Livet rullar vidare

För över ett år sedan, efter att vi alla demokratiskt lämnat röster i valurnorna, stod det klart att Aliansen skulle styra Sverige i ytterligare fyra år. Aliansen har en svag majoritet i riksdagen men om alla moderater, centerpartister, kristdemokrater och folkpartister enas kring en fråga, och ibland tar hjälp av exempelvis miljöpartister eller sverigedemokrater, är de fler. I Sverige har vi något som kallas demokrati vilket betyder att alla får säga sitt men när ett beslut slutligen fattas är det majoriteten som vinner. Om det exempelvis skulle dyka upp en frågeställning där politiker måste välja om otillgänglighet ska betraktas som diskriminering praktiseras väll också demokratin? Alla får tycka vad de vill men det är alltid majoriteten som vinner.

I dag är det olagligt att sätta upp en skyllt på ytterdörren som förbjuder rödhåriga från att komma in, men sitter det en trapp vid entrén som "förbjuder" mig i rullstol att komma in är det okej. Om en mörkhyad särbehandlas i krogkön för att hon kommer från ett annat land är det olagligt. Om en homosexuell inte får jobb bara för sin sexuella läggning är det inte okej. I dessa fall betraktas det som diskriminering. För några år sedan bestämde regeringen att utreda om även otillgänglighet är diskriminering. Och efter att utredaren Hans Ytterberg arbetat i ett år kom han fram till att otillgänglighet inte är okej. Det borde finnas en diskrimineringslag som gör det omöjligt att utestänga mig med trappsteg vid entrén.

Eftersom vi i Sverige har demokrati skickades utredningen ut på remiss så att alla får säga sitt. I demokratins tecken blev det sedan majoriteten som vann... Nej, tyvärr slutar mitt "demokratitema" här. Massor av åsikter lämnades in, vissa sa ja till utredningens förslag om en ny diskrimineringslag och vissa sa nej. När rösterna räknats visade det sig finnas en majoritet som sa ja men de få nej-röstarna ser ut att vinna eftersom inget nytt lagförslag dykt upp. I dag läser jag Svenska Dagbladet och funderar om vi överhuvudtaget har demokrati i Sverige. Är det majoriteten, Aliansen eller bara Moderaterna som bestämmer? I vårt demokratiska land borde det väl vara majoriteten? Vad Sverigedemokraterna tycker har jag ingen aning om, men en majoritet av socialdemokrater, miljöpartister, vänsterpartister, centerpartister, folkpartister och kristdemokrater i riksdagen säger att otillgänglighet ska betraktas som diskriminering. Det finns till och med moderater som exempelvis Margareta B Kjellin som säger ja, men ändå verkar nej-röstarna vinna. Rätta mig om jag har har fel nu, men egentligen är det bara några få remissvar som de från Svenskt Näringsliv och Sveriges kommuner och landsting samt några politiker i riksdagen som representerar moderaterna som säger nej. Varför vinner då inte ja-majoriteten?

Vad brukar du göra när reklamfilmer visas på teve och avbryter i filmer eller andra program? Personligen brukade jag använda reklamavbrotten för toalettbesök, koka kaffe eller ge katterna mat. Men de senaste dagarna har mitt liv förändrats totalt. Nu sitter jag fastnaglad framför teven så fort reklamen börjar. Samanfattar jag mitt arbete med tillgänglighetsfrågan handlar det om att alla som tänker på att göra sin verksamhet eller produkt tillgänglig för fler, skapar tillväxt och på sikt ökar sin omsättning radikalt. De flesta tror att det bara kostar pengar att åtgärda en tillgänglighetsbrist, men jag menar att det på sikt kostar ännu mer att inte ha en verksamhet eller produkt som vänder sig till alla. Den butik som exempelvis saknar ramp vid entrén går ju miste om massor av miljarder per år enligt Svensk handel.

