Livet rullar vidare

Det är långt kvar till alla handikappföreningarnas årsmöten runt om i landet. Inga kallelser har ännu skickats till medlemmarna, sekreterarna har inte skrivit några dagordningar och ingen ordförande har börjat polera klubban. Trots att det, som sagt, är långt kvar till nästa årsmöte tyckte jag att trettondagsafton är en perfekt tidpunkt för att skriva en motion. Jag postade det nyss och i kuvertet låg ett papper med min underskrift och en text med rubriken "DHR-medlemskap i HSO".

Så här är texten:
" Allt fler DHR-distrikt och avdelningar runt om i landet ser fördelar med att vara anslutna till Handikapporganisationernas Samarbetsorgan, HSO. I dag är exempelvis DHRs Gävleavdelning medlem och eftersom jag är förtroendevald i Gävle kommuns tillgänglighetsråd upptäcker jag ofta att ett medlemsskap i HSO underlättar radikalt i mitt samarbetet med andra handikapporganisationer. Istället för att jag ”bara” arbetar ensam och representerar DHR blir vi tillsammans en starkare påtryckare när när jag exempelvis engagerar mig i tillgänglighetsfrågor. I dag är Gävleborgs läns DHR-distrikt inte HSO ansluten vilket jag anser kan leda till en vi-och-dom-kännsla. Risken är också överhängande att DHR går miste om information när distriktet inte samarbetar med andra handikapporganisationer. Jag yrkar därför att årsmötet ger Gävleborgsdistriktets styrelse i uppdrag att under kommande verksamhetsår ansöka om ett medlemskap i Handikapporganisationernas Samarbetsorgan."

För mig blev en av 2011 års första nyheter naturligtvis en händelse med funkistema. Jag har inte bestämt om det är en rolig eller tragisk nyhet. Det handlar om två män och en kvinna som greps av polisen i Helsingborg efter två inbrott i källarförråd i ett flerfamiljshus vid 19-tiden. Vittnen såg dem på platsen och larmade polisen. Men när lagens väktare kom fram hade tjuvarna redan försvunnit. Eftersom det varit mycket snö under jul- och nyårshelgerna även i Helsingborg kunde polisen snabbt identifigera och gripa tjuvarna. Två av dem satt nämligen i rullstol och hjulspåren var inte svåra att följa i snön. Funkistjuvarna greps bara en liten bit från brottsplatsen och fördes till polishuset. Om polishuset är tillgängligt så de kom in, och om det finns celler i arresten med handikapptoa är en helt annan historia.

Jag funderar på att vara tomte i år. Tänk om jag skulle rulla ut på gården efter Kalle Anka för att köpa tidningen? Om jag bara inte kör fast på grund av all snö så borde det gå. Men sedan har vi ju problemet med ungarna förstårs. Om det finns några snälla barn är risken stor att jag förstör deras tro på Tomten när jag, med snö mellan drivringarna och däcken, plötsligt står med julklappssäcken i mitt knä i hallen. Om jag jobbar snabbt under förmiddagen kanske rullstolen kan byggas om så den liknar en släde, men jag oroar mig ändå för barnens reaktion.

När jag för några dagar sedan var utklädd till pepparkaksgubbe i ett luciatåg kom jag inte upp på scenen som saknade ramp. Jag fick stå nedanför och titta upp på lucia och alla tärnorna. Det var inte kul, alla tjejer hade bara långa kjolar. Hur mycket jag än spökade ut mig under helloween lyckades jag inte skrämma grannarna eftersom de kände igen min framgafel. För några år sedan, under påsken, försökte jag klä ut mig till både hare och kärring. De flesta säger att de ska till Blåkulla, men för mig gick det bokstavligen åt helvete. Den här julen ska jag kanske helt strunta i kläder och bara ha den spelande tomteslipsen. Jag vill passa på att önska alla trogna bloggläsare en riktigt god jul. Hoppas ni får en mysig dag med god mat, spännande paket och många möten med nära och kära.

