Norrbacka-Eugeniastiftelsen - möte den 14 maj 2019

Varje år delar Norrbacka-Eugeniastiftelsen ut många miljoner kronor. Pengarna går till universitetsforskning, föreningar och privatpersoner. Allt måste dock handla om att ge en guldkant och främja personer med nedsatt rörelseförmåga. Jag har suttit i stiftelsens styrelse i många år, varit med och delat ut massor med bidrag. Vid varje styrelsemöte har jag författat en skriftlig rapport till DHR som detaljerat beskriver Norrbacka-Eugenia stiftelsens verksamhet. Punkt för punkt på alla årens möten. För första gången väljer jag att denna gång göra en kortare rapport. Du som vill läsa om stiftelsens bakgrund, eller om du vill fördjupa dig i hur styrelsen väljer att förvalta sina pengar för bästa avkastning, rekomenderar jag att du tar del av mina tidigare rapporter.
 
 
När styrelsen träffades tisdagen den 14 maj var det för att genomföra, i mitt tycke, årets bästa möte. Strax över två miljoner kronor skulle utdelas. Pengarna fördelades på 264 ansökningar. Fantastiskt skoj att få ge 264 personer en hjälp till körkort, en resa, ett fritidshjälpmedel eller inköp av annat de är i behov av. Tråkigt nog minskar antalet inlämnade ansökningar från enskilda personer år för år. 2015 lämnades det in 536 ansökningar och i år 338. En avgörande orsak kan vara att inkomstgränserna sjunkit radikalt. Bidrag kan bara beviljas om den taxerade inkomsten inte överstiger fyra prisbasbelopp. 182 000 kronor för ensamstående och plus 45 000 kronor för varje person boende i hushållet.
 
 
Avslutningsvis beslutade styrelsen att höja schablonbeloppet för bidrag till säng, från 3 000 kronor till 5 000 kronor. Ett schablonbelopp på 10 000 kronor för ledarhundsutbildningar bestämdes också. Styrelsen bestämde också att ge Sigrid Wallmark pengar för att trycka hundra exemplar av sin nyskrivna bok ”Elva år på EH – min barndom på institution”. Hon har arbetat med boken i 3-4 år. Den handlar om åren 1951-1958 då hon var elev på Eugeniahemmet.
 
 

Möte 14 maj 2019 med SIS/TK 380 AG2

Möte SIS/TK 380 Ergonomi arbetsgrupp 2 – Ergonomi vid människa – systeminteraktion.
Den 14 maj 2019, SIS Solnavägen 1E i Stockholm.
 
 
Förkortningen SIS står för Svenska Institutet för Standarder. En ideell förening med medlemmar från Sveriges privata och offentliga organisationer, till exempel företag, myndigheter, kommuner, landsting / regioner, branschföreningar och frivilligorganisationer. I de internationella nätverken ISO och CEN är Sverige med genom SIS och skapar standarder. Standarder är gemensamt överenskomna lösningar på återkommande problem och finns inom alla områden, från den enklaste spik och skruv till datakommunikation, industri, vård och miljö. I stort sett alla delar av vår tillvaro berörs av standarder.
 
 
Jag kan mycket om tillgänglighetsfrågor men när det handlar om att skapa standarder är jag nybörjare. Sedan några månader tillbaka är jag DHRs representant i standardiseringskommittén ”SIS/TK 380 Ergonomi”. Jag sitter i ”arbetsgrupp 2 – Ergonomi vid människa systeminteraktion”. För några veckor sedan deltog jag i en grundutbildning (se tidigare rapport). Tisdagen den 14 maj blev mitt första riktiga möte med arbetsgruppen. Standardiseringsarbetet är en avancerad och tålamodskrävande process. Det mesta är på engelska och det kryllar av förkortningar. Jag måste absolut erkänna att jag inte förstår och hänger med i allt. Men ansvarig från SIS, kommitténs ordförande och alla andra i rummet gav mig ett varmt och välkomnande mottagande. Jag märkte till och med att många förkortningar uttalades speciellt med åtanke på mig. Alla gav en extra fördjupande bakgrund till dagordningens punkter, saker förklarades tydligt och många engelska ord översattes. Tack vare att de inkluderade mig började även jag ställa frågor och lägga mig i det ena ärendet efter den andra. Jag lyckades bland annat troligtvis få in ”universell utformning” i kommitténs verksamhetsplan för år 2020.
 
I denna rapport väljer jag att inte gå in i detalj i alla dagordningens punkter. Det blir för omfattande och allt för avancerat. Här följer dock några omsorgsfullt utvalda delar. Ett hundra sidor långt dokument på svår engelska diskuterades. En processtandard till nytta vid upphandlingsprocesser, ett verktyg för att säkerställa hur människocentrerad design och kvalité ska vara en viktig beståndsdel i en verksamhets strategi. Vi pratade mycket om att även ifall designen är rädd och lever upp till krav så blir det aldrig bra om det inte är användbart på riktigt. Vi pratade också om att man i dag gör skyddsronder för att ta reda på den fysiska arbetsmiljön. Skyddsronder om hur exempelvis bra / dåligt ljud och ljusförhållandena är. Ett nytt nationellt arbete kring tekniska specifikationer har nu inletts om skyddsronder av IT-system. Hur exempelvis människan och programmet i datorn integrerar, något som i framtiden kanske kan motverka IT-stress. Jag påpekade att arbetsmiljöfrågor och tillgänglighetsfrågor borde gå hand i hand. Att eventuella brister i stöd och hjälpmedel för att människan obehindrat ska kunna använda IT-system borde vara en del i IT-skyddsronden.
 
