennes bord. Jag försökte, jag gjorde allt jag kunde för att försöka få SKL-kvinnan att avslöja något i utredningen utan lyckat resultat. SKL-kvinnan berättade bara att utredningen nu hemlighetsstämplats.

Det går bara att spekulera i vad allt hemlighetsmakeri beror på. Kanske beror det på att Hans Ytterberg kommit fram till att otillgänglighet ska betraktas som diskriminering? Kanske beror det på att Hans Ytterberg kommit fram till att även landet Sverige måste leva upp till lagar och regler kring mänskliga rättigheter? Och det verkar regeringen strunta i.

Intervju med artisten Fredrik Swahn


Trogna bloggläsare vet redan att jag frilansar åt den nystartade gratistidningen Citybladet i Gävle. I förra veckan gjorde jag bland annat en stor intervju med Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson. Den här veckan har jag fått en pratstund med artisten Fredrik Swahn, aktuell med en musikalisk föreställningsserie, som snart kommer till Gävle. När Fredrik berättar om uppväxttiden i Gävle får vi bland annat veta att han en gång utsetts till årets lirare i Gefle IF och att han gifte sig med sin ungdomskärlek. I Citybladets tidning vecka 14 hittar du också en artikel som jag skrivit om att föreningen Briggen Gerda tyvärr tvingas gå i konkurs.

Ansvariga inom SJ lyssnar inte

Med anledning av min, och många andras, kritik mot SJ som jag skrev om igår, rekommenderar jag att du även klickar på följande länk och läser pressmedelandet. Redan i början av december 2009 påtalade en enad handikapprörelse bristerna i SJs service och oroade sig för att det, likt julgröten, blir en trogen tradition. Det var ett argt upprop, och det finns gott om tidningsklipp där enskilda drabbade vänt sig till media och påtalat sina problem. Men det mesta dränktes av snökaoset. Varje dag under närmare två månader ursäktade sig SJ-chefen, representanter från Banverket och andra i teve, radio och tidningar att de resenärer som använder gummisulor på fötterna inte kunde åka tåg som vanligt. Personligen har jag mer eller mindre inte hört någon ursäkt eller kommentar från de högst ansvariga varför alla med gummidäck inte kan åka tåg som vanligt.

Jag är orolig, mycket orolig. Jag brukar försöka se optimistiskt på det mesta, men börjar tyvärr tappa tron på SJ. I vintras var det snöstormen. Det skulle inte förvåna mig om det snart kommer en vårflod som i kombination med tekniska problem (brukar heta så) ger förseningar och utestänger även under våren. I sommar kommer säkert värmen ställa till problem och tåg ställs in på grund av bristande ventilation i kombination med några växelproblem (brukar heta så också). I höst kommer regn och rusk ge blöta löv som gör spåren hala vilket leder till förseningar och inställda tåg. Och så, tänk vad tiden går fort när man har roligt, är det plötsligt vinter, snö och jul snart igen.

Ett öppet brev till SJ

Nu får det vara nog. Förra året utestängde SJ många rörelsehindrade från sina X2000-tåg och i år är det samma sak, nej förresten... det är värre. Som tur är tar nu DHR, med Förbundet Unga rörelsehindrade i spetsen, äntligen tag i problemet och kräver ett svar. Den här veckan skickas ett öppet brev till SJ som ifrågasätter när de ska erbjuda god service och tillgänglighet? Personligen tycker jag dock att de Unga rörelsehindrades språkrör är för snäll. Självklart är jag medveten om att ingen vinner en demonstration genom att kasta gatsten, slåss och förstöra. Att ingen vinner en debatt eller dialog om man hotar, bråkar eller schyst hänger ut motståndaren. En protest ska vara saklig och grunda sig i fakta, så som Daniel Pollak gör, men det borde vara med explosivt.