Med ett litet blogginlägg, på självaste fjärde advent, vill jag utbringa ett superstort grattis till Hans Ytterberg och Maria Johansson som tilldelats årets Stilpris. Alla vet naturligtvis redan varför just denna man och kvinna belönas, men om någon trots allt inte vet ska jag kort berätta. Ytterberg får priset för att han gjort utredningen "Bortom fagert tal" om ny lagstiftning som betraktar otillgänglighet som diskriminering. Regeringen valde först att hemligstämpla utredningen men tack vare Maria Johanssons engagemang, ordförande i DHR, offentliggjordes utredningen till slut. Hon startade bland anat en facebookgrupp med påtryckande publiceringskrav som fick 2000 medlemar på bara några dagar. Stilpriset heter "Hjärter Ess" och har delats ut sedan år 2004. Förutom äran erhåller pristagaren 20 000 kronor.
Mer information om priset och pristagarna hittar du här.

Jag är inget proffs, har absolut ingen stor kunskap om hur en kommun arbetar för att ta bort snön. När det, som i dag, vräker ner sådant där otäckt kallt och blött stannar jag hemma. Personligen har jag generellt aldrig problem med att vara rullstolsanvändare. Med tanke på att jag är en man är det bara synd om mig när jag är förkyld. Men det är även eventullt lite synd om mig när det snöar. Självklart vill även jag ha en vit jul, men eftersom Gävle kommun inte verkar ha en smart strategi för att skotta gator, trottoarer, parkeringsplater och torg funderar jag på att flytta till varmare breddgrader. Jag är, som sagt, inget proffs men visst borde en kommun ha en plan för hur snöröjningen fungerar? Men utifrån följande bilder, som jag nyligen tagit med min mobilkamera, börjar jag fundera. Antingen har Gävle kommun ingen plan för snöröjning eller så står det i kommunens snöröjningsplan att snöhögar ska läggas på handikapparkeringsplatser. Vad tror du?

Det är sorgligt att konstatera att Sverige nu är medlem i klubben av länder som drabbats av terrorism. När jag först hörde talas om det fruktansvärda trodde jag inte det var sant. Polisen/säpo, och vår twittrande utrikesminister, sa att det handlar om terrorism men jag trodde ändå inte det var sant. Om det varit en förbannad person med funktionsnedsättning som tröttnat på otillgänglighet och därför placerat en bilbomb utanför butiksentrén, hade jag inte blivit förvånad. Om det varit en tågresenär som använder rullstol som tröttnat på SJ, en synskadad som inte tycker att Sverige lever upp till FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsätting eller en hörselskadad som fått ett löfte om att alla enkelt avhjälpta hinder skulle ha undanröjts innan sista december 2010, hade jag förstått. Men när stadsministern, i min teve, förklarar att det är terrorism måste jag väll konstatera att jag får släppa mitt funkisspår.

Jag önskar mig en bok i julklapp, och inte vilket bok som helst. Den heter "Lite lagom ovanlig" och är skriven av Maria Ennefors, till vardags redaktör för RBU Stockholms medlemstidning Hört och hänt. Med hjälp av 23 kåserier, med illustrationer av Eric Dommelöf, sätter boken fingret på hur det är att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättning.

 

Mitt yrke som tillgänglighetskonsult och föreläsare i tillgänglighet- och bemötandefrågor innebär att jag arbetar över hela landet. Det betyder långa resor med tåg och flyg samt ledig dötid på hotellrum, tid som jag använder för att läsa. Det är skönt att då och då koppla av genom att förvinna in i spännande litteratur, och böckerna är oftast om underhållande och spännande kriminalromaner. I dag avslutade jag Lars Keplers ”Hypnotisören”. Trots stort hemlighetsmakeri är det nu, som du redan vet, känt att Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril är författarna bakom pseudonymen.