En ny teknisk rapport om hur teknikens utformning inom artificiell intelligens påverkar användaren diskuterades. Vi enades om att försöka sprida kunskapen bland högskolor och universitet. Den svenska översättningen av ”SS-EN ISO 9241-11 Ergonomi vid människa – systeminteraktion – del 11 Användbarhet Definitioner och begrepp” visades. Dom som översatt gav en intressant inblick i arbetet. Hur komplicerat det är att välja rätt ord och hur olika tolkningar kan skapa stora förändringar. Jan Gulliksen och Tomas Berns i SIS/TK 380 AG2 har tillsammans med ett par andra aktörer (bland annat Begripsam) ansökt, och fått, pengar från Vinnova för projektet ”Konkurrera med användbarhet och tillgänglighet – Standardisering för att nå nya marknader / ökade marknadsandelar”. I projektet har SIS lovat att ställa AG2 till förfogande som ett bollplank och nätverk för projektet.
 
Arbetet med standardisering pågår hela tiden. Jag får nästan ett mail per dag med uppmaningar om att rösta och kommentera. Nästa fysiska möte med SIS/TK 380 AG2 blir den 17 oktober.

Möte med Kulturrådet i maj 2019 - del 2 av 2

Under kartläggningarna har Kulturrådet kommit fram till flera saker. Gör inga speciallösningar utan skapa delaktighet och mångfald genom att integrera barn och unga med funktionsnedsättning i ordinarie verksamhet. Många med funktionsnedsättning tror att kulturskolans verksamhet inte är till för dem. Tillgång till personlig assistans, ledsagning och en fungerade kollektivtrafik eller färdtjänst är större hinder än otillgänglighet i lokaler och verksamhet. Det behövs mer kompetens kring specialpedagogik hos kulturskolans anställda.
Kulturskolechefer vill nå ut till fler målgrupper men känner att man behöver stöd i den pedagogiska verksamheten. Kulturskolan behöver bli bättre på att visa upp sina verksamhet och erbjuda aktiviteter på andra nya platser än i dag.

Mitt inspel kring Kulturskolecentrums arbete var att å ena sidan berömma dem eftersom de lyfter frågan och tar tag i den rejält. Samtidigt var jag kritiskt till att Kulturrådet hittills aldrig involverat målgruppen och helt enkelt frågat barn och unga med egen erfarenhet av funktionsnedsättning om vad de vill. Om vilka behov och intressen dom har. Myndigheten försvarade sig med att man hade önskat göra det, men på grund av ett krångligt regelverk kring upphandlingskrav och brist på rätt kompetens så hade det inte genomförts.


Sedan 2011 använder Kulturrådet en kultursamverkansmodell som innebär att myndigheten fördelar statliga kulturbidrag till landets regioner. Men för att Kulturrådet ska utbetala pengar ställs tillgänglighetskrav. Kulturrådets styrelse har nu givit Margareta Bilrutt i uppdrag att summera de nio åren som varit och se över hur myndigheten ska gå vidare. En omfattande genomlysning ska göras om hur Kulturrådet arbetar med jämställdhet, jämlikhet, nationella
minoriteter, barn och unga, HBTQ-frågor osv... Och om tillgänglighet förstås. Margareta räknar med att en slutrapport är klar i november 2019.


Samtidigt arrangerar Kulturrådet regionala dialoger med alla regioner/landsting under 2019. Dessa dagar innehåller bara tre programpunkter. För det första nationella minoriteter, för det andra trakasserier och för det tredje handlar det förstås om tillgänglighetsfrågor. Under dialogerna pratar man bland annat om att information om tillgänglighet till kulturarrangemang blivit bättre. Samtidigt ligger man fortfarande efter måluppfyllelsen om att undanröja enkelt avhjälpta hinder.


Just nu sitter Kulturrådet också och funderar på att utveckla tillgänglighetskrav i Kultursamverkansmodellen ännu mer. Myndigheten ser över möjligheten att ställa krav på att en certifierad kontrollant av tillgänglighet först måste säkerställa att en publik lokal lever upp till lagkrav innan lokalen får användas. Inom Kultursamverkansmodellen utbetalar Kulturrådet även utvecklingsbidrag på 25-30 miljoner kronor per år till regionerna. Nu funderar myndigheten på att ställa någon form av krav på tillgänglighet även där.


Möte med Kulturrådet i maj 2019 - del 1 av 2

En gång per år, ibland två, kallar Kulturrådet funktionshinderrörelsen till ett samråd. När mötet arrangerades den 2 maj, på myndighetens huvudkontor på Borgvägen 3 i Stockholm, representerades funktionshinderrörelsen av mig från DHR och Pia Johansson från Funktionsrätt Sverige. Kulturrådets Karin Westling inledde med att försäkra att myndighetens kärna alltid handlar om allas lika möjlighet att delta i kulturlivet. Och att samrådet med funktionshinderrörelsen därför är oerhört värdefullt för Kulturrådet.


Dagordningens andra punkt handlade om att Pia och jag skulle rapportera vad respektive organisation arbetar med. Pia Johansson sa bland annat att Funktionsrätt arbetar mycket med EU-valet och att organisationen har kongress i maj. Hon berättade också att ordförande Elisabeth Wallenius uppvaktat Kulturdepartementet i april för att berätta att Funktionsrätt anser att myndighetens Kultursamverksansmodell är bra. Idén med att ge statliga bidrag och samtidigt ställa krav på tillgänglighet är så bra att det borde användas av fler. Jag höll en lång rapportering om DHRs rättighetspolitiska arbete och berättade den enda aktuella saken efter den andra. I detta dokument väljer jag dock att bara redogöra för en detalj. Jag pratade om DHRs planer på att lyfta frågan om varför biljettbokning till rullstolsläktare inte kan göras på webben.


Från 2011 till 2016 har Sverige haft en övergripande strategi för genomförandet av funktionshinderpolitiken. Många myndigheter har samtidigt haft ett speciellt sektorsansvar med tydliga mål för funktionshinderfrågor. Men efter att strategin avslutats kom inget nytt från och med den första januari 2017. Inte förrän i slutet av 2017 antog riksdagen övergripande ramar om att Sverige ska arbeta mer utifrån FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Under 2018 har en utredare haft ett regeringsuppdrag att ta fram förslag till nya, mer detaljerade, funktionshinderpolitiska mål. Allt tyder på att utredningen är klar den 7 maj 2019. Utredaren har haft kontakt med alla myndigheter och Kulturrådet har till och med varit med i en referensgrupp till utredningen. Samrådets tredje punkt på dagordningen handlade om att Kulturrådet ”skvallrade” lite om vad utredningen kommit fram till. Trots att utredningens dag då allt ska offentliggöras ännu inte kommit.


Kulturrådet berättade att utredningen kommer föreslå att en samordnande myndighet skapas inom varje politikerområde. Att den samordnande myndigheten ska samråda med allt från kommuner och regioner/landsting till civilsamhället, föreningar och företag. Genomförandeplaner ska verkställas och en grundlig uppföljning om Sveriges funktionshinderpolitiska mål efterlevs föreslås göras var 6:e år. Kulturrådet föreslås bli samordnaren för kulturfrågor och tillsammans med utredaren har myndigheten tagit fram en övergripande målformulering. Kulturrådet påpekar vikten av hela samhällssektorns ansvar och berättade att myndigheten för kulturanalys samt Kungliga Biblioteket också föreslås få samordningsuppdrag.


Ingrid Skared och Malin Palm från Kulturrådet berättade om myndighetens arbete med Kulturskolecentrum. Det handlar om att försöka få fler barn och unga med funktionsnedsättning att delta i Kulturskolornas aktiviteter samt sprida kunskap om funktionshinderfrågor bland kommunernas anställa på Kulturskolor. På grund av att det varit svårt att hitta rätt kompetens i en upphandling har inga barn och ungdomar med egen erfarenhet av funktionsnedsättning intervjuats. Man har däremot studerat en nordisk forskningsrapport om personer med funktionsnedsättnings deltagande i Kulturskoleverksamhet. Man har även gjort två kartläggningar genom att fråga pedagoger och kulturskolechefer i 50 kommuner, en om Kulturskolors kompetensbehov och en om utvecklingsbehov. Man har också skapat en podd för att utbilda kulturskolans anställda, förbättrat informationen på webben och inlett samarbete med sex universitet för att få med funktionshinderfrågor i utbildningar för kulturskolornas anställda.

 

Del 2 av 2 publiceras imorgon 2019-05-22.


Nya funktionshinderpolitiska mål behövs

Sedan år 2011 har vi i Sverige haft "Strategin för genomförandet av funktionshinderpolitiken". Nu från 2017 väntar vi på nya mål efter att regeringen antagit en ny inriktning. Alla myndigheter, kommuner och regioner / landsting har ett ansvar att arbeta för att förbättra och integrera för personer med funktionsnedsättning och i april 2019 kommer förslag till nya mål. Myndigheten för delaktighets uppgift är bland annat att göra utredningar och uppföljningar för att ta reda på hur bra / dåligt exempelvis kommuner arbetar med funktionshinderfrågor. Myndigheten för delaktighet för statistik så det är enkelt att ta reda på hur det går i min kommun, alltså Gävle. Följande siffror är resultatet 2016 i den så kallade kulturbarometern.
 
När det exempelvis handlar om hur bra / dåligt kommuner arbetar med att skapa förutsättningar för personer med funktionsnedsättningar till delaktighet och tillgänglighet på arbetsmarknaden låg Gävle på 13:e plats 2016. Härnösands kommun var bäst. Kommuner har ett stort ansvar i att öka den fysiska tillgängligheten, både i egna verksamheter samt att genom plan- och byggprocessen säkerställa tillgänglighet vid byggnation. Gävle kommun har 2016 kommunplacering nio med 60 procent av andelen av maxpoängen. Bästa kommunen var Karlskoga med 92 procent.
 
Alla människor har rätt att delta i idrottslivet som utövare och besökare. Genom att bland annat öka anläggningars tillgänglighet, utbilda idrottsledare och informera om tillgängligheten i idrottsverksamheter ökar möjligheten till delaktighet. Här låg Kalix kommun etta år 2016 och Gävle på plats 28. På samma sätt som idrott har människor rätt att delta i kulturlivet som utövare och besökare. Kalix låg etta även där och Gävle var lite bättre än idrott på plats 21. Det värsta har jag sparat till sist. Utbildning skapar förutsättningar för människors framtid och liv. När utbildningen fungerar bra förbättras förutsättningarna för delaktighet på arbetsmarknaden och i övriga livet. Gävle kommun dyker upp på 61:a plats år 2016. Svalövs kommun var etta.
 

