Livet rullar vidare

 

Under massor av år har frågan diskuterats. Oberoende om Sverige styrts av Socialdemokrater eller Moderater har det utretts, pratats och funderats i riksdag och regering utan någon verkstad och resultat. Men funktionshinderrörelsen har aldrig givit upp utan ständigt krävt en lagstiftning som betraktar otillgänglighet som diskriminering. Allt från blogginlägg, debattartiklar, namnlistor och insädare till arrangemang som Marschen för tillgänglighet och Torsdagsauktionen har likt droppar på en sten sakta men säkert urhålkat berget. Nu äntligen börjar det spricka.

 

När även den senaste utredningen "Bortom fagert tal" kom fram till att Sverige behöver en lag som betraktar otillgänglighet som diskriminering var många för, men även emot, förslaget. Utredningen skickades på remiss och i torsdags var det 1028 dagar sedan remisstiden gick ut. Men ingen har hört något från regeringen. I normala fall tar det kanske några månader att sammanställa remissvar på en utredning och ta beslut, men frågon om otillgänglighet ska vara diskriminering har förhalats, förhalats och förhalats igen. Det verkade inte som om regeringen kunde bli överrens och enas kring ett beslut.

 

Men i förra veckan arbetade jag under funktionshinderorganisationen DHRs 90-årsjubileum med seminariedagar på Kulturhuset i Stockholm. Det kändes grymt inspirerande att få föreläsa under detta arrangemang och eftersom jag var i huvudstaden och Torsdagsaktionen traditionsenligt arrangerades utanför Rosenbad passade jag på att gå dit. Varje Torsdag i över ett år har personer med funktionsnedsättning stått utanför Rosenbad och delat ut information till förbipasserande politiker för att påminna dem om utredningen "Bortom fagert tal" och att det nu är grymt många dagar sedan remistiden gått ut.

 

För mig var det första gången jag närvarade vid Rosenbad och fick möjligheten att dela ut massor av flygblad till en mängd ledande politiker. Ordningsvakterna var trevliga, men stränga, och sa bestämt till hur och vart vi fick stå. Vi fick exempelvis inte passera den vita linjen. Ni som känner mig vet att jag inte kan låta bli. Mitt liv handlar om att ta upp tillgänglighet och bemötandefrågor med hjälp av en rejäl skopa provokation och humor. Självklart var jag tvungen att praktisera lite civil olydnad.

 

Du som känner mig vet också att jag inte kan låta bli att ta plats, höras och synas när det gäller tillgänglighet och bemötandefrågor. Men du vet också att jag alltid är ödmjuk och framhäver hellre andra - men nu kan mitt ego inte låta bli. I massor av år har vi kanske väntat i onödan på ett lagförslag om att otillgänglighet ska vara diskriminering. Det känns som om jag hade besökt Rosenbad tidigare, så hade det varit klart för länge sedan. När jag stod där, tillsammans med alla andra, kom bland annat integrationsminister Erik Ullenhag förbi. Och dagen därpå, under ett tal på NHRs konkress, avslöjade han att alla regeringspartier är överens. Det måste ju vara så att tack vare att jag var med i torsdags ska nu äntligen ett lagförslag när det gäller bristande tillgänglighet presenteras. Jag har alltid varit övertygad om att mitt heltidsarbete med att utbilda och påverka andra i tillgänglighet och bemötandefrågor gör skillnad. Men detta får mitt ego att försättas i ett totalt okontrollerbart fyrverkeri. Det fick fingrarna att dansa över tangentbordet utan att hjärnan tänker på textinnehållets konsekvenser. Nu ser jag med spänning fram emot hur alla som engagerat sig i dessa frågor under många år kommer att tacka mig för att jag stod utanför Rosenbad i torsdag.