Livet rullar vidare

Under vecka 27 arrangeras traditionsenligt Almedalsveckan på Gotland. En mängd talarstolar ska nötas. "Alla" politiker, makthavare och andra betydelsefulla människor är samlade och gör allt för att höras och synas så journalisterna vidarebefodrar deras budskap (läs så journalisterna kan göra reklam för deras sak). Det kryllar också av organisationer och företag som försöker få sina röster hörda. Enligt Almedalsveckans officiella sajt är arrangemanget större än någonsin. Det är rekord med 1 814 godkända evenemang i kalendariet. En ökning med cirka 21 procent jämfört med ifjol. Att evenemanget är "godkännt" har dock inget med att aktiviteten är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning.

De berättar stolt att 23 procent av evenemangen är miljödiplomerade, men det finns ingen faktaruta som berättar hur många procent som är godkända ur tillgänglighetssynpunkt för personer med funktionsnedsättning. Trots att Almedalsveckans övergripande rubrik är "Sveriges största demokratiska mötesplats" arrangeras en mängd evenemang i lokaler utan hörselslinga, de är inte tecken- och syntolkade och det finns trappsteg vid entrén som utestänger rullstolsanvändare. Information som delas ut bland åhörare finns inte på lätt svenska eller i punktskrift.

Jag är oerhört medveten om att miljön, framförallt innanför murarna, i vissa fall är omöjliga (vill inte använda det ordet egentligen - det mesta går att fixa) att göras tillgängliga och användbara för personer med funktionsnedsättning. Men frågan är om man då ska arrangera "Sveriges största demokratiska mötesplats" i Visby där personer med funktionsnedsättning inte demokratiskt kan mötas utan utestängs på grund av otillgänglighet i många fall. Går det att försvara Almedalsveckan med Visbys gamla och historiskt speciella miljö? Personligen anser jag att om man verkligen vill arrangera "Sveriges största demokratiska mötesplats" måste alla ges chansen att vara med. Borås tilldelades nyligen ett pris som den kommun som just nu arbetar duktigt med tillgänglighetsfrågorna. För mig låter det som en bra idé att nästa år arrangera "Sveriges största demokratiska mötesplats" där.

Datumet den 14 juni och klockslaget 16.03 kommer jag aldrig att glömma. Efter ett 20-tal år av utredningar och debatter har regeringen äntligen bestämt sig. Riksdagen gjorde ett tillkännagivande till regeringen om att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska omfattas av svensk diskrimineringslagstiftning. Regeringen ska skyndsamt återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Riksdagen menar att frågan om bristande tillgänglighet som en diskrimineringsgrund redan har utretts. Det finns inte anledning att ytterligare fördröja en lagreglering på området. En avgörande förutsättning är, enligt riksdagen, att reformen införs på ett samhällsekonomiskt ansvarsfullt sätt.

En av dagens största argument för att inte göra inomhus- och utomhusmiljöer tillgängliga för personer med funktionsnedsättning är att det kostar för mycket. Till och med vår stadsminister Fredrik Reinfelds har klart deklarerat att allt otillgängligt, rent känslomässigt, borde plockas bort direkt men ekonomist är det omöjligt att genomföra. Göteborgs stadsarkitekt (läs bloggtexten nedan) halverar byggkostnader genom att bl.a. plocka bort tillgänglighetskrav. Skulle jag fråga vem som helst om de tycker att en funktionsnedsatt ska ges möjlighet att kunna leva som andra genom att obegränsat få ta sig runt i tillgängliga inomhus- och utomhusmiljöer skulle de garanterat säga ja. Men börjar jag plocka pengar ur deras plånböcker för att finansiera hjälpmedel, assistansbehov eller tillgänglighetsåtgärder är det ingen som vill betala. Redan 1938 hade många den inställningen.

I GöteborgsPosten läste jag för en tid sedan en artikel med fokus på "En stad för alla". Där intervjuades kommunens stadsarkitekt Björn Siesjö och hans syn på att följa Sveriges plan- och bygglag har skapat en mängd diskussioner. I artikeln säger han att "Hundra procent tillgänglighet för rörelsehindrade är talibanism". Han berättar också hur han enkelt kan halvera kostnaden för byggnationer genom att inte följa regelverk när det gäller parkeringar, bullerskydd och tillgänglighet. Efter artikeln har Björn Siesjös uttalande bland annat kommenterats av David Lega, diskutterats på Social Politik och Mitt Funktionshinder.se och protesterna har varit stora från Unga Rörelsehindrade i Göteborg.

