Livet rullar vidare

Ökar folks förståelsen för människor med en funktionsnedsättning i takt med att funkisar syns på teve? Det började på Sveriges Televison med CP-magazinet och TV4s I en annan del av Köping. Vi har även sett allt från ruggbyspelande rullstolsanvändare och ett ökat fokus på paralympic till Elvis i glada Hudik och ICA-Jerry. Nu ger sig även TV3 in i funkis-på-teve-branschen. En satsning i samarbete med Clarion Collections Hotel där tittarna i åtta timslånga avsnitt ska få följa Kristoffer, Johanna, Gunilla, Leif och Niclaz. Fem personer med funktionsnedsättning som har praktikplatser på hotellet Bolinder Munktell i Eskilstuna. Hotellsåpan kommer heta "Världens bästa hotell".

Jag undrar om någon forskat på ämnet. Frågan är om det finns ett svar på frågan om folks förståelse för människor med en funktionsnedsättning ökar ju mer vi syns? Om funkisar framställs på rätt sätt där individerna bakom funktionsnedsättningen ställs i fokus tror jag det leder till något bra. Om funkisar däremot frammställs ur ett tycka-synd-om-perspektiv, tittas på och applåderas åt för att personen är duktig trots funktionsnedsättningen eller skrattas åt för att han eller hon är annorlunda blir det fel.

Det är en skör balansgång. Om jag då och då syns i media och bildligt kastar gatsten utanför en butik utan ramp ökar jag förståelsen bland andra för min situation och hjälper förhoppningsvis till att på sikt ta bort otillgänglighet. Jag gör en värdefull insatts samtidigt som jag får ett mail från en kvinna som tycker synd om mig. Jag blir glad när rampen byggts, känner mig nästan tacksam. Och när rampbyggaren får kommunens välgörenhetspris känns det fel.

Det har gått tio år av 2000-talet. När landets handlingsplan för handikappolitiken antogs år 2000 hade vi tio år på oss att få bort otillgänglighet och göra samhället rättvisare för alla. Men utvärderingar, undersökningar och statistik visar att vi inte nått målen. Naturligtvis måste det poängteras att tillgängligheten blir bättre, förståelsen ökar och attityder förändras - men det går för långsamt. Nyligen lästa jag exempelvis om Centrum för lättläst som för sjätte året kartlagt om kommunerna har lättläst information på sina webbplatser. Det blir sakta men säkert bättre även här men informationen har ofta brister i innehåll och struktur. Totalt är fortfarande 74 procent av landets kommuner otillgängliga trots att en fjärdedel av den vuxna befolkningen har lässvårigheter och en trend där allt mer information till befolkningen publiceras via webben. Så här ser det ut i din kommun.

Vi står inför en spännande tid eftersom vår nationella handlingsplan för handikappolitiken nu går i graven. Jag har gått från att vara patient till att bli en medborgare. Om några månader pressenterar socialdepartementet en ny handlingsplan som ska sträcka sig fem år frammåt. Kanske får den rubriken "Från medborgare till likvärdig medborgare". Min förhoppningen är att tydliga mål upprättas, men eftersom inga mål i den förra handlingsplanen kunde nås så får vi väl se hur det går. Samtidigt har Sverige skrivit på FNs konvention om rättigheter för personer med en funktionsnedsättning och utrett om otillgänglighet ska betraktas som diskriminering. Personligen tror jag att den nya nationella handlingsplanen delvis bara blir en förlängning av de gamla målen, möjligtvis med något tydligare och mer detaljerade delmål. Jag tror också att den nya handlingsplanen knyts nära FN-konventionen och kanske kryddas hela inrättningen av ett förslag om någon form av tuffare diskrimineringslagstiftning.