Det senaste året har jag sett en ny trend växa i reklamfilmerna. De som marknadsför en verksamhet eller en produkt i teverutan tänker mer och mer på funktionshinderpolitiken. ICA-Jerry känner du naturligtvis till, men har du tänkt på att reklamen för Kungsängens sängar är textad så att även en individ med en hörselskada/döv kan ta del av informationen. Jag undrar om man i framtiden, via Statistiska centralbyrån, kan se att Kungsängens kunder ökat och att majoriteten är hörselskadade/döva? Hotellkedjan Scandic gör ingen funkis-reklam i teve men de visar gärna upp sin tillgänglighetsstrategi i andra samanhang. Och de visar sig nu att Scandic tjänar på tillgängliga rum.

Anledningen till att jag nu för tiden sitter bänkad framför reklamen är Arla som troligtvis är det första företag (vad jag vet) som gör reklam som till hundra procent handlar om tillgänglighet. I Arla-reklamen säger de ungefär så här: ”Det är inte rätt att vissa bara måste dricka svart kaffe. Det är inte okej att alla inte kan njuta av en nybakad bulle. Det är inte rätt att de som är känsliga mot Laktos inte ska få njuta av de bästa som finns.” Reklamfilmen visar bilder på någon som dricker svart kaffe, en bulle, mjölk osv. Avslutningsvis visas Arlas laktosfria sortiment och speakerrösten säger ”Vi på Arla tycker det ska finnas mjölk för alla”.

Nu är frågan vilket företag som blir nästa att sälja sin verksamhet eller produkt med hjälp av tillgänglighet som Arla? Vad sägs om följande: ”Det är inte rätt att vissa inte får dela gemenskapen med sina vänner och äta en god middag tillsammans. Det är inte okej att vissa stannar utanför eftersom trappsteg är i vägen. Men VI tänker på allt, och inte bara den fysiska tillgängligheten så alla kommer in. Vi välkomnar även dig som ser eller hör dåligt med tillgänglig information och komunikation. Vi på Mc Dondalds tycker det ska finnas hamburgare för alla.”

Igår var jag i Ockelbo och tillgänglighetsarbetade. Det var riksdagsledamot (M) Margareta B. Kjellin som bjudit in till en "tillgänglighetsdag". Hon är ledamot i riksdagens socialutskott, och är just nu ute på turné bland alla Gävleborgskommuner för att väcka tillgänglighetsfrågan lokalt och själv ta reda på hur bra/dåligt tillgängligt det egentligen är i kommunerna.

Vill du läsa mer följer du länken och tittar närmare på Gefle Dagblads artikel.

Alla trogna bloggläsare vet att jag bor i Gävle, men arbetar heltid med tillgänglighetsfrågan runt om i hela landet. Men trots att jag reser en hel del törs jag inte utpeka Gävle eller någon annan svensk stad som Sveriges mest tillgängliga eftersom det finns både brister och positiva lösningar här och där. Kanske någon av er bloggläsare kan hjälpa mig utse Sveriges mest tillgängliga stad? Och lyfter vi blicken och tittar ut över hela europa blir det naturligtvis ännu svårare. Många pratar om att Barcelona är bland de bästa storstäderna på tillgänglighet och därför har jag bestämt mig för att åka dit någon dag för att själv bilda mig en uppfattning om det stämmer.

Just nu försöker den Europeiska kommissionen ta reda på vilken stad som är bäst genom tävlingen Access City Award. Vem som helst får skicka in en nominering, så kanske skulle jag skriva ett brev och nominera Gävle ändå. Enligt tävlingens stadgar ska den vinnande staden ha minst 50 000 invånare och ha gjort några radikala insatser de senaste fem åren så att viktiga varor och tjänster i staden gjorts tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

En bloggläsare mailade mig nyligen den här bilden. I mailet undrade han om jag hittar ett fel, han hade nämligen reagerat på ord han menade var felaktigt. Personligen hittar jag fem fel.

