Mitt Almedalen 2016 - del 4 av 4
Första dagen i Visby gick jag runt bland alla tillfälligt byggda tält och montrar. De flesta har ramp, men den är alltid för brant. Detta irriterar mig så oerhört. Jag accepterar aldrig otillgänglighet, men att gamla lokaler innanför murarna i Visby är omöjliga att använda för personer i rullstol kan jag förstås förstå. Ett otillgängligt nybyggt tält eller montor på en gågata eller torg kan jag däremot inte begripa. Det finns tydliga regler kring hur man ska förhålla sig när någon söker bygglov. Tillgänglighet är en avgörande faktor vid nybyggnation. Den restaurangägare som exempelvis vill bygga uteservering måste förhålla sig till regler så att personer som använder rullstol kan komma in. Jag förstår inte varför det inte är lika självklart när montrar och tält byggs upp under Almedalsveckan. Det borde helt enkelt finnas ett regelverk hos Region Gotland som säger att den som ska bygga en monter på en gågata måste förhålla sig till diverse krav, exempelvis lutning på ramp.
Mer eller mindre alla har för branta ramper. När jag gick förbi Sveriges Riksdags monter blev det dock rekord i dumhet. En brant ramp till ett rejält trappsteg för att komma in (se bild ett). Jag tog naturligtvis kontakt med ansvariga och de lovade prata med en snickare. När jag gick förbi montern dagen efter (bild två) var rampen fortfarande för brant men ändå grymt mycket bättre.
Make Equal planerade att göra ett seminarium om att bli mångfaldshjälte. Ett program om diskriminering och att få bort omedveten exkludering. Seminariet skulle vara på Unionens plats under Almedalen. Innan politikerveckan påpekande jag att Unionens lokaler är otillgängliga och då bytte de lokal och arrangerade sitt seminarium på Södra Muréngatan istället. En grymt bra och tillgänglig lokal på alla sätt, ingen miljö som varken diskriminerar eller exkluderar. Almedalen 2016 års största pluss från min sida går oavkortat till stiftelsen Make Equal som tog ansvar, lyssnade, bytte lokal och därmed även välkomnade personer som använder rullstol till sitt arrangemang.
Almedalen 2016 års största minus vill jag ge till Sveriges Arkitekter. Jag har besökt Almedalen i tre års tid och varje år envisas Sveriges Arkitekter att ha sina seminarium i otillgängliga lokaler. Detta är extra tragiskt eftersom det går så enkelt att göra dem tillgängliga. Det som nu är huvudentré består av trappor, men det finns en bakdörr där jag och min rullstol kan komma in. Personligen gillar jag inte bakdörrar. Varför ska alla välkomnas via en huvudentré utom jag? Ingen skulle ha speciella entréer för rödhåriga så varför behöver jag ha det? Nu hoppas jag att Sveriges Arkitekter tar sitt förnuft till fånga och lyssnar på mig. Stäng entrén med trappor nästa år. När Almedalen 2017 arrangeas håller jag tummarna för att alla besökare till Arkitekturträdgården välkomnas via "bakdörren" så den förvandlas till huvudentré. Välkomna alla besökare i samma tillgängliga entré vare sig besökarna tar sig fram gående med gummisulor på skor eller rullande med gummidäck.
Min sista bild, i min rapport från Almedalen 2016, handlar om det häftiga i att jag verkligen fick vara med och påverka. Internationellt center för lokal demokrati arrangerade flera workshops under politikerveckan för att diskutera och fånga upp idéer kring hur Agenda 2030 kan implementeras i Sverige. När artikel nummer 11 diskuterades var jag förstås med för att ett hållbart framtida samhälle ska betyda att det är tillgängligt och användbart för alla.
Kommentarer
Trackback
