Livet rullar vidare

 

Jag tycker verkligen om att gå på teater. Att försvinna in i en annan värld och kanske lära mig något nytt är alltid inspirerande. En film fungerar förstås men live-känslan i en teater slår det mesta. Min höst har därför varit extra bra. Jag har sett den konstiga pjäsen "Den långa marschen" av Gunilla Heilborn på stadsteaterns lilla scen i Stockholm. Den handlade om vad som händer när några människor ger sig ut för att gå. En föreställning som jag inte tyckte om. Det var ju bara en massa människor som på det ena taffligare sättet efter det andra berättade hur det är att gå. Det fanns inget roligt eller lärorikt för mig i detta trots att jag trodde det var en komedi med ett djup i vår livslånga kamp (läs promenad) från födelse till död. Nej, jag vill glömma detta och rekommenderar istället "Deformerad persona".

 

Syskonparet Mattias och Ylva Andersson har inspirerats av Ingemar Bergmans "Persona" och skapat en föreställning om vårdkapitalism och beroende. Här finns grymma detaljer i manuset som "åker färdtjänst med tanter som dränkt in sig i parfym för att dölja inkontinensen". Generellt är det en mörk historia. En pjäs där alla karaktärer vill bort från den vardag de befinner sig i. Det är intressant, och trots att jag inte har personlig erfarenhet av assistans blir jag känslomässigt berörd. Scenen när assistenten klär av och tvättar personen i rullstol är otäckt motbjudande. Jag vet knappt vad jag ska säga/tycka om det här. Men det är svart och det berör. Och eftersom riktiga människor lever så där på riktigt blir det inte bara en svart pjäs - Det blir ännu värre. Utan att avslöja pjäsens innehåll för mycket så... Ja, det är väl så där som livet är. Och den "fruktansvärda plågan" som karaktärerna hela tiden återkommer till, det som hela tiden gör livet så besvärligt för personen i rullstol, är inte diagnosen eller otillgänglighet - det är assistansen.