Livet rullar vidare

Under samrådet fick också funktionshinderrörelserna redogöra för vad organisationerna jobbar med just nu. Jag höll ett långt anförande om det mesta som DHR arbetar med, men väljer att inte rapportera/skriva ner allt här nu. Kulturrådet ville också höra funktionshinderrörelsens syn på utvecklingen inom den nationella funktionshinderpolitiken. Även här levererade jag ett inlägg som kortfattat handlar om att vi generellt ser försämringar inom de flesta områden. Allt mer individanpassas och statligt ansvar kommunaliseras. När Kulturrådet ville ha synpunkter och inspel på vad gäller utveckling för ökad tillgänglighet inom kultursektorn, behov och problematik, tog jag bland annat upp rullstolsanvändares problem med att beställa biljetter. Samtidigt som alla enkelt bokar biljetter till ett kulturarrangemang via en hemsida måste rullstolsanvändare sitta i telefonköer innan biljetten till rullstolsläktaren är bokad. Ett annat problem är att allt för få kulturutövare äger lokalen man bedriver verksamhet i vilket gör det svårare att ställa tillgänglighetskrav.

 

I årets regleringsbrev har Kulturrådet fått i uppdrag av regeringen att förbereda inrättandet av ett särskilt center för kulturskolefrågor. Centret ska ingå som en del av myndigheten och ha i uppdrag att samordna och stödja den kommunala kulturskolan. I uppdraget ingår också att fördela statliga bidrag, ansvara för statistik, följa och sprida forskning och identifiera utbildnings- och utvecklingsbehov. På samrådsmötet ville Kulturrådet höra funktionshinderrörelsens syn på saken. Jag påtalade att Kulturrådet naturligtvis måste ställa tillgänglighetskrav vid utdelning av statliga pengar. Och kravet borde inte bara ligga på tillgänglighet till den fysiska miljön, information och kommunikation för kulturskolans elever. Det ska också handla om verksamhet. Att kulturskolans personal behöver utbildas, att arbetsmiljön möjliggör anställning av personer med funktionsnedsättning och att hjälpmedel samt ett pedagogiskt stöd erbjudas elever med speciella behov.

 

Kulturrådet vill också göra en nulägesanalys för att ta reda på exempelvis de största hindren utifrån ett deltagandeperspektiv. Myndigheten ska fråga kommuner och ansvariga för kulturskolor, men man vill också fråga personer med egen erfarenhet av funktionsnedsättning. Kulturrådet hoppas på hjälp att framöver sprida ett frågeformulär bland funktionshinderrörelsen. Jag sa att DHR, eller kanske ännu hellre Unga Rörelsehindrade, säkert kan hjälpa till. Men då måste frågorna förstås tas fram i samarbete med oss och frågeformuläret måste vara tillgängligt för personer med funktionsnedsättning att använda. Jag sa också att svaren på frågor om de största hindren att delta i kulturskolan, mycket möjligt inte främst blir hinder som kulturskolan eller Kulturrådet kan åtgärda. Dålig ekonomi, otillgänglig kollektivtrafik eller en färdtjänst som inte passar tiderna samt assistanstimmar som inte räcker till är definitivt hinder för personer med funktionsnedsättning att delta i kulturskolan.

 

Efter att Signe Westin och Karin Westling, från Kulturrådet, inlett med en kort presentation av både Kulturrådet och myndighetens samråd med funktionshinderorganisationerna var mötet igång. Sedan Kulturrådet utsågs år 2011 av regeringen till sektorsmyndighet med extra ansvar för tillgänglighet till kultur har frågorna varit på dagordningen lite extra. Det första samrådsmötet genomfördes år 2013 och därefter har Kulturrådet träffat funktionshinderrörelsen minst en gång per år. När Kulturrådets samrådsmöte genomfördes torsdagen den 17 maj 2018 var det första gången jag var i myndighetens egna lokaler på Borgvägen i Stockholm.