Grundkurs - Standardisering för kommittédeltagare del 2 av 2

Vi var ett 40-tal personer från hela Sverige som representerade företag, organisationer och konsulter av alla de skilda slag. De som höll i kursen var verkligen pedagogiska och framförde all tung information på ett lättsamt sätt. Arbetet med att ta fram standarder kan påverka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning. Väldigt kortfattat kan egentligen vem som helst i Sverige framföra en idé, något för att exempelvis förbättra utformningen av något som skapar mer tillgänglighet. När SIS (Sverige) nappat och arbetat med idén kan det vips vara en fråga som 34 länder i Europa har på dagordningen (CEN). Och till slut kan det bli en global fråga (ISO) så det som från början var en liten idé från någon privatperson i Sverige plötsligt skapar förändring i 160 länder. Många EU-direktiv och EU-förordningar har grundlagt från standarder, alltså EU:s två högsta rättsakter som ligger till grund för mycket av vår svenska lagstiftning.

 

Sakta men säkert gick kursledarna igenom hur arbetet i en teknisk kommitté går till och hur det även går till inom CEN och ISO. Allt sker utifrån grundprinciperna öppenhet, konsensus, frivillighet och intressentstyrt. Man måste alltid tänka på miljön, små och medelstora företag, hållbarhet, tillgänglighet och innovationshänsyn. Standardiseringsarbetet skapades för att värna om frihandeln och inget får göras om det inte lever upp till WTO (World trade organization) och EU-förordningen 1025/2012 om standarder. Efter grundkursen förstår jag mer och tror mer på nyttan att arbeta med tillgänglighetsfrågan genom att påverka standarder. Enligt SIS visar till och med studier att produktivitet ökar med tio procent per år hos dem i nordiska länder som följer standarder. Samtidigt ska det erkännas att det återstår en hel del innan jag helt förstår standarders värde.

 

För det första kostar det mycket pengar för medlemsorganisationerna att vara med som experter i standardiseringsarbetat. För det andra tar det en fantastisk tid av mina dyrbara resurser att sätta mig in i de minst 50-talet mejl som kommit bara på några månader. Sedan arbetar en massa människor runt om i hela världen i flera år för att försöka komma överens om att ändra ett ”och” till ett ”men” i ett dokument. En standard som efter flera års diskuterande, röstande och resande till möten runt om i världen till slut anses klar. En standard som då absolut kan förbättra tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning, men eftersom standarder är frivilla att följa kan alla länders företag, regeringar och organisationer även bara strunta i allt.

 


Grundkurs - Standardisering för kommittédeltagare del 1 av 2

Sedan några månader tillbaka har jag ett nytt uppdrag tack vare mitt rättighetspolitiska engagemang i DHRs Förbundsstyrelse. Jag sitter som expert (ja, det heter så) i en teknisk kommitté som utarbetar standarder. Swedish standard institut är en medlemsägd ideell förening som funnits sedan 1922. I dag har SIS närmare 1300 medlemmar, 170 anställda och en omsättning på cirka 225 miljoner kronor per år. Dess regeringsuppdrag är att fastställa svenska standarder och representera Sverige i europeisk (CEN) och global (ISO) standardiseringsarbete. Varje år arbetar SIS över 300 tekniska kommittéer med omkring 1500 standarder, antingen skapas nya eller så omarbetas och uppdateras gamla. I alla tekniska kommittéer sitter omkring 5000 experter och jag är en av dem. Jag finns i kommittén SIS/TK 380 Ergonomi och i en av dess arbetsgrupper, SIS/TK 380/AG2 Ergonomi vid människa-systeminteraktion.

 

Jag ska inte gå in för djupt i standardiseringsarbetet, alla förkortningar och engelsk terminologi. Ibland förstår jag inte ett skit när en ”standardiseringsproffs” går igång. För några år sedan råkade jag halka in på ett bananskal i en teknisk kommitté via mitt DHR-uppdrag i myndigheten Post och Telestyrelsens samråd med funktionshinderorganisationerna. Trotts att jag alltid verkligen försöker förstå hade jag migrän efter varje kommittémöte. Jag hade aldrig varit med om något så komplicerat och svårt att förstå. När jag fick förfrågan om att nu ingå i SIS/TK 380 Ergonomi och SIS/TK 380/AG2 Ergonomi vid människa-systeminteraktion tackade jag därför ja med skräckblandad förtjusning. Årets första månader, min första tid i dessa kommittéer, har jag dock ägnat åt att försöka förstå de 50-talet mejl som hittills kommit. Jag har lärt mig hantera de omfattande webbverktyg där allt standardiseringsarbete sker och grundkursen onsdagen den 13 mars i Stockholm var verkligen jättebra. Tro det eller ej men plötsligt förstår jag nu vad SIS-TS, CEN/TS, ISO/TS, WTO, CEN och ISO betyder. Mitt nästa steg, och det kommer jag ta inom de närmaste veckorna, blir att våga delta i någon av alla omröstningar om olika standardiseringar genom att lämna kommentarer och våga klicka på knappen ”vote”.

 

Del två publiceras fredagen den 22 mars 2019.

 


Boverkets samråd i mars 2018 - Del 2 av 2

Boverkets landskapsarkitekt Ulrika Åkerlund pratade om ett regeringsuppdrag från 2013 som nu resulterat i en vägledning om rörelserikedom i stadsplaneringen. Vi rör på oss för lite och sitter stilla för mycket. Boverket menar att det beror på flera faktorer. Vi har fler stillasittande arbeten i dag. Vi transporterar oss mer med bil, har större mediekonsumtion och bara rör på oss i organiserad träning istället för att naturligt röra sig hela tiden. Forskning visar att var tionde dödsfall i dag kan bero på för lite fysisk aktivitet. Om någon faktor påverkar vår fysiska och psykiska hälsa så mycket brukar man prata om en pandemi och ta fram ett vaccin. Sedan ett år tillbaka har Sverige ett nytt Folkhälsopolitiskt program med åtta nationella mål. Två av dem handlar om boende och levnadsvillkor vilket definitivt påverkar Boverkets arbete. I myndighetens vägledningar till kommunerna påpekar man därför vikten att göra åtgärder på alla nivåer som exempelvis i översiktsplaner, detaljplaner och bygglov. Det är viktigt att planera in rörelserikedom genom exempelvis cykel- och gångvägar, lekområden samt frilufts och utevistelse. Man måste tänka på folkhälsan, dimensionering och strategisk mångfunktionalitet.