Jag är f-bannad. Tänk om SJ, några veckor innan jul, hade bestämt att inga kvinnor får åka X2000-tåg. Kvinnorna hänvisas till särlösningar genom speciella taxitransporter eller åka regionaltåg. Om tågstationen där X2000-tåget stannar har en speciell manuell kvinnalift kan kvinnan eventuellt få följa med i X2000-tåget, men det beror på om det finns personal på tågstationen som kan hjälpa till. Hur skulle kvinnorna reagera? Självklart ställer jag mig, likt Förbundsordförande i DHR Maria Johansson, bakom brevet. Anmäl dig till Facebooks protestgrupp och hjälp oss göra någonting åt det här du också. Och vem hinner först att skicka en anmälan till diskrimineringsombudsmannen?

Här följer brevet:


SJ är ett stort företag i Sverige. Ett företag som tar hand om större delar av transporter med tåg för privatpersoner. Dessvärre har inte SJ prioriterat att åtgärda de rullstolsliftar som finns på både X2000 och Inter-city tågen. Det som gäller är att man antingen får hjälp med en manuell lift som finns på större stationer att komma av eller på tåget eller så får man åka taxi från den station som har en manuell lift till den station som saknar de. Ett tredje alternativ kan vara att man får åka taxi hela vägen. Detta är en lösning som vi inte längre kan acceptera. Det är en lösning som medför längre resor om man väljer att resa med SJ och merkostnader i form av förlorad arbetsinkomst. Merkostnader i form av övernattningar på resor som med den normala tågtrafiken skulle kunna ordnas på en dag. Detta har nu varat över 3 månader. Det är en lösning som skapar problem för många. Det resande man kunde ha tidigare är dessvärre inte möjligt längre. När ska SJ erbjuda bra service och tillgänglighet för personer med nedsatt rörelseförmåga?
Vi kräver ett svar på när dessa liftar återigen är i funktion


Daniel Pollak
Språkrör, Förbundet Unga rörelsehindrade



Hur ser kristendomen på funktionsnedsatta?

Påsken fortsätter och mina reflektioner kring funktionshinder och religion likaså. Jag fortsätter att använda mig av tidningen Stilettens utmärkta artiklar, denna gång en text skriven av Annika Taesler.  Nu handlar det om kristendomen.


Vi kan skylla det mesta på Adam och Eva. Hade de inte ätit av den förbjudna frukten hade de inte blivit utslängda ur Edens lustgård och framkallat syndafallet som lett till det som kristendomen kallar arvssynden. Om de låtit bli äpplet hade människan inte haft synd, och funktionsnedsättningar har många gånger setts som Guds bestraffning för våra, eller våra föräldrars, synder. Jag undrar om någon kan svara på vad jag gjort för ont eftersom jag inte kan gå lika bra som alla andra? Det finns flera texter i Bibelns Gamla Testamentet där funktionshinder framställs som Guds straff. Ett känt bibelcitat säger ”Herren vedergäller missgärningar i tredje och fjärde led”. Okej... Det det betyder alltså att det inte behöver vara jag som syndat, den kan lika väl varit farfar.

Enligt Christer Nordin, docent i religionshistoria vid Stockholms Universitet som intervjuats i tidningen Stiletten, tolkades funktionsnedsättningar under antiken som gudomliga straff eller ett uttryck för gudarnas nyckfullhet. En gud skulle alltså ha gjort någon blind för ”skoj skull”? I Rom skrämde man folk till trohet genom budskapet att barn utanför äktenskapet drabbas av olycka. I Sverige ansåg självaste Heliga Birgitta att kvinnan syndade om hon fick orgasm under samlaget vilket troligtvis ledde till ett barn med en funktionsnedsättning.

Den kristna kyrkan satte sin prägel på Europas medeltid. Den ansåg att det var demonisk aktivitet som låg bakom vissa funktionsnedsättningar. En individ med exempelvis epilepsi ansågs inte kunna hjälpas med medicin utan bara genom mirakulösa ingrepp. Kyrkofadern Augustinus ansåg att döva inte kunde vara troende vilket ledde till att de förvägrades tillträde till nattvarden. Martin Luther påstod att intellektuella funktionshinder var djävulens verk. ”En utvecklingsstörd är en kropp utan själ”. I Moseböckerna anser många att man är väldigt fysiskt kroppsfixerad. Och i många kristna kretsar försökte man dölja funktionsnedsatta långt in på 1900-talet.


