Livet rullar vidare

Det tog några år innan jag började blogga, och det har tagit ännu längre innan jag fastnat för Twitter. Jag har länge haft ett Twitterkonto men varit totalt inaktiv fram tills nu. Jag vet inte vad som farit i mig, men från och med nyss Twittrar jag då och då, minst en gång per dag. Vill du följa med och få det allra senaste besöker du www.twitter.com/LGWaden och klickar på Follow. Tre av mina senaste inlägg är:

* Folkhälsoundersökning visar att "funkisar" upplever sig ha sämre hälsa än andra. 1/3 är onödig ohälsa, beror på otillgänglighet.
* Att vara med i en funktionshinderorganisation är ibland som att läsa Playboy för artiklarnas skull.
* Att arbeta med funktionshinderpolitik är ibland som att se en slowmotion av när Karpov flyttar bonden från D6 till D7.

Den här blogguppdateringen handlar om några viktiga och aktuella tillgänglighetsnyheter, men samtidigt ett par roliga och mycket annorlunda hemsidor. För det första har vi en artikel från tidningen Föräldrakraft. Artikeln frågar när det blir förbjudet att diskriminera genom dålig tillgänglighet? I Norge blev det möjligt redan 2008. Och svenska politiker har upprepade gånger lovat att klassa otillgänglighet som diskriminering även här i Sverige. Men trots dessa löften är det fortfarande tyst från regeringen. Ett försök från Boverket, Sveriges Kommuner och Landsting och Handisam att gemensamt sätta fokus på tillgänglighetsfrågan är deras seminarium om Enkelt avhjälpta hinder och den nya Plan- och bygglagen den 9 december i Stockholm.

Trots att det är supergrått och regnar ute säger kalendern att det är första advent. Trots att jag absolut inte har några julkänslor ska jag väl försöka trycka i mig en pepparkaka. Det behövs julpyntas och julstädas lite här hemma också. Kanske ska jag överraska med en extra fin toalett i år? Min fjärde länk avslutar dagens blogguppdatering. Nu när julen närmar sig är det skönt att varva ner och bara ta det lugnt, att helt enkelt bara tänka på ingenting.

Lördagen den 3 december, alltså på den Internationella handikappdagen utlyst av FN, arrangerar funktionshinderrörelsen många arrangemang runt om i landet för att lyfta frågor kring personer med funktionsnedsättnings rättigheter. De som besöker kulturhuset Ängeln i Katrineholm får ta del av workshops, utställning, underhållning och en föreläsning om tillgänglighet- och bemötandefrågor av mig. Mitt föreläsningsprogram börjar klockan 14.00.

För över ett år sedan, efter att vi alla demokratiskt lämnat röster i valurnorna, stod det klart att Aliansen skulle styra Sverige i ytterligare fyra år. Aliansen har en svag majoritet i riksdagen men om alla moderater, centerpartister, kristdemokrater och folkpartister enas kring en fråga, och ibland tar hjälp av exempelvis miljöpartister eller sverigedemokrater, är de fler. I Sverige har vi något som kallas demokrati vilket betyder att alla får säga sitt men när ett beslut slutligen fattas är det majoriteten som vinner. Om det exempelvis skulle dyka upp en frågeställning där politiker måste välja om otillgänglighet ska betraktas som diskriminering praktiseras väll också demokratin? Alla får tycka vad de vill men det är alltid majoriteten som vinner.

I dag är det olagligt att sätta upp en skyllt på ytterdörren som förbjuder rödhåriga från att komma in, men sitter det en trapp vid entrén som "förbjuder" mig i rullstol att komma in är det okej. Om en mörkhyad särbehandlas i krogkön för att hon kommer från ett annat land är det olagligt. Om en homosexuell inte får jobb bara för sin sexuella läggning är det inte okej. I dessa fall betraktas det som diskriminering. För några år sedan bestämde regeringen att utreda om även otillgänglighet är diskriminering. Och efter att utredaren Hans Ytterberg arbetat i ett år kom han fram till att otillgänglighet inte är okej. Det borde finnas en diskrimineringslag som gör det omöjligt att utestänga mig med trappsteg vid entrén.

Eftersom vi i Sverige har demokrati skickades utredningen ut på remiss så att alla får säga sitt. I demokratins tecken blev det sedan majoriteten som vann... Nej, tyvärr slutar mitt "demokratitema" här. Massor av åsikter lämnades in, vissa sa ja till utredningens förslag om en ny diskrimineringslag och vissa sa nej. När rösterna räknats visade det sig finnas en majoritet som sa ja men de få nej-röstarna ser ut att vinna eftersom inget nytt lagförslag dykt upp. I dag läser jag Svenska Dagbladet och funderar om vi överhuvudtaget har demokrati i Sverige. Är det majoriteten, Aliansen eller bara Moderaterna som bestämmer? I vårt demokratiska land borde det väl vara majoriteten? Vad Sverigedemokraterna tycker har jag ingen aning om, men en majoritet av socialdemokrater, miljöpartister, vänsterpartister, centerpartister, folkpartister och kristdemokrater i riksdagen säger att otillgänglighet ska betraktas som diskriminering. Det finns till och med moderater som exempelvis Margareta B Kjellin som säger ja, men ändå verkar nej-röstarna vinna. Rätta mig om jag har har fel nu, men egentligen är det bara några få remissvar som de från Svenskt Näringsliv och Sveriges kommuner och landsting samt några politiker i riksdagen som representerar moderaterna som säger nej. Varför vinner då inte ja-majoriteten?