Sveriges kommuner och landsting och flera andra aktörer säger nej till tuffare lagstiftning som betraktar otillgänglighet som diskriminering. Stadskontoret tror att det kommer kosta 4500 miljarder kronor att göra Sverige tillgängligt för alla. Ungefär lika mycket som Sveriges BNP. Som tur är låter det som att integrationsministern Erik Ullenhag inte lyssnar på det örat. Han har istället mer eller mindre lovat göra allt han kan för att en ny lagstiftning ska införas. Han vet dock inte när en sådan lag kan se dagens ljus.

Det går rykten om att årets julhandel slår rekord igen. Jag undrar hur mycket pengar det går att bränna under en decembermånad. Tänk att vi blir så köpgalna och maximerar våra liv under en hel månad bara för en fredagseftermiddag och kväll som råkar kallas julafton? Jag är för julen. Den lyser upp vår mörka vintertid och det är trevlig att träffa nära och kära, många släktingar som vanligtvis bor långt bort så vi inte ses så ofta. Julen är generellt mysig, men allt handlande stör mig. Föreslår du att jag ställer in allt julklappsinköp säger jag nej, självklart vill jag både ge och få några klappar. Men "tävlandet" om att varje jul slå nytt rekord i att maximalt bränna pengar irriterar.

Och julhandeln kan även slänga sig i väggen när den ställs mot den omsättning som kunder med någon form av funktionsnedsättning genererar varje år. Visste du att Svensk Handel, på något sätt, räknat ut att funkisar varje år handlar för totalt 110 miljarder kronor? Det borde butiksägare som envisas med att driva sina verksamheter i otillgängliga lokaler få veta. Jag tycker nästan synd om dem, tänk vad galet mycket pengar de måste förlora. Enligt Svensk handel handlar det om 58 000 kronor per år som butiksägaren förlorar för varje kund som utestängs på grund av otillgänglighet. Och när funkisen, tillsammans med släktingar och vänner, går till en tillgänglig konkurrent förlorar den otillgängliga butiken ännu mer.

Jag upplever att det alltid är två avgörande hinder som dyker upp när tillgänglighetsfrågan läggs fram på dagordningen. För det första anses åtgärderna kosta för mycket och för det andra handlar det om inställningen att allt ändå inte kan anpassas för alla och därför blir "problemet" så stort att det sopas under mattan. Båda argumenten är skitsnack. När det gäller kostnader handlar det om att prioritera verksamhets pengar på rätt sätt. I exempelvis en kommun finns det många aktörer som vill ha medel till sina verksamheter. Politikerna måste prioritera och konkurera det ena mot det andra. Om politikerna väljer att satsa några procent av budgeten på tillgänglighetsåtgärder varje år går kommunen mot en säker tillväxt. Det finns i dag massor av goda exempel på kommuner, landsting och privata företagare som sett tillgänglighetsåtgärder som en investering och på sikt ökat sin omsättning radikalt.

Den felaktiga inställningen om att allt inte kan göras tillgängligt för alla måste bort. Trots att jag naturligtvis inte har all kunskap kring alla individers unika behov törs jag påstå att allt kan göras tillgängligt för alla. Jag skulle kunna fylla bloggen med en mängd exempel som först uppfattades som omöjliga problem, men sedan har lyckats genomförts. Men det går ju inte att anpassa miljön för alla, hör jag någon säga.
- Tänk om personen exempelvis både är svårt syn- och hörselskadad?
Jo då... det går. När det handlar om att göra vårt samhälle användbart och tillgängligt för Sveriges ungefär 2 000 personer med dövblindhet tar jag hjälp av en bok som nyligen kom ut på Mo Gårds förlag. Boken heter "Att anpassa miljön för personer med svåra syn- och hörselskador" och har finansierats av Allmänna arvsfonden. Boken har tagits fram tack vare ett sammarbete mellan Föreningen Sveriges Dövblinda, FSDB, Mo Gård, Nationellt Kunskapscenter för Dövblindfrågor, Hjälpmedelsinstituetet och Handisam. Boken är nästan gratis så beställ den du också.