1. Det är fel att överhuvudtaget ha en särlösning för personer med funktionshinder. Om någon vill ta sig in genom en dörr ska det inte spela någon roll om personen går med gummisulor på skorna eller använder hjulens gummidäck.
2. Det heter rullstolsburna eller rullstolsanvändare, absolut inte rullstolsbundna. Jag är en användare av min rullstol som bär mig frammåt i livet. Jag är inte fastbunden i den.
3. Om en rullstolsanvändare behöver hjälp för att ta sig igenom dörren är det väll mycket märkligt att ringklockan sitter på andra sidan?
4. Ur tillgänglighetssynpunkt är skyllten inte godkänd. Det skulle naturligtvis även finnas information i alternativa format som exempelvis punktskrift och bildsymboler.
5. Det är fel att skylten överhuvudtaget sitter fasttejpad på väggen. Någon borde omedelbart riva bort den och därefter ge de med tillgänglighetsansvar för fastigheten/verksamheten en lektion i tillgänglighet. Behöver ni en lärare för tillgänglighetslektionen så ställer jag gärna upp.

I helgen var jag ute i naturen. Stora delar av söndagen användes för sol och bad på Rullsand några mil utanför Gävle. Jag tycker verkligen om sandstränder och bad, försöker göra en utlandsresa per år om tiden och ekonomin räcker till. Men när jag satt där i sanden vid havet i Gävle insåg jag hur dum man är som inte besöker badstränder oftare. Jag går hela året och längtar efter en intensiv utlandsvecka för att få en dos sandstrand och hav samtidigt som jag redan har allt på hemmaplan. Temperaturen i både havet och luften är några plussgrader varmare och utlandssemestern ligger tusentals fler mil bort än Gävlestrandet som är max två mil från ytterdörren, annars är det egentligen ingen skillnad. Tillgängligheten på Rullsands bad och camping är dock halvbra. Det finns anpassade toaletter och det är inga trappor till restaurangen, men toaletterna är bara halvbra utrustade och tillgängligheten när det gäller information och kommunikation bör verkligen ses över. Någon har försökt gjort ett stråk från parkeringen till sandstranden, men ur tillgänglighetsperspektiv är det inte acceptabelt och vad jag vet finns heller ingen badrullstol i området.

I dag lyser solen riktigt varm från en nästan klarblå himmel. En härlig sommardag helt enkelt, men på nyhetsfronten om tillgänglighetsfrågan är det torrare än i tomatplantans kruka på altanen. Jag undrar stillsamt under mitt parasoll om man kan sätta ett likhetstäcken mellan ett ointresse för tillgänglighetsfrågan och sommarvärme? Som tur är har jag en hög gamla mail jag knappt hunnit gå igenom. Det är sådan information som då och då kommer som är viktig, men som ändå måste prioriteras bort när det är som mest att göra.

Jag hittade en artikel i lokaltidningen Arbetarbladet där tillgängligheten har granskat i landets kommuner. Enligt artikeln är tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning i mina Gävleborgstrakter bäst i Tierps kommun och sämst i Älvkarleby. Gävle ligger hyfsat till men Sandviken kommer långt ner på topplistan. I höst hoppas jag kunna arbeta för att "mina" lokala kommuner förbättrar sin placering i tillgänglighetstävlingen.

Visste du att det går att tjäna pengar på personer med funktionsnedsättning? Rättare sagt handlar det om att den verksamhet som görs användbar och tillgänglig för fler samtidigt skapar tillväxt eftersom verksamheten kan välkomna fler kunder. I dag finns det flera exempel på verksamheter som tänkt på tillgängligheten och därmed ökat sin omsättning radikalt. I tidningen Östra Sörmlandsposten publicerar jag i sommar en krönika på detta tema. Det handlar om den svenska turistnäringen där vissa verksamheter har förstått att de tjänar mer pengar om de även välkomnar turister från hela världen med funktionsnedsättning. Samtidigt finns det tyvärr fortfarande verksamheter som totalt missat den här stora och starka konsumentgruppen, de förlorar samtidigt barnfamiljer med barnvagn och pensionärer med rullatorer. Jag tycker faktiskt riktigt synd om dem, tänk vad mycket pengar de förlorar varje sommar genom att utestänga massor av kunder.

