Livet rullar vidare

Jag har nu gjort en anmälan till DO (Diskrimineringsombudsmannen) eftersom kollektivtrafiken inte är användbar och tillgänglig för mig. Min funktionsnedsättning gör att jag använder en manuell rullstol och när bussbolaget använder otillgängliga bussar blir jag utestängd och känner mig diskriminerad. Anmälan postades idag (fredagen den 2 januari) vilket innebär att jag borde vara den första personen i Sverige som testar den nya lagstiftningen som betraktar otillgänglighet som diskriminering.

Det nya förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet trädde ikraft den 1 januari 2015. Efter mängder av år med utredningar, demonstrationer och diskussioner har Sverige äntligen en lag som gör att jag erkänns vara diskriminerad om mina rättigheter inte följs. Den nya lagen har många brister och undantag som i vissa fall gör den oanvändbar. Men i många andra fall ger lagen nya fantastiska möjligheter för personer med funktionsnedsättning att hävda sin rätt att få leva utifrån lika förutsättningar som alla andra. Så som jag tolkar lagen (läs mer här) måste åtgärder för tillgänglighet göras i exempelvis den fysiska miljön och när det gäller transporter. En person med funktionsnedsättning ska kunna ta sig ombord på och färdas med en buss eller annat transportmedel. Och eftersom det uppenbart inte fungerar så i Gävle har jag lämnat in en anmälan.

Fredagen den 2 januari 2015 ville jag åka buss. Jag är rullstolsanvändare men trodde inte det skulle ge mig problem eftersom jag uppfattade det som att samtliga bussar ska vara tillgängliga enligt X-trafiks hemsida. Buss nummer 49 kom i tid klockan 08.30 när jag stod och väntade vid busshållplatsen. Men när jag skulle gå ombord visade det sig att det inte fungerade. Bussen var utrustad med trapplift, men den kunde inte användas eftersom bussens chaufför sa att han inte hade någon utbildning på den.

Jag har körkort och bil, åker till och med färdtjänst ibland, men brukar ofta ändå använda kollektivtrafiken eftersom den generellt är tillgänglig och fungerar bra i Gävle. Jag vill kunna leva mitt liv utifrån samma förutsättningar som alla andra, och bussen är då och då ett perfekt alternativ. Fredagen den 2 janurai var frugans bil inlämnad på en verkstad och för att hon skulle kunna ta sig till sitt jobb hade hon tagit min bil. Inga problem, tänkte jag, och ställde mig vid busshållplatsen för att invänta buss nummer 49 för att åka till min bror.

Jag blev både ledsen och irriterad när busschaufförens enda råd till mig var att vänta på nästa buss. Busschauffören var dock vänlig, frågade om han kunde lyfta upp mig och rullstolen på något sätt och ringde en kollega för att få mer information. Busschaufförens trevliga attityd och hans försök att hjälpa mig gjorde att jag naturligtvis inte kunde bli arg på honom. Men jag förklarade att det inte var en bra idé att bära mig upp för alla trappor. Enligt chauffören skulle nästa buss vara en annan typ utan trappsteg. Men måste jag alltså stå här och vänta i nästan två timmar, frågade jag. Chauffören sa att han inte kunde göra mer och föreslog att jag gick in någonstans för att värma mig.

Jag gick därifrån och tog en annan buss hem. Det blev ingen resa till min bror eftersom jag inte hade någon lust att vänta i nästan två timmar. På hemvägen satt jag och funderade. Det kan inte vara rätt att X-Trafik utestänger mig från sin buss eftersom vi har en lagstiftning som betraktar otillgänglig kollektivtrafik som diskriminering. Chauffören hade berättat för mig att X-Trafik har någon form av dispans för att använda den otillgängliga bussen. Något sådant har jag aldrig hört talas om, någon sådan information finns inte på X-trafiks hemsida. Och det borde väl inte kunna finnas en dispans så X-Trafik kan utestänga mig på grund av otillgänglighet när det nu finns en lag i Sverige om att otillgänglig kollektivtrafik är diskriminering?

Jag har nu skickat in en anmälan till DO (Diskrimineringsombudsmannen) och väntar med spänning på ett svar. Alla anmälningar, inskickade och diarieförda hos DO, är offentliga handlingar så vill du ta del av vad jag skrivit behöver du bara ta kontakt med DO. Alla mina trogna bloggläsare kommer naturligtvis först informeras så fort DO ger mig ett svar. Samtidigt som jag nu skickat in min anmälan vill jag uppmana dig att göra detsamma. Ställs du inför otillgänglighet som ryms inom lagen tycker jag inte att du ska vara tyst, gå hem och bara slå näven i köksbordet. Använd lagen och skicka in en anmälan till DO.

Det finns flera handlingar som styrker att otillgänglig kollektivtrafik är fel. Regeringen har skrivit under FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I artiklarna 3 och 9 står det tydligt att otillgänglighet inte är okej. Det står bland annat att: ”För att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och att fullt ut delta på alla livets områden, ska konventionsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång på lika villkor som andra till den fysiska miljön, till transporter, till information och kommunikation...” osv... I Sveriges lag om kollektivtrafik (2010:1065) står det följande i kapitel ett, paragraf fyra: ”I lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik finns bestämmelser om hur kollektivtrafik ska anpassas med hänsyn till resenär med funktionshinder.”

I EU-förordningen om passagerares rättigheter vid busstransport står bland annat följande: ”Persontrafiktjänster med buss bör gagna allmänheten. Personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet, oavsett om orsaken utgörs av funktionsnedsättning, ålder eller andra faktorer, bör därför ha möjligheter att resa med buss som är jämförbara med andra medborgares. Personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet har samma rättigheter som andra medborgare med avseende på fri rörlighet, valfrihet och icke-diskriminering.”

Alla engagerade personer med en funktionsnedsättning gör dagligen fantastiska oppinionsbildande insattser. Den organiserade funktionshinderrörelsen likaså. Men vi arbetar oftast så hårt för att få våra rättigheter uppfyllda att vi glömmer slå oss på bröstet och inse att vi faktiskt gör skillnad. Utan att nu bli allt för kaxig kan jag inte låta bli att påstå att utan dig, mig och alla andra aktiva i funktionshinderrörelsen hade vi inte haft en ny diskrimineringslagstiftning som betraktar otillgänglighet som diskriminering från och med nästa år. Utan oss alla hade personer med funktionsnedsättning inte kunnat vara så delaktiga, ha assistans, få hjälpmedel, synas i arbetslivet och ta sig obehindrat fram tack vare god tillgänglighet.

 

Absolut är jag medveten om alla undantag i den kommande diskrimineringslagen som i vissa fall gör den allt för tam. Jag känner till besparingar och indragningar inom både hjälpmedel och assistans, att det naturligtvis kryllar av otillgängliga utomhus- och innomhusmiljöer och arbetslösheten är grymt hög bland personer med funktionsnedsättning. Men jag är samtidigt hundra procent säker på att om vi tillsammans inte varit så aktiva, påverkat beslutsfattare och arbetat med oppinionsbildning hade det varit betydligt sämmre.

 

Nästan dagligen kommer jag i kontakt med en nyhet om något som blivit bättre tack vare envist engagemang från funktionshinderrörelsen. Ett exempel från den senaste veckan är att Gävlerestaurangen Bilagan äntligen fått smisk på fingrarna och tvingats betala 25 000:-.Ett annat exempel är Boverkets beslut om att otillgängliga studentbostäder inte ska byggas. Både exemplen hade aldrig hänt om du, jag och alla andra inte engagerat oss i funktionshinderpolitiken. Nu står vi inför ett nytt år och jag ser fram emot 2015. På nyårsafton blir mitt nyårslöfte naturligtvis att fortsätta kampen och förbättra ännu mer. Jag hoppas att ditt nyårslöfte är detsamma.