Visste du att Sverige har fått landets första förening för professionella tillgänglighetskonsulter? Och naturligtvis är jag med. Just nu sitter jag och fyller i medlemsansökan. Föreningen heter "Tillgänglighetskonsulter i Sverige". Jag var med i början av oktober då föreningen bildades under en nätverksträff för tillgänglighetskonsulter i Stockholm. Målsättningen är att en samlad branschorganisation både ska underlätta för kunder att hitta kunniga tillgänglighetskonsulter, samtidigt som det ger en gemenskapsplatform där jag och många andra kan ge och ta vara på varandras erfarenheter. Fram tills föreningen har sitt första "riktiga" årsmöte, i april 2011, drivs verksamheten frammåt med hjälp av en interimsstyrelse och tre arbetsgrupper inom områdena information/kommunikation, fysisk tillgänglighet och tillgänglig verksamhet.
– Vi ska bli den samlande kraft som saknas på marknaden. En gemensam representant för alla seriöst arbetande tillgänglighetskonsulter som finns över hela landet, säger Per Skedung, vald till ordförande i interrimstyrelsen i ett pressmeddelande.

Jag har hört ett rykte. Inom några år kommer Riksbanken att byta ut nästan alla mynt och sedlar. Våra nuvarande valörer kommer att se annorlunda ut och nya sedlar och mynt införs. En helt ny sedel blir tvåhundra kronor och tvåkronan kommer tillbaka fast i annan utformning. Samtidigt som våra pengar förändras i valör och utseende blir de mer tillgängliga. Framförallt ska de göras mer användarvänliga för synskadade. Sedelvalörerna 20 kronor, 50 kronor, 100 kronor, 200 kronor, 500 kronor och tusenkronorssedeln blir lika breda men alla har olika längd. De synskadades riksförbund arbetar även för att det ska finnas någon form av relief på sedlarna så valörerna kan skiljas åt med hjälp av ett finger. De mynt som gäller blir enkronan, en tvåkrona, en femkrona och en tiokrona. Enligt de synskadades riksförbund ska även mynten vara relativt lätta att skilja åt.

Nu har vi bråkat, tjatat, protesterat och bildligt kastat gatsten i åtta år. Massor av organisationer och företag har en gång per år förenats och tillsammans gått ut på gator och torg. Först betraktades det som en engångsföreteelse men sakta men säkert har fler maktavare tagit till sig budskapet. Demonstrationerna har blivit fler och större, i år hittade jag politiker från alla partier med i demonstrationstågen. Inom politiken går det oftast långsamt, och generellt fruktansvärt långsamt inom handikappolitiken. Å ena sidan håller jag med dem som anser att ingenting händer, men samtidigt vill jag vara tydlig med att allt inte är nattsvart. Otillgängligheten minskar faktiskt och vårt samhälle blir allt mer användbart för alla. Men det går för långsamt och för att skynda på utvecklingen behövs både en morot och en piska. 2011 arrangeras Marschen för tillgänglighet för nionde året i rad för att införa piskan. För att det ska gå fortare behövs en ny lag som gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott. Boka lördagen den 4 juni i din kalender redan i dag. Men för att det ska gå fortare önskar jag mig även en morot. I dag har vi ROT- och RUT-avdrag, jag vill även se ett RAMP-avdrag. Det får absolut inte handla om bidrag så att ramper eller andra tillgänglighetsåtgärder görs ur ett välgörenhetsperspektiv. Ett RAMP-avdrag handlar helt enkelt om att alla som bygger om och gör verksamheten tillgänglig kan dra av halva arbetskostnaden i nästa deklaration.

