Gott nytt år 2017
Jag vill önska alla mina bloggläsare ett riktigt gott nytt år. Hoppas att ditt 2017 blir ett mycket bra år. Jag firar tio år som företagare 2017 och kan nu avslöja att jag naturligtvis kommer att uppmärksamma detta på olika sätt. Under 2017 kommer jag exempelvis arrangera sex tävlingar här i min blogg. En tävling varannan månad under hela året. Och den som svarar rätt vinner exklusiva "Livet rullar vidare" prylar. Redan på måndag den 2 januari börjar det med den första tävlingen.
God jul
2016 har varit ett oerhört innehållsrikt år och 2017 blir ännu "värre" med exempelvis sverigeturné med Sveriges mest tillgängliga teater, Sveriges första rättegång om att otillgänglighet betraktas som diskriminering och mycket, mycket mer. Jag har massor med nytt som förstås ska avslöjas framöver. Jag har aldrig haft så mycket jobb i mitt företag som under 2016, och jag har aldrig skrivit så många blogginlägg, krönikor i tidningar och debattinlägg som under 2016. Antalet följare på twitter och facebook samt antalet läsare av min blogg har aldrig varit så många som nu. Och nästa år firar jag tio år som företagare, vilket förstås ska firas!
Jag väljer att inte göra någon djupar summering av 2016. Jag gör heller ingen mer uppladdning inför 2017 just nu. Jag tar helt enkelt lite ledigt i några dagar och önskar alla en riktigt god jul med en låt som blivit min favorit denna jul.
Deformerad persona
Jag tycker verkligen om att gå på teater. Att försvinna in i en annan värld och kanske lära mig något nytt är alltid inspirerande. En film fungerar förstås men live-känslan i en teater slår det mesta. Min höst har därför varit extra bra. Jag har sett den konstiga pjäsen "Den långa marschen" av Gunilla Heilborn på stadsteaterns lilla scen i Stockholm. Den handlade om vad som händer när några människor ger sig ut för att gå. En föreställning som jag inte tyckte om. Det var ju bara en massa människor som på det ena taffligare sättet efter det andra berättade hur det är att gå. Det fanns inget roligt eller lärorikt för mig i detta trots att jag trodde det var en komedi med ett djup i vår livslånga kamp (läs promenad) från födelse till död. Nej, jag vill glömma detta och rekommenderar istället "Deformerad persona".
Syskonparet Mattias och Ylva Andersson har inspirerats av Ingemar Bergmans "Persona" och skapat en föreställning om vårdkapitalism och beroende. Här finns grymma detaljer i manuset som "åker färdtjänst med tanter som dränkt in sig i parfym för att dölja inkontinensen". Generellt är det en mörk historia. En pjäs där alla karaktärer vill bort från den vardag de befinner sig i. Det är intressant, och trots att jag inte har personlig erfarenhet av assistans blir jag känslomässigt berörd. Scenen när assistenten klär av och tvättar personen i rullstol är otäckt motbjudande. Jag vet knappt vad jag ska säga/tycka om det här. Men det är svart och det berör. Och eftersom riktiga människor lever så där på riktigt blir det inte bara en svart pjäs - Det blir ännu värre. Utan att avslöja pjäsens innehåll för mycket så... Ja, det är väl så där som livet är. Och den "fruktansvärda plågan" som karaktärerna hela tiden återkommer till, det som hela tiden gör livet så besvärligt för personen i rullstol, är inte diagnosen eller otillgänglighet - det är assistansen.
Mångfaldsföretagarna
Nästa år firar jag tioårsjubileum som företagare. Tänk att "lilla" jag har kunnat leva på att arbeta med det jag mest av allt brinner för. Intresset för mina inspirerande föreläsningar om tillgänglighet- och bemötandefrågor verkar aldrig ta slut. Som företagare gäller det att ständigt vara på jakt efter nya projekt där jag kan bidra med min erfarenhet och mina kunskaper. Ibland provar jag idéer som går mindre bra, ibland fungerar det perfekt. Eftersom jag är ensam enmansföretagare känns det också viktigt att i olika forum hitta likasinnade att dela erfarenhet och samarbeta med.
Ett sådant exempel är att jag anslutit mig till Athena, ett företag som skapat en plattform för föreläsare som mig. Ett annat exempel är mitt medlemskap i branschorganisationen Svensk tillgänglighet, en organisation för alla professionella tillgänglighetsrådgivare. Sedan några månader tillbaka är jag även med i Mångfaldsföretagarna. Jag tar ett år i taget och så får vi se vad Mångfaldsföretagarna ger mig, men hittills verkar det vara en spännande konstellation av företagare. En branschorganisation som arbetar både för att det ska bli lättare att försörja sig på jämlikhet, mångfald och jämställdhet och för att medlemmarna ska kunna utvecklas som företagare. Jag brukar ofta säga att funktionshinderpolitik, med fokus på tillgänglighet är en mångfaldsfråga. Jag brukar också påstå att jag egentligen inte arbetar med funktionshinderfrågor. Det jag pysslar med handlar om mänskliga rättigheter vilket för att jag troligtvis passar jättebra som medlem i Mångfaldsföretagarna.
Första rättegången om otillgänglighet
Om några dagar har det gått två år sedan bristande tillgänglighet blev en ny form av diskriminering. Över 450 anmälningar har skickats in till Diskrimineringsombudsmannen. Två av dem har myndigheten valt att gå vidare med till domstol efter att ha utrett ett 50-tal. Någon rättegång har aldrig inträffat, men nu blir DHR - Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder först i Sverige att testa lagen. Den 8 december är jag kallad till Gävle tingsrätt för att vittna.
Det känns förstås mycket spännande att något äntligen händer. Jag har tidigare varit kritisk mot Diskrimineringsombudsmannen eftersom otillgänglighet som diskrimineringsgrund aldrig prövas i domstol. Vad man än tycker om det nya tillägget i diskrimineringslagen, med många undantag och skälighetsbedömningar, har vi ju ändå äntligen en lag där personer som negativt drabbats av otillgänglighet kan få upprättelse. Och det känns därför bra att lagen, för första gången i svensk historia, nu används.
Om några dagar har det gått två år sedan jag ville ta bussen till min bror men tvingades avstå eftersom chauffören saknade utbildning på trappliften. En situation som jag upplevde diskriminerande. Jag anmälde händelsen till Diskrimineringsombudsmannen. DO utredde ärendet men valde att lägga ner och inte driva fallet till domstol. Tack vare funktionshinderorganisationen DHR lever frågan vidare. De övertog ärendet och en anmälan lämnades in till Gävle tingsrätt i början på 2016. Och i morgon är det första gången någonsin som ett ärende där diskrimineringsgrunden handlar om otillgänglighet lyfts i en svensk domstol.
I dag åker jag runt i Sverige och utbildar andra i tillgänglighet- och bemötandefrågor. Ofta får jag förstås dela med mig av min kunskap kring diskrimineringslagen och berätta om mina personliga upplevelser av att, tillsammans med DHR, vara den första som driver ett ärendet till domstol utifrån diskrimineringsgrunden otillgänglighet.
DHR Gävleborgs tillgänglighetspris
Trogna läsare av min blogg vet redan att jag inte bara arbetar med tillgänglighets- och bemötandefrågor, jag pysslar med det på fritiden också. Ideellt engagerar jag mig mest i funktionshinderorganisationen DHR, både lokalt, regionalt och centralt. När det gäller det regionala är jag vice ordförande i Gävleborgs distriktsstyrelse. Personligen anser jag att personer med funktionsnedsättning, och funktionshinderrörelsen, allt för ofta är klagande, tjatande och gnällande. Självklart ska otillgänglighet, neddragningar inom assistansen, en färdtjänst som inte fungerar eller annat poängteras. Brister, fel och stöd som saknas ska naturligtvis upp på dagordningen och högljutt kritiseras. Men tyvärr ser jag allt för många som klagar och gnäller istället för att taktiskt vara påläst och saklig och ge konstruktiv kritik.
För några år sedan tänkte jag att DHR Gävleborg inte ska vara klagande och bara fokusera på brister. DHR bokstäverna, som står för Delaktighet, Handlingskraft och Rörelsefrihet, får inte ändras så att DHR bokstäverna blir Dissad, Hatad och Ratad. Oftare borde vi sätta fingret även på goda exempel, positiva lösningar och dem som försöker göra allt de kan för att personer med funktionsnedsättning ska ha det så bra som möjligt.
För tre år sedan föreslog jag att Gävleborgsdistriktet till och med skulle införa ett tillgänglighetspris till någon som gjort något bra. År 2014 gick priset till en guldsmedsbutik i Bollnäs. År 2015 gick priset till Hofors församling. År 2016 går priset till... Ja, frågan är vem som vinner i år? I december varje år har priset utdelats men i år har det inte kommit in någon nominering. Kan det vara så illa att inget nytt och bra har gjorts för att förbättra tillgängligheten i Gävleborg under 2016? Och plötsligt känns det som om jag behöver klaga lite på det. Eller är det Gävleborgs DHR medlemmar jag ska klaga på som i år inte lämnat in ett enda förslag på något som blivit tillgängligt och bra? Nej... Jag är inte den som klagar. Istället ser jag framåt, struntar i 2016 och hoppas att vi under 2017 hittar någon i Gävleborg som gjort något bra för att förbättra tillgängligheten.
