Livet rullar vidare

Jag går gärna hand i hand med de rödvita handikapporganisationerna när de arbetar för att förändra politiker och andra makthavares attityder kring tillgänglighet- och bemötandefrågor. Men det danska språkets 31 vokaler och 18 konsonanter är inte överens med mig. Mitt liv och Danmark har korsats fyra gånger men kontakterna har mest resulterat i bekymmer. Och allt beror på språket. Jag läste någonstans att Sverige, Norge och Danmark hade ett gemensamt nordiskt språk på vikingatiden. Men allt eftersom århundradena har kommit och gått har dialektala uttalsförändringar och lånade ord distanserat danskan från svenskan. Jag förstår helt enkelt inte vad de säger, och att försöka köpa något som kostar en halvfjerds ska vi inte ens prata om.

När jag första gången besökte Danmark var jag ett nyfiket barn. Tillsammans med föräldrarna och lillebror tog vi färjan till Fredrikshamn. I stadskärnan, bland olika butiker, stod det plötsligt “Pengetank” på en skylt. Det neutrala skyltfönstret gav inga ledtrådar så jag gick in. En trevlig kassörska frågade om jag behövde hjälp men jag avböjde och förklarade att jag bara tittade runt i butiken. Det tog flera minuter innan jag förstod att jag klivit in på en bank. Mitt andra exempel utspelar sig året innan Sverige gick med i den europeiska unionen. Jag gick en kurs för att lära mig mer om EU och utbildningen avslutades med en studieresa till Bryssel. Efter flera dagar med föreläsare och guider som pratade engelska, hälsade vi på hos en nordisk samarbetsorganisation. Vår guide var dansk. Då och då hade jag haft svårt att förstå engelskan trots att jag fixar språket ganska bra. Men en hel dag tillsammans med en dansk guide var ju löjligt. Jag känner hur migränen kommer smygande bara jag tänker på det.

Den nya FN-konventionen om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar ger mig också huvudvärk. Det är glädjande att Sverige tillträtt konventionen från och med 2009, men därefter har inget hänt. De myndigheter och stater som inte lever upp till konventionen ska stå till svars inför världssamfundet, men tiden går och ingen använder FN-konventionen som ett juridiskt verktyg för att exempelvis protestera mot en otillgänglig miljö. Vi borde göra som i Danmark. Trots en omfattande diskrimineringslagstiftning är det svårt att utkräva ansvar från politiker som nekar personer med funktionshinder deras lagstadgade FN-rättigheter. I Sverige skyller man på bristande resurser, att man inte har råd att bygga bort en otillgänglig miljö. Men i Danmark görs politikerna medvetna om att det faktiskt är deras skyldighet att tillgodose funktionshindrades rättigheter.

Eftersom kunskaperna om hur det är att leva med ett funktionshinder generellt är bristfälliga bland politiker och tjänstemän har de danska handikapporganisationerna, DH, utbildat 19 personer om FN-konventionen. FN-specialisterna, som alla är personer med egna funktionsnedsättningar, har uppdraget att ändra makthavarnas attityder. Genom att arrangera ögonöppnande kurser har man upptäckt att politikernas förståelse ökar. I lärarrollen går personer med en funktionsnedsättning också från att vara mottagare till givare, ett viktigt och välkommet perspektivbyte för alla. Istället för att vara tacksam för den goodwill och hjälp man får när politiker engagerar sig, ger Danmarks projekt möjlighet att ställa krav på de som bestämmer. Krav om att alla med rörelsehinder, hörsel- eller synnedsättningar har rättigheter som enligt lag ska uppfyllas.

För två år sedan var jag och min fru på bilsemester i Europa. Efter att ha besökt Tyskland, Frankrike, Belgien och Holland, parkerade vi bilen på en gata i Köpenhamn. Vår plan var att under några timmar titta närmare på Danmarks huvudstad. Vi gick, och gick, och gick, men kom bara vilse. Kartan och de snälla danskar som försökte visa oss vägen hjälpte inte. Efter en tretimmarspromenad och en glass vid en uteservering nära ett torg gick vi till bilen och tog bron över havet till ett språk som jag förstår. I sommras var jag senast i Köpenhamn och besökte bland annat Tivoli, men jag förstår fortfarande inte vad danskarna säger. Under vintern ska jag arbeta med att kopiera Danmarks framgångsrecept. När regeringen och riksdagen nu ska utforma Sveriges nya nationella handikappolitiska mål, är det FN-konventionen som gäller. Min förhoppning är att du som läser detta hjälper mig. Tillsammans gör vi skillnad. Vi kan arbeta med att förändra attityderna på samma sätt som de gör i Danmark. På fritiden får jag gå en kurs i danska.