Jag har hittat en ny sajt som har rörelsehinderfrågor i fokus. Egentligen vet jag inte hur länge den funnits på nätet, men för mig är det en ny upptäckt som jag gärna delar med mig av. För några dagar sedan fick jag kontakt med Sven Aivert som ansvarar för två intressegrupper på iFokus.se. Sven är synskadad men arbetar inte bara med synskadade.ifokus.se/. Han brinner till hundra procent för alla handikappolitiska frågor och driver även rörelsehinder.ifokus.se/ där jag sedan några timmar är medlem.  Personligen har jag ännu inte bestämt hur mycket tid och energi jag ska lägga ner på iFokus-sajten, men jag ska i alla fall ge den en chans. Kanske provar jag den bara i några veckor och tappar sedan intresset, eller så fastnar jag till hundra procent och till och med byter bloggverktyg. Med hjälp av iFokus.se kan man nämligen även blogga på ungefär samma sätt som det bloggverktyg jag använder i dag. Eftersom mitt arbete som tillgänglighetskonsult naturligtvis gör att jag vill använda en tillgänglig blogg som kan läsas av alla ska jag ta försöka ta reda på vilken blogg som är bäst. Kan du hjälpa mig? Vet du vilken blogg som lättast kan läsas av exempelvis en synskadad/blind så vill jag gärna har tips och råd.

I söndags firade jag FN-dagen genom en 24-timmarskryssning till Åland. DHRs Gävleavdelning arrangerade resan på den förhållandevis tillgängliga Birkabåten. Samtidigt som jag mumsade i mig buffén tänkte jag på vårt land som ratificerade FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar i slutet av 2008. Det har gått några år nu men frågan är om konventionen förbättrat situationen för funktionshindrade. Har våra rättigheter stärkts? När jag satt där i baren med en paraplydrink insåg jag att Sverige har mycket kvar att göra innan vi lever upp till konventionens alla krav. Vårt samhälle blir sakta men säkert mer tillgängligt och användbart men det går sakta. Vi har plan- och bygglagar som inte följs och inga mål i Sveriges nationella handlingsplan för handikappolitiken uppnås. Strax innan vi kom ut på öppet hav tänkte jag på framtiden. Jag ser fram emot den närmaste tiden då Sverige ska utmanas av en FN-kommitté. Regeringen, riksdagen, kommunerna och landstingen, alla ska de kontrolleras hur bra eller dåligt de lever upp till konventionen. Trots att utredningen inte börjat, att ingen ännu formulerat de bokstäver som tillsammans ska bilda rapportens ord, vet både du och jag att Sverige kommer att få rejält med smisk. Det ska bli grymt spännande att följa hur våra kära politiker agerar när kritiken haglar. Förhoppningsvis ställer det till med mer besvär än fjolårets snökaos för SJ. Samtidigt som jag köpte godis i taxfreebutiken passade jag på att utforma min strategi för hur jag kan använda FN-konventionen som ett kraftfullt instrument för en rättvisare värld. Och när vi nästan var framme i Mariehamn, när jag låg och snarkade i hytten, drömde jag om ett tillgängligt Sverige med förändrade attityder kring funktionshinderfrågan.

Den 11 september arrangerade DHR en temadag i Sandviken för att lyfta tillgänglighetsfrågan i valrörelsen. En punkt på dagordningen handlade om Institutet för Human Teknologi, IHT. Verksamhetsledaren Olle Östlin berättade att IHT är en ideell förening, bildad av NITA - Nationellt IT-användarcentrum vid Uppsala Universitet, Bollnäs Kommun och World Internet Institute. Föreningen arbetar för att hela samhället ska fungera för alla människor och ser tillgänglighet som en mänsklig rättighet. De tar avstamp i "Design för alla" -principen vilket inte bara betyder att varor, produkter och tjänster ska vara användbara för alla, de ska också vara användvärda (så attraktiva att de är värda att använda).

Genom att arbeta med så kallade brukarpaneler tar de reda på om varor, produkter och tjänster uppfyller goda estetiska krav utifrån användarnas behov och förutsättningar. IHT:s tester, analyser och utbildningar, utifrån tillgänglighets- och användbarhetsperspektiv, hjälper företag. Brukarpanelernas råd, tips och utvärderingar har hjälpt många företag att skapa tillväxt. Brukarpanelernas insatser är fantastiska och det finns redan positiva exempel på företag som låtit sina produkter hårdtestats av IHT och därefter ökat omsättningen radikalt. Jag är dock tveksam kring en avgörande detalj. Frågan är hur kunskapen och erfarenheten bland brukarpanelernas deltagarer värderas?