 

En av Kulturrådets huvudsakliga arbetsuppgifter är att, enligt Kultursamverkansmodellen, fördela statliga kulturbidragspengar till regioner och landsting. Pengarna delas sedan vidare till kulturinstitutioner och små och stora kulturutövare. Ifjol delade Kulturrådet ut 2,2 miljarder kronor. Och samtidigt som Kulturrådet ger med ena handen ställer man krav med den andra. Kraven har sakta men säkert stärkts med åren och det är i dag en hel del som kulturinstitutioner och kulturutövare måste leva upp till för att få statliga pengar. Alla som äger den lokal man bedriver verksamhet i ska arbeta bort enkelt avhjälpta hinder. Man ska även ha en handlingsplan för tillgänglighet, göra sin hemsida tillgänglig och informera om ett arrangemangs tillgänglighet. De tre sistnämnda kraven gäller även kulturinstitutioner och kulturutövare som får kulturrådets bidrag men inte äger sin lokal. Sedan år 2017 är kravställningen så hög att man riskerar att gå miste om statsbidrag om man inte lever upp till dem.

 

När Kulturrådet gör uppföljningar ser myndigheten att tillgängligheten förbättrats radikalt sedan år 2011. Kommande år ska Kulturrådet fortsätta uppmärksamma frågan så ännu fler skapar mer tillgänglig kultur trots att merparten lever upp till nuvarande krav. På samrådsmötet ville Kulturrådet få inspel från funktionshinderrörelsen om myndigheten kan gå vidare och utveckla frågan ännu mer. Jag påpekade att det nu är dags att också fokusera mer på själva kulturutövandet. Hittills har krav ställts för att göra kultur mer tillgänglig för fler personer med funktionsnedsättning i publiken. Varför inte ställa krav på verksamheter som får Kulturrådets pengar att de även ska kunna erbjuda personer med funktionsnedsättning att delta? Att vara en individ på scenen i en ensemble, att vara en aktiv bild och formgivare i en förening som äger en ateljé eller att kulturinstitutioner anställer fler personer med funktionsnedsättning. Jag efterfrågade också mer utbildning och varför inte jobba med att integrera funktionshinderperspektivet mer. Om en utställning exempelvis handlar om hur det var att leva i Sverige under 1800-talet borde det i alla fall finnas rekommendationer som säger att personer med funktionsnedsättning inte ska glömmas bort. En bild, av alla bilder i utställningen, borde i alla fall nämna personer med funktionsnedsättnings livssituation.

Del två dyker upp på måndag den 28 maj.

 

Från och med den 1 januari 2015 har vi ett tillägg i diskrimineringslagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering. Den 2 januari 2015 skulle jag åka buss till min bror i Österfärnebo men stoppades eftersom busschauffören inte hade utbildning på bussens trapplift. Jag anmälde händelsen till Diskrimineringsombudsmannen som lade ner ärendet efter att ha utrett frågan i ett år. DHR tog över och lämnade in en anmälan mot Region Gävleborg till Gävle tingsrätt. Men eftersom Region Gävleborg menade att chaufförens okunskap var bussbolagets fel och Gävle tingsrätt inte kunde avgöra ansvarsfrågan skickades ärendet till Högsta Domstolen. Till slut beslutade Högsta domstolen att det är Region Gävleborg som har ansvaret för kollektivtrafiken. I dag (måndagen den 21 maj 2018) fortsätter rättegången i Gävle tingsrätt. Frågan ska avgöras - Har jag diskriminerats eller inte?

 

Så här kort, som stycket ovan, har jag nog aldrig sammanfattat allt. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan den första januari 2015. Jag har tappat räkningen på hur många föreläsningar jag gjort runt om i landet där jag utbildat andra i otillgänglighet som ny diskrimineringsgrund. Jag har ingen aning om hur många gånger jag uppmärksammat detta här i min blogg, hur många tidningsartiklar, andras blogginlägg, krönikor och debattinlägg som skrivits om detta. Men det är massor. Personligen brukar jag, i mina föreläsningar, sammanfatta hela historien på typ två timmar. Så en så här kort text, som stycket ovan, har aldrig gjorts.

 

När detta skrivs är det söndag kväll. Jag tittar på hockey-VM final och hoppas på Svenskt guld. Men om några timmar sitter jag alltså i Gävle tingsrätt och Sveriges första rättegång med otillgänglighet som diskrimineringsgrund ska avgöras. Jag hörde nått rykte om att domen kanske kommer redan innan midsommar. Nu ska funktionshinderpolitisk historia skrivas och det känns både spännande och inspirerande att få vara en del av detta. Vill du fördjupa dig ytterligare rekomenderar jag att du läser detta, eller varför inte lyssna på den här podden.