”Hypnotisören” handlar om något så oförutsägande som en hypnotisör. Men det är mycket mer komplicerat än så. Efter att under en längre tid arbetat med ett gäng minst sagt psykiskt störda och mer eller mindre farligt knäppa personligheter har läkaren och hypnotisören Erik Maria Bark beslutat sig för att aldrig använda hypnos igen. Men en rad fruktansvärt blodiga mord får kriminalkommissarie Joona Linna honom att övertalas, något han aldrig borde ha gjort. För mig är boken ”Hypnotisören” tvådelad. Å ena sidan känns den ibland som en torr dokumentation kring hypnos och vad det kan göra med människan. Jag slappnar av, hjärtat slår långsammare och andetagen blir djupare. Men å andra sidan är boken stundtals så händelserik och actionpackad att pulsen går upp och jag blir andfådd. Som underhållande kriminalroman blir betyget fyra på en skala upp till fem. Nu är frågan vilken bok jag ska packa ner i väskan när jag åker till Kalmar och jobbar på torsdag.

Den nya boken om kungens hemligheter är ingenting mot de hemlisar som just nu samlas på hög i Umeå. Där driver nämligen Ögonblicksteatern ett projekt som heter "Normal". Målsättningen är att öppna upp teatervärlden för personer med funktionsnedsättningar, att utmana den fysiska och psykiska normaliteten och att utveckla teatern som konstart. Under 2010 har de haft kontakt med funkisar runt om i landet. De har letat efter de erfarenheter och tankar som vi till vardags knappt vågar tala om som exempelvis skam, bemötande, rädslor, pinsamheter, begär, orättvisor, sex, olikheter, diskriminering osv... De har helt enkelt försökt hitta funkisarnas hemligaste hemligheter. Nu väntar jag med spänning för enligt ansvariga på Ögonblicksteatern går projektet nu in i fas två. Efter att noga läst alla hemlisar ska arbetet utmynna i två föreställningar under 2011. Personligen hoppas jag verkligen att Ögonblicksteatern inte bara visar upp sig i Umeå utan gör en landsomfattande turné där man bland annat stannar hos mig i Gävle. Naturligtvis vill jag se och höra de mest intima hemligaste hemligheter bland personer med funktionsnedsättningar.

Jaha... Så här såg jag ut i går.

Fler bilder från gårdagens Halloweenfest hittar du via mitt Facebook-konto.

Jag vill önska alla en riktigt spökligt trevlig halloween och passa på att tacka alla mina läsare för att ni besöker min blogg.

I dag har jag varit lite ledig för att ladda batterierna efter flera dagars föreläsningar. Men min lediga dag är naturligtvis något som inte utnyttjas maximalt. Eftersom det mesta i mitt liv handlar om tillgänglighet- och bemötandefrågor handlar förstårs även filmerna om dessa aktuella ämnen. För det första har jag tittat närmare på en intressant konferens om standardiseringsfrågan.



För det andra har jag lyssnat till självaste president Obama som nyss undertecknade och därmed godkände en ny lag för ökad tillgänglighet till kommunikation och video för människor som är blinda, döva eller har en synskada. Synd att filmen inte handlar om att Sveriges stadsminister gör samma sak.

Vissa datum är speciella. I dag är det exempelvis en söndag med tre tior, 2010-10-10. Eftersom siffran tio är dagens "tema" har jag av någon anledning samlat på mig fyra handikappolitiska grejer, allt från nyheter och kommande intressanta saker till solskenshistorier och föreläsningsuppdrag.

1. Nästa vecka är både inspirerande och spännande för mig. Måndag och tisdag befinner jag mig i Stockholm på en nätverksträff för tillgänglighetskonsulter. På onsdag utbildas jag i den nya FN-konventionen i mänskliga rättigheter för personer med en funktionsnedsättning och har DHR-styrelsemöte. Under torsdagen sitter jag på möte med landstingets samverkansgrupp för handikappolitiska frågor, på fredag ser jag Blue man group i Stockholm och på lördag flyger jag till Piteå och inleder en norrlandsturné med fyra föreläsningar under fem dagar i Piteå, Storuman och Svenstavik.