En mängd individer med olika funktionsnedsättningar använder sin dyrbara tid för att åka till Bollnäs. De delar med sig av sin unika, ovärderliga kunskap vilket leder till att företag tjänar mer pengar. Frågan är vad de funktionsnedsatta får för erkättning för det? Ska de rörelsehindrade, synskadade och hörselskadade i brukarpanelerna nöja sig med en känsla av tacksamhet eftersom företag lyssnar på dem och exempelvis gör om förpackningar så funktionsnedsatta inte behöver hjälp att öppna. Handlar det om att Institutet för Human Teknologi utnyttjar funktionsnedsatta? Vad tror du att brukarpanelernas deltagare får när ett företag ökar omsättningen med tio procent tack vare de funktionsnedsattas tester?

Allt började med att väckarklockan ringde klockan sju. En dusch, frukost och en statusuppdatering på Facebook och sedan var jag på väg till konserthuset i Gävle där Handisam, i samarbete med Agenda 50 och SKL, arrangerade en temadag om Sveriges nya FN-konvention. Det handlade naturligtvis om konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Representanter från handikapprörelsen var där och politiker och tjänstemän från landstinget och Gävleborgs kommuner var inbjudna. Ja... Några av politikerna och tjänstemännen var också där, men personligen förstår jag inte varför intresset inte är större. Mina tankar går till strutsen som stoppar huvudet i sanden. Det man inte vet eller ser, det finns inte. De politiker eller tjänsteman som inte var med och lärde sig om den nya FN-konventionens krav kanske tror att det man inte vet behöver man heller inte ta ansvar för. Som att exempelvis ta tillgänglighetsfrågan på allvar.

Men den som går ut i trafiken hur som helst och riskerar att bli påkörd kan inte skylla på att man inte lärt sig stå still vid röd gubbe. Det finns lagar och regler, bestämmelser som ska följas vare sig man vill eller inte. De politiker och tjänstemän som trots allt var med i dag fick lära sig vad konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning innebär. Tack vare skickliga föreläsare och ett blandat program av gruppövningar, tung terio och lättsamma inslag lyckades till och med jag förstå innehållet i FN-konventionens 50-tal artiklar. Jag, och alla andra som var med, fick ett välsmakande prov på hur kommuner och landsting kan använda konventionen i all verksamhet varje dag. Det känns positivt att de politiker och tjänstemän som var med nu lärt sig något nytt, och på sikt kommer deras medvetenhet av FN-konventionen naturligtvis skapa tillväxt och göra deras kommuner tillgängligare och attraktivare för alla. De som valde bort dagens konferens är det lite synd om. Jag är övertygad om att de tappat i konkurenskraft, har långt ifrån samma kompetens och missade helt enkelt en givande dag.

Men hur vann jag en t-shirt då? Under konferensen arrangerades en tävling där kreativa idéer belönades. Nej... anledningen till att jag vann handlar inte om att jag kläckte en kreativ idé. Jag svarade bara på frågan ”är det någon av FN-konventionens artiklar som inte är viktig och kan plockas bort?”. Svaret var enkelt. Artikel nummer 48 borde bort. Den har rubriken ”Uppsägning” och handlar om att alla länder som skrivit under FN-konventionen har rätt att skriftligt skicka in ett dokument och ett år senare lämna konventionen. Så får det ju inte vara, tycker jag. Alla länder borde tvingas skriva under FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, tvingas följa alla artiklar till hundra procent och aldrig får de lämna konventionen.

