Gör handikapprörelsens arbete någon nytta, tveksamt eller?
Sedan jag var så här liten (visar mellan tummen och pekfingret) har jag engagerat mig i handikappolitiska frågor. Målsättningen har alltid varit, och är, att få ett rättvisare samhälle som är användbart och tillgängligt för så många som möjligt. Målsättningen är också att öka förståelsen bland icke funktionshindrade om hur det är att leva med en funktionsnedsättning. Jag kommer aldrig ge upp och alltid bombardera insändarsidor, göra allt jag kan för att påverka beslutsfattare och bildligt kasta gatsten i demonstrationståg. Men nu tvivlar jag. Trots allt mitt engagemang, och hela handikapprörelsens arbete i alla år, blir det inte bättre. Nu hör jag någon som skriker att både tillgängligheten och bemötandet visst sakta men säkert blivit bättre. Personligen vet jag inte om jag kan hålla med. Frågan är om handikapprörelsens hårda arbete de senaste 50 åren egentligen gjort någon nytta överhuvudtaget?
Jag ställs nästan dagligen inför nybyggnationer med otillgänglighet trots att vi har en svensk lagstiftning som förbjuder detta. Jag utestängs ibland helt från kollektivtrafik som bussar och tåg, eller betraktas som andra klassens medborgare av SJ. Allt fler hjälpmedel tvingas en individ med funktionsnedsättning i dag betala själv och antalet assistanstimmar minskas för många när bedömningskrav görs om. I förra veckan sa nyhetsuppläsaren på teve att allt färre tidningar publiceras i ett inläst format. I förrgår hörde jag talas om två kvinnor som sms:ade 118 100 och frågade vilka nattklubbar i Stockholm de kunde besöka eftersom de använder rullstol. Svaret var "att det var olämpligt överhuvudtaget med nattklubbsbesök eftersom det ofta är mörkt och att de sittande tjejerna då skulle utgöra en fara för sig själv och de andra gästerna".
Igår läste jag om att Eric Saade, som tävlar för Sverige i melodifestivalen på torsdag, oftast ställer sin bil på handikapplatser. I Göteborgsposten stod det: "Parkeringsböter är typiskt mig, det är min stil. Bara i går fick jag två. Jag parkerar på handikapplatser hela tiden, för att jag inte orkar hitta någon parkering, säger Eric Saade." I dag fick jag veta att en vän som använder rullstol nekats att beställa alkohol på Lucky bar i Gävle med motiveringen att de inte serverar honom eftersom han inte har någon ledsagare med sig.
Jag ställs nästan dagligen inför nybyggnationer med otillgänglighet trots att vi har en svensk lagstiftning som förbjuder detta. Jag utestängs ibland helt från kollektivtrafik som bussar och tåg, eller betraktas som andra klassens medborgare av SJ. Allt fler hjälpmedel tvingas en individ med funktionsnedsättning i dag betala själv och antalet assistanstimmar minskas för många när bedömningskrav görs om. I förra veckan sa nyhetsuppläsaren på teve att allt färre tidningar publiceras i ett inläst format. I förrgår hörde jag talas om två kvinnor som sms:ade 118 100 och frågade vilka nattklubbar i Stockholm de kunde besöka eftersom de använder rullstol. Svaret var "att det var olämpligt överhuvudtaget med nattklubbsbesök eftersom det ofta är mörkt och att de sittande tjejerna då skulle utgöra en fara för sig själv och de andra gästerna".
Igår läste jag om att Eric Saade, som tävlar för Sverige i melodifestivalen på torsdag, oftast ställer sin bil på handikapplatser. I Göteborgsposten stod det: "Parkeringsböter är typiskt mig, det är min stil. Bara i går fick jag två. Jag parkerar på handikapplatser hela tiden, för att jag inte orkar hitta någon parkering, säger Eric Saade." I dag fick jag veta att en vän som använder rullstol nekats att beställa alkohol på Lucky bar i Gävle med motiveringen att de inte serverar honom eftersom han inte har någon ledsagare med sig.
Kommentarer
Trackback