Eftersom förslag till ny svensk funktionshinderpolitik ännu inte presenterats (jag tror det blir i april) har Boverket inget nytt att berätta om vilka mål som myndigheten kommer att arbeta med kommande år.


Patrik Famling berättade att Rådet för hållbara städer inrättades i december 2017. En grupp som består av en mängd företag, myndigheter och organisationer inom kategorin samhällsutveckling och bostadsbyggande. Myndigheten för delaktighet är bland annat med. Förr låg ansvaret för rådet på både Kulturdepartementet, Näringsdepartementet och Miljödepartementet men i dag är allt samlat under Finansdepartementet. Under 2019 ska arbetet med det sociala perspektivet bli tydligare för rådet. Eftersom stuprörstänkande försvårar helhetslösningar kommer rådet också ta fram förslag på lösningar så staten kan ta tillbaka delar av ansvar som ligger på kommuner eller näringsliv i dag. Rådets uppgifter är annars att administrera utbetalning av medel som exempelvis stödet för gröna städer där 100 miljoner kronor utbetalades ifjol. Enligt rådets rapport 2019 handlar levande städer om en inkluderande och tillgänglig livsmiljö. Ett vardagsliv ska helt enkelt vara lätt att leva hållbart. Detta åstadkommer man genom olika sociala parametrar. Hållbara transporter, bättre luftkvalitet och hälsa, levande gröna och hälsosamma platser, hållbara och omsorgsfullt gestaltade miljöer samt integration.


I slutet av 2018 lämnade Boverket in en rapport till regeringen med flera förslag om förändringar om begreppet ”enkelt avhjälpta hinder”. Inför dagens samråd med funktionshinderrörelsen hade myndigheten tagit reda på om något nytt finns att rapportera. Men ingen reaktion har ännu kommit från departementet.


För en tid sedan lämnade Boverket arbetet i SIS – Swedish standards institutet tekniska kommitté 453 som arbetar med tillgänglighet och användbarhet i byggd miljö. Myndigheten har fått mycket kritik för att man inte deltar i arbetet. I dag förklarar man att orsaken handlar om problem i avtalsskrivandet mellan SIS och Boverket. Eftersom CEN, den europeiska standardiseringsorganisationen, ställer krav på att alla i en teknisk kommitté avsäger sig eventuell upphovsrätt. Inga andra Svenska myndigheter, företag och konsulter som är med i SIS många tekniska kommittéer för att ta fram nya standarder och utveckla gamla har något problem med avtalsskrivandet.


I Boverkets samråd med funktionshinderorganisationerna finns både SKL och Länsstyrelsen med. Representanten från Länsstyrelsen berättade om Länsstyrelsens nya regeringsuppdrag att arbeta mer med tillsyn och vägledning åt kommunernas byggnadsnämnder. År 2010 gjorde SKL en undersökning av tillgängligheten i form av ett spindeldiagram som uppstod när kommunerna inventerade åtta publika byggnader. Nu funderar Länsstyrelsen på att göra något liknande igen och när representanterna för Boverkets samråd med funktionshinderorganisationerna träffas nästa gång den 13 juni ska frågan diskuteras ytterligare.

 


Boverkets samråd i mars 2019 - Del 1 av 2

Boverkets första samrådsmöte med funktionshinderorganisationerna under 2019 genomfördes torsdagen den 14 mars. De senaste åren har vi alltid varit i myndighetens lokaler på Drottninggatan 18 i Karlskrona men på grund av minskad budget valde Boverket denna gång att genomföra mötet via Skype. Efter den obligatoriska presentationsrundan började mötet med att Patrik Famling berättade om Boverkets arbete med Gestaltad livsmiljö.


När Christer Larssons regeringsuppdrag att uppdatera politiken kring arkitektur, form och design var klar för några år sedan skickades utredning ut på remis. Sedan riksdagsbeslutet i maj förra året då en ny politik antogs arbetar Boverket lite annorlunda. I dag ses arkitektur som ett redskap för att möta samhällets utmaningar med människan i centrum. Den nya politiken går kortfattat ut på att bidra till ett mer hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle. Förutom att planera, bygga och förvalta ska Boverket (under ramarna för ”Gestaltad livsmiljö”) arbeta mycket med de globala målen i agenda 2030. Annat som står på myndighetens dagordning är följande:


Hållbarhet och kvalité ska inte underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden.
Offentliga aktörer, som statliga myndigheter, ska agera förebild.
Estetiska, konstnärliga och kulturhistoriska värden ska tas till vara och utvecklas.
Miljöer ska gestaltas för att vara tillgängliga för alla.
Samarbete och samverkan ska utvecklas mer nationellt.
Gestaltad livsmiljö ska integreras i Boverkets andra uppdrag.
Kvalitén på offentliga inköp och upphandlingar ska göras bättre.
Vårdens miljöer måste ses över och utvecklas mer.
Skolor och förskolors miljöer måste ses över och utvecklas mer.
Bättre förutsättningar ska skapas för Länsstyrelsens arkitekter i kommuner och regioner.
Boverket ska samordna politiken och myndigheter samt följa utvecklingen.
Boverket ska också följa och sprida rättsutvecklingen.