Tillsammans med Boverket har Sveriges kommuner och landsting (SKL), i samverkan med Handisam och Länsstyrelsen, gjort en informationssatsning kring enkelt avhjälpta hinder. Det har handlat om att tio byggnader och gatumiljöer i kommuner har inventerats. Resultatet har sammanställts i så kallade spindeldiagram och skickats till SKL. Ett spindeldiagram är en ”bild” som berättar hur mycket av enkelt avhjälpta hinder som återstår att åtgärda i de utvalda byggnaderna/miljöerna. I några kommuner har arbetet gjorts av utomstående tillgänglighetskonsulter, i andra har kommunernas egna tjänstemän gjort jobbet. Personligen har jag gjort all inventering och redovisning för Vaxholms kommun. Just nu pysslar SKL med att sammanställa alla inventeringsrapporter och snart presenterar de hela resultatet. Men jag kan redan nu avslöja en del. Det har bland annat visat sig att små kommuner generellt är bättre än stora. Sammanställningen har också kommit fram till att tillgängligheten generellt är bäst i gatumiljöer och sämst i skolorna.

Det är närmare 85 procent av landets kommuner som svarat. Informationssatsningen har blivit ett positiv projekt eftersom den ökat intresset kring tillgänglighetsfrågan i många kommuner. Tack vare blåslampan från SKL har ämnet ”tvingats” upp på dagordningen och många kommuner som haft ett svalt intresse har nu fått fart på tillgänglighetsarbetet. Samtidigt finns en del negativa faktorer. Inventerinsformulären har fått hård kritik och anses inte fulländande, det har visat sig att inventeringsformulären inte beaktat alla tillgänglighetskrav. Ett annat problem är att endast tio byggnader och gatumiljöer kontrollerats. De kommuner med exempelvis två idrottsanläggningar, flera skolor, äldreboenden och bibliotek har därför själva kunnat välja att inventera och redovisa de mest tillgängliga alternativen. Om någon har velat har man kunnat ta de byggnader och gatumiljöer med störst otillgänglighet och sopat dem under mattan. Många kommuner har själva valt att granska sin egen tillgänglighet med egna tjänstemän istället för att anlita utomstående tillgänglighetskonsulter med lång erfarenhet och stor helhetskunskap kring frågan. Jag har hört skvaller om att kommuners tjänstemän valt att vara ”snälla” i tillgänglighetsbedömningen för att visa sina kommuner från den bästa sidan.

Innan riksdagsvalet 2010 hörde jag ett rykte, man sa att det snickrades, fixades och delvis byggdes om i maktens korridorer. I vårt lands demokratiska historia har vi aldrig haft en rullstolsanvändande politiker i regeringen eller riksdagen. Många har kandiderat under åren men bara valts in till beslutande förtroendeuppdrag på kommun- eller landstingsnivå. Men den här gången skulle det hända, många trodde så starkt på att ett nytt kapitel skulle skrivas i svensk historia att man redan innan valresultatet plockade bort lite otillgänglighet här och där. Personligen kände jag ett pirr i magen för nu skulle det verkligen hända, och min magkänsla fick rätt.

Sverige har fått landets första rullstolsburna riksdagspolitiker. Min första reaktion var glädje och en sprudlande förväntan inför de kommande fyra åren. Men så upptäckte jag att det inte var David Lega, Jesper Odelberg eller någon av de andra som kandiderat. Mitt pirr i magen inför valet förvandlades till illasmakande magsyra och jag tvingades ta en tablett mot halsbrännan. Just nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Sveriges första rullstolsburna riksdagsledamot heter Lars Isovaara, kommer från Skellefteå och är Sverigedemokrat. Jag vet inte vad han har för åsikt i tillgänglighetsfrågan, och ska jag vara helt ärligt så är jag inte intresserad av vad han tycker.

När jag arbetar som tillgänglighetskonsult i mitt företag, har förtroendeuppdrag genom DHR eller skriver blogginlägg är jag noga med att vara partipolitiskt oberoende. Det betyder att jag ger positiva kommentarer och utdelar guldstjärnor till alla som gör bra saker för att öka tillgängligheten samtidigt som jag bråkar på dem som misslyckas. Vilken organisation, vilket parti eller vilken skostorlek det handlar om på den person som gjort något bra eller dåligt spelar ingen roll. Men när det gäller den värdegrund som Sverigedemokraterna står för måste jag ta ställning. Eftersom jag tar fullständigt avstånd från främlingsfientlighet, ställer jag mig bakom handikapporganisationernas ställningstagande till hundra procent.

