Livet rullar vidare

Sedan den 1 januari 2015 har vi ett nytt tillägg i diskrimineringslagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering. Allt fler kommuner runt om i landet intresserar sig nu för detta och vill veta mer. Ett exempel är Skövde kommun som, torsdagen den 11 februari 2016, arrangerar en utbildningsdag för tjänstemän och politiker. Och när någon vill lära sig mer om diskrimineringslagen så ringer de förstås till mig, Jag ser verkligen fram emot att få vara med denna dag och dela med mig av min erfarenhet och kunskap om att otillgänglighet är diskriminering.

Om du vill veta vad jag gör onsdagen den 10 februari 2016 så ska du fortsätta läsa detta blogginlägg. Den dagen gör jag nämligen 2016 års första föreläsningsuppdrag. Mitt sista föreläsningsuppdrag under 2015 gjorde jag i mitten av december, så nu gäller det att lägga sig i hårdträning så jag inte är ringrostig när jag besöker Bollnäs. Den 10 februari är det alltså Bollnäs som gäller. Jag börjar klockan 17.00 och håller på i minst två timmar. Föreläsningen har denna gång fokus på tillägget i diskrimineringslagen som under ett år nu betraktat otillgänglighet som en ny form av diskriminering. Min föreläsning arrangeras på Scandic hotell i Bollnäs, det är gratis entré och alla är välkomna.

De senaste åren har jag varit inblandad i projektet Det Funkar. Ett projekt som finansierats av Arvsfonden. Projektägare har varit Kulturens bildningsverksamhet i samarbete med Amatörteaterns riksförbund, och projektledare har varit Johan Seige. Det har varit fokus på humor för att lyfta vardagliga situationer och funktionsnedsättning. Personligen har jag varit med och bidragit här och där. Jag har kommit med lite tips och idéer till teaterföreställningen Blindgångaren. Jag har ansvarat för skrivarkurser och själv skrivit poesi och noveller som resulterat i en novellsamling. Jag har bidragit med idéer till några kortfilmer och jag har varit ute på turné med föreläsningar runt om i landet. Nu är projektet avslutat.

 

Föreställningen Blindgångaren existerar fortfarande och kan beställas från Johan Seige (googla hans namn). Hela teaterföreställningen finns förresten även publicerad på Youtube. Där finns även kortfilmerna. Trogna läsare av min blogg Livet rullar vidare vet att kortfilmerna och Blindgångaren tidigare publicerats i min blogg. En av kortfilmerna hittar du här, och allt det andra finns också i bloggens historik. Detta Arvsfondenprojekt är nu slutredovisat och lagom till jul skickades boken med all poesi och alla noveller ut till samtliga författare. En riktigt bra julklapp tycker jag. Vill du ha ett eget exemplar av boken köper du den direkt från bokförlaget Kikkuli.

Igår kunde du, i min blogg, läsa mitt öppna brev till Alliansen, En text som båda lokaltidningarna i Gävle publicerat. En text som hela den lokala funktionshinderrörelsen i Gävle kommun ställt sig bakom. För säkerhets skull mailade jag förstås även brev direkt till Allianspolitikerna och nu har jag fått svar.

Flera år i rad har Gävle kommun rankats bland de allra främsta kommunerna när det gäller tillgänglighet. Bakom dessa goda resultat ligger ett strategiskt och långsiktigt arbete. Det som byggts upp under många år kan, om man inte är rädd om det, snabbt raseras. Alliansen Gävle vill bygga vidare på det arbete som gjorts, värna och utveckla vår kommuns tillgänglighetsarbete.

Under kommande verksamhetsår ska ett nytt tillgänglighetsprogram tas fram. Ett program som med fördel kan ingå i ett större sammanhang, men arbetet med tillgänglighetsfrågor är något som vi i Alliansen aldrig kommer att tumma på. Vi delar Lars-Göran Wadén och Mari Noren Hedberg uppfattning om att Gävle kommun behöver fortsatt ha en tjänst med fokus på tillgänglighetssamordning.  

Gävle kommun har sedan många år ett Tillgänglighetsråd. Ett organ för överläggningar, samråd och ömsesidig information mellan funktionshinderorganisationer och styrelser och nämnder i Gävle kommunkoncern. Det är remissinstans i frågor som rör personer med funktionsnedsättning.

Rådets arbete kan utvecklas och vässas. De förtroendevalda i rådet kan ges en mer aktiv roll. De ska vara kommunens tillgänglighetsambassadörer. I rådet har funktionshinderorganisationerna möjlighet att ta initiativ och att aktivt verka för förändringar och utveckling av kommunens verksamheter och då särskilt vad gäller verksamheter som rör personer med funktionsnedsättning. Det är en möjlighet som vi inom Alliansen vill se än mer av.