Jag funderar på att sammanställa en antologi, sprängfylld av lyteskomik och roliga historier med funktionshindertema. Kanske kan du hjälpa mig? Har du någon rolig historia som handlar om funktionshinderpolitik eller om personer med rörelsehinder, syn- eller hörselnedsättning så får du gärna maila mig.
Här kommer ett exempel:

‎"I morse på väg till jobbet körde jag rakt in i en bil. Föraren klev ut och det visade sig vara en kortväxt man. Han skrek: - Jag är inte glader! Nehe, sa jag. Vilken av dom är du då?"

Vilka egenskaper ska man ha för att vara en bra ledare? Och hur bör vi arbeta för att DHR ska få nya medlemmar, få dem vi redan har att växa samt sänka medelåldern? Dessa frågor och mycket mer diskuterades när jag och ett tiotal andra DHR-are träffades i Alvik i helgen. Det blev en fredag, lördag och en söndag med ett mycket innehållsrikt program för oss speciellt utvalda. Ledarskapsutbildningen var nämligen en unik satsning i DHRs snart 90-åriga historia. För första gången skickades ingen inbjudan ut om utbildningen till alla distrikt och avdelningar utan förbundet valde ut ett tiotal representanter bland sina 15 000 medlemmar. Några unika personligheter som man tror passar för ledande positioner i funktionshinderorganisationen. Det ska erkännas att jag känner mig stolt över att få vara en av de exklusivt utvalda.

Det blev en mycket lärorik helg som samtidigt bidrog till att knyta nya kontakter. Kurser, utbildningar, seminarier och konferenser är bra för att lära sig nytt, men fikapauserna, luncherna, middagarna och stunderna med en whiskey i baren tillsammans med övriga deltagare ger minst lika mycket energi. Personligen kan jag deffinitivt tänka mig vara en ledare någon dag. Men jag lovar och svär att aldrig bli en allt för inbiten eldstjäl som själ eldar från andra. Min roll som ledare handlar naturligtvis om att jag tar mitt ansvar och utför uppdraget till 110 procent, men i egenskap av exempelvis ordförande är jag noga med att mest vara ordets förare. Det är jag som leder mötet och för ordet bland styrelsens ledamöter och övriga medlemmar. Det är jag som har huvudansvaret men jag deligerar det mesta så att styrelsens ledamöter och enskilda medlemmar involveras, växer och engageras med diverse funktionshinderpolitiska uppdrag. Naturligtvis ska vi då och då träffas för att äta gott, lyssna på musik, kanske sjunga tillsammans och varför inte spela bingo. Men den dag då jag är ledare blir fokus främst på att arbeta oppinionsbildande inom diverse funktionshinderfrågor.

Boken "Postcard killers" är skriven av två författare, en amerikan och en svenska vilket avspeglar handlingen en hel del. Utan att vara fördomsfull går det nästan att känna vilka sidor Liza skrivit och vart James delar med sig av sin kunskap. "Postcard killers" är ingen språklig, litterär succé. Den är aldrig tråkig eftersom tempot är oerhört högt. Det går nästan för fort och den ena efter den andra dör. Handlingen är underhållande men alla produktplaceringar och konstinga beskrivningar av/om Sverige stör mig rejält. När jag skriver "konstiga" menar jag inte felaktiga beskrivningar. Det handlar om att boken då och då känns som en reklamkampanj, en produkt som borde ligga på turistbyråer runt om i världen och sälja landet Sverige. Och författarnas sätt att skriva boken får mig att tro att de mest riktar sig till läsare i andra länder än till mig som redan känner till Sverige.

Betyg: 2+ av 5.

Det är kul att konstatera att intresset för tillgänglighet är stort. Nu är ännu ett föreläsningsuppdrag bokat. Torsdagen den 10 november besöker jag Hagabergs Folkhögskola i Södertälje för att utbilda lärare och elever i tillgänglighet- och bemötandefrågor. Under hela förmiddagen håller jag igång och gör en underhållande, inspirerande och lärorikt program.

Nu är ännu ett föreläsningsuppdrag bokat. Under alla år som jag rest runt i landet har jag besökt en mängd kommuner både norr, väster och söder om Gävle. Österut från Gävle räknat består mest av hav innan Finland dyker upp. En av de största fördelarna med mitt jobb är naturligtvis att få förmånen att sprida kunskap kring tillgänglighet- och bemötandefrågor, men det handlar också om det roliga i att ständigt träffa nya människor och få besöka spännande platser. Under höstterminen 2011 gör jag flest föreläsningsuppdrag söder om Gävle men i några fall tar jag mig uppåt i landet. Tisdagen den 8 november utbildar jag tjänstemännen på socialförvaltningen i Östersund när kommunen arrangerar en förvaltningsdag. Föreläsningen äger rum i G-huset på Mittuniversitetet klockan 15.00-16.30.

Den uppmärksamme läsaren av min blogg har upptäckt att företagsnamnet (och bloggnamnet) Livet rullar vidare fått en ny logotyp. Tack vare Andreas Pernlund på företaget Pernlunds logotypverkstad i Sandviken kan jag nu stolt visa upp denna snygga logga. Från och med nu är det denna logotyp jag alltid använder i alla sammanhang där information om mina föreläsningar kring tillgänglighet- och bemötandefrågor presenteras.