Livet rullar vidare

Vi har en mängd studieförbund i Sverige. Beroende på intresse och politisk färg finns en mängd arrangemang och studiecirklar att välja på. Men för att hålla ihop allt och se till att folkbildningens övergripande riktlinjer följs finns Folkbildningsrådet. De fördelar alla statliga pengar som studieförbunden delar på. Under 2016 var 70 miljoner kronor reserverade för tillgänglighet eller annan funktionshinderpolitisk verksamhet. Under 2017 har pengarna dubblerats vilket innebär 140 miljoner öronmärkta tillgänglighets-kronor. Men trots pengarna finns tveksamheter när det gäller Folkbildningsrådets tillgänglighetsengagemang.

I år ska Folkbildningsrådet ta reda på hur personer med funktionsnedsättning upplever det att gå en studiecirkel. Under 2016 var fokus på utlandsfödda studiecirkeldeltagare, men under 2017 är det alltså personer med funktionsnedsättning som ska intervjuas. För över ett halvår sedan var jag på ett möte där resultatet från intervjuer med utlandsfödda presenterades och årets arbete planerades. Jag förklarade att det krävs tillgänglighetsåtgärder för att intervjuer med personer som har en funktionsnedsättning ska fungera. Det behövs teckentolk om någon studiecirkeldeltagare är döv. Det behövs punktskrift ifall någon är blind. Information måste finnas på lätt svenska och i andra alternativa format som exempelvis bildsymboler. Görs intervjuerna bara via telefon utestängs vissa personer på grund av otillgänglighet, görs intervjuerna genom fysiska träffar krävs tillgängliga lokaler med allt från ramp och hörselslinga till parfymfritt. Om intervjuer görs via en webbenkät behöver den också vara tillgänglig förstås.

”Vi borde nog inrikta oss på en grupp, bara blinda, bara personer med nedsatt rörelseförmåga, bara döva eller någon annan” föreslog Folkbildningsrådet när jag ställde tillgänglighetskrav. Jag protesterade eftersom intervjuerna av utlandsfödda inte speciellt inriktat sig på norrmän, asiater eller någon annan ”grupp”. Folkbildningsrådet frågade också vilka frågor jag tyckte de borde formulera. Jag förklarade att en person med funktionsnedsättning, som vill folkbilda sig, inte är annorlunda än om personen har en sexuell läggning, nationalitet, religion, kön eller vad som helst. Alla vill bara studera så ställ samma frågor till alla, föreslog jag. Ifjol var planen att starta arbetet på allvar i mars 2017, men marsmötet ställdes in. Och därefter har ingen från Folkbildningsrådet hört av sig.

 

 

Det känns förstås mycket spännande att något äntligen händer. Jag har tidigare varit kritisk mot Diskrimineringsombudsmannen eftersom otillgänglighet som diskrimineringsgrund aldrig prövas i domstol. Vad man än tycker om det nya tillägget i diskrimineringslagen, med många undantag och skälighetsbedömningar, har vi ju ändå äntligen en lag där personer som negativt drabbats av otillgänglighet kan få upprättelse. Och det känns därför bra att lagen, för första gången i svensk historia, nu används.

 

Om några dagar har det gått två år sedan jag ville ta bussen till min bror men tvingades avstå eftersom chauffören saknade utbildning på trappliften. En situation som jag upplevde diskriminerande. Jag anmälde händelsen till Diskrimineringsombudsmannen. DO utredde ärendet men valde att lägga ner och inte driva fallet till domstol. Tack vare funktionshinderorganisationen DHR lever frågan vidare. De övertog ärendet och en anmälan lämnades in till Gävle tingsrätt i början på 2016. Och i morgon är det första gången någonsin som ett ärende där diskrimineringsgrunden handlar om otillgänglighet lyfts i en svensk domstol.

 

 

I dag åker jag runt i Sverige och utbildar andra i tillgänglighet- och bemötandefrågor. Ofta får jag förstås dela med mig av min kunskap kring diskrimineringslagen och berätta om mina personliga upplevelser av att, tillsammans med DHR, vara den första som driver ett ärendet till domstol utifrån diskrimineringsgrunden otillgänglighet.

När jag reser runt i landet och utbildar i tillgänglighet- och bemötandefrågor anpassar jag alltid mina program till publiken. Innehållet utgår från tre ämnesområden. För det första handlar det om hur verksamheter på bästa sätt kan plocka bort otillgänglighet och när tillgängligheten förbättras skapas tillväxt och verksamhetens intäkter kan öka radikalt. För det andra handlar det om tillägget i diskrimineringslagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering. Jag utgår från min erfarenhet som först i Sverige att testa lagen i domstol, men går också igenom lagen och förklarar hur den påverkar dig. För det tredje handlar det om bemötandefrågor. Ett ämne som jag har mest fokus på fredagen den 2 december 2016 när jag medverkar på Örebro rättighetscenters halvdagsseminarium i Örebro. Det blir en eftermiddag som ska innehålla alla tre delar, men under min tid på scenen använder jag humor och en smula provokation för att på ett lättsamt sätt skapa ett lärorikt program om bemötandefrågor.

Ibland föreläser jag om tillgänglighetsfrågor, ibland är det bemötandefrågor som gäller. När jag besöker Klippans kommun torsdagen den 6 oktober ligger fokus på bemötandefrågorna. När jag marknadsför mina föreläsningar brukar det låta ungefär så här:

"Se mig för den jag är och inte min rullstol. Jag är inte handikappad, har inget funktionshinder, är ingen person med en funktionsnedsättning, ingen krympling, är inte hjulbent eller invalid. Jag heter Lars-Göran. I detta program brukar jag ta ut svängarna en hel del och föreläsningen förvandlas till en underhållande stund som går i gränslandet av att vara stand up."

Jag lovar att försöka vara så busig som möjligt och med humor och en skopa provokation vända ut och in på bemötandefrågan.

 

Sedan 2003 då min bok "Livet rullar vidare" publicerades har jag rest runt i landet för att, på mitt speciella sätt med humor och en skopa provokation, sprida kunskap om tillgänglighet och bemötandefrågor. Sedan 2007 gör jag detta på heltid efter att ha startat mitt företag som har samma namn som boken. Då och då har jag försökt hitta samarbetspartners, någon som kan "sälja" mig, fixa med marknadsföring och bli en sorts manager. I dag tar det allt för lång tid för mig att planera kommande uppdrag och sköta marknadsföringen själv. För det jag vill satsa mest på är ju det jag är bäst på - att stå på scener runt om i landet och prata om livet ur mitt rullstolsperspektiv.

 

Från och med nu hoppas jag att min dröm förverkligas. Att jag inte behöver lägga lika mycket tid på marknadsföring och administration utan arbeta mer med att vända ut och in på tillgänglighet och bemötandefrågor med min publik. Tack vare ett samarbete med företaget Athenas ser jag nu med spänning fram emot höstterminen. En höst och vinter som ännu inte är fullbokad, men där min kalender redan har flera spännande uppdrag på gång. Du som följer min blogg får naturligtvis först veta det senaste om allt spännande i mitt liv - ett liv som bokstavligen rullar vidare.

 

Ämnet spelar ingen roll. I DHR har vi många anställda och förtroendevalda med stor kompetens. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning är intressanta att diskutera vare sig det handlar om arbetsmarknad, kultur och demokrati eller bostadsbyggande, media och hur tillväxt kan skapas genom ökad besöksnäring. Ett seminarium om exempelvis arbetsmarknaden ska naturligtvis inte bara handla om funktionshinderpolitik för att jag eller någon annan från DHR är med. Men lika naturligt som arbetsmarknaden diskuteras i form av skillnader mellan kön, satsningar på personer med kriminell bakgrund, svårigheter att få jobb på grund av ålder eller integrationsproblem borde personer med funktionsnedsättning naturligt vara med. Och detta gäller, som sagt, egentligen vilket ämne som helst. Detta blogginlägg blir därför startskottet för min kampanj "mer funktionshinderpolitik i Almedalen". Du som vill arrangera ett seminarium nästa år där även en person med funktionsnedsättningars rättigheter finns med behöver bara kontakta mig så lovar jag göra allt jag kan för att hjälpa till.

Jag har arbetat efter en strategi med tre delar. För det första - påverka genom sociala medier. Jag har bloggat, twittrat och varit på Facebook nästan dygnet runt. Tack vare # har nätet fyllts av #Funkpol. Flera konversationer har inletts då jag påpekat tillgänglighetsbrister. I två fall har organisationer, via Twitter, bjudit in mig till deras arrangemang. De har visat ett stort intresse av att ta del av mina åsikter och att de får framföra sina budskap till mig. Men när jag stått utanför de lokaler de varit i och inte kommit in på grund av trappsteg vid entrén, har de fått be om ursäkt och lovat att tänka på tillgängligheten nästa gång.

För det andra har jag stått utanför ett tiotal lokaler där intressanta seminarium arrangerats. Eftersom arrangören valt att genomföra seminariet i en lokal med trappor vid entrén har jag inte kommit in. Jag har då inte nöjt mig med att bli uppburen för trapporna eller bara gått därifrån. Jag har bett att få prata med någon ansvarig för seminariet, "bråkat" lite om att jag diskrimineras och utestängs samt lämnat ett brev från DHR som förklarar situationen vänligt men bestämt. Denna strategi har även använts vid samtal med ansvariga för ett trettiotal otillgängliga montrar.

För det tredje har jag deltagit som publik i ett tjugotal seminarium. Arrangemang som handlat om allt från arbetsmarknad, kultur och demokrati till bostadsbyggande, media och hur tillväxt kan skapas genom ökad besöksnäring. Jag har också varit på många arrangemang och seminarium som funktionshinderorganisationerna gjort, men främst har jag fokuserat på att ta plats i debatten, våga fånga mikrofonen och lyfta funktionshinderfrågor i seminarier och arrangemang där det inte finns självklart på dagordningen. Andra får bedöma om jag förvaltat mitt förtroendeuppdrag bra eller dåligt dessa dagar, men personligen känner jag att jag gjort skillnad.

Mitt fokus har i dag varit på personer med funktionsnedsättnings situation på arbetsmarknaden. Det arrangeras massor med spännande aktiviteter och seminarium kring frågan. Ett exempel var Nationella Nätverket för samordningsförbund (NNS) och Nationella Rådet som genomförde ett seminarium med den omöjligt långa rubriken "Hur kan myndigheter stödja kvinnor och män som står långt från arbetsmarknaden, så att de får jobb?". Ett annat exempel var Social Venture Networks seminarium med den ännu längre rubriken "Vi söker dig som kan hålla en boll i luften, väldigt länge - en arbetsmarknad för alla". Det har pratats mycket om vad som måste göras, vad som inte Alliansregeringen gjort, varför det ser ut som det gör, vad någon bortde gjort istället, hur nuvarande oppositionspartier vill förändra, varför Arbetsförmedlingen inte gör mer och.... nej, den här meningen blev både längre och krångligare än alla långa seminarierubriker. Det pratas och pratas, diskuteras hit och dit och man kommer med nya förslag på åtgärder. Men tyvärr visar arbetsmarknadsstatistiken fortfarande en konstant nattsvart 

situation för personer med funktionsnedsättning. Personligen tror jag tyvärr att det inte spelar så stor roll hur mycket det än pratas eller vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder som införs. Det handlar om att arbetsgivarnas attityd måste förändras så arbetsgivare ser kvalitéerna hos personen med funktionsnedsättning istället för att fastna i problem.

För några veckor publicerades detta i DHRs medlemstidning Svensk handikapptidskrift. En debattartikel som jag skrivit. Men tyvärr har jag hittills inte fått någon respons - tråkigt.

---

Ibland, som exempelvis nu, undrar jag vad vi håller på med. Gör vi (läs DHR) nytta? Är det verkligen någon som tar oss på allvar? Jag kämpar förstås vidare för våra rättigheter, men då och då kan jag inte låta bli att känna hopplöshet och fundera om all den energi vi lägger ner ger resultat.

De flesta kommuner, landsting och myndigheter har råd, möten där personer från funktionshinderrörelsen och tjänstemän/politiker träffas och tar upp aktuella frågor. Ibland används det gamla felaktiga begreppet ”handikappråd”. Men oftast är det rätt och heter ”tillgänglighetsråd” eller ”rådet för funktionshinderfrågor”. Det är hundratals möten som genomförs runt om i landet varje år. Frågan är om råden bara finns som ett alibi för att vi ska tro att beslutsfattare lyssnar på oss? Hur många råd från råden tar kommuner, landsting och myndigheter till sig?

Hemma hos mig i Gävle sitter jag med i kommunens tillgänglighetsråd. I ett tidigt skede fick jag ge råd när kommunens centrum skulle byggas om. Jag poängterade att smågatsten inte är någon bra idé för rullstolsanvändare och det är mycket svårt för synskadade att orientera sig trafiksäkert över så kallade gångfartsområden. Jag minns så väl alla beslutsfattar som nikade, log och såg ut att förstå, men nu finns smågatsten och gångfartsområden överallt i centrum. I dag klagar kvinnor med höga klackar på att de vrickar fötterna och män med resväskor på hjul att de fastnar. De förstår inte hur kommunen kunde bygga gatsten. Stadsbussarna vägrar att åka vissa sträckor eftersom de riskerar köra på barn och pensionärer som inte vet när de är på vägen eller trottoaren vid gångfartsområderna.

Mitt nuvarande ”projekt” handlar om att Gävle kommun bygger ny fotbollsarena. Det finns massor att tänka på. En tjänsteman lägger ritningarna för ny utomhus- och inomhusmiljö framför mig på bordet. Jag är väl förberedd på att ge råd och lyfta tillgänglighetsfrågan. Jag börjar med en ny cykel och gångväg som planeras och påpekade att den ska vara delad så cyklister och gångtrafikanter tar sig fram trafiksäkert. Tjänstemannen ler och nikar, men säger sedan vänligt men bestämt nej. Nu när arkitekten tagit fram ritningar finns inget utrymme för sådana förändringar.

Nu behöver jag din hjälp. Jag vill bombarderas av positiv energi. Det skulle kännas så bra om du som läser detta hör av dig och berättar om alla bra saker som gjorts tack vare fantastiska DHR-engagerade männsikor. Min önskan är ett SHT, DHRs hemsida, alla lokaltidningar runt om i landet, min mailbox och alla anslagstavlor överallt tapetseras med nyheter om fantastiskt bra saker som blivit till tack vara hårt ideellt DHR-arbete. Vill du hjälpa mig?

Det är fantastiskt bra när personer med funktionsnedsättning uppmärksammas i media. Media kan å ena sidan påverka beslutsfattare genom att granska beslut och bilda opinion som förbättrar livet för personer med funktionsnedsättning. Media kan å andra sidan förbättra synen på personer med funktionsnedsättning, skrapa bort funktionshinderskalet och visa att där finns en helt vanlig människa. Men tyvärr ger mediauppmärksamhet allt för ofta helt fel effekt och bättrar på fördomar om att personer med funktionsnedsättning antingen är hjältar eller offer.

 

Sveriges Televisons populära "Mot alla odds" är ett exempel där personer med funktionsnedsättning visas upp som hjältar. I ICA-reklamen är Jerry aldrig "vanlig" utan blir den avgörande hjälten eller det utsatte offret. I Kanal 5:s nya satsning, som kommer i höst, betraktas personer med funktionsnedsatta som odejtbara. Det är bara svart eller vitt. Tycka-synd-om eller hjälten. Men nu håller jag dock tummarna för att Sveriges Televison äntligen ska lyckas. Utifrån förhandspratet inför deras nya funkis-satsning låter det i alla fall bra. Tråkigt nog dröjer det nog länge innan vi får se en programledare med funktionsnedsättning i Rapport, i underhållningsprogrammet på fredagskvällen eller som granskande journalist i ett debattprogram som inte handlar om funktionshinderpolitik. Tyvärr får vi stå ut med funktionshinderhjältar som Mathias i Expressen eller tycka-synd-om-funkisar som Mathias i Sydsvenskan.

Riksdagens politiker kritiseras ibland för att glömma bort verkligheten. De snöar in sig totalt i politiken, fastnar i en värld av motioner och impelationer och glömmer nästan bort att deras beslut faktiskt påverkar vanliga människor utanför Rosenbads fönster. Utanför Stockholm, helt enkelt i verkligenheten. Men Moderaternas risdagspolitiker Margareta B Kjellin är inte sån. Hon har personligen besökt alla Gävleborgs kommuner och tagit del av människors egna erfarenheter för att ta reda på hur väl Gävleborgs kommuner är anpassade för personer som lever med funktionsnedsättning. I dag visade hon upp sin rapport "Nedslag i verkligheten" som sammanfattar hennes turnë, och det visar sig att det finns mycket kvar att göra innan alla kan leva på lika vilkor i ett rättvist samhälle.

 

Vi träffades i Moderaternas ganska tillgängliga lokal centralt i Gävle (gör en redovisning av possitiva tillgängliga detaljer och negativ otillgänglighet en annan gång). Vi var ganska många, en blandning av inbjudna journalister, representanter från funktionshinderrörelsen och en massa moderater. Mötet började med att Margareta B Kjellin kort berättade om tillgänglighetsfrågans bakgrund. Allt från att Moderaterna faktiskt varit med och skrivit under FNs konvention om rättigheter för personer med en funktionsnedsättning till att regeringen (bl.a. Moderaterna) tagit fram en nya strategi för genomförandet av funktionshinderpolitiken. Jag poängterade att FNs konvention egentligen inte är något att skryta med så länge regeringen (Moderaterna) envisas med att inte göra konventionen till svensk lag. Den nya strategin är bättre än den gamla men vad hjälper det när regeringens bostadsminister försöker göra undantag från plan- och bygglagen så man får bygga nytt otillgängligt. Och den där  utredningen om ifall otillgänglighet ska betraktas som diskriminering leder aldrig till ett resultat eftersom regeringen (Moderaterna) bromsar. När jag ändå hade ordet passade jag naturligtvis på att även ifrågastätta varför Moderaterna är det enda riksdagsparti som inte tydligt skriver i sitt partiprogram att ett otillgängligt samhälle ska bort.

 

Margareta B Kjellins rapport är en sammanfattning av hennes turné där den ena tillgänglighetsbristen efter den andra räknas upp i Gävleborgs kommuner. Personligen tycker jag att hon gjort ett bra jobb, det märks att hon seriöst brinner för tillgänglighetsfrågan. Men frågan är vad hennes rapport nu leder till. Margareta B Kjellin säger att hon huvudsakligen kommit fram till tre saker. För det första saknas kunskap, mycket otillgänglighet kan undvikas om folks förståelse och kunskap ökar. För det andra krävs attitydförändringar och för det tredje måste förtroendevalda bli bättre på tillgänglighet och ta sitt ansvar. Margareta B Kjellin skickar nu ut rapporten till alla lokala moderata kretsledare och samtliga kommunstyrelser i Gävleborg. Hon ska sedan följa upp så hennes moderatkollegor i Gävleborgskommunerna skriver massor av motioner för att ständigt väcka tillgänglighetsfrågan i Gävleborgs alla kommunfullmäktige. Min förhoppning är att alla lokala Gävleborgsmoderater ställer upp och följer Margareta B Kjellins rekomendationer. Det är mindre än två år kvar till nästa riksdagsval. Det ska bli spännande att se hur många procent fler motioner med fokus på tillgänglighetsfrågan som dyker upp från moderater i Gävleborg under mandatperiodens andra halva i jämförelse med de två första åren.