Ämnet spelar ingen roll. I DHR har vi många anställda och förtroendevalda med stor kompetens. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning är intressanta att diskutera vare sig det handlar om arbetsmarknad, kultur och demokrati eller bostadsbyggande, media och hur tillväxt kan skapas genom ökad besöksnäring. Ett seminarium om exempelvis arbetsmarknaden ska naturligtvis inte bara handla om funktionshinderpolitik för att jag eller någon annan från DHR är med. Men lika naturligt som arbetsmarknaden diskuteras i form av skillnader mellan kön, satsningar på personer med kriminell bakgrund, svårigheter att få jobb på grund av ålder eller integrationsproblem borde personer med funktionsnedsättning naturligt vara med. Och detta gäller, som sagt, egentligen vilket ämne som helst. Detta blogginlägg blir därför startskottet för min kampanj "mer funktionshinderpolitik i Almedalen". Du som vill arrangera ett seminarium nästa år där även en person med funktionsnedsättningars rättigheter finns med behöver bara kontakta mig så lovar jag göra allt jag kan för att hjälpa till.

Jag har arbetat efter en strategi med tre delar. För det första - påverka genom sociala medier. Jag har bloggat, twittrat och varit på Facebook nästan dygnet runt. Tack vare # har nätet fyllts av #Funkpol. Flera konversationer har inletts då jag påpekat tillgänglighetsbrister. I två fall har organisationer, via Twitter, bjudit in mig till deras arrangemang. De har visat ett stort intresse av att ta del av mina åsikter och att de får framföra sina budskap till mig. Men när jag stått utanför de lokaler de varit i och inte kommit in på grund av trappsteg vid entrén, har de fått be om ursäkt och lovat att tänka på tillgängligheten nästa gång.

För det andra har jag stått utanför ett tiotal lokaler där intressanta seminarium arrangerats. Eftersom arrangören valt att genomföra seminariet i en lokal med trappor vid entrén har jag inte kommit in. Jag har då inte nöjt mig med att bli uppburen för trapporna eller bara gått därifrån. Jag har bett att få prata med någon ansvarig för seminariet, "bråkat" lite om att jag diskrimineras och utestängs samt lämnat ett brev från DHR som förklarar situationen vänligt men bestämt. Denna strategi har även använts vid samtal med ansvariga för ett trettiotal otillgängliga montrar.

För det tredje har jag deltagit som publik i ett tjugotal seminarium. Arrangemang som handlat om allt från arbetsmarknad, kultur och demokrati till bostadsbyggande, media och hur tillväxt kan skapas genom ökad besöksnäring. Jag har också varit på många arrangemang och seminarium som funktionshinderorganisationerna gjort, men främst har jag fokuserat på att ta plats i debatten, våga fånga mikrofonen och lyfta funktionshinderfrågor i seminarier och arrangemang där det inte finns självklart på dagordningen. Andra får bedöma om jag förvaltat mitt förtroendeuppdrag bra eller dåligt dessa dagar, men personligen känner jag att jag gjort skillnad.

Den kritik jag vill leverera handlar också om Almedalsveckans information om tillgänglighet. http://almedalsveckan.nu/15791 Region Gotland skriver att de inventerat vissa fastigheter för några år sedan, och på nätet hittar jag en liten rullstolssymbol vid arrangemang som välkomnar mig. Men inventeringen är dåligt uppdaterad. Jag gick på flera arrangemang, utan rullstolssymbol, där jag ändå kom in. Många arrangörer är också dåliga på att se till så att rullstolssymbolen syns vid sina arrangemang. Jag förstår absolut att Visbys miljö gör det mer eller mindre omöjligt att ha alla seminarier och andra arrangemang hundra procent tillgängliga för alla, men inventeringen borde i alla fall vara uppdaterad så besökarna får aktuell och relevant information.

Jag förstår mig heller inte på de utställare, i diverse montrar, med trappsteg utan ramp. Moderaternas monter är ett exempel. Hur tror de att barnfamiljer med barnvagn, pensionärer med rullatorer och personer med nedsatt rörelseförmåga (som jag) ska kunna intressera sig för partiets politik om vi inte ens välkomnas in i montern?

Något jag reflekterat över, under mina dagar här på Gotland, är alla som hävdar att just deras åsikt/metod löser "alla" problem, ger en positiv boost och skapar tillväxt. Gör så här så får du mer mediapublicitet, Gör så här så får du fler ut på arbetsmarknaden, Gör så här så löser vi bostadsbristen, Gör så här så får alla en bättre skola, Gör så här så får vi bättre hälsa/sjukvård, Gör så här så... Tänk vilket bra land vi haft om alla bara gjorde som man ska, hur nu det är? Personligen har jag framfört min åsikt/metod i flera dagar som löser "alla" problem, ger en positiv boost och skapar tillväxt. Det handlar naturligtvis om att göra sin verksamhet mer tillgänglig för fler.

Visste du att Svensk Handel räknat ut att personer med funktionsnedsättning generellt gör av med 53 000 kronor i detaljhandeln varje år? Många påstår att 15 procent av Europas befolkning har en funktionsnedsättning, strax över en miljon personer finns i Sverige. Det blir mycket pengar som köpmän/näringlivet kan ta del av om det finns en ramp vid huvudentrén. Alla kaffelatté-mammor med barnvagn som shoppar besöker naturligtvis helst en butik där barnvagnen enkelt kan följa med in. Nu är det 40-talisterna som går i pension. De kallas för "den krävande generationen" och det sägs att de ekonomiskt har det ganska bra. Statistiken säger att det lever omkring två miljoner pensionärer i Sverige och tänk när 40-talisterna kommer med sina arméer av rullatorer. De kommer handla hos de köpmän/näringsliv som har en ramp.

Sedan 2007 arbetar jag heltid med att, nästan dagligen, hjälpa kommuner, landsting, myndigheter, företag och föreningar att skapa tillväxt genom att göra verksamheter mer tillgängliga för fler. Det finns i dag flera exempel på de som satsat och därmed ökat sin omsättning radikalt. I Almedalen har jag naturligtvis inte kunnat bevaka allt, men jag har varit på flera seminarier och pratat med många spännande människor om att mer tillgänglighet faktiskt gör skillnad - till och med i plånboken.

Tyvärr kan jag dock konstatera att om inte jag, och alla andra från olika funktionshinderorganisationer, varit här, hade tillgänglighetsfrågan inte lyfts. Många pratar om hur besöksnäringen, kommunerna, restauranger och hotell, kulturen.... Ja, egentligen om hur alla ämnesområden kan skapa tillväxt. Men få, knappt några, har ännu förstått vad tillgänglighetsåtgärder kan göra. Det betyder att nu har DU chansen. Börjar du arbeta med tillgänglighetsfrågan i dag ligger du snart hästlängder före alla andra i din bransch. Låt dina konkurrenter stå där med långnäsa när barnfamiljer med barnvagn, pensionärer med rullatorer och personer med funktionsnedsättning kommer som kunder till dig.

Mitt fokus har i dag varit på personer med funktionsnedsättnings situation på arbetsmarknaden. Det arrangeras massor med spännande aktiviteter och seminarium kring frågan. Ett exempel var Nationella Nätverket för samordningsförbund (NNS) och Nationella Rådet som genomförde ett seminarium med den omöjligt långa rubriken "Hur kan myndigheter stödja kvinnor och män som står långt från arbetsmarknaden, så att de får jobb?". Ett annat exempel var Social Venture Networks seminarium med den ännu längre rubriken "Vi söker dig som kan hålla en boll i luften, väldigt länge - en arbetsmarknad för alla". Det har pratats mycket om vad som måste göras, vad som inte Alliansregeringen gjort, varför det ser ut som det gör, vad någon bortde gjort istället, hur nuvarande oppositionspartier vill förändra, varför Arbetsförmedlingen inte gör mer och.... nej, den här meningen blev både längre och krångligare än alla långa seminarierubriker. Det pratas och pratas, diskuteras hit och dit och man kommer med nya förslag på åtgärder. Men tyvärr visar arbetsmarknadsstatistiken fortfarande en konstant nattsvart 

situation för personer med funktionsnedsättning. Personligen tror jag tyvärr att det inte spelar så stor roll hur mycket det än pratas eller vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder som införs. Det handlar om att arbetsgivarnas attityd måste förändras så arbetsgivare ser kvalitéerna hos personen med funktionsnedsättning istället för att fastna i problem.

Idag är det Kristdemokraternas dag i Almedalen och jag är på väg för att lyssna på partiledaren Göran Hägglund. Innan han börjar sitt tal sitter jag på Bloggplats H12 för att summera dagen. Jag är på Wisby Strand där Almega, för femte året, erbjuder en arbetsplats för bloggare. Det som lockat mig mest i dag är "Arkitektur- och designdagen". Hundratals seminarium, event, mingel och andra aktiviteter arrangeras på temat arkitektur, stadsutveckling, bostadsförsörjning, design och form osv. Jag törs naturligtvis inte svära på att tillgänglighetsfrågan aldrig omnämnts eftersom jag inte kan praktisera celldelning och befinna mig överallt samtidigt. Men utifrån alla trevliga människor jag pratat med och de seminarier jag besökt konstaterar jag att tillgänghetsåtgärder för personer med funktionsnedsättning inte står nog högt på dagordningen.

För mig hör god design och arkitektur ihop med tillgänglighetsfrågan, men allt för ofta besöker jag fastigheter där personer som använder rullstol välkomnas genom en sidoentré. En arkitekt har troligtvis lagt ner hela sin konstnärliga själ och gjort en vacker entré med trappsteg. När allt är byggt kan rullstolsanvändare, som jag, inte komma in. Det brukar däremot kunna åtgärdas eftersom fastighetsägaren kompletterar bakdörren eller en sidoentré med ramp. De vill ju inte förstöra huvudentrén (läs konstverket). För mig är särlösningar diskriminering. Om någon fick för sig att göra en sidoentré för personer med annan hudfärg skulle personen bli anmäld direkt. Jag undrar varför vi inte respekterar en person med funktionsnedsättnings rättigheter på samma sätt?

Ett av dagens seminarium hade rubriken "På väg mot en ny arkitekturpolitik - vad ska den innehålla?" och arrangerades av Föreningen Svensk Form, Sveriges Arkitekter samt Arkitektur- och designcentrum. Det handlade om att regeringen tagit initiativ till en ny arkitekturpolitik. Christer Larsson leder utredningen. Han ska bl.a."föreslå hur en ny politik för arkitektur, form och design kan utformas utifrån en bedömning av områdets framtida utmaningar och hur arkitektur, form och design kan få ett ökat genomslag inom berörda samhällsområden", som det står i direktivet från Kulturdepartementet. När jag läste direktivet hittade jag bl.a. att "statens insatser för arkitektur, form och design är ett verktyg för att skapa goda livsmiljöer med människan som utgångspunkt". Det står också att "Det är angeläget att Sverige strävar efter att bibehålla och vidareutveckla ett internationellt anseende inom arkitektur, samhällsbyggande och hållbar stadsutveckling där miljötänkande kombineras med helhetssyn, socialt ansvar och funktionell och estetisk utformning." Utredaren Christer Larsson ska även beskriva hur hans förslag på ny arkitekturpolitik påverkar genom att "konsekvensbeskrivning ska göras utifrån mångfalds-, jämställdhets-, och barn- och ungdomsperspektiv." Varför ska ingen konsekvensbeskrivning göras utifrån funktionshinderperspektivet, ville jag fråga. Men tyvärr arrangerades seminariet i en otillgänglig lokal med trappsteg vid entrén så jag kom inte in. 