 

Tillsammans gör vi Gävle tillgängligt!

För Alliansens kommunalråd
Helene Åkerlind (L)
Ordförande i Tillgänglighetsrådet
 

De senaste 15 åren har Gävle kommun tillhört den majoritet av Sveriges kommuner som har en tjänst med titeln tillgänglighetssamordnare. Men nu ser det tyvärr ut som att det är slut med det. Det har funnits en person som haft funktionen att se till så att personer med funktionsnedsättnings behov inte glöms bort när politiker bestämmer något, när tjänstemän verkställer beslut eller kommunanställda utför arbetsuppgifter. Personen, som förresten heter Sören Norman, har också blivit en naturlig länk mellan kommunen och de lokala funktionshinderorganisationerna. I FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Sverige skrivit under och lovat följa, står det bland annat att kommuner ska rådgöra med funktionshinderorganisationerna i frågor som berör personer med funktionsnedsättning, så länken är viktig. I maj går Sören Norman i pension och det röd/gröna styret har beslutat att tjänsten plockas bort trots vilda protester från funktionshinderorganisationerna.

 

Istället för en tjänst som tillgänglighetssamordnare vill de röd/gröna politikerna att allt arbete med mänskliga rättigheter ska integreras i kommunens styrning och ledning. Gävle kommun har hoppat på ett projekt där totalt 15 kommuner, landsting och regioner deltar. Ett projekt med rubriken "Social hållbarhet". Kortfattat innebär det att folkhälsofrågor, tillgänglighetsfrågor, nationella minoritetsfrågor, barn- och ungdomsfrågor, jämställdhetsfrågor, integrationsfrågor, funktionshinderfrågor osv... buntas ihop och några kommunanställda blir så kallade "strateger" som får det övergripande ansvaret för allt.

 

Tänk vad bra livet vore om alla naturligt alltid tänkte på allt. I den bästa av världar skulle allas behov prioriteras och ingen glömmas bort eller diskrimineras så fort en politiker bestämmer något, en tjänstemän verkställer ett beslut eller när en kommunanställd utför en arbetsuppgift. Men tyvärr är det inte så och det är lätt att förstå varför. Det finns ingen superman eller superkvinna som i allt hen gör naturligt får med ett perspektiv på etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, kön, könsidentitet och könsuttryck, sexuell läggning och ålder så att alla blir nöjda. Och som om det inte vore nog skulle personen förstås alltid vara påläst så ingen lag, rekommendation, föreskrift, EU-direktiv eller FN konvention bryts. Personen glömmer heller inte bort att vara miljövänlig, jämställd och ha ett barn- och pensionärsperspektiv.

 

Nej, det finns ingen enskild individ som alltid kan allt. Och det är därför som olika intresseorganisationer och välutbildade experter är så viktiga. Det behövs någon som är blåslampan och ständigt lyfter frågor annars är risken stor att tillgänglighetsfrågor och att se till så att rättigheter för personer med funktionsnedsättning prioriteras ner eller helt glöms bort. Vi är nu uppriktigt oroliga. Allt tyder på att det snart blir sämre med tillgänglighetsfrågan i Gävle. När Sören Norman går i pension i maj blir Gävle en av Sveriges få kommuner som valt att prioritera ner personer med funktionsnedsättnings perspektiv och våra gruppers frågor. Trots flera försök under 2015 har det inte gått att påverka de röd/gröna politikerna som styrt i Gävle. Nu gör vi ett sista försök och ställer vårt hopp till de nya Allianspolitker som i dag styr Gävle! Frågan är om Moderaternas Inger Källgren Sawela, Liberalernas Helene Åkerlind, Centerpartiets Ann-Helen Persson och Kristdemokraternas Jan Myléus har en annan syn på tillgänglighetsfrågan och mer värnar om personer med funktionsnedsättning och samhällsfrågor ur vårt perspektiv?

 

Det finns mycket att skriva om när det gäller Gävle kommuns tillgänglighetsarbete. Så mycket att det till och med behövs ett extra kapitel. I dag är fokus på Kommunledningskontoret och jag har ju lovat att även avslöja den värsta och mest fruktansvärda nyheten.

 

När en representant från Kommunledningskontoret senast träffade Gävle kommuns tillgänglighetsråd pratades det varmt om projektet "en väg in". Kommunen har byggt om entrén med kundtjänst och turistinformation. Entrédörren öppnas automatiskt, där finns en taktil (kännbar) orienterande karta, kontrastmarkeringar, receptionsdisken är både hög och låg och ett ledstråk gör det enkelt att hitta från entrén. Självklart har receptionen utrustats med hörselslinga och sittmöbler i lokalen är utformade på olika sätt för olika personers behov. Det är imponerande att kundtjänsten fixar 11 språk och att ett av dem är teckenspråket. Jag vill inte vara petig men det går inte att låta bli att konstatera att i projektet "en väg in" finns också ett rum med turistinformation som har två ingångar. En entré med två trappsteg och en entré utan trappor.

 

Personligen anser jag att Kommunledningskontoret borde använda FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning mer. Jag har hört talas om en kommun som bestämde att när kommunrevisionen görs placerades FNs barnkonvention som ett filter över allt. Samtidigt som kommunrevisionen gjorde sitt vanliga arbete och kontrollerade att kommunens förvaltningar inte gör fel granskade revisorerna om alla verksamheter levde upp till barnkonventionen. Jag har förstås lämnat ett förslag till Gävle kommun om att de borde göra samma sak men byta ut barnkonventionen mot FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

 

Under 2016 ska förstås arbetet fortsätta med att plocka bort enkelt avhjälpta hinder. Det är allt från automatiska dörröppnare och kontrastmarkeringar till hörselslingor och förbättrad skyltning som görs. Även blanketter, e-tjänster och hemsidan ses över. Det finns dock inga öronmärkta pengar i budgeten avsatt för allt detta. En grej jag reagerar på är att kommunledningen inte har en policy som säger att kommunens lokaler ska vara doft och luktfria. Parfymfria tvålar brukar jag se på toaletterna, men det finns både kommunanställda och politiker som borde tas i örat. Många står och röker vid entréer, plockar fram snusburken här och där och skvätter ner sig med allt för mycket parfym när de går till jobbet eller utövar sitt politiska förtroendeuppdrag.

 

Och nu ska den där vansinniga och fruktansvärda nyheten avslutningsvis avslöjas (lyssna noga så hör du trumvirvlar). Så länge jag bott i Gävle, och det är över 15 år, har kommunen haft en anställd tjänsteman som titulerat sig tillgänglighetssamordnare. De flesta av Sveriges 290 kommuner har en person med huvudansvaret för tillgänglighetsfrågan. I maj 2016 ska Sören Norman, tillgänglighetssamordnare i Gävle kommun sedan många år tillbaka, gå i pension. Samtidigt har Gävle kommun beslutat att inte tillsätta någon ny. Lagom till midsommar kommer alltså Gävle stå utan någon med huvudansvar för tillgänglighetsfrågor. Lagom tills att nuvarande tillgänglighetsprogram ska utvärderas under 2016 och ett helt nytt program ska skrivas för kommande år, passar Gävle kommun på att helt plocka bort tjänsten som tillgänglighetssamordnare. Arbetarbladet och Gefle Dagblad har även uppmärksammat detta. Jag berättar mer imorgon.

Jag kommer självklart aldrig släppa bevakningen av hur bra eller dåligt Gävle kommun arbetar med tillgänglighetsfrågan, men för denna gång blir nu detta blogginlägg det sista "kapitlet". I dag är det Utbildningsförvaltningen och kommunledningskontoret som gäller. Och avslutningsvis tänker jag släppa den största, värsta och som jag tycker helt fruktansvärda nyheten om Gävle kommuns tillgänglighetsarbete.

 

Utbildning Gävle har förstås uppdraget att göra all kommunal utbildning tillgänglig. Det görs genom att se till att nybyggnationer och ombyggnationer görs rätt ur ett tillgänglighetsperspektiv. Men det görs minst lika mycket genom att erbjuda hjälpmedel och utbildad personal som kan hjälpa personer med funktionsnedsättning att få rätt stöd. Det går alltid att diskutera om Utbildningsförvaltningen gör tillräckligt, åsikterna går ofta isär. Under 2015 har i alla fall tre miljoner kronor extra satsats i ett bullerprojekt vilket bidragit till förbättringar för personer med nedsatt hörselförmåga. Förutom förra årets extra bidrag finns inga öronmärkta pengar i budgeten att använda för att enheten ska leva upp till kraven i kommunens tillgänglighetsprogram. Fler enkelt avhjälpta hinder borde plockas bort, men eftersom skolor inte självklart betraktas som allmänna platser och offentliga lokaler åtgärdas otillgängligheten inte generellt utan uppmärksammas utifrån skolelever med funktionsnedsättnings behov och förutsättningar.