2. Fredagen den 10 december firas den Internationella dagen för mänskliga rättigheter genom en stor konferens på Arlanda. Under rubriken "En framtid för alla" ska deltagarna få en inblick i framtidens handikappolitik och även få kunskap om vilka redskap som finns för att få verksamheter att följa den nya FN-konventionen. En av de medverkande är författaren Jonas Hassen Khemiri som bland annat skrivit "Ett öga rött".

3. Hotellkedjan Scandic är sedan tidigare känd för sitt arbete med att försöka göra hotellen så användbara som möjligt för alla. Nu har de öppnat Scandic Oslo Airport och försökt tänka på alla former av funktionsnedsättningar, allt från rörelsehinder och allergier till nedsatt syn eller hörsel. Man kommer in med rullstol i alla 245 rum. Samtliga rum fungerar som allergirum och alla publika ytor på hotellet är allergianpassade. Efter att ha följt en modell med 110 tillgänglighetspunkter och utbildat personalen påstås Scandichotellet vara Europas mest tillgängliga alternativ.


4. Den här solskenshistorien visar att det går att förändra. De som verkligen bestämmer sig för att göra någonting åt otillgänglighet kan göra skillnad. När rullstolsburna Zanna Nilsson tog kontakt med ICA-bankens VD Meta Troell och påpekade att kortavdragaren för självskanning satt för högt i hennes ICA-butik hände det grejer. Inom ett dygn tog Meta Troell kontakt med projektledaren för införandet av självskanning i ICA-butiker och vips fixades en anordning som går att fästa på kortavdragaren så den blir flexibel i höjdled och går att vinkla.

Visste du att FN:s generalförsamling antog en resolution 1954 där man rekommenderar alla länder att inrätta en internationell barndag? Man gav ländernas regeringar i uppdrag att sjävla välja en dag som passar men föreslog att barns situation världen över skulle uppmärksammas första måndagen i oktober. I Sverige har alltsedan dess dagen varit en Internationell barndag. Jag hoppas att ett extra fokus sätts på barn med speciella behov. Det handlar om allt från studiestöd till skolelever och tillgängliga lekplatser och skolor till livsavgörande hjälpmedel, medicin och tillgängliga fritidsgårdar och idrottshallar. Men tittar du i dagens kalendrar står det endast i få fall "Internationella barndagen" på dagens datum. Sedan 1999 står det att vi inte får glömma att fira kanelbullens dag. Jag respekterar Kaeth Gardestedt, på den tiden projektansvarig på Hembakningsrådet, som instiftade dagen och tar en stor tugga av ett gott bakverk till kaffet. Samtidigt funderar jag hur media tänker när tevenyheterna, tidningsjournalister och radiopratare lägger mest energi på bullar istället för barns rättigheter. Sveriges barnrättsorganisationer samlas inte förrän den 20 november som också är ett betydelsefullt FN-datum. 1959 antogs nämligen FN:s deklaration om barnets rättigheter och exakt 30 år senare antogs Barnkonventionen den 20 november. Så visst är det bra att uppmärksamma barnen i slutet av november, men barnets rättigheter är så viktiga att jag tycker de borde lyftas fram även i dag. Kan vi inte tillsammans åtminstonde komma överrens om att alla ungar i dag bjuds på en varsin kanelbulle?

Det känns som om alla klagar för mycket. Naturligtvis ska vi protestera mot att Sverigedemokraterna sitter i regeringen, demonstrera när otillgänglighet utestänger och inte acceptera ett dåligt bemötande. Det är en mänsklig rättighet att exempelvis göra ett klagande inlägg i sin Facebookstatus, men jag vill i dag klaga på alla som klagar. Vad sägs om att skapa en egen positiv dag på Facebook där alla bara sänder ut positiv energi från sina statusinlägg? Och imorgon händer det. Torsdagen den 30 september har utsets till den positiva dagen, och varför inte praktisera detta även utanför datorvärlden. Se till att generellt le lite extra imorgon, ge minst tre positiva reflektioner till dina vänner och sprid glädje. Tänk på hur du utrycker dig genom att försöka se situationen från den ljusa sidan. Jag är en av omkring 70 000 medlemar i Facebookgruppen som laddar inför sista september.

