Livet rullar vidare

Tisdagen den 4 december medverkar jag under en mångfaldsdag i Södertälje. Jag planerar att göra ett oförglömligt program med humor och provokation om tillgänglighets- och bemötandefrågor som innehåller allt från musik och video till godisdikter och funktionshinderpolitik.

Ännu en föreläsning är bokad. Det ska bli riktigt skoj att få vända ut och in på tillgänglighets- och bemötandefrågor för fackföreningen Kommunals medlemmar i Trosa onsdagen den 28 november. Självklart ska jag fråga dem hur fackföreningen arbetar för att minska otillgänglighet och dåligt bemötande. Gör fackföreningen någon om det dyker upp orättvisor på en arbetsplats? Vad händer om chefen bjuder personalen på julbord i en otillgänglig restaurang så att den rörelsehindrade inte kan följa med? Om en rullstolsanvändare inte når microvågsugnen i personalmatsalen eftersom den är placerad för högt, om en hörselskadad inte kan ta del av mötet eftersom samanträdesrummet saknar hörselslinga, om en synskadad inte får de hjälpmedel hon behöver - ser fackföreningen det som arbetsmiljöfrågor? Ser fackföreningen till så att en person med funktionsnedsättning inte diskrimineras i en anställningsintervju och får en ärlig chans att söka jobb som alla andra? Är fackföreningen med vid löneförhandlingen och ser till så att även personer med lönebidrag eller liknande får några procent extra i plånboken?

Imorgon (måndag 19/11-2012) har DHRs Gävleborgsdistrikt bjudit in till ett spännande möte. Efter flera års arbete har DHRs förbundsstyrelse skickat ut ett förslag på ny organisationsstruktur. Förslaget handlar om att förnya DHR och sätta den unika medlemmen mer i fokus. Alla våra avdelningar i Gävleborgsdistriktet få tycka till och ställa frågor när självaste förbundsordförande Maria Johansson kommer på besök. Eftersom jag aldrig kan låta bli att lägga näsan i blöt i spännande frågor kliar det i fingrarna på tangentbordet. Här kommer min egen reflektion/kommenta till förslaget.

För det första tycker jag personligen att det är helt rätt att DHR försöker förnya sig och moderniseras. Det är ju allmänt känt att svenskar i allmänhet i dag är grymt duktiga på att engagera sig i politiska frågor men att vi samtidigt av någon skum anledning inte väljer att bli medlemar i ett parti, en funktionshinderorganisation eller annan grupp/förening. Istället slår vi näven i köksbordet, skriver en insändare/blogginlägg och startar en
protestgrupp på facebook. Vi samlar alla i den lösa gruppen som anslutit sig till facebook och ger oss ut för att bildligt kasta lite gatsten mot det politiska förslag vi inte tycker om. Jag tror att det traditionella föreningsengagemanget med drivna ledamöter i ett ibland långsamt/tråkigt styrelsearbete och en "sträng" struktur med förtroendevalda och medlemmar är på väg att försvinna. Istället är det unika individer som ena dagen av någon anledning poppar upp, tycker något i en fråga, hittar andra med samma åsikt,
driver frågan ett tag, förhoppningsvis påverkar och sedan försvinner. Och en annan dag är det någon
annan unik individ som dyker upp med en ny fråga. Man blir engagerad i ett "projekt" som startar, drivs och läggs ner. Ett "projekt" som driver en fråga i några dagar, några år eller månader istället för att gå med i en
organisation där det oftast kan upplevas tungrott att driva en fråga. Vill jag exempelvis arbeta för billigare sprit och bredare trottoarer tar det mig en sekund att starta en Facebook-grupp och inom några minuter har jag säkert hittat kompisar som tycker som jag. Vill jag istället driva frågan i en organisation måste jag först lära mig hur jag skriver en motion och vänta med att frågan kommer upp på dagordningen om ett år på nästa årsmöte. Jag måste också fjäska, hota eller hitta annan övertalningsteknik så de andra medlemarna i min organisation och styrelsen säger ja till min motion på årsmötet annars har jag ju ingen chans att få min röst hörd. Det nya i
DHR-framtidsförslag med att "medlemmarnas individuella engagemang ska uppmuntras" är därför superbra.