Men det finns också en motsatt, mer human syn. Martin Luther hindrades när han ville döda utvecklingsstörda och det finns historiska exempel där kyrkan redan på fyrahundratalet startade boenden och hjälpte funktionsnedsatta. En av de starkaste motståndarna var biskopen Nicholas, som verkade i ett område motsvarande dagens södra Turkiet. Det är han som är upphovet till Santa Claus, det vill säga jultomten. Det står i bibeln om ett par föräldrar som kom med ett ett barn som är blind och frågar Jesus om de är barnet eller föräldrarna som syndat. Jesus svarar ”Så får man inte tänka”.

Hur ser islam på funktionsnedsatta?

Under påskhelgen tycker jag det passar perfekt att reflektera över religion och funktionshinder. Grundmaterialet i denna text har jag lånat från tidningen Stiletten. En mycket läsvärd artikel skriven av Madelene Axelsson. Det handlar om islam.


Synen på en funktionsnedsättning inom islam handlar generellt om att en person utsatts för en prövning. Och om något ”tagits” från individen, som exempelvis jag som inte går så bra, ersätts jag med en annan talang. Vad kan jag ha för extra kvalité tro? Islam ser dock människan som ett naturligt fenomen, att vi inte är kompletta och har våra begränsningar, och därför är inte en funktionsnedsättning något negativt hinder. Enligt islam finns inte lyckan i om man kan gå eller har mycket pengar, det handlar om vad som finns i ditt hjärta och din tro.

Inom islam har alla ett stort eget ansvar och man ska göra sitt bästa för att inte lida. En funktionsnedsättning är en prövning men sällan ett straff. Vi prövas ständigt av Gud, men Gud dömer aldrig utifrån utseende och funktion utan efter vår tro och våra handlingar. Egentligen lägger inte islam så stor vikt vid kroppens funktioner överhuvudtaget utan fokuserar mer på livet efter detta. Har du en funktionsnedsättning nu finns chansen att du får färre prövningar i nästa liv.


Enligt islam är det samhällets plikt att hjälpa alla som är marginaliserade för att de ska uppleva att deras liv är fulländat. Islam står för religionsfrihet, demokrati och mänskliga rättigheter, men tyvärr stämmer varken den första eller andra meningen alla gånger. Enligt Ahmed al-Mofy, ordförande i Islamiska informationsföreningen i Göteborg som intervjuats i tidningen Stiletten, visar forskning att många muslimer med funktionsnedsättningar känner sig starkt nedvärderade. Men det har inget med religion att göra. Diktatorer som styr i många muslimska länder i kombination med låg välfärd gör att många funktionshindrade har det generellt sämre än andra.

När det gäller abortering av foster med funktionsnedsättningar är det alltid ytterst kvinnans beslut. Om flera experter konstaterat att fostret har en grav funktionsnedsättning, fysisk eller mental är det okej att göra abort om fostret inte är över fyra månader gammalt. Och när det gäller Koranen finns den i både punktskrift och som talbok i muslimska länder.

Intervju med Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson

Torsdagen den första april var en mycket speciell dag eftersom en ny tidning föddes i Gävle kommun. Tidningen heter Citybladet och jag hoppas få arbeta där som frilansreporter då och då och bidra med både det ena och det andra. I premiärtidningen, som skickas ut till nästan 30 000 Gävlebor, har jag skrivit två artiklar. En handlar om vår länspolischef Christina Forsberg som anser att Gävle är en av landets tryggaste städer att bo i.

Artikel nummer två är en personlig intervju med Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson där han bland annat avslöjar varför han tackade nej till att vara med i årets melodifestival. Det handlar även om att hans hus i Furuvik byggs ut i takt med hans dragshowkarriär och att han haft en två meter lång boaorm som sällskap i sängen.

Du hittar tidningen i en nedladdningsbar pdf-fil via Citybladets hemsida.

Glad påsk

Vill bara passa på och skicka en påskhälsning till alla mina trogna läsare. Tack för att ni då och då besöker min blogg och läser mina inlägg. Hoppas ni alla får en mysig påskhelg.

RSS 2.0