Vad jag hört har Björn Siesjö bett om ursäkt och menar att han "tar alla Göteborgare på fullaste allvar, med deras olika förutsättningar, liv och viljor". Han ska även bjuda in till en debatt om tillgänglighet efter sommaren. Men för mig kvarstår en avgörande detalj. För mig är det enkelt. Är man chaufför och kör bil finns det en lagstiftning som bestämmer hur fort man får köra. Kör man fortare än hastighetsgränsen är man hemma snabbare men bryter mot lagen och riskerar att bestraffas. Är man arkitekt och arbetar på en kommun finns det en lagstiftning som bestämmer vad man får göra när något byggs nytt eller vid en ombyggnation. Struntar man i den och tar bort parkeringar, bullerskydd och tillgänglighetsåtgärder blir det kortsiktigt billigare men man bryter mot lagen.

Är det någon Göteborgspolitiker som givit stadsarkiteketen anvisningar att arbeta så här? Finns det i så fall ett förtroende kvar för den politikern? Eller är det ett eget initiativ? Har Björn Siesjö själv kommit på att han halverar byggkostnader så här? Kan han då verkligen arbeta kvar med den inställningen?

Solen lyser och det är riktigt varmt ute. Inte riktigt sommar än men vårkänslorna kommer sakta krypande. Jag har redan använt några timmar till att sitta ute på min altan, naturligtvis med en bra bok och en kopp kaffe. Men i takt med att jag vill vara utomhus mer splittras mina vårkänslor. Innan jag igår föreläste i Uppsala tog jag en mumsig espresso på ett café i Uppsala centrum. Solen sken även då, men jag satt inomhus eftersom en otillgänglig uteservering "förbjöd" mig från en utomhusfika. När jag nyligen besökte Skara, i anslutning till min föreläsning i Tjörn, råkade jag ut för samma sak. När jag tidigare inventerade alla fastigheter i Waxholm fanns även där uteserveringar med trappor och ingen ramp. Och här hemma i Gävle ser jag hur den otäcka trenden fortsätter när kommunen ger tillstånd till caféer och restauranger att bygga provisoriska uteserveringar trots att de inte är tillgängliga.

Naturligtvis ifrågasätter jag otillgängligheten och protesterar så gott jag kan till kommunen, men det känns inte som om någon bryr sig. Istället får jag svar som: "Vi borde ha regler kring detta, men i år har vi inte det", "Jag tycker det borde vara de som bygger uteserveringen som själva ska tänka på det där", "Vi ska försöka få in det i föreskrifterna nästa gång så får vi se om det hjälper", "Vår policy har brister men vi gör så gott vi kan". Personligen blir jag verkligen orolig. Å ena sidan för att antalet otillgängliga uteserveringar ökar, men främst för att kommunernas tjänstemän och politiker uppenbarligen inte kan den nya plan- och bygglagen från 2 maj ifjol.

Enligt svensk lag är det olagligt att gå mot röd gubbe, göra ett bankrån, köra fortare än hastighetsbegränsningen och ge tillstånd till nybyggnationer av otillgängliga uteserveringar. Ändå visar en undersökning av 202 kommuner, från företaget Humana i samarbete med Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, att sex av tio kommuner inte ställer några krav om att uteserveringar ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning när de beviljar byggnadstillstånd.

Förutom mitt heltidsarbete som tillgänglighetskonsult engagerar jag mig en hel del idéellt inom funktionshinderrörelsen generellt och i synnerlighet inom DHR. Eftersom DHR känns extremt engagerad i samhällsdebatten just nu och är blåslampan i baken på beslutsfattare i en mängd frågor, hinner jag knappt med. Men jag gör naturligtvis så gott jag kan, och lyckas vi alla DHR-medlemmar i alla fall göra en funktionshinderpolitisk insats och värva en ny DHR-medlem varje termin gör vi tillsammans en stor nytta.