En fundering... Kanske dum fråga...

kanske tolkar jag det nationella
föreningsmedlemsskapet fel... Men hur ställer sig kommuner och landsting till att alla medlemar "bara" får ett nationellt föreningsmedlemsskap? Det nya förslaget innebära att exempelvis Gävles medlemar får ett nationellt föreningsmedlemskap i DHR och om de sedan vill kan de samtidigt välja att gå med i Gävleavdelningen. Tänk om medlemmarna inte gör det sistnämnda. DHR blir då generellt en stark landsomfattande organisation med många nationella medlemar, medlemsmöten med allt från dragspelsmusik och bingo till funktionshinderpolitik, demonstrationer och julbord kan naturligtvis fortsätta lokalt i Gävle, men hur ställer sig kommunen? I stadgarna för Gävle kommuns tillgänglighetsråd (tidigare handikappråd) står det tydligt att för att få vara med i rådet måste ledamöten representera en lokal, aktiv medlemsorganisation i kommunen. För att få ekonomiskt bidrag från landstinget Gävleborg måste man vara föreningsaktiv lokalt. Om det nya förslaget går igenom och alla "bara" väljer att bli nationella medlemar (hoppas förstårs inte det) kan jag ju visa DHR-Gävles verksamhetsberättelse för Gävle kommun och de ser att vi haft både julbord och dragspelsmusik, men tittar kommunen i medlemsregistret har Gävleavdelningen inga medlemar. Hur blir det då? Och hur går det med DHR-Gävles ekonomi när vi plötsligt inte har några "egna" medlemar, inte kan redovisa "våra" medlemar till en studiecirkel i ABF eller för att få ett ekonomiskt stöd från en fond eller landstinget/kommunen? Det kanske inte är något problem, eller kan stadgar osv.. i kommuner, landsting och studieförbund ställa till besvär?

En sänkning av medlemsavgiften är nödvändig...

Skulle man inte förslagsvis kunna göra så här: Ett nationellt föreningsmedlemskap kan förslagsvis kosta 150:-. Kostnaden för ett lokalt medlemsskap i Gävleavdelningen bestäms naturligtvis på årsmötet men kan förslagsvis vara 100:-. Totalt betalar alltså medlemmen bara 250:-/år. Vill medlemmen däremot sedan engagera sig genom att vara med på sommarens utbildning i Almedalen på Gotland kostar det medlemmen 100:- extra. Vill
medlemmen vara med när Gävleborgsdistriket arrangerar en Stockholmsresa för att protestera under Torsdagsauktionen kostar det medlemmen 80:- extra. Vill medlemmen äta jultalrik när DHR-Gävle fixar julbord i december betalar medlemmen 50:- extra. Ett "problem" med detta system är naturlgitvis att
"klassamhället" ökar. De som har råd får vara med, de som inte har tillräkligt med eget kapital kan känna sig som "andra klassens medlemmar". Den superdrivna individen som vill protestera på torsdagsauktionen stannar
hemma eftersom han inte har råd. Personligen vet jag faktiskt inte hur man kan lösa det, för samtidigt som det inte får bli för dyrt att vara DHR-aktiv måste det ju finnas pengar i DHR-organisationen så den kan leva vidare.
Kanske kan vi (DHR) försöka bli bättre på att söka bidragspengar? Jag vet att DHR inte ska drivas med pengar från snälla välgörnade krafter som ger oss ett litet bidrag eftersom det är så synd om oss så vi kan ha något att
göra. Men det borde gå att hitta bidragspengar och se det som projektmedel istället för välgörenhetsbidrag. DHR-Gävle kan söka pengar från en lokal Gävle-fond eller be restaurangen sponsra med ett rabbaterat pris och vipps behöver det inte kosta medlemmen 50:- för ett julbord. Gävleborgsdistriket kan söka ett stipendium eller studiebidragspengar från landstinget och vipps behöver inte medlemmen betala något för att delta under Torsdagsauktionen. Förbundet kan skruva ihop en projektansökan, skicka dokumentet till Arvsfonden och vipps behöver inte medlemmen betala något för att få vara med i Almedalen på Gotland.

Föreningar...
Personligen tror jag på idén att avskaffa distriken och omvandla dem till en regional modell (kanske 6-8 regioner) där någon/några anställda av förbundskansliet blir den regionala "föreningen" som huvudsakligen har till
uppgift att stötta avdelningar. Att sedan utveckla DHR genom ytterligare riksföreningar tror jag är en bra idé. Den som har ett rörelsehinder på grund av sjukdomen MS går ju i dag oftast med i NHR. För DHRs bästa vore det
naturligtvis bättre om den med MS blir DHR-medlem nationellt för förslagsvis 150:-/år, sedan väljer att engagera sig lokalt i Gävle för ytterligare en kostnad på 100:-. I DHR-nationellt och DHR-Gävle engagerar sig personen i
funktionshinderpolitiska frågor, och får sig naturligtvis även en skopa social gemenskap på medlemsmöten (dragspelsmusik, bingo och julbord är viktigt det också). Avslutningsvis vill personen även ha lite
patientperspektiv och prata MS-sjukdomen vilket gör att hon betalar ytterligare 50:- och även blir medlem i riksföreningen DHR-MS. Totalt betalar personen då i detta fall 300:-/år för allt. Jag tror jag förstår hur
ni tänker med förslaget att nya föreningar kan bildas om det finns 10 intresserade medlemmar, men för att jag ska köpa den idén måste begreppet "förening" analyseras. Min oro är att det kan bli en fantastisk oreda med
småföreningar huller om buller. Om detta med "småföreningar" utifrån verksamhetsområde och/eller intresseinriktig införs kan det innebära att mitt liv ser ut så här om några år: Jag är medlem i DHR-nationellt, medlem och aktiv förtroendevald i DHR-Gävle, medlem i DHRs riksorgansisation för alla med benskörhet, medlem och aktivt i en styrgrupp i föreningen DHR-tillgänglighet och avslutningsvis måste jag ju bara bli medlem i DHRs riksorganisation för funktionsnedsatta med barn som då och då träffas för att diskutera rollen som rörelsehindrad i kombination med att vara mamma/pappa. Hoppa ni förstår hur jag tänker... det finns risk för att det här blir "rörigt" om det inte finns någon smart "struktur" på allt. Tänk er bara varje år när jag, bara i DHR, ska gå på 4-5 årsmöten i olika DHR-föreningar. Och kommer varje förening ha ett eget ekonomiskt ansvar och
behöva ha egen styrelse/styrgrupp... osv... osv...

Förbundsdemokrati och förbundsmötet...
Jag röstar för det sista förslaget. Det som ger större direktdemokrati och innebär att samtliga ombud till förbundsmötet väljs av medlemmarna direkt via omröstningar på internet kompletterat med poströstning. Valkretsar är naturligtvis ett måste för att ge en geografisk spridning. Personligen tycker jag också att antalet ombud kan bli färre så snabbare beslut kan verställas med förbundsmöten vartannat år. Om förbundsmötets frågor bara är förankrat lokalt av ombuden, att de helt enkelt gör sitt jobb, skulle det ju egentligen räka att några få ombud är med. Till ett förbundsmöte åker man ju inte för att träffa gamla vänner vart annat år, äta gott och ha trevligt. Det ska främst vara två intensiva dagar där ombuden "tvingas" arbeta hårt för gratismiddagen ;).Det låter kanske tråkigt men vi ska absolut inte lägga en massa pengar på att ses bara för att träffas så jag röstar för att
representantskapet ska bort. Visst behövs det träffar där frågor debateras/venteleras men forum för sådana träffar går att först och främt fixa regionalt/lokalt så att det mesta kring ett beslut är klart inför förbundsmöten.

Nätverk...
Jag röstar för nätverk, om det inte bidrar till att det blir organisatoriskt rörigt (se rubriken Föreningar). Men "lösa" närverk här och där kring diverse frågor där till och med inte DHR-medlemar bjuds in finns ju nästan redan i dag, så det är nog ingen dum idé. Vill vi i DHR-Gävle exempelvis göra en Ålandsresa startas ett "projekt" eller så kallar vi det i detta fall nätverk av några som tar tag i frågan. Och en vacker dag åker ett 30-tal DHR-medlemmar med buss från Gävle till Stockholm och sedan båt till Åland. Med i bussen finns kanske någon icke-medlem också, men då betalar DHR-medlemmen en viss peng och den som inte är medlem några procent mer.

Tisplan...
Jag ser fram emot detta förnyelsearbete. Ska bli spännande att se vart det tar vägen och hur det slutar vid förbundsstämman hösten 2013.

Sveriges ungdomsorganisationer, LSU, satsar på ökad tillgänglighet genom projektet ”En stärkt röst” som beviljats medel från Allmänna Arvsfonden. Målsättningen är att öka unga personer med funktionsnedsättningars inflytande i samhället. Projektet pågår i tre år och samlar några av de största handikappförbundet för unga med funktionsnedsättning. Projektets första år har delvis ägnats åt att starta nätverk för att utbyta erfarenheter och öka förståelsen av att samarbeta för att driva en fråga så framgångsrikt som möjligt. I somras har projektet bland annat arbetat med opinionsbildning under politikerveckan i Almedalen. Nu ska en utbildning om tillgänglighet tas fram. Förhoppningen är att komma ut i skolorna för att hjälpa till att bryta fördomar och förändra attityder. Läs mer på www.enstarktrost.se

Texten är tidigare publicerad i Ottobocks magasin Dialog.

Mitt arbete som tillgänglighetsrådgivare gör att jag reser mycket. Nästan dagligen hjälper jag kommuner, landsting, myndigheter, företag och föreningar att skapa tillväxt genom att göra verksamheter mer tillgängliga för fler. Det blir mycket resor, och oftast lämnar jag bilen hemma och använder buss, tåg eller flyg. Det går att skriva mycket om otillgängligheten generellt inom kollektivtrafiken och möjligheten att obehindrat åka tåg i synnerhet. Men det jag nu vill kommentera handlar om ett e-brev jag fick från SJ för några dagar sedan. Eftersom jag reser mycket har jag SJs priokort och får diverse medlemserbjudanden. Det senaste är, enligt SJs e-brev, "25 % medlemsrabatt på resor i 1 klass under januari och februari till några av SJs mest populära destinationer." SJ skriver att det är "perfekt för dig som tänker fira nyår på annat håll." SJ marknadsför också en ny trerättersmeny komponerad av Leif Mannerström.

 

Alla trogna läsare av min blogg vet att jag är rullstolsanvändare. Tack vare tidigare blogginlägg jag skrivit vet ni också att det är omöjligt för en rullstolsanvändare att äta i SJs bistrovagn och det finns inga tillgängliga vagnar i 1 klass. Betyder det att jag, som trogen SJ-kund, inte kan/får utnyttja mina medlemsförmåner eller ger SJ mig 25 % rabatt på tågbiljetten i klass 2? Kommer tågvärden springa fram och tillbaks mellan bistron och mig i klass 2 för att först servera förrätt, sedan varmrätt och avslutningsvis dessert? Mina funderingar är skickade till SJ, och jag väntar med spänning på ett svar.

Hur tycker du att vi ska ha det i Sverige? Tycker du att vi ska utgå från några få människor som har full funktionsförmåga hela livet, som inte behöver vare sig en hiss eller en rollator, ens på ålderns höst? Människor som nästan inte finns i verkligheten. Eller, ska samhället planeras och utgå från hur de flesta av oss ser ut och fungerar, med variationer och skilda behov under hela livscykeln?

I över 20 år har frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering utretts och föreslagits av olika utredningar. För 720 dagar sedan gick remisstiden ut för det senaste förslaget, kallat Bortom fagert tal (Ds 2010:20). Det betyder att regeringen nu haft 720 dagar på sig att komma överens och lägga fram ett lagförslag till riksdagen.
720 dagar är lång tid för något som är så självklart som allas rätt till delaktighet. 720 dagar är lång tid för något som till allra största delen handlar om att följa lagstiftning som redan finns men sällan efterlevs. 720 dagar är lång tid att inte våga fatta beslut för att man är rädd för kostnader som inte är nya utan som beror på att man inte följt den lagstiftning som redan finns. 720 dagar är lång tid att smita från de skyldigheter FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning lägger på staten. 720 dagar är en lång tid utan ett ställningstagande.

Vi tycker det är dags att regeringen nu vågar ta ställning! Ställning för att vi ska se befintlig lagstiftnings minimikrav som självklara, men sträva efter full tillgänglighet och användbarhet där människors olika förutsättningar tas med redan från planeringsstadiet - det vill säga Design för alla. Sveriges styrande måste våga ta ställning för att vi ska föra utvecklingen framåt och bygga ett hållbart samhälle där alla kan komma in, komma runt, ta del av. Ställning för att alla ska ha rätt och möjligheter att kunna fullgöra sina demokratiska rättigheter och skyldigheter. Inte bara några.
Vad tycker du?

Lars-Göran Wadén
Vice Ordförande Gävleavdelningen
DHR - Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder

Nu är jag hemma i några dagar. Förutom lite administrativa arbetsuppgifter försöker jag vara riktigt ledig, mysa med min tre månader gamla son och ladda batterierna inför kommande föreläsningar om tillgänglighet- och bemötandefrågor i november och december. Torsdagen och fredagen den 15-16 november besöker jag exempelvis Munkedal. Först välkomnas alla till Munkedals församlingshem där jag gör ett underhållande, lärorikt och inspirerande program för alla mellan klockan 18.00-20.30 den 15:e. Sedan två korta föreläsningar för olika elevgrupper i årskurs nio på Kungsmarksskolan den 16:e. Jag ser verkligen fram emot dessa dagar.