Är det regionens fel att jag inte kunde åka buss?

 
Sedan den första januari 2015 har vi ett nytt tillägg i diskrimineringslagen. Sedan två och ett halvt år tillbaka betraktas även otillgänglighet som en diskrimineringsgrund. Vid årsskiftet hade omkring 450 anmälningar lämnats in till Diskrimineringsombudsmannen av personer med funktionsnedsättning som, på grund av otillgänglighet, känt sig diskriminerad. Lagen kritiseras ofta för alla undantag och skälighetsbedömningar. Diskrimineringsombudsmannen kritiseras ofta eftersom endast ett 50-tal anmälningar utretts och bara två lämnats in för prövning av en domstol.
 
Den andra januari 2015 skulle jag åka buss från Gävle men hindrades eftersom chauffören inte var utbildad i att hantera trappliften. Jag lämnade in en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen och blev ett av de första ärendena i Sverige som DO valde att utreda. Sedan följde en lång historia som pågick under ett år. En historia som jag, just nu, reser runt i landet och föreläser om för att utbilda andra i diskrimineringslagen. Vill du fördjupa dig i historien klickar du här och läser en mängd gamla blogginlägg.

 
Jag blev besviken när Diskrimineringsombudsmannen valde att lägga ner mitt ärende men lyckligtvis bestämde sig funktionshinderorganisationen DHR att driva frågan vidare. DHR lämnade in en anmälan till Gävle tingsrätt och den 8 december 2016 kallades jag till domstolsförhandlingar. Men tingsrätten kom aldrig fram till punkten som handlade om ifall jag diskriminerats eller inte. Det handlade istället om ansvarsfrågan. Är det bussbolagets fel (bussbolaget som vunnit Region Gävleborgs upphandling om att under några år få utöva kollektivtrafik), eller är det Region Gävleborgs fel. Min uppfattning är att Region Gävleborg har ett ansvar att se till så att även jag kan nyttja kollektivtrafiken och DHRs anmälan är riktad mot regionen.
 
Gävle tingsrätt ansåg att ansvarsfrågan var en allt för stor fråga, som till och med kan innebära en prejudicerande dom. Förhandlingarna avbröts och ansvarsfrågan skickades vidare för att prövas i självaste Högsta domstolen. Min busstur som aldrig blev av den 2 januari 2015 har plötsligt fått enorma proportioner. Min bussresa, som aldrig blev av, kan inte bara skrivas in i historieboken som Sveriges första rättegång om att otillgänglighet är en diskrimineringsgrund. Plötsligt handlar det också om att Högsta domstolen ska bestämma om ansvaret i att utöva kollektivtrafik är bussbolaget eller den som upphandlat, i detta fall Region Gävleborg. Den 8:e maj beviljade Högsta domstolen prövningstillstånd och man skriver så här:
Hänskjutande enligt 56 kap. 13§ rättegångsbalken av fråga om ett landsting har tillhandahållit en tjänst – färd med buss – och därigenom ansvarar i förhållande till en passagerare för att diskrimineringslagens förbud inte överträds på grund av bristande tillgänglighet. (HD:s mål O 556-17)
 

Kommentarer
Postat av: Stefan Bartsch

Hej vi är flera som. Drabbas av detta. Av att tillgängligheten inte är bra. Lagen säger att där det ej er till gänligt i dag där. Måste det göra om. Sedan vid ny byggen måste det bygga till gängligt på en gång

2017-05-29 @ 12:44:12
URL: http://stefaochkrister.fub.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0