Oj vilken fart det blev, och så många bloggläsare jag fick, tack vare mitt uppmärksammade inlägg igår om Handelsanställdas Förbund. Det har även resulterat i att jag fick en debattartikel publicerad i Arbetarbladet och ansvariga på Handels hörde av sig. Jag har även fått många kommentarer på Facebook och via mail från bloggläsare. De svar jag fått från Handels hittar du här:

 

Hej Lars-Göran!
Självklart tror vi på allas lika värde. Vi erbjuder alla medlemmar en lika god tillgänglighet. Det gör vi genom vår tjänst Handels Direkt, 0771 - 666 444. Vägen in till Handelsanställdas förbund är i dag i första hand via telefon. Det ger alla medlemmar, oavsett var de bor lika goda servicemöjligheter. Självklart kan vi ta emot besök, men det gör vi ofta efter tidsbokning. Jag är övertygad om att Handels avdelning i Gävle i så fall löser en passande mötesplats. Vad gäller bilden i Stockholm, så har du tyvärr inte varit på Förbundskontoret, som är tillgängligt även för rullstolsburna, utan trappsteg och med hiss. Adressen är Sveavägen 90.Din bild visar Handels avdelning i Stockholm, Upplandsgatan 5. Där finns dock en ramp som läggs över trappan vid behov för ex. rullstolar eller varutransporter.

Bästa hälsningar
Harald Petersson
Förbundssekreterare
Handelsanställdas Förbund, Förbundssekretariatet

Hej Lars-Göran
Först vill jag tacka för att du tyckte vår artikel i tidningen var bra.
Det är väldigt tråkigt att vår ingång är så handikapp ovänlig så att rullstolar inte kommer in. Vi har påtalat detta problem vid ett flertal tillfällen till vår hyresvärd. Fastighetsägaren har byggt om entrén och nu har det blivit värre än det var innan. VI jobbar på och fortsätter för att få det så tillgängligt det bara går.. Vill du träffa oss kan vi givetvis komma till en plats du väljer, som är tillgänglig för dej, om du vill ! .. Du kan boka tid genom maila så svarar vi upp dej direkt...  Ledsen för din tråkiga upplevelse om Handels avd 26..

 

Med vänliga hälsningar
Annette Dalkarls Avdelningsansvarig
Handelsanställdas Förbund Avdelning 26, Gävle

Jag läste nyligen en intressant debattartikel i tidningen Arbetarbladet. Rubriken var "Handels tror på allas lika värde". Texten började så här:

"Det är viktigt att komma ihåg att människor är olika, att var och en av oss är unik och att den bärande idén i ett demokratiskt land, och i en demokratisk organisation som Handels, är övertygelsen om alla människors lika värde oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder".

 

Så fint skrivet tänkte jag. När jag nyligen var i Stockholm ville jag ge Handels beröm men tyvärr ser det ut som om deras debattartikel inte motsvarar hur det är i verkligheten. Menar Handels verkligen vad de skriver när de väljer att utestänga mig med trappsteg vid entrédörren? Jag kom helt enkelt inte in för att framföra mitt beröm. Eftersom jag bor i Gävle, och artikeln publicerades i Gävletidningen Arbetarbladet, tänkte jag dagen därpå i alla fall ge beröm till dem som arbetar på Handels Gävlekontor på norra kansligatan 8. Tyvärr är deras kontor på andra våningen utan hiss, så jag kom inte in där heller. Kan det vara så att Handels inte har några medlemmar med funktionsnedsättning så att de inte behöver ha sina kontor tillgängliga?

Det finns även undantag. Ett exempel är att företag och vårdinrättningar osv... Med färre anställda än tio personer inte behöver följa lagen. Diskrimineringslagen är också tänkt att till hundra procent följa Plan- och Bygglagen eller EU-förordningar. Det innebär att ingen kommer kunna använda diskrimineringslagen vid exempelvis otillgängliga studentbostäder. Privatpersoner undantas också och åtgärder ska inte behöva vidtas där det praktiskt är ogenomförbart eller för kostnadskrävande att tillgänglighetsanpassa. Ingen ska heller behöva göra sin bostad tillgänglig när den läggs ut för visning inför försäljning, och man kan inte ställa krav på en arbetsgivare att göra lokaler anpassade om person med funktionsnedsättning själv ringer och frågar efter arbete.

Det är fantastiskt bra när personer med funktionsnedsättning uppmