Livet rullar vidare

Den 29 maj genomfördes Marschen för tillgänglighet för åttonde året i rad. I år slogs ännu ett demonstrationsrekord på antalet engagerade människor. Tusentals och åter tusentals marscherade på gator och torg i totalt 31 städer runt om i Sverige. I Stockholm representerades alla politiska partier av kända namn. Där var allt från partiledare till ansvariga för sociala och handikappolitiska frågor. Eftersom det är valår var politikerna naturligtvis extra mikrofonkåta och höll det ena talet efter den andra. Vackra ord om att det nu är dags att ta tag i saken, att införa en lag som betraktar otillgänglighet som diskriminering. Men frågan är om det är vackra ord men ingen verkstad. De blåa politikerna har nu haft fyra år på sig och innan dess hade de rödgröna fyra år i maktposition. Det har gått tio år men inga mål har uppfyllts i landets nationella handikappolitiska plan. Kan någon förklara för mig varför jag ska lyssna och tro på dem just nu?

Personligen tror jag faktiskt att det just nu som det är dags att tro på politikernas löften. Alla partier lovar att bristande tillgänglighet ska förbjudas. En omfattande diskrimineringsutredning har genomförts, blivit offentlig och är nu ute på remiss. Antalet krävande pensionärer blir allt fler och kommer med arméer av rullatorer. FN har ögonen på Sverige och kräver resultat utifrån konventionen om mänskliga rättigheter för personer med en funktionsnedsättning. Och vi står snart inför den första januari 2011 då en ny nationell handlingsplan gäller. Enligt regeringen ska den innehålla tydliga mål med tajta tidsramar som ska uppfyllas. Landet Sverige befinner sig i ett rejält tillgänglighetsgung. När semestern överstökats, när valet ägt rum och när en ny nationell handlingsplan sett dagens ljus tror jag på en förändring. Se upp för det händer grejer nu!