Livet rullar vidare

 

Jag heter Lars-Göran, ser mig själv som vem som helst, som en medelsvensson helt enkelt trots att jag inte har villa, volvo och vovve utan katt, radhus och hyundai. Men i andras ögon betraktas jag anorlunda. Jag är född med benskörhet vilket gör att jag är rullstolsanvändare. Det är allt för många som bara ser rullstolen, ser skalet, och inte mig. Du har gummisulor på skorna, jag tar mig fram med gummidäck. Men annars finns ingen skillnad. Ändå envisas många med att behandla mig annorlunda och inte ta mig bara för den jag är. Jag kommer snart ge dig flera exempel så du förstår hur jag menar.

Men först måste jag berätta om mitt största engagemang här i livet. Jag arbetar idéellt inom funktionshinderrörelsen och har dagligen kontakt med riksdag och regering, kommuner, landsting, regioner, myndigheter företag och föreningar. Jag arbetar med ett speciellt fokus på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Ändå säger jag sällan att jag arbetar med funktionshinderpolitik. Det jag pysslar med är rättighetspolitik. Jag ser det nämligen som en mänsklig rättighet att ha samma förutsättningar att ta del av samhället vare sig personer tar sig fram med gummisulor på skorna eller, som jag, använder gummidäck.

Från och med den första januari i år har vi ett tillägg i diskrimineringslagen som betraktar otillgänglighet för personer med funktionsnedsättning som en ny form av diskriminering. Den andra januari var jag först i Sverige med att testa lagen genom att lämna in en anmälan som diskrimineringsombudsmannen nu utreder.

Jag frös. Det snöade lätt. Klockan var 08.30 på morgonen den andra januari 2015. Jag stod vid en busshållplats. Buss 49 kom vid utsatt tid. Nu skulle jag inte behöva frysa längre. Sedan en tid tillbaka hade jag om min bror planerat att ses. Min fru hade sin bil på verksan och hade lånat min. Så jag fick ta bussen. Jag frös. Bussen hade trappor men var utrustad med trapplift så jag skulle lätt komma ombord. Trodde jag. Chauffören sa att han inte fått utbildning på trappliften och att han däför inte kunde hantera den. Jag frös. Chauffören föreslog först att han skulle bära in mig, men då jag protesterade och förklarade att det inte var någon bra idé bad chauffören mig vänta på nästa buss. Och jag frös. - Nästa buss har inga trappor, sa chauffören. - Den kan du åka med, sa chauffören. - Bussen går om två timmar, sa chauffören.
Jag frös.

Istället för att vänta åkte jag hem igen. Det blev aldrig någon resa till min bror. Men en anmälan om diskriminering till diskrimineringsombudsmannen blev det. Det står i Sveriges kollektivtrafiklagstiftning att....

Ja... jag väljer att avbryta här... nu har ni fått ett smakprov på min inledning. Jag hoppas verkligen at jag får bli lyssnarnas sommarvärd 2015 eftersom diskrimineringsombudsmannen, vilken dag som helts, kommer ge mig besked om min anmälan ska upp i tingsrätten. Jag är alltså en av de första i Sverige att testa den nya lagen. Mitt namn är Lars-Göran Wadén, jag bor i Gävle och ni når mig på telefonnummer 0707-662409.