 

Personligen känner jag till en kommunal skola i Gävle som, på grund av otillgänglighet, kommer få problem den dagen en elev som använder rullstol vill studera där. Nuvarande skollag i kombination med tillägget i diskrimineringslagstiftningen som från och med den första januari 2015 betraktar otillgänglighet som diskriminering kan bli bra verktyg för den som vill sätta press på kommunen. Många av Utbildningsförvaltningens medarbetare har gått kommunens bemötandeutbildning, det är bra eftersom attityder och synsätt på funktionsnedsättningar är avgörande i tillgänglighetsarbetet. Något som jag däremot tycker brister är att eleverna borde utbildas på samma sätt. Min dröm är att alla skolelever, förslagsvis från mellanstadiet och uppåt, får en lektion per läsår med fokus på tillgänglighet- och bemötandefrågor.

 

När Utbildningsförvaltningen besökte kommunens tillgänglighetsråd senast berättade man att det går minst 15 000 barn och ungdomar i Gävles skolor. Antalet anställda är närmare 3 000 personer. I Gavlefastighetsers mål för kommande år finns planer på investeringar på 1,5 miljarder kronor. Mycket av detta läggs på skolorna. När jag lyfte frågade om risker för besparingar så speciallärare, pedagoger och assistenter försvinner var beskedet glasklart. Många personer har en nationell bild av nerdragningar inom skolan men så är det inte i Gävle. För att inte göra blogginlägget allt för långt (det är aldrig skoj att läsa allt för långa textblock) gör jag informationen om kommunledningskontoret och avslöjandet om den värsta nyheten till en cliffhanger. Du får helt enkelt vänta tills imorgon för att läsa kapitel 8 av 7 om Gävle kommuns tillgänglighetsarbete.

Visste du att Gävle kommuns Kultur- och Fritidsförvaltning har 253 medarbetare som representerar ett 40-tal yrken? Kultur- och Fritidsförvaltningens årsbudget är 302 miljoner kronor vilket motsvarar 6,1 procent av Gävle kommuns skattemedel. Tyvärr är inga av dessa pengar öronmärkta för tillgänglighetsåtgärder, men förvaltningen arbetar kontinuerligt i de ordinarie verksamheterna med att sakta men säkert plocka bort de enkelt avhjälpta hindren. Det är mycket på gång inom Kultur- och fritidsförvaltningen och det är därför jag valt att uppmärksamma dem lite extra.

 

I en kommun kryllar det av planer, strategiska dokument och politiska program. Många dokument som ligger på hyllorna och samlar damm, men å andra sidan viktiga dokument som alltid ska ligga till grund för de beslut som kommunen tar. Och eftersom dokumenten ligger som en grund i allt arbete är det förstås viktigt att tillgänglighetsfrågorna finns med. När det gäller Kultur- och Fritidsförvaltningen har man nyligen uppdaterat sitt idrottspolitiska program. En biblioteksplan och ett kulturpolitiskt program (med underrubriken kulturell allemansrätt) är på gång att uppdateras. Jag har ett förslag på hur Gävles Kultur- och fritidsförvaltning ska kunna leva upp till underrubriken och kunna leverera kultur som alla, oberoende funktionsnedsättning, både kan vara delaktig i och ta del av. Eftersom jag föredrar morötter framför bestraffningar anser jag att Statens Kulturråd tänker rätt och Gävle kommun borde göra detsamma. När Kulturrådet delar ut föreningsbidrag ställer de tillgänglighetskrav på de verksamheter som får pengar. Det borde Gävles Kultur- och fritidsförvaltning också göra. När kommunens föreningsbidrag utbetalas borde de föreningar som bedriver sin verksamhet i tillgängliga lokaler och även erbjuder sin verksamhet till personer med funktionsnedsättning få en högre föreningspeng än andra.

 

I samarbete med föreningslivet, och tillsammans med Gavlefastigheter, arbetar Kultur- och Fritidsförvaltningen med tillgänglighetsfrågor. Det görs mycket som är bra, men det är synd att förvaltningen inte samarbetar mer med funktionshinderrörelsen också. En bra grej är att förvaltningen kartlagt alla nuvarande lokaler i en anläggningsstrategi och så kallade skyddsronder ska göras i alla verksamheter utifrån alla diskrimineringsgrunder. Tre positiva exempel med förvaltningen är att de införskaffat tillgängliga utedass vid Gasklockorna, gjort gångytan mer hårdgjord i besöksmålet Storskogen och Kulturskolans entré har tillgänglighetsanpassats. Ett exempel på saker som förvaltningen måste arbeta mer med är kommunens badhus så att män och kvinnor med funktionsnedsättning inte behöver dela omklädningsrum. Andra exempel är att otillgänglighet i nybyggda fotbollsarenan Gavlevallen måste bort och förvaltningens måste bli bättre på enhetlig skyltning, tillgängligare hemsida och att leverera information i alternativa format.

 

Imorgon handlar det om Utbildning och Kommunledningskontoret...

I dag tänkte jag skriva om Socialtjänsten och Kultur- och fritidsförvaltningen. Det handlar förstås om hur bra eller dåligt de lever upp till Gävle kommuns tillgänglighetsplan. Jag börjar med Socialtjänsten. När de senast besökte Gävle kommuns tillgänglighetsråd berättade de att inga pengar är avsatta i budgeten för Socialtjänstens tillgänglighetsarbete. Och en kombination av att enheten omorganiserats och nuvarande flyktingsituation har gjort att tillgänglighetsarbetet mer eller mindre totalt stått stilla. Det enda de kan redovisa är en hörselslinga som installerats i enhetens mötesrum och att dörrar kontrastmarkerats. Det är dock positivt att Socialtjänsten ser till att ha tillgängliga boenden för flyktingar med funktionsnedsättning. I samarbete med Omvårdnadsförvaltningen kan Socialtjänsten även ge stöd i form av hjälpmedel eller assistans.

 

När det gäller Kultur- och fritidsförvaltningen är det både ris och ros. Några positiva exempel är att en ny och bättre hörselslinga installerats i Gasklockornas lokaler, fritidsgården Zebran har fått en ny och större hiss och konserthuset hemsida och fysiska inomhusmiljö görs mer tillgänglig för fler. Några exempel på brister är att endast en lucka i 2015 års kommunala adventskalender var teckentolkad, det byggs ingen rullstolsläktare vid stans sommarkonserter och det finns inga öronmärkta pengar i budgeten för att kontinuerligt plocka bort de enkelt avhjälpta hindren. Det är dock bra att de flesta av Kultur- och fritidsförvaltningens personal har gått kommunens bemötandeutbildning.

 

När Folkhälsoinstitutet då och då publicerar statistik om hur vi i Sverige mår visar det sig alltid att personer med funktionsnedsättning generellt mår sämre än andra. Ohälsan förklaras delvis genom otillgänglighet som utestänger personer med funktionsnedsättning från fritids- och kulturaktiviteter. Det försöker Gävle kommun göra någonting åt. Kommunen har en person anställd i en delad tjänst mellan Kultur- och Fritid och Omvårdnadsförvaltningen. Personens uppgift är att Kultur- och Fritid, tillsammans med det lokala föreningslivet, ska erbjuda prova-på-aktiviteter, läger och andra arrangemang till människor som är kunder/brukare hos Omvårdnadsförvaltningen.

 

Mer om Kultur- och fritidsförvaltningen imorgon...

I dag sätter jag tänderna i Gävle kommuns bostadsbolag Gavlegårdarna. Kan du tänka dig att jag, för många år sedan, besökt ett av bolagets nybyggda flerbostadshus för att titta på tillgängligheten. Jag hittade några dumma nivåskillnader i form av trösklar och ifrågasatte varför det behövde vara så. En ansvarig från Gavlegårdarna förklarade då att trösklarna inte är några problem. Jag fick beskedet att om en person med nedsatt rörelseförmåga flyttar in kan kommunen använda bostadsanpassningen för att ta bort tröskeln. Självklart bråkade jag så gott jag kunde. Hur kan man vara så dum att ett kommunalt bostadsbolag först bygger otillgängliga nya bostäder. Kommunens bostandsanpassningspengar ska förstås inte användas för att ta bort otillgänglighet i nybyggnationer.

 

När man läser kommunens tillgänglighetsplan ser man att Gavlegårdarna är hyfsat duktiga på att arbeta för att nå målen. Fler lekplatser blir mer tillgängliga, antalet gruppbostäder blir fler och.... Ja, egentligen blir allt mer och fler just nu inom Gavlegårdarna, och det görs i snabb takt. Behovet av mer bostäder är större än någonsin. Hela flerbostadsbeståndet är tillgänglighetsinventerat och bostadsbolaget ligger rätt bra till när det gäller att plocka bort de så kallade enkelt avhjälpta hindren. Det är bland annat soprum och gemensamhetsutrymmen utomhus och inomhus som sakta men säkert åtgärdas, men bostadsbolaget har inga öronmärkta pengar i budgeten för att plocka bort enkelt avhjälpta hinder. Gavlegårdarnas hemsida har kompletterats med lättläst text, flera blanketter och broschyrer likaså. Förbättrad skyltning med ny grafisk profil och upphandlad tolkservice för teckentolkning är på gång. 175 av Gavlegårdarnas 200 anställda har genomfört kommunens bemötandeutbildning.

 

Min erfarenhet av Gavlegårdarna, trots bloggtextens inledning, är att de generellt tar ett seriöst ansvar i tillgänglighetsfrågan. De kan förstås inte göra annat än att, vid ny- och ombyggnationer, följa lagstiftningen, men de har också tagit fram egna "instruktionsböcker" som delas ut till de entreprenörer och konsulter som bolaget anlitar. Personligen känns det som om Gavlegårdarna har bra koll på tillgänglighetsfrågan. När det dyker upp brister är det oftast en extern entreprenör eller konsult som gjort fel. När Gavlegårdarna senast träffade kommunens tillgänglighetsråd kom ett besked som gör mig orolig. Fram tills nu har Gavlegårdarna själva sett till att vara blåslampan i baken på entreprenörer och konsulter så de lever upp till tillgänglighetskrav. Nu ändrar bostadsbolaget strategin och de externa får mer eget ansvar och ska göra egna kontroller. Det här tror jag inte blir bra. Erfarenheten från tidigare år visar att om brister uppstår är det oftast entreprenörer eller konsulter som gjort fel.

 

Fortsättning imorgon...

När det gäller Samhällsbyggnadsenheten finns det en hel del att säga. Eftersom mitt fokus främst ligger på tillgänglighetsfrågor är samhällsbyggnadsenheten extra intressant. Personligen tror jag att förvaltningen, med dess chef i spetsen, helt enkelt inte har rätt inställning och förståelse för tillgänglighetsfrågan för att det ska bli riktigt bra. Ett tydligt exempel är när enheten berättar hur bra de lever upp till kommunens tillgänglighetsplan. Samhällsbyggnadsenheten menar att man förbättrat tillgängligheten radikalt eftersom mycket information översatts under 2015 till många språk. Sedan visar det sig att informationen inte finns i exempelvis lättläst version, och det går inte att få informationen teckentolkad.

 

Samhällsbyggnadsenheten har haft minst 35 allmänna dialogmöten under 2015, fanns med när Bomässan arrangerades och säger sig verkligen vara mån om att vara där medborgarna är. Men dialogmöten inför nybyggnationer, där allmänheten får tycka till, är inte teckentolkade och lokalerna saknar hörselslinga. Det finns även exempel på ny- eller ombyggnationer av inomhus- och utomhusmiljöer som gjorts under 2015 där Samhällsbyggnadsenheten inte följt FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och haft representanter från funktionshinderrörelsen som ett rådgivande organ. I vissa fall, som då nya fotbollsarenan byggdes, har förstås jag och andra från funktionshinderorganisationerna fått varit med. Tyvärr har ingen lyssnat till våra råd och nu visar det sig att den nybyggda arenan har flera tillgänglighetsbrister. Jag väljer att inte djupdyka i fotbollsarenan denna gång, men måste avslöja att kommunen till och med brutit mot lagstiftning vid nybyggnation utan att det verkar vara ett problem.

 

Andelen boende i Gävle är mer nöjda nu än förr, förklarade Samhällsbyggnadsenheten när de senast besökte kommunens tillgänglighetsråd. När det gäller personer med funktionsnedsättning har det dock visat sig att kommunen inte följer lagen när det gäller bostadsanpassning. Gävle kommun har en av Sveriges längsta handläggningstid för att få bostadsanpassning, det kan ta över ett år.

 

Samhällsbyggnadsenheten gör förstås lite bra saker också. I somras öppnades ett nytt stadsbad utomhus i Boulognern med ramp ner i vattnet. Jag ska dit nästa sommar för att se om de gjort rätt. Samhällsbyggnadsenheten har en liten pott pengar för tillgänglighetsåtgärder varje år och under 2015 har två busshållplatser åtgärdats. Inför 2016 är, efter minst 100 års påtryckning från funktionshinderrörelsen, äntligen en offentlig tillgänglig toalett på gång i stan. Ungefär två lekplatser per år byggs också om och renoveras Då passar man på att göra vissa tillgänglighetsåtgärder.

 

Imorgon sätter vi tänderna i Gavlegårdarna...

Igår började jag en serie här i bloggen som kommer att pågå i flera dagar. Det handlar om Gävle kommun. Du som troget läser min blogg kommer få fördjupad kunskap om hur bra eller dåligt Gävle kommuns förvaltningar arbetar med funktionshinderpolitiska frågor. Naturligtvis ligger fokus på tillgänglighetsfrågor, men jag kan inte låta bli att blanda in lite bemötandefrågor också. Igår handlade blogginlägget om Omvårdnadsförvaltningen.

I dag är det Näringsliv- och arbetsmarknadsförvaltningen som gäller.

Under Näringsliv- och arbetsmarknadsenheten finns Arbetsmarknadsenheten, Vuxenutbildningen, Näringslivsenheten och Enheten för daglig verksamhet. Under vuxenutbildningen finns SFI och där ser förvaltningen till att prioritera tillgängliga lokaler. De arbetar också för att få bort rökare som står utanför entréer och omplacera cykelställ. Automatiska dörröppnare och förbättrade hissar är åtgärder som gjorts den senaste tiden för att förbättra vuxenutbildningens lokaler.

För några år sedan beslutade Gävles kommunfullmäktige att arbeta lite extra för att anställa personer med funktionsnedsättning. Fullmäktiges politiker enades om att 1,5 procent av kommunens alla anställda ska ha en funktionsnedsättning. I antal personer blir det 110 stycken. Efter flera års arbete på Arbetsmarknadsenheten
har kommunen nått målet, men alla 110 personer är anställda i någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd och får lönebidrag. Kommunens plan är nu att nå målet 2 procent innan 2018. Arbetsmarknadsenhetens ambitioner är bra, men andelen anställda med dolda eller synliga funktionsnedsättningar är svindlande liten och det är synd att kommunen bara anställer personer med funktionsnedsättning om de får bidrag och inte behöver betala hela deras lön.

Enheten för daglig verksamhet sysselsätter närmare 4 000 personer. 60 procent av verksamheten ligger utanför kommunens verksamhet och lokaler i olika företag och föreningar. En positiv statistik är att det generellt är fem personer per år som lämnar daglig verksamhet och får en riktig anställning. Eller förresten... är fem personer
per år av 4 000 verkligen något att skryta med?

Hur går det med enhetens försök att leva upp till kommunens tillgänglighetsprogram då? Den fysiska tillgängligheten är stundtals besvärlig eftersom enheten delvis använder gamla lokaler. I Näringsliv- och arbetsmarknadsenhetens budget finns heller inga öronmärkta pengar för att plocka bort otillgänglighet i den fysiska miljön. Information och kommunikation arbetar man däremot mer med. De använder piktogram och lättläst och skyltningen ses över.

 

Fortsättning imorgon...

Du som följer mig, och mitt funktionshinderpolitiska arbete, vet att jag sedan många år tillbaka är engagerad i Gävle kommuns tillgänglighetsråd. Det ger mig möjlighet att försöka påverka och vara blåslampan i baken på Gävles politiker och tjänstemän när det gäller tillgänglighetsfrågor. De närmaste dagarna kommer min blogg att fyllas med den ena Gävlenyheten efter den andra. Tack vare min insyn i kommunen kommer du nu få massor av fakta och skvaller. Vi börjar med omvårdnadsförvaltningen.

 

Omvårdnad har cirka 4 000 kunder, 3 000 är äldre Gävlebor och 950 är yngre personer med funktionsnedsättning. Förvaltningen driver vård- och omsorgsboenden, gruppbostäder, hemtjänst, ledsagning, personlig assistans, korttidsvistelse samt förebyggande verksamhet och anhörigstöd. Det senaste året har åtgärder gjorts inom 20 av de 42 aktivitetsmålen och inom 6 av inriktningsmålen i tillgänglighetsprogrammet. Men det finns inga öronmärkta pengar i förvaltningen utan tillgänglighetsåtgärder görs inom den befintliga budgeten som är 1,2 miljarder per år. Omvårdnadspersonal har gått kommunens bemötandeutbildning och använder Gävles bemötandeguide. På minst ett personalmöte per år ska verksamhetschefer ta upp bemötandefrågan. Bemötandeguiden delades ifjol ut till omkring 800 vikarier och bemötandeutbildningen finns med i förvaltningens kompetensutvecklingsplan.

 

När det gäller tillgänglig information har Omvårdnad arbetat med lättläst text i både tryckt material och på webben. Den senaste tiden har även rutiner tagits fram för teckentolkning och bildtelefoni. Förvaltningen ligger sämre till när det gäller skyltningen, men enligt förvaltningschefen är förbättringar på gång. Vid nybyggnation och ombyggnation ställs förstås tillgänglighetskrav och enkelt avhjälpta hinder åtgärdas sakta men säkert i samarbete med samhällsbyggnadsförvaltningen. Personligen känner jag dock till både ny- och ombyggnationer där all otillgänglighet inte plockats bort, eller där nybyggen blivit fel. Omvårdnad samarbetar också med Kultur och fritidsförvaltningen vilket möjliggör för omvårdnadskunder att ta del av kommunens kultur- och fritidsutbud. Via omvårdnadsförvaltningen kan kultur- eller idrottsföreningar då få föreningsstöd, men inga pengar utbetalas om föreningarna inte jobbar med tillgänglighetsfrågan. Enligt förvaltningschefen bevakar omvårdnad även så yngre personer med funktionsnedsättning får samma tillgång till rabbatter som äldre har. Hur bra man lyckas med detta kan jag däremot inte säga.

Imorgon handlar det om Näringsliv- och arbetsmarknadsförvaltningen.

Jag rivstartar året 2016 genom att göra en rejäl djupdykning i Gävle kommuns tillgänglighetsarbete. Självklart kan jag inte ta upp allt, och naturligtvis blir detta vinklat ur mitt perspektiv något kryddat med mina åsikter. De kommande sju dagarna, alltså en hel vecka, kommer min blogg fyllas med nyheter, fakta, skvaller och mina reflektioner - och allt med fokus på Gävle kommuns arbete med tillgänglighetsfrågan. Jag börjar redan imorgon.

 

I många år har jag, på uppdrag av HSO Gävle, haft ett förtroendeuppdrag i Gävle kommuns tillgänglighetsråd. Jag sitter till och med i kommunens tillgänglighetsgrupp som går lite djupare in i detaljer, rådgivning och ritningsgranskning kring tillgänglighetsfrågor. Här i min blogg, Livet rullar vidare, berättar jag alltid om vad jag arbetar med hela dagarna, men jag måste erkänna att jag varit dålig på att referera och rapportera om vad som händer lokalt i Gävle kommun. Mitt nyårslöfte 2016 får bli att jag ska bli bättre på det. Jag börjar redan imorgon och en hel vecka frammåt där den ena förvaltningen efter den andra ska granskas utifrån Gävle kommuns tillgänglighetsprogram.

 

Jag vet inte vilken kommun som är bäst på att arbeta med tillgänglighet, det är nog omöjligt att exakt säga det. Men efter att ha rest runt i landet de senaste åren, och sett hur mängder av kommuner arbetar med tillgänglighetsfrågor, tycker jag ändå att Gävle kommuns tillgänglighetsprogram är riktigt bra. Tydliga mål, där det enkelt syns vem som är ansvarig för olika områden och allt utgår från FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Ja, tillgänglighetsplanen är ett vackert dokument, men frågan är om kommunen lever upp till den. Det är detta jag ska försöka reflektera lite kring de kommande dagarna så jag hoppas att du följer med och läser alla mina kommande uppdateringar med start imorgon.

Tisdagen den 15 december flög jag och Karolina Celinska till Gardermoen Airport i Oslo för att representera DHR/Sverige när Nordiska handikappförbundets nätverk om universell utformning och byggregler träffades. Nordiska handikappförbundet har funnits länge (bildades 1946) men nätverket är nytt och deltagarna träffades för första gången där i Oslo på Hotell Park Inn. Eftersom det var första gången hade nätverksträffen en lära-känna-varandra karaktär.

 

Eftersom funktionshinderorganisationerna i de nordiska länderna upplever att politiker, ministrar och myndigheter samarbetar allt mer över de nordiska landsgränserna kom DHRs förbundsordförande Rasmus Isaksson ifjol med förslaget att nordens funktionshinderorganisationer också borde samarbeta mer. Nätverket är till för att byta erfarenheter mellan varandra, men samtidigt ska det kunna vara ett bollplank där vi hjälps åt i det rättighetspolitiska arbetet. Främst genom mailkonversation ska nätverksdeltagarna kunna dela frågor, förslag, idéer och information mellan varandra.

 

Dagen ägnades mest till att varje land delgav för de andra hur den funktionshinderpolitiska situationen ser ut och hur respektive land arbetar. Det visade sig att vi inom universell utformning och regelverk vid ny- eller ombyggnation har vissa likheter. Men det är samtidigt anmärkningsvärt att vi i många fall också har stora olikheter. I Sverige pratar vi knappt om universell utformning samtidigt som det är den grundläggande utgångspunkten i hela Norges tillgänglighetsarbete. Finland har ännu inte skrivit under FN konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Mellan länderna skiljer det sig i måttkrav i olika fysiska tillgänglighetsfrågor och det som i vissa länder är lagkrav finns bara med i föreskrifter, rekommendationer eller vägledningar i andra länder.

 

Vi hittade några gemensamma nämnare. I alla länder hävdar byggindustrin och oftast ansvariga politiker att nuvarande krav gör det för dyrt att bygga nytt eller renovera, trots att flera bevis lyfts om att det inte stämmer. I alla länder använder regeringar, ministrar och myndigheter ofta argument som "att i X-land accepterar funktionshinderrörelsen detta så då borde vi väl kunna göra det även här". Detta ställer landets funktionshinderorganisationer mot väggen och det blir svårare att försöka stoppa minskade tillgänglighetskrav. Vi får se vart detta nätverkande mellan de nordiska länderna kan leda till. Personligen hoppas jag att de kontakter som nu påbörjades i Oslo kan leda till bra samarbeten och gemensamt påverkansarbete.