Jag har tidigare berättat att Kammarkollegiet och Länsstyrelsen säger nej. Pengarna på banken växer men stiftelsen får inte ta medel av sitt kapital för utdelning. Vi får endast dela ut avkastningen, och när räntan nu är låg får vi mindre pengar att ge till privatpersoner, föreningar och till forskning. Vi skulle kunna förbättra situationen genom att placera mer kapital i aktier istället för räntebärande fonder. Samtidigt riskerar vi mer den dagen som börsen går ner. Vi kan också fortsätta som nu, hoppas på högre räntor någon dag och anpassa utdelningen tills dess.

 

Vi uppskattar att stiftelsen då kan dela ut cirka åtta miljoner nästa år och kanske sju miljoner år 2020.Styrelsen diskuterade och enades kring ett helt annat alternativ. Efter rådgivning från SEB och samtal med revisorn beslutade vi att ändra stiftelsens kapitalplaceringspolicy. Från och med nu får vi även placera pengar i en så kallad optionsdepå. Risktagandet ökar något, men istället för en ränta som kanske ger två procent på hela stiftelsens kapital ger detta 10-15 procent avkastning. Vi beslutade att avsätta tio procent, alltså 30 miljoner kronor, av stiftelsens kapital vilket får de 30 miljonerna att växa med 2-3 miljoner per år.

 

På styrelsemötet beslutade vi också att förlänga avtalet med vår nuvarande revisor. Vi diskuterade även vilka konsekvenser GDPR ger i vårt arbete med att behandla ansökningar. Styrelsen kom fram till att skriva ner och försöka samla all information om hur vi hanterar personuppgifter. Vi kontrollerar hur andra stiftelser gör och allmänt följer utvecklingen när detta nu införs i Sverige. Frågan kommer garanterat upp fler gånger på kommande styrelsemöten.

Norrbacka-Eugeniastiftelsen bildades genom ett beslut av kungen den 20 december 1974. Man slog ihop Norrbackastiftelsen och Sällskapet Eugeniahemmets stiftelse som förvaltat pengar efter de nedlagda institutionerna. I dag används stiftelsens medel för att ge bidrag till privatpersoner med rörelsenedsättning, föreningar och forskning. När styrelsen träffades tisdagen den 15 maj i Reumatikerförbundets lokaler i Stockholm var fokus främst på att ge stöd till privatpersoner.

 

Ifjol skickade 571 personer in ansökningar men i år var det endast 350 personer. Styrelsen diskuterade vad det kan bero på att ansökningarna minskat så drastiskt och kom fram till att vi borde marknadsföra Norrbacka-Eugeniastiftelsen mer i våra funktionshinderorganisationer. Vi tror dock att en avgörande orsak kan vara att kravet på inkomstgräns sänkts i år. Det är bara om man har en årsinkomst på max 182 000 kronor som man har chans att få bidragspengar. Styrelsen diskuterade också vilka vi egentligen beviljar pengar. Enligt stadgarna ska det bara handla om personer med nedsatt rörelseförmåga, men vi ser allt för få sökanden som anger ”traditionella” diagnoser som ger nedsatt rörelseförmåga. De diagnoser vi känner igen från våra funktionshinderorganisationer. Istället anger många sökande faktorer som ger smärta. Naturligtvis kan smärta å ena sidan ge nedsatt rörelseförmåga, men samtidigt är läkarintyg och diagnosbeskrivningar svårtolkade ibland.

 

När årets 350 ansökningar kontrollerats returnerades 117 stycken på grund av att den sökande har för hög inkomst eller inte har en rörelsenedsättning. Det kan också bero på att de bor i skåne, att ansökan är ofullständig, faller utanför ramarna eller att ansökan inkommit för sent. På styrelsemötet hade vi alltså 233 ansökningar att ta ställning till. Förra året var det 410 ansökningar.

 

Ifjol delade vi ut ganska exakt tre miljoner kronor. I år landade vi på 1 880 000 kronor. Av de 233 ansökningarna avslogs 50 av styrelsen. Resterande 183 fick bifall och bidrag utifrån våra schabloner kring exempelvis hjälpmedel, träning, vitvaror, möbler, fordon, körkort, studier och datorer. Ansökningar om bidrag till resor var flest.

 

Del två dyker upp på fredag den 18 maj.