Jag går gärna hand i hand med de rödvita handikapporganisationerna när de arbetar för att förändra politiker och andra makthavares attityder kring tillgänglighet- och bemötandefrågor. Men det danska språkets 31 vokaler och 18 konsonanter är inte överens med mig. Mitt liv och Danmark har korsats fyra gånger men kontakterna har mest resulterat i bekymmer. Och allt beror på språket. Jag läste någonstans att Sverige, Norge och Danmark hade ett gemensamt nordiskt språk på vikingatiden. Men allt eftersom århundradena har kommit och gått har dialektala uttalsförändringar och lånade ord distanserat danskan från svenskan. Jag förstår helt enkelt inte vad de säger, och att försöka köpa något som kostar en halvfjerds ska vi inte ens prata om.

När jag första gången besökte Danmark var jag ett nyfiket barn. Tillsammans med föräldrarna och lillebror tog vi färjan till Fredrikshamn. I stadskärnan, bland olika butiker, stod det plötsligt “Pengetank” på en skylt. Det neutrala skyltfönstret gav inga ledtrådar så jag gick in. En trevlig kassörska frågade om jag behövde hjälp men jag avböjde och förklarade att jag bara tittade runt i butiken. Det tog flera minuter innan jag förstod att jag klivit in på en bank. Mitt andra exempel utspelar sig året innan Sverige gick med i den europeiska unionen. Jag gick en kurs för att lära mig mer om EU och utbildningen avslutades med en studieresa till Bryssel. Efter flera dagar med föreläsare och guider som pratade engelska, hälsade vi på hos en nordisk samarbetsorganisation. Vår guide var dansk. Då och då hade jag haft svårt att förstå engelskan trots att jag fixar språket ganska bra. Men en hel dag tillsammans med en dansk guide var ju löjligt. Jag känner hur migränen kommer smygande bara jag tänker på det.

Den nya FN-konventionen om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar ger mig också huvudvärk. Det är glädjande att Sverige tillträtt konventionen från och med 2009, men därefter har inget hänt. De myndigheter och stater som inte lever upp till konventionen ska stå till svars inför världssamfundet, men tiden går och ingen använder FN-konventionen som ett juridiskt verktyg för att exempelvis protestera mot en otillgänglig miljö. Vi borde göra som i Danmark. Trots en omfattande diskrimineringslagstiftning är det svårt att utkräva ansvar från politiker som nekar personer med funktionshinder deras lagstadgade FN-rättigheter. I Sverige skyller man på bristande resurser, att man inte har råd att bygga bort en otillgänglig miljö. Men i Danmark görs politikerna medvetna om att det faktiskt är deras skyldighet att tillgodose funktionshindrades rättigheter.

Eftersom kunskaperna om hur det är att leva med ett funktionshinder generellt är bristfälliga bland politiker och tjänstemän har de danska handikapporganisationerna, DH, utbildat 19 personer om FN-konventionen. FN-specialisterna, som alla är personer med egna funktionsnedsättningar, har uppdraget att ändra makthavarnas attityder. Genom att arrangera ögonöppnande kurser har man upptäckt att politikernas förståelse ökar. I lärarrollen går personer med en funktionsnedsättning också från att vara mottagare till givare, ett viktigt och välkommet perspektivbyte för alla. Istället för att vara tacksam för den goodwill och hjälp man får när politiker engagerar sig, ger Danmarks projekt möjlighet att ställa krav på de som bestämmer. Krav om att alla med rörelsehinder, hörsel- eller synnedsättningar har rättigheter som enligt lag ska uppfyllas.