Ska jag försöka recensera DHRs vårtermin 2012 visar det sig direkt att den varit hektisk och att den innehållit allt från protester för neddragningar inom tillståndsgivandet av handikapparkeringstillstånd och personlig assistans till önskan om ny diskrimineringslagstiftning med torsdagsauktioner och den kommande Marschen för tillgänglighet. Personligen har jag däremot två "DHR-grejer" som den senaste tiden etsat sig fast lite extra. En grej som jag gillar och en grej jag ogillar.

För det första handlar det om riktlinjerna i dokumentet "Principer för DHRs arbete med tillgänglighet och användbarhet" som antogs av förbundsstyrelsen på februarimötet. Personligen är jag mycket glad för nu finns det tydligt nedskrivet hur jag, som DHR-aktiv, ska arbeta med tillgänglighetsfrågan. Och alla som vill engagera sig i tillgänglighetsfrågan i DHRs namn vet vad som förväntas av dem. Jag kan mycket enklare även skilja på mina roller då jag ibland är på ett kommunmöte som DHR-förtroendevald och ibland som heltidsarbetande tillgänglighetskonsult.

För det andra handlar det om att DHR lämnar Handikappförbunden - HSO. Med motivet att DHR vill lägga patientperspektivet bakom sig bestämde förbundsstyrelsen på marsmötet att medlemskapet upphör vid årsskiftet 2012/2013. I samma andetag säger man visserligen att man inte tackar nej till diverse samarbeten i olika frågor med HSO och/eller andra funktionshinderorganisationer, men jag ogillar det ändå. Personligen oroar jag mig för en växande splittring mellan funktionshinderorganisationer och ser inte fram emot en framtid där exempelvis en kommun får ett 30-tal olika remissvar från 30 olika funktionshinderorganisationer med olika behov istället för att organisationerna enas kring ett starkt gemensamt remissvar tillsammans. Som tur är har förbundsstyrelsen sagt att DHRs avdelningar och distrikt är självständiga och själva bestämmer om man på lokal och regional nivå vill vara medlem i HSO eller inte. I Gävleavdelningen och i Gävleborgsdistriktet där jag arbetar tror vi att ensam aldrig är stark utan är HSO-medlem och samarbetar ständigt nära andra funktionshinderorganisationer.

Har använt helgen till att städa lite på kontoret. Hittade bland annat ett exemplar av tidningen Svensk Handikapptidskrift från från hösten 2011. Personligen tycker jag om tidningen, från funktionshinderorganisationen DHR. Den tar upp det mesta inom funktionshinderpolitiken. Tidningen tar kortfattat upp de senaste nyheterna men tillåter samtidigt att långa fördjupande artiklar och rejäla debattinlägg breder ut sig över sidorna.

När det gäller tillgänglighetsfrågan var det bara dyster läsning. Staten (Trafikverket) sänker ambitionerna för tillgänglighet i flygtrafiken. De skyller på krav på säkerhet och arbetsmiljölagar och utestänger rullstolsanvändare från flera av landets inrikesflygningar. Samtidigt betalar SJ hellre ut 80 000 kronor i skadestånd till en man som inte fick hjälp att komma av tåget i Uppsala för att bli av med "problemet" istället för att verkligen se över sina tåg.

Enligt en granskning som organisationen Motormännen gjort är Karlstad sämst i Sverige på tillgängliga övergångsställen samtidigt som Hjälpmedelsinstitutet flyttat till nya och fina lokaler i Sundbyberg. Men efter invigningen av de nya lokalerna visar det sig att Hjälpmedelinstitutet huvudentré är otillgänglig och inte välkomnar personer som använder rullstol. Tidningen citerar regeringens bostadsminister Stefan Attefall som anser det "totalt ekonomiskt olönsamt och driver upp hyrorna extremt mycket" och därför förespråkar att man bara tillgängliggör lägenheter på markplan när miljonprogrammets alla flerbostadshus ska upprustas.

Och i Moderaternas nya idéprogram, som antogs av partistämman i oktober 2011, står det "Vi bygger samhället så att det är tillgängligt för människor med funktionshinder". Samtidigt är statsminister Fredrik Reinfeldt emot en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering och citerars så här i tidningen: "Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov".