Livet rullar vidare

Det finns två saker som påverkar mitt humör. Termometern blir varm och jag gläds när kommuner, landsting, myndigheter, företag och föreningar arbetar med tillgänglighetsfrågan och förbättrar sina verksamheter. Men kvicksilvret fryser och jag blir både ledsen och arg när tillgängligheten försämras. Ja, du läste rätt trots att det låter otroligt. Det finns faktiskt kommuner, landsting, myndigheter, företag och föreningar som försämrar för personer med en funktionsnedsättning. Ett exempel är Sandvikens kommun som för några månader sedan hade en fin tillgänglig parkeringsplats reserverad för funktionshindrade utanför handikappomsorgsförvalltningens kontor. I dag är skylten bortplockad och det finns ingen handikapparkering i närheten av hela handikappomsorgsförvaltningen.

Personligen undviker jag Plantagen när jag vårpysslar eftersom de leder över Sandvikens kommun i att ta bort tillgängliga parkeringsplatser. Utanför Plantagens Gävlebutik fanns tidigare två reserverade rutor. I dag står endast en tom stolpe kvar eftersom skylten med rullstolssymbolen plockats ned. Mc Donalds vid Stortorget i Gävle har haft rymliga, öppna och tillgängliga toaletter. I dag är handikapptoalletten fortfarande rymlig men låst. En blind man som nyligen behövde uträtta sina behov uppmärksammade kassörskan om att dörren till toaletterna är låst. Tyvärr finns ingen nyckel, men mannen fick en papperslapp med svarta siffror på ett vitt papper och kassörskan förklarade att Mc Donalds installerat ett kodlås. Tack vare att Mc Donalds arbetar med att plocka bort tillgänglighet, på samma sätt som Sandvikens kommun och Plantagen, fick kassörskan lämna hamburgarna och följa mannen till toaletten.

I flera kommuner där många kommunmedborgare utan tillstånd använder handikapparkeringsplatser har skylten med rullstolsymbolen kompletterats. Personligen tycker jag det är helt rätt. "Lathet är inget funktionshinder". Initiativ av det här slaget är helt underbart och belönas härmed med en guldstjärna i min blogg. Och det bästa av allt är att jag nyligen såg ett nyhetsinslag på teven där någon ansvarig tjänsteman berättade att sedan den kompletterande skylten kommit upp har färre felparkeringar rapporterats. Det var alltså inte bara ett roligt påhitt utan gav ett positivt resultat.

Det är även positivt att Högskolan i min stad, Gävle, i höst ska starta Sveriges första högskoleutbildning för personer med en utvecklingsstörning.

I dag är en bra dag så jag bjuder till och med på en spännande länk. Klicka här och läs en artikel med mig i tidningen Hem & Hyra. Tänk vad bra det hade varit med ett rampavdrag.

Det är fredagkväll. Efter en intensiv vecka där jag de senaste dagarna arbetat i Malmö, Ljusdal och Visby står jag nu inför en helg. Ska försöka slappna av och sova snart. Men vad gör man en fredagskväll innan John Blund om det inte är någon bra film på teve och jag har ingen lust att ge mig ut i stans krogliv? Man läser DHRs medlemstidning SHT förstårs! Mitt intresse för tillgänglighetsfrågan gör att jag fastnar lite extra i några nyhetsnotiser. Det handlar om allt från FN-konventionen om rättigheter för personer med en funktionsnedsättning till den nya plan- och bygglagen som började gälla från och med den 1 maj.

Extra intressant är att läsa om kvinnan i Åkersberga. Ännu en gång har diskrimineringslagstiftningen hjälp till så att en person med funktionsnedsättnings rättigheter efterlevs. Det handlar om en tillgänglig tygbutik, men en "konstig" butiksinnehavare. Butiksinnehavaren hävdade att den rullstolsburna kvinnan riskerade att smutsa ner varorna i butiken och att rullstolen kunde vara i vägen för en varuleverans. Efter att ha kastats ut ur tygbutiken anmälde Åkersbergskvinnan händelsen till Diskrimineringsombudsmannen. Innan ärendet kom till domstol träffades en förlikning och Åkersbergskvinnan fick 60 000 kronor i ersättning av butiksinnehavaren. Jättebra tycker jag. Alla som diskriminerar ska ha kännbara böter som ger riktigt smisk på fingrarna.

Jag måste också nämna annonsen på sidan 19. Självaste SJ har en halvsidesannons med rubriken "Välkommen ombord". Första meningen i annonstexten lyder. "Vi har inte alltid varit så tillgängliga, vi vet". Du som är trogen läsare av min blogg och du som är det minsta lilla insatt i DHRs engagerande tillgänglighetsarbete, vet vad det handlar om. Jag behöver bara säga X2000! I dag är SJ-tillgängligheten bättre, men det är långt ifrån riktigt bra. Jag hade betalat hur mycket som hellst för att ha fått vara med och tjuvlyssna när SHT-tidningens annonsförsäljare sålde annonsen till SJ och diskuterade dess innehåll.

Har du hört talas om Handikapphistoriska föreningen? De samlar in, bevarar och bearbetar handikapphistoriskt material som belyser levnadsförhållanden och samhällets syn på människor med funktionsnedsättning i ett historiskt perspektiv. Alla som vill forska i ett handikappolitiskt ämne borde först djupdyka i HHFs databas. Alla som överhuvudtaget vill lära sig mer kring handikappolitik nationellt och internationellt borde titta närmare på HHFs sajt. Och mitt i all funkishistoria är naturligtvis även jag med. Tänk att jag blivit historisk! Jag är glad och känner mig stolt att få vara med i Handikapphistoriska föreningens databas med min bok "Livet rullar vidare".

Det är skoj att konstatera att jag är gästkrönikör i Gotlands Annonsblad den här veckan. Klicka på bilden och bläddra dig fram till sidan åtta så kan du läsa min lilla text.

Sedan jag var så här liten (visar mellan tummen och pekfingret) har jag engagerat mig i handikappolitiska frågor. Målsättningen har alltid varit, och är, att få ett rättvisare samhälle som är användbart och tillgängligt för så många som möjligt. Målsättningen är också att öka förståelsen bland icke funktionshindrade om hur det är att leva med en funktionsnedsättning. Jag kommer aldrig ge upp och alltid bombardera insändarsidor, göra allt jag kan för att påverka beslutsfattare och bildligt kasta gatsten i demonstrationståg. Men nu tvivlar jag. Trots allt mitt engagemang, och hela handikapprörelsens arbete i alla år, blir det inte bättre. Nu hör jag någon som skriker att både tillgängligheten och bemötandet visst sakta men säkert blivit bättre. Personligen vet jag inte om jag kan hålla med. Frågan är om handikapprörelsens hårda arbete de senaste 50 åren egentligen gjort någon nytta överhuvudtaget?

Jag ställs nästan dagligen inför nybyggnationer med otillgänglighet trots att vi har en svensk lagstiftning som förbjuder detta. Jag utestängs ibland helt från kollektivtrafik som bussar och tåg, eller betraktas som andra klassens medborgare av SJ. Allt fler hjälpmedel tvingas en individ med funktionsnedsättning i dag betala själv och antalet assistanstimmar minskas för många när bedömningskrav görs om. I förra veckan sa nyhetsuppläsaren på teve att allt färre tidningar publiceras i ett inläst format. I förrgår hörde jag talas om två kvinnor som sms:ade 118 100 och frågade vilka nattklubbar i Stockholm de kunde besöka eftersom de använder rullstol. Svaret var "att det var olämpligt överhuvudtaget med nattklubbsbesök eftersom det ofta är mörkt och att de sittande tjejerna då skulle utgöra en fara för sig själv och de andra gästerna".

Igår läste jag om att Eric Saade, som tävlar för Sverige i melodifestivalen på torsdag, oftast ställer sin bil på handikapplatser. I Göteborgsposten stod det: "Parkeringsböter är typiskt mig, det är min stil. Bara i går fick jag två. Jag parkerar på handikapplatser hela tiden, för att jag inte orkar hitta någon parkering, säger Eric Saade." I dag fick jag veta att en vän som använder rullstol nekats att beställa alkohol på Lucky bar i Gävle med motiveringen att de inte serverar honom eftersom han inte har någon ledsagare med sig.

Nej, det här blogginlägget ska inte handla om hur tillgängligt firandet av Norges nationaldag är. Det hade i och för sig varit spännande att se om personer med en funktionsnedsättning kan fira grannlandets högtidsdag på lika villkor som andra eller om det handlar om särlösningar. Som sagt, det här ska inte handla om Norges nationaldag. Tisdagen den 17 maj hinner jag nämligen inte fira grannlandet eftersom jag tillgänglighetsarbetar i Ljusdal. Tillsammans med kommunens fastighetschef ska jag besöka förvaltningshuset, en gymnasieskola och ett badhus och ge tips och råd om hur verksamheterna kan bli användbara och mer attraktiva för fler. Kanske packar jag ner en norsk flagga i väskan och tar upp den och viftar lite då och då.

För att få tiden att gå fortare i tåg eller flyg läser jag alltid böcker när jag är ute på ett föreläsningsjobb. Förutom att roa sig med underhållande/beroendeframkallande mobiltelefonspel är läsandet av en bok även en perfekt syselsättning på hotellrum. När jag i förra veckan föreläste i Vingåker och Kristianstad passade jag på att avsluta boken "Shakespears hemlighet" av författarinnan Jennifer Lee Carrell. Boken handlar om Kate Stanley, regissör och Shakespeareforskare, som efter en vänninas död ger sig ut på ett rejält äventyr. Uppdraget är att hitta Shakespears hemlighet.

I "Da Vinci koden" söker huvudpersonen ledtrådar i konstnärens tavlor och skulpturer, i "Shakespears hemlighet" uppenbarar sig ledtrådar i den ena kända teaterpjäsen efter den andra. Och frågorna är många. Vem var William Shakespeare egentligen? Är det Shakespeare som överhuvudtaget skrivit pjäserna? Finns det bortglömde pjäser någonstans som ännu aldrig spelats på en scen? Har Shakespeare kanske till och med delvis skrivit/översatt bibeln?

Bokens konspiratoriska upplägg och många blodiga mord gör att det påminner om "Da Vinci konden". Men "Shakespears hemlighet" är långt ifrån lika bra. Boken är spännande och läsaren får en rejäl historielektion, men tempot är långsammare och handlingen med hundratals historiska personer, händelser och platser gör att man nästan behöver doktorera i Shakespeare för att hänga med. Boken är underhållande och intressant, men den som förväntar sig svar på någon Shakespeargåta blir, i denna konspiratoriska röra, säkert besviken.

Den här veckan har jag föreläst i Kristinehamn, i morgon är det Varberg som gäller. De kommande veckorna arbetar jag i bland annat Malmö och Visby. Naturligtvis har jag med mig en ny bok som kommer recenseras här i bloggen framöver.

Jag förstår inte varför inte fler går ut på gator och torg för att bildligt kasta gatsten. Alla borde demonstrera och protestera mot ett samhälle som inte är rättvist för alla. Det finns skillnader mellan dem som går med gummisulor på skorna och dem som tar sig fram med gummihjul. Du kan välja att äta på vilken restaurang du vill. Det kan inte jag. Du kan välja att åka tåg i första eller andra klass. Det kan inte jag. Du kan välja att bosätta dig vart du vill. Det kan inte jag. Du kan välja att söka vilket jobb som helst.  Det kan inte jag.

Det är första maj och dags att demonstrera. Jag har ingen vetenskaplig och tillförlitlig statistisk undersökning i bakfickan, men är trots det övertygad om att endast en minoritet av årets plakat handlar om tillgänglighet. Jag förstår inte varför. Personligen anser jag att årtusendets största orättvisa handlar om att individer med en funktionsnedsättning behandlas olika.

Nu tror du att jag varit vaken hela natten för att knåpa ihop mitt plakat, att jag i flera veckor arbetat hårt för att formulera ett kort och tydligt budskap. Du som är en trogen läsare av min blogg vet vad jag till hundra procent brinner för. Jag arbetar heltid med dessa frågor mer eller mindre dygnet runt, borde vara förebilden och klona mig själv för att hinna vara med i så många demonstrationståg som möjligt. Men så är det inte. Jag har troligtvis smittats av handikapprörelsens trötthetsepidemi. Vart har alla Adryan Linden tagit vägen? Adryan är känd som en av grundarna till Marschen för tillgänglighet och en tidigare brutal aktivist. Vart har allt glöd inom handikapprörelsen tagit vägen? All, stundtals aggressiv, kamp och civil olydnad i kombination med aktioner som får upp handikapprörelsens budskap på dagordningarna ökar förståelsen och skapar opinion är mer eller mindre borta.

Det är första maj och dags att demonstrera. Jag stannar hemma. Och kallt är det ute också.