Jag påpekade att DHR tidigare givit kritik om att skrivningar om universell utformning mer eller mindre saknas, och att den kritiken kvarstår. Vi går just nu mot en tid då allt fler börjar prata om universell utformning och i kommande förslag till nya nationella funktionshinderpolitiska mål får också universell utformning gott om plats. Då är det olyckligt att det saknas i riktlinjerna för arkitektur, form och design. Patrik Famling bekräftar att ”Gestaltad livsmiljö” saknar universell design, han menar att där skriver man istället om social hållbarhet och att människan, den enskilda individen, ska vara i centrum. Det är inte samma sak förklarade jag. Patrik Famling berättade att de just nu arbetar med att försöka definiera begreppet ”god kvalité” i ”Gestaltad livsmiljö”. Han lovade undersöka om det går att få med universell utformning där. Boverket arbetar också med att ta fram vägledningar till kommuner hur de säkerställer att kommunerna lever upp till den nya arkitekturpolitiken. Där lovade Patrik Famling att också kontrollera om universell utformning kan vara med.

 

Del 2 publiceras 2019-03-18

 


Boverkets samråd i november 2018 - Del 3 av 3

Victoria Nordholm och Hanna Ohlin Pettersson från Boverket berättade om regeringsuppdraget ”Funktionshinderperspektiv i översiktsplanering”. De arbetar med att ta fram en vägledning till hur kommunerna bör implementera tillgänglighetsfrågor i hela byggprocessen. Övergripande tillgänglighetsplaner, program och policyn finns redan i Sveriges kommuner, men något som mer detaljerat styr planprocessen saknas. Från översiktsplaner och detaljplaner till byggstart, ritningar och tekniska egenskapskrav. Vägledningen förklarar översiktsplanens grund för tillgänglig fysisk miljö, redovisar avvägningar mellan intressen och tydliggör mål och ställningstaganden. De förklarar skillnader begrepp som funktionshinder och funktionsnedsättning, berättar om universell utformning och hänvisar till plan- och bygglagens andra kapitel, tredje paragrafen första stycket. Funktionshinderperspektivet ska vara med i hela planprocessen. Vägledningen består också i en kortfilm i Boverkets kunskapsdatabas. Hela rapporten ska presenteras för regeringen innan sista november.

 

Daniel André från Boverket berättade om myndighetens regeringsuppdrag ”Digitaliseringens möjliga påverkan på rumslig utveckling”. Det handlar inte om att digitalisera planprocessen utan handlar om hur ny teknik kan påverka byggda miljöer och rumsliga strukturer. Hur digitalisering påverkar när vi konsumerar, arbetar, möts, reser och lever våra liv på olika andra sätt. Vilka risker och vilka fördelar ger mer digitalisering? Under 2017 utsågs Uppsala, Malmö och Karlskrona till ”Framtidsstäder” och i samarbete med kommunerna har Boverket försökt ta reda på hur digitalisering påverkar på olika sätt. Boverket menar att det är viktigt med långsiktiga mål så planerare får konkret stöd för att kunna väga in hur digitalisering och ny teknik kan påverka byggd miljö. Under hösten 2018 tar Boverket fram kunskapsunderlag. Under vintern 2018-2019 arbetar man med problemformulering. Under 2019 ska man bygga upp en kunskapsbank, sprida den och utvärdera.

 


Boverkets samråd i november 2018 - Del 2 av 3

På uppdrag av regeringen har Agnes Jensen-Carlén på Boverket analyserat reglerna om ”Enkelt avhjälpta hinder” i HIN. Hennes färdiga rapport är nu inskickad till Näringsdepartementet. Uppdraget handlade om ifall EAH behöver förtydligas, och ändras, samt bedöma behovet av att införa krav på tillsynsplan för kommunernas byggnadsnämnder. Till att börja med konstaterar hon att tillgängligheten har ökat i de fall man arbetar med EAH. Men många avstår eftersom ansvarsfrågan anses svår, man är okunnig om den ekonomiska bedömningen och tillsynen är otillräcklig och inte systematiserad. Nu föreslår Boverket därför att regeringen gör om EAH så det tydligare framgår att det alltid är fastighetsägarens ansvar att åtgärda otillgänglighet som betraktas som enkelt avhjälpta. Boverket föreslår också en lagändring så de åtgärder som inte kostar så mycket plockas bort från skälighetsbedömningen om det är ekonomiskt försvarbart så de Enkelt avhjälpta hindren alltid ska åtgärdas direkt. Boverkets tredje förslag är att ställa krav på kommunerna om tillsynsplaner. Att kommunen ska kunna ta ut en sanktionsavgift om någon missköter sig och inte åtgärdar ett enkelt avhjälpt hinder. I dag finns redan möjligheten att kommunen utfärdar ett vitesföreläggande, men en sanktionsprocess skulle gå enklare och snabbare. De pengar som kommunen får i sanktionsavgifter kan användas för att finansiera tillsynen.

 

Boverkets fjärde förslag är att kretsen klagoberättigade ökar. I dag är det personen som direkt drabbats av otillgängligheten som kan anmäla ett enkelt avhjälpt hinder. Boverket vill att även funktionshinderorganisationer ska kunna anmäla. Förutom de fyra förslagen ser Boverket ett stort behov av mer utbildning om vad som gäller i regelverket. Informationsbehovet är stort och det var länge sedan man gjorde någon nationell kampanj. I dag är osäkerheten om hur regler och allmänna råd ska användas stort. Boverket funderar till och med på om Transportstyrelsen borde ta över kommunernas ansvar om tillgänglighet och användbarhet för vägar, gator, torg och busshållplatser. Då skulle otillgänglighet kunna åtgärdas mer enhetligt runt om i landet. När det gäller kravet på byggnadsnämnderna om tillsynsplan tror Boverket att planen bör sträcka sig minst tre år. Där ska framgå hur nämnden fördelar resurser. Planen ska följas upp, utvärderas och skickas till Länsstyrelsen för granskning. Hittills har inte många röster hörts vare sig för eller emot Boverkets rapport. Men Sveriges kommuner och landsting (SKL) har lämnat en skrivelse där man är mycket kritisk.

 

Sista delen imorgon... den 3 februari 2019.

 


Boverkets samråd i november 2018 - Del 1 av 3

Boverkets tredje samrådsmöte med funktionshinderorganisationerna under 2018 genomfördes torsdagen den 8 november i myndighetens lokaler på Drottninggatan 18 i Karlskrona. På grund av sjukdom och tjock dimma var många från funktionshinderrörelsen inte med, men jag representerade DHR. Mötet inleddes även denna gång med att generaldirektören Anders Sjelvgren hälsade välkommen och sa några ord. Han poängterade verkligen att han högt prioriterat att komma till vårt möte eftersom tillgänglighetsfrågorna är viktiga. Och en minut senare, eller kanske tre minuter senare, var han tvungen att gå. Han hann dock med att säga att tillgänglighet i den byggda miljön ständigt är aktuellt med utgångspunkt i mål 11 i de globala målen. I myndighetens strukturuppdrag om gestaltad livsmiljö ser man till att ge alla plats i offentliga inomhus- och utomhusmiljöer. Han tror också att staten kommer ta ett tydligare större ekonomiskt ansvar för den offentliga sektorn. Jag hann säga att tillgänglighetsfrågan borde ses i ett större perspektiv och att begreppet universell utformning borde få ta mer plats.

 

Under presentationsrundan kom det fram att Boverkets försök till ett nordiskt samarbete fortsätter. Man hoppas på mer forskning och erfarenhetsutbyte om hjälpmedels utformning, storlek på bostäder osv... Men inga nya pengar är hittills avsatta för fortsatta nordiska samarbetsförsök nästa år. Boverket ”skvallrade” att de nu även försöker se över möjligheterna att bygga om sin hemsida så den lever upp till lagkrav utifrån nya EU-direktiv. Tre nya bidragssatsningar är också på gång. Snart ska kommuner kunna söka statliga medel till ”Grönare städer”, ”Radonborttagning” och ”Innovativt och hållbart bostadsbyggande”.

 

Fortsättning i morgon.... den 2 februari 2019.


Norrbacka Eugeniastiftelsen 20190108 - del 2 av 2

De senaste fyra åren har antalet kronor som stiftelsen delar ut i bidrag sakta men säkert minskat. Det beror på flera faktorer. Samtidigt som kapitalet ständigt ökar säger regelverket att vi bara får dela ut 90 procent av varje års avkastning. Tio procent måste alltid läggas till kapitalet. De senaste åren har vi finansierat några löner till doktorander och räntan är låg så det har varit mindre pengar kvar för bidrag. Men inför nästa år är ”projektet” med löner till doktorander över och vi förväntar oss mer avkastning 2020. Mer avkastning beror på att vi ifjol flyttade 30 miljoner kronor till en annan sparform. Under 2018 gav det en avkastning på nio procent istället för de cirka två procent som avkastningen annars generellt ligger på. Tack vare ett beslut från Länsstyrelsen har vi de senaste tre åren också kunnat använda 15 miljoner av kapitalet (fem miljoner per år i tre år), men nu är det slut på den möjligheten. År 2016 utdelade Norrbacka Eugeniastiftelsen tio miljoner kronor, år 2017 nästan 11 miljoner och ifjol fick alla som sökte pengar dela på åtta miljoner kronor. För 2019 budgeterar vi att utdela 7 535 000 kronor.

 

Inför styrelsemötet har styrelsen granskat 62 bidragsansökningar från föreningar om läger- och rekreationsresor och 25 bidragsansökningar från föreningar om tränings- och fritidsaktiviteter. Förra året skickades det in 58 ansökningar och 2017 inkom 66 ansökningar om läger- och rekreationsresor. Förra året skickades det in 25 ansökningar och 2017 inkom 34 ansökningar om tränings- och fritidsaktiviteter.

 

Stiftelsen följer speciella riktlinjer och praxis vid utbetalning av bidrag vilket betyder att det ibland skiljer sig rejält mellan ansökningar om vilket belopp som utbetalas av sökta medel. Det är exempelvis så att bidragsbeloppet per medhjälpare för resor/läger i Sverige är 1000-3000 kronor och 1000-4000 kronor för utlandsresor. Bidragsbelopp för dagsresor är 600 kronor per medhjälpare. Personligen bidrog jag med några avslag eftersom föreningar sökt pengar för tillgänglighetsanpassningar som fastighetens ägare själv borde betala. Efter att fem ansökningar fått avslag utbetalade vi totalt 1 182 200 kronor till föreningar för läger- och rekreationsresor. DHR är generellt dåliga på att söka pengar från Norrbacka Eugeniastiftelsen. Endast två avdelningar hade sökt och fick pengar. Efter att tre ansökningar fått avslag utbetalade vi totalt 705 000 kronor till föreningar för tränings och fritidsaktiviteter. Ingen DHR avdelning eller distrikt hade sökt några pengar för detta.

 

 


Norrbacka Eugeniastiftelsen 20190108 - del 1 av 2

När Norrabacka Eugeniastiftelsen genomförde sitt första möte 2019 stannade jag hemma. Hela natten till tisdagen den 8 januari, och under hela dagen, snöade det kraftigt. Trafikverket hade klass två varning och E4-an drabbades av olyckor. Extra allvarligt blev det eftersom snöandet kombinerades med starka vindar. Jag stannade hemma, men deltog ändå aktivt på mötet via telefon. Om någon inte känner till stiftelsens bakgrund kan jag kort berätta att när institutionerna Eugeniahemmet och Norrbackainstitutet stängdes i början på 1970-talet fanns en massa pengar över. Personer med funktionsnedsättning skulle inte längre bo på skol- och sjukhem, och de pengar som blev över placerades i en stiftelse. I många år har jag nu, på uppdrag av DHR, haft förtroendet av regeringen att sitta i stiftelsens styrelse och dela ut bidragspengar till privatpersoner, föreningar och forskning. På mötet tisdagen den 8 januari var budgeten och utdelning av pengar till föreningar de två viktigaste punkterna på dagordningen.

 

Tidningen ”Forskning och funktionshinder pågår” (tidigare ”Handikappforskning pågår”) har givits ut med fyra nummer per år sedan 1992. Norrbacka Eugeniastiftlesen har tidigare varje år bidragit med 170 000 kronor, men denna gång bestämde vi att tidningen bara får 150 000 kronor under 2019. Revisionsbyrån Grant Thornton har granskat stiftelsen och har inget att anmärka. I sin rapport skriver de att stiftelsen har goda rutiner för sin löpande verksamhet och att styrelsens förvaltning av stiftelsen är god. Efter att ha gått igenom bokföringen, resultat- och balansräkningen samt budgeten anser de att det inte finns något att anmärka på vår hantering av bidrag och hur vi förvaltar stiftelsens finansiella tillgångarna.

 

Fortsättning med del två imorgon.

 


Boverkets samråd den 14 juni 2018 - del 4 av 4

Regeringsuppdraget handlar inte om att plocka bort någon åtgärd som i dag ses som ett Enkelt avhjälpt hinder. Det handlar heller inte om att lägga till så annan otillgänglighet ingår i begreppet. Uppdraget är helt enkelt varför det är så svårt att få verkstad av det som i lagen kallas HIN där Enkelt avhjälpta hinder ingår. För att ta bort ett Enkelt avhjälpt hinder måste åtgärdandet av otillgängligheten exempelvis vara ekonomiskt försvarbar. I fokusgrupper runt om i landet har man bland annat pratat om det. Kanske borde vissa Enkelt avhjälpta hinder plockas bort från det ekonomiskt försvarbara kriteriet? Kontrastmarkering av trappor och glasytor kan vara ett exempel eftersom det är en så enkel och tydlig åtgärd som samtidigt uppfattas som säkerhetskrav. Fokusgrupperna har också kommit fram till följande. Den ekonomiska bedömningen är svår. Det behövs ett nytt och uppdaterat informationsmaterial samt mer utbildning. Teknisk kunskap i kombination med funktionshinderkunskap behövs för att åtgärderna ska vara användbara, men det är svårt att hitta entreprenörer med tillräcklig kompetens. Statusen på HIN behöver tydliggöras, eftersom kraven i dag uppfattas som frivilliga. Man måste se över problematiken med åtgärder i gränsen mellan fastighet och allmän plats när exempelvis en ramp sätts upp för att komplettera entré med trapp. Uppföljning och tillsynen måste tas mer på allvar. Det är oklarheter om vilka konsekvenserna blir om man inte åtgärdar och det finns då och då en problematik kring gränsdragningen för ansvarsfördelning.

Representanterna i Boverket satt nästan hela förmiddagen och hade en dialog om detta. Funktionshinderorganisationerna kände igen sig i vad fokusgrupperna kommit fram till. Och jag och de andra kompletterade även med mer: Vi upplever att språket i lagtexten genomgående har en svaghet i alla ”bör” som mer tydligt borde bytas ut till ”ska”. Kompetensen är bristfällig hos kommuners politiker och tjänstemän, tillsynen brister och om åtgärdandet är ekonomiskt försvarbart skiljer sig för stort mellan kommuner. Frågan och vem som ska åtgärda Enkelt avhjälpta hinder, verksamhetsutövaren eller fastighetsägaren är inte glasklart. Jag lyfte speciellt extra tydligt vikten av ett ska-krav på att kommuner ska ha tillsynsplaner. Kommer Boverket föreslår det, frågade jag. Agnes Jensen-Carlén svarade inte ja eller nej utan sa att mycket kan bli bättre med mer utbildning. Hon sa också att hon måste fundera på om ska-kravet verkligen medför att tillämpningen av Enkelt avhjälpta hinder blir bättre. Vi behöver också fundera över hur en tillsynsplan ska utformas, hur tillsynen verkligen ska gå till. Och varför händer så lite i dag? Om ingen anmäler otillgängligheten händer det knappt något. Och om någon anmäler är handläggningstiden innan ett beslut för lång. Jag påpekade dock att DHR, och många, många fler blir rejält besvikna om Boverket bara föreslår att det behövs mer utbildning istället för att myndigheten vågar ta ställning för ett införande av ska-krav på tillsynsplaner till kommuner.


RSS 2.0
Läs även andra bloggares åsikter om handikapp, tillgänglighet, politik, funktionsnedsättning
Athenas förmedlar föredrag
Blogg listad på Bloggtoppen.se
Pinga Frisim bloggping

Följ mig på Twitter

DHRs bloggnätverk