För två år sedan var jag och min fru på bilsemester i Europa. Efter att ha besökt Tyskland, Frankrike, Belgien och Holland, parkerade vi bilen på en gata i Köpenhamn. Vår plan var att under några timmar titta närmare på Danmarks huvudstad. Vi gick, och gick, och gick, men kom bara vilse. Kartan och de snälla danskar som försökte visa oss vägen hjälpte inte. Efter en tretimmarspromenad och en glass vid en uteservering nära ett torg gick vi till bilen och tog bron över havet till ett språk som jag förstår. I sommras var jag senast i Köpenhamn och besökte bland annat Tivoli, men jag förstår fortfarande inte vad danskarna säger. Under vintern ska jag arbeta med att kopiera Danmarks framgångsrecept. När regeringen och riksdagen nu ska utforma Sveriges nya nationella handikappolitiska mål, är det FN-konventionen som gäller. Min förhoppning är att du som läser detta hjälper mig. Tillsammans gör vi skillnad. Vi kan arbeta med att förändra attityderna på samma sätt som de gör i Danmark. På fritiden får jag gå en kurs i danska.

En stum person som vill köpa en tandborste går in i en affär. Genom att föra upp handen mot munnen och vispa runt lite i luften framför tänderna lyckas den stumme att imitera en tandborstning så att expediten genast förstår vad som önskas, och köpet är snabbt och lätt avklarat.

Nu till frågan:
Om det vore en blind person som önskade köpa ett par solglasögon. Hur skulle han bäst göra för att uttrycka detta så att expediten snabbt skulle förstå?

Han öppnar munnen och säger:
- Jag skulle vilja köpa ett par solglasögon.

Om någon mot all förmodan skulle ha svarat fel på denna självklara, lätta IQ-fråga, kan du ju alltid skylla på att du trodde expediten var döv.

Badvakten till den blinda mannen:
- Du kan väl inte stå här och blåsa upp din barbara mitt på stranden?!
- Barbara? Fan... Då är det gummibåten jag har satt på hela vintern!

Knut hade fått jobb i en pub och det var hans första dag på jobbet.
Chefen förklarade: Du blandar bara drinkarna kunderna ber om. Ja, och så var det en sak till:
- Två dövstumma bröder kommer ikväll. När de pekar tummen upp betyder det att de skall ha ett glas Jägermeister. Pekar de tummen ner skall de ha ett glas vodka.
På kvällen kom de dövstumma bröderna. De beställer både Jägermeister och vodka och allt gick väldigt bra. Plötsligt börjar bröderna sitta still med öppen mun och så satt de länge.
Knut blev lite ängslig och ringde chefen:
- De två dövstumma är här och sitter tätt ihop och bara gapar, så har de suttit länge. Skall jag ringa efter ambulans? frågade Knut ängsligt.
- Hur mycket har dom druckit? frågade chefen.
- Sju Jägermeister och fyra vodka var, svarade Knut.
- Ok, sa chefen. Då sitter de bara och sjunger.

Susanne var i 30 års åldern och fortfarande ogift. Hon hade liksom bara svårt att träffa män. De män hon mot förmodan träffade visade sig vara skitstövlar. Till slut bestämde hon sig för att sätta in en annons i tidningen.
Hon skrev:
"Söker en man som inte kommer att slå mig, som inte kommer att lämna mig och som är bra i sängen."
Flera dagar gick och hon fick inte svar på annonsen. En dag när hon var nere i källaren och tvättade knackade det på dörren. Hon gick upp och öppnade och där satt en man i rullstol som varken hade armar eller ben.
- Kan jag hjälpa dig? frågade hon.
- I’m the man in your dreams! sa han.
Hon blev förvånad.
- Va?
- Jag läste din annons i tidningen och jag är den perfekta mannen. Jag kan inte slå dig eftersom jag inte har några armar. Jag kan inte lämna dig eftersom jag inte har några ben.
- Men är du bra i sängen då? frågade hon.
- Hur tror du jag knackade på dörren...