Gårdagens val har vänt ut och in på Sverige. Men personligen, med min hjärna som främst kretsar kring tillgänglighetsfrågor, ser jag inte Sverigedemokraterna som en vågmästare. För mig handlar det om Miljöpartiet. Inför valrörelsen var det Miljöpartiet som först tog en tydligt ställning för att bristande otillgänglighet ska betraktas som diskriminering. När det i går stod klart att Sverigedemokraterna är med fick jag en klump i magen, och när jag vaknade i dag var det ingen vanligt vardagsmåndag. Vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

Jag hoppas att det tydligt framgår att jag ogillar Sverigedemokraternas närvaro i beslutande organ på kommun, landsting och riksdagsnivå. Men det finns något som heter demokrati, det svenska folket har röstat, och vi har ett resultat som jag nu tvingas förhålla mig till. För att lindra klumpen i magen måste jag förlita mig på alla politikerlöften om att ingen ska samarbeta med Sverigedemokraterna. Ur tillgänglighetssynpunkt finns det till och med något positivt eftersom Miljöpartiet växer. Om några veckor har vi kanske miljöpartiser i regeringen på flera ansvarsfulla poster. Varför inte miljöminister? Och eftersom Miljöpartiet nu är landets tredje största parti är posten som vice stadsminister ingen omöjlighet. Varför inte en miljöpartist som jämstäldhetsminister eller socialminister? Och vipps får den blåa regeringen en rejält rödgrön färgklick. Självklart hoppas jag att Miljöpartiets förslag om att bristande otillgänglighet ska betraktas som någon form av diskriminering samtidigt snabbt förverkligas.

I dag hinner jag inte göra ett långt blogginlägg. Jag ska gå och rösta. Samtidigt vill jag vänligt men bestämt även be dig att besöka en vallokal. Vem du röstar på bryr jag mig inte om, det är upp till dig att själv bestämma. Jag vill dock poängtera vikten av att du röstar, att din insats är viktig. Om du inte bestämt dig, om du inte vet vilka politiker som är hetast i tillgänglighetsfrågan, rekomenderar jag att du skrollar ner din webbläsare och läser mina senaste blogginlägg.

Enligt flera av landets ordförande i olika valnämnder som jag varit i kontakt med ska vallokalerna vara tillgängliga, men naturligtvis vet både du och jag att det finns tillgänglighetsbrister. Du har alltså två viktiga uppdrag. Det handlar inte bara om att rösta, ditt uppdrag är också att poängtera de tillgänglighetsbrister du upptäcker. Så fort du ser ett fel tycker jag du ska använda din demokratiska rätt och protestera.

Vid tidigare val har jag varit en trogen socialdemokrat, men nu är jag tveksam. Igår tog jag hjälp av valkompassen, men efter 50 frågor blev jag inget klokare. Enligt valkompassen passar mina värderingar till 61 procent in på Miljöpartiet, 48 procent på Socialdemokraterna och 52 procent på Moderaterna, och... Det fanns alltså inget parti till hundra procent. Om någon tog 20 procent av alla partiernas olika värderingar, rörde om och kokade ihop ett Mittemellanparti skulle de få min röst.

För två månader sedan hade jag bestämt mig. Min röst skulle gå till Miljöpartiet eftersom de var först att i partiprogrammet kräva att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering. Samtidigt  fick jag kontakt med tre företrädare från olika partier som ville ha mig som medlem. Jag sa nej till alla erbjudanden men lovade att satsa på det mest tillgängliga partiet, det parti som bokstavligen visar att de välkomnar alla. Innan den 19 september lovade jag att ta en rejäl promenad på Gävles gator och torg för att granska valarbetarna, politikerna, deras valstugor och informationsmaterial. Efter min ovetenskapliga undersökning skulle det mest tillgängliga partiet få min röst. Och nu har jag precis kommit hem från promenaden, men jag är fortfarande inget klockare. Ska jag blint följa mitt löfte borde jag rösta på Gävles folkpartister.

I Gävle fanns naturligtvis alla partier representerade på stan. Överallt stod det valarbetare för att sälja partiet och politiker för att sälja sig själva. I några minuter plockade jag bort alla värderingar, alla partiprogram och valmanifest. Min lilla valundersökning handlar bara om vilket parti som bokstavligen välkomnar en individ med en funktionsnedsättning utifrån tillgängligheten i den fysiska miljön, information och kommunikation. Så här blev resultatet:

Hur många valarbetare/politiker jag pratade med...                                                    

...kan teckenspråk?                                                                                         Ingen.
...har information om partiet i punktskrift?                                                   Ingen.
...har information om partiet på lättläst svenska?                                      Bara Centerpartiet.
...känner till om man arrangerat en valdebatt i en lokal med hörselslinga?         Ingen.
...har tänkt på att inte använda så mycket parfym eller röka vid valstugan?          Alla.
...erbjuder valgodis även till diabetiker?                                                            Ingen.
...har en rullstolsanvändande kandidat till kommunfullmäktige?                 Bara Miljöpartiet.
...har en tillgänglig valstuga utan trappsteg vid entrén?                                  Bara Folkpartiet.

Nu är sommaren slut. Nu är det verkligen höst eftersom årets största hösttecken är här. I dag startar älgjakten. Personligen äter jag gärna älgkött men har aldrig, och kommer troligtvis aldrig, att själv ge mig ut i skogen med geväret på axeln. Och det beror inte på att min rullstol och knölig skogsteräng inte passar ihop. Det beror heller inte på svårigheten att klättra upp i jakttornet i rullstol. Enligt min tillgänglighetshjärna är allt möjligt för alla. Med rätt inställning går det att göra ett användbart samhälle för alla, till och med tillgängliga jakttorn.



Bilden visar ett specialkonstruerat jakttorn för äldre och funktionshindrade. Bland finesserna märks en sinnrik energisnål hiss av motviktskonstruktion, värmeslingor i golv, vindskydd med förstoringslins, avancerat datareglerat pejlings- och fångstsystem med radar, fjärrstyrd lasso och linbana. Som du säkert redan räknat ut är detta en något skruvad lustig grej. Men jag vill oerhört allvarligt och bestämt påstå att följande inställning är livsnödvändig för att göra ett samhälle för alla. Allt är möjligt om man bara gör ett rejält försök och har rätt inställning.

Om du inte vet vart du ska vända dig i djungeln av vallöfen rekomenderar jag att du noga läser detta:
http://fulldelaktighet.nu/?p=1120
Denna blogg är generellt bra, och detta innlägg underlättar för den som vill veta vem man ska rösta på för ett tillgängligare samhälle. Men... bloggtexten utgår från partiernas valmanifest där de lovar och lovar. Ja, hoppas kan man ju alltid. Men det känns ofta som om det lovas massor utan att vallöftena uppfylls.
Den som lever får se... Jag vet i alla fall vem jag ska rösta på, och satsar på tillgängligheten.

Kommunerna blir skyldiga att prova tillgänglighet och användbarhet i samband med ansökan om bygglov. Det är ett av ändringarna i regeringens förslag till ny Plan- och bygglag. Om bedömningen av en byggnads tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörlighet eller orienteringsförmåga görs i samband med bygglovsprövningen är det troligt att fler felaktigheter upptäcks tidigt i byggprocessen, skriver regeringen i förslaget. Det tror jag också. Ju tidigare "tillgänglighetstänket" blandas in ju bättre blir det. Och självklart, på sikt, även billigare då allt förhoppningsvis blir rätt direkt och inte efter flera ombyggnationer.

Källa: Tidningen Svensk handikapptidsskrift