Vill du läsa min krönika tittar du närmare på tidningen Östra Sörmlandsposten.

Under hela helgen har hårdrocksfestivalen Getaway Rock Festival arrangerats i Gävle med allt från Alice Cooper till The Poodles. Naturligtvis har jag varit med alla tre festivaldagar och tagit del av så många musikaliska upplevelser som möjligt. Men första festivaldagen höll jag inte på att få komma in. Jag är van att då och då arbeta som frilansreporter åt olika tidningar på diverse arrangemang, men i år besökte jag hårdrocksfestivalen "bara" som privatperson. Jag blev stoppad av ordningsvakterna och fick inte komma in eftersom jag hade för fin kamera med mig med objektiv. Bara media får ha sådana kameror sa de och jag fick gå tillbaka hela den långa vägen till bilen och lämna allt där innan jag fick komma in. Jag brukar aldrig bli stoppad av ordningsvakter, men festivalens andra dag hände det ingen. Eftersom det hängde tunga regnmoln på himlen hade jag tagit med ett paraply men det fick man ju inte eftersom det naturligtvis skymmer sikten för andra i publiken. Jag försökte tindra så mycket som möjligt med ögonen och förklara att jag bara skulle sitta på handikappläktaren, men det gick förstårs inte. Jag fick gå tillbaka hela den långa vägen till bilen och lämna allt ännu en gång innan jag fick komma in. Festivalens tredje dag hade jag lärt mig hur det fungerar att vara på festival och till och med läst på festivalens officiella hemsida där det tydligt finns bestämmelser för både kameror och paraplyer.

När det gäller tillgängligheten på Getaway Rock Festival är det helt okej. Underlaget är delvis rejält knöligt, men man lär sig vilka "vägar" man ska ta för att inte exempelvis fastna i gruset. Ifjol fanns en anpassad läktare för rullstolsanvändare vilket gjorde att man missade det mesta från två av de tre scenerna. Efter påtryckningar, från bland annat mig, fanns det i år en rullstolsläkare" vid varje utomhusscen. Toaletterna är alltid en viktig tillgänglighetsfråga. Det är aldrig trevligt att besöka en bajamaja, men eftersom en av bajamajorna var extra stor, hade ledstång och inget trappsteg för att komma in fungerade det ändå riktigt bra. Att besöka festivalens försäljare var heller inga problem. En kombination av hjälpsamma människor och tillgänglig fysisk miljö i torgstånd, godisbutiker, matställen och krog/restaurangen gjorde de enkelt att handla. I år såg jag minst ett 40-tal personer med en synlig funktionsnedsättning. Jag träffade allt från blinda/synskadade och döva/hörselskadade till rörelsehindrade med kryckor eller rullstolar. Nyligen utsågs Getaway Rock Festival till Sveriges bästa festival. Nästa år hoppas jag att tillgängligheten blir ännu bättre, att fler personer med en funktionsnedsättning "vågar" ge sig ut och testa festivalområdet och att Getaway Rock Festival fortfarande håller måttet som Sveriges bästa festival.

Bilden har inget med Sandvikens parkeringsplats att göra.

Nu är det sommar och för mig är det snart semester. Personligen åker jag den 24 juni till Turkiket och Marmaris för en solig och skön vecka. I dagsläget vet jag inte resmålets alla tillgänglighetsdetaljer, men det ska nog gå bra. Naturligtvis tillgänglighetsrecenserar jag resan när jag kommer hem. När det gäller semester och tillgänglighet kommer här några spännande länkar.

http://www.rivieran.net/villa_anna.htm
Ett tillgängligt hus som du kan hyra nära havet på den franska rivieran.

http://www.access-sweden.se/
Massor av matnyttig information för den ressugne.

http://www.jarnmannen.com/
Ett sommarläger i Älvdalen.

http://www.cbf-da.de/
I vissa europeiska länder är handikapptoaletterna låsta. Nyckeln kan du beställa här.

http://www.chuc.org.uk/
Listar hotell och andra boenden runt om i världen som har takliftar.

http://www.matchinghouses.com/
Via den här sajten kan funkisturister byta boende med varandra.

http://www.tourismforall.org.uk/
En brittisk organisation som specialiserat sig på turism för alla.

Det finns två saker som påverkar mitt humör. Termometern blir varm och jag gläds när kommuner, landsting, myndigheter, företag och föreningar arbetar med tillgänglighetsfrågan och förbättrar sina verksamheter. Men kvicksilvret fryser och jag blir både ledsen och arg när tillgängligheten försämras. Ja, du läste rätt trots att det låter otroligt. Det finns faktiskt kommuner, landsting, myndigheter, företag och föreningar som försämrar för personer med en funktionsnedsättning. Ett exempel är Sandvikens kommun som för några månader sedan hade en fin tillgänglig parkeringsplats reserverad för funktionshindrade utanför handikappomsorgsförvalltningens kontor. I dag är skylten bortplockad och det finns ingen handikapparkering i närheten av hela handikappomsorgsförvaltningen.

Personligen undviker jag Plantagen när jag vårpysslar eftersom de leder över Sandvikens kommun i att ta bort tillgängliga parkeringsplatser. Utanför Plantagens Gävlebutik fanns tidigare två reserverade rutor. I dag står endast en tom stolpe kvar eftersom skylten med rullstolssymbolen plockats ned. Mc Donalds vid Stortorget i Gävle har haft rymliga, öppna och tillgängliga toaletter. I dag är handikapptoalletten fortfarande rymlig men låst. En blind man som nyligen behövde uträtta sina behov uppmärksammade kassörskan om att dörren till toaletterna är låst. Tyvärr finns ingen nyckel, men mannen fick en papperslapp med svarta siffror på ett vitt papper och kassörskan förklarade att Mc Donalds installerat ett kodlås. Tack vare att Mc Donalds arbetar med att plocka bort tillgänglighet, på samma sätt som Sandvikens kommun och Plantagen, fick kassörskan lämna hamburgarna och följa mannen till toaletten.

Sedan jag var så här liten (visar mellan tummen och pekfingret) har jag engagerat mig i handikappolitiska frågor. Målsättningen har alltid varit, och är, att få ett rättvisare samhälle som är användbart och tillgängligt för så många som möjligt. Målsättningen är också att öka förståelsen bland icke funktionshindrade om hur det är att leva med en funktionsnedsättning. Jag kommer aldrig ge upp och alltid bombardera insändarsidor, göra allt jag kan för att påverka beslutsfattare och bildligt kasta gatsten i demonstrationståg. Men nu tvivlar jag. Trots allt mitt engagemang, och hela handikapprörelsens arbete i alla år, blir det inte bättre. Nu hör jag någon som skriker att både tillgängligheten och bemötandet visst sakta men säkert blivit bättre. Personligen vet jag inte om jag kan hålla med. Frågan är om handikapprörelsens hårda arbete de senaste 50 åren egentligen gjort någon nytta överhuvudtaget?

Jag ställs nästan dagligen inför nybyggnationer med otillgänglighet trots att vi har en svensk lagstiftning som förbjuder detta. Jag utestängs ibland helt från kollektivtrafik som bussar och tåg, eller betraktas som andra klassens medborgare av SJ. Allt fler hjälpmedel tvingas en individ med funktionsnedsättning i dag betala själv och antalet assistanstimmar minskas för många när bedömningskrav görs om. I förra veckan sa nyhetsuppläsaren på teve att allt färre tidningar publiceras i ett inläst format. I förrgår hörde jag talas om två kvinnor som sms:ade 118 100 och frågade vilka nattklubbar i Stockholm de kunde besöka eftersom de använder rullstol. Svaret var "att det var olämpligt överhuvudtaget med nattklubbsbesök eftersom det ofta är mörkt och att de sittande tjejerna då skulle utgöra en fara för sig själv och de andra gästerna".

Igår läste jag om att Eric Saade, som tävlar för Sverige i melodifestivalen på torsdag, oftast ställer sin bil på handikapplatser. I Göteborgsposten stod det: "Parkeringsböter är typiskt mig, det är min stil. Bara i går fick jag två. Jag parkerar på handikapplatser hela tiden, för att jag inte orkar hitta någon parkering, säger Eric Saade." I dag fick jag veta att en vän som använder rullstol nekats att beställa alkohol på Lucky bar i Gävle med motiveringen att de inte serverar honom eftersom han inte har någon ledsagare med sig.

Jag förstår inte varför inte fler går ut på gator och torg för att bildligt kasta gatsten. Alla borde demonstrera och protestera mot ett samhälle som inte är rättvist för alla. Det finns skillnader mellan dem som går med gummisulor på skorna och dem som tar sig fram med gummihjul. Du kan välja att äta på vilken restaurang du vill. Det kan inte jag. Du kan välja att åka tåg i första eller andra klass. Det kan inte jag. Du kan välja att bosätta dig vart du vill. Det kan inte jag. Du kan välja att söka vilket jobb som helst.  Det kan inte jag.

Det är första maj och dags att demonstrera. Jag har ingen vetenskaplig och tillförlitlig statistisk undersökning i bakfickan, men är trots det övertygad om att endast en minoritet av årets plakat handlar om tillgänglighet. Jag förstår inte varför. Personligen anser jag att årtusendets största orättvisa handlar om att individer med en funktionsnedsättning behandlas olika.

Nu tror du att jag varit vaken hela natten för att knåpa ihop mitt plakat, att jag i flera veckor arbetat hårt för att formulera ett kort och tydligt budskap. Du som är en trogen läsare av min blogg vet vad jag till hundra procent brinner för. Jag arbetar heltid med dessa frågor mer eller mindre dygnet runt, borde vara förebilden och klona mig själv för att hinna vara med i så många demonstrationståg som möjligt. Men så är det inte. Jag har troligtvis smittats av handikapprörelsens trötthetsepidemi. Vart har alla Adryan Linden tagit vägen? Adryan är känd som en av grundarna till Marschen för tillgänglighet och en tidigare brutal aktivist. Vart har allt glöd inom handikapprörelsen tagit vägen? All, stundtals aggressiv, kamp och civil olydnad i kombination med aktioner som får upp handikapprörelsens budskap på dagordningarna ökar förståelsen och skapar opinion är mer eller mindre borta.

Det är första maj och dags att demonstrera. Jag stannar hemma. Och kallt är det ute också.

Hemma hos mig står teven oftast på och pratar i bakgrunden. När jag skriver en krönika, ett blogginlägg, en artikel eller formulerar manuset till en föreläsning stänger jag av, men annars finns teven som ett sällskap. I helgen stängde jag dock av, placerade mig skönt i soffan och läste Svensk Handikapptidskrift senaste nummer. Jag tycker DHR:s medlemstidning är bra. Tidningen informerar om det senaste från förbundet, skriver lättsamt om tung handikappolitik och lättar upp med krönikor och fördjupande artiklar från världens alla hörn.

Jag läser alltid Svensk Handikapptidskrift från första till sista sidan. Naturligtvis är jag intresserad av all handikappolitik, men eftersom jag är ett tillgänglighetsfreak fastnar jag extra länge på tillgänglighetsnyheter. I tidningen läste jag exempelvis att en enkät från Sveriges kommuner och landsting visar att 59 procent av kommunerna fortfarande saknar en plan för tillgänglighet. Jag läser också om nya EU-regler från 2013 som ökar bussresenärers rättigheter och därmed gör det enklare för personer med funktionsnedsättning att åka kollektivtrafik. Och mitt tillgänglighetshjärta gjorde ett skutt när jag på sidan 18 läste om wheelmap.org. Det är en karttjänst som gör det möjligt att själv markera vilka platser som är tillgängliga för rullstolsanvändare eller inte. Tjänsten finns även som Iphone-app.

Det händer alltid mycket inom tillgänglighetsområdet. Just nu ska exempelvis samtliga statliga myndigheter som har fler än tio anställda granskas. Det blir spännande att se vad Handisam, i det så kallade öppna jämförelser, kommer fram till. Frågan är om myndigheternas tillgänglighetsarbete förbättras i jämförelse med ifjol, och hur tillgängliga är egentligen verksamheterna, informationen och kommunikationen för anställda och besökare som har en funktionsnedsättning. Projektet "Butik för alla" är också en ny grej, en satsning från Svensk Handel och Konsumentverket för att öka tillgängligheten till butiker för alla kunder. De skriver att Sverige har 1,8 miljoner männsikor med någon form av funktionsnedsättning, en grupp som har en gemensam köpkraft på drygt 100 miljarder kronor. Dessa kunder (läs pengar) vill ju ingen köpman gå miste om. Personligen hoppas jag att alla handlare tar del av projektets utbildningsmaterial.

Det händer, som sagt, alltid mycket inom tillgänglighetsområdet men frågan är vad som händer på riksdags- och regeringsnivån? Regeringskansliet har en spännande sajt där deras senaste "funkisnyheter" publiceras. Det handlar om allt från FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning till vår nationella handlingsplan. Under slutet av 2010 pratades det dock mycket om en eventuell ny lagstiftning som betraktar otillgänglighet som diskriminering och en ny nationell strategi/handlingsplan från 2011 till 2016 för handikappolitiken. Nu är det snart maj och de senaste månaderna har jag inte hört något om varken diskrimineringslagstiftningen eller en ny nationell handlingsplan. Någon av er bloggläsare som vet hur det går?

Just nu är jag gästbloggare hos Funkibator. Du hittar min krönika genom att besöka deras sajt, välja rubriken "Nyheter" och klicka på underrubriken "Blogg". Den här gången skriver jag om årets "Marsch för tillgänglighet" som arrangeras den 4 juni och hoppas att demonstrationerna inte tioårsjubilerar nästa år. Personligen hoppas jag att en tuffare lagstiftning, som betraktar otillgänglighet som diskriminering, införs i Sverige så snabbt som möjligt. Men för att systemet ska fungera röstar jag inte bara för en piska. På min önskelista står även en morot. I dag har vi ROT-avdrag och RUT-avdrag. Vad sägs om ett RAMP-avdrag? Det får absolut inte handla om bidrag så att ramper eller andra tillgänglighetsåtgärder görs ur ett välgörenhetsperspektiv. Ett RAMP-avdrag handlar helt enkelt om att alla som bygger om och gör verksamheten tillgänglig kan dra av halva arbetskostnaden i nästa deklaration.

Vi lever just nu i en spännande tid, och det är inte bara för att vårkänslorna sakta men säkert kommer krypande. Som en fyraåring som väntar på tomten och julklapparna väntar jag just nu på regeringen som vilken dag som helst offentliggör en ny strategi/handlingsplan för handikappolitiken fram tills 2016. Samtidigt diskuterar man på riksdags och regeringsnivå om ett lagförslag för en ny lagstiftning som betraktar otillgänglighet som diskriminering. Sverige har även lämnat sin allra första rapport till övervakningskommittén i Genève om hur Sverige efterlever FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och nu får vi se om FN tycker att Sverige lever upp till konventionens rättighetskrav.

På nationell nivå händer det en hel del och på min privata front rör det också på sig rejält. Den här veckan har jag arbetat i både Halmstad och Stockholm, nästa vecka är det Malung och Uppsala som gäller. Och sedan fortsätter hela mars och april i samma tempo. Från det ena till det andra... Jag läste nyligen en positiv tillgänglighetsnyhet om ett projekt som fram till år 2020 ska bidra till att fördubbla omsättningen för företagare i Stockholms skärgård genom att göra skärgården tillgänglig och användbar för fler. Läs den positiva tillgänglighetsnyheten du också.

Det händer en hel del inom tillgänglighetsfrågan just nu. Visste du exempelvis att forskare vid Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet just nu arbetar med att undersöka hur tillgänglighetsfrågor beskrivs av journalister och skribenter. Studien ska inte slutredovisas förrän i december 2012 så vi får vänta och se vad man kommer fram till. Alla rullstolsanvändare behöver dock inte vänta längre på tåget, förutom de oftast förekommande förseningarna förstårs. Sedan den 24 januari går det nämligen att åka X2000-tåg efter att jag och många andra i mer än ett år har protesterat och bråkat om att felet på lyftarna måste åtgärdas. De nya rullstolsliftarna som installerats klarar 350 kg, vilket är något bättre än den gamla som klarade 300 kg. Lyftplattans mått är också lite större. Mitt första X2000-åk blir på torsdag nästa vecka då jag ska till Stockholm.

Visste du att en ny plan- och bygglagstiftning träder i kraft i maj? Boverkets föreskrifter och allmänna råd om enkelt avhjälpta hinder (BFS 2003:19 HIN) har även omarbetats. Den nya versionen innebär att den anpassas till den nya plan- och bygglagen. Avsnittet om vad som är enkelt avhjälpt försvinner ur föreskriften och finns istället direkt med i plan- och bygglagen. Om det blir bättre eller sämre av förändringen har jag svårt att avgöra. För min del är det huvudsaken att alla, alltid, arbetar med att få bort otillgänglighet. Begreppet "Enkelt avhjälpta hinder" introducerades i nationella handlingsplanen för handikappolitiken år 2000. Regler om undanröjande av enkelt avhjälpta hinder finns i plan- och bygglagens 17 kapitel, paragraf 21a.

Jag andas in, det är år 2000 och ett dokument med rubriken "Från patient till medborgare" föds. Förväntningarna är stora om ett rättvisare, tillgängligare och användbarare samhälle för alla. Jag andas ut, läser skriften och inser att nu äntligen kommer livet förändras.

Jag andas in och inser att halva tiden har gått. Under en Sverigesemester sommaren 2005 ställs jag inför en mängd otillgänglighet och brister. Med en suck andas jag ut och inser att det inte hänt så mycket i vårt avlånga land. Men året efter börjar pulsen slå snabbare och 2007 är jag nästan andfådd. Först kom inget, sen kom inget och sedan verkar allt komma på en gång. Jag andas in och håller med alla som tycker att tiden går för fort, men konstaterar att ketschupeffekten trots allt gör att otillgängligheten sakta men säkert byggs bort. I utandningen på spurtvarvet läser jag en utvärdering som kommit fram till att det blivit bättre de senaste tio åren, men ingen lever upp till målen om att exempelvis alla enkelt avhjälpta hinder ska bort.

Jag andas in, det är september år 2010 och det är full fart. Just nu pratas det om allt från en ny lagstiftning som betraktar otillgänglighet som diskriminering till FNs konvention om rättigheter för personer med en funktionsnedsättning. När jag andas ut hör jag folk som pratar om förberedelser av en nationell femårsplan för handikappolitiken. Från och med 2011 sägs det bli tydliga delmål för ökad tillgänglighet inom alla samhällssektioner. I dag tar jag ett djupt andetag, begraver dokumentet "Från patient till medborgare", läser en artikel om att den nya handlingsplanen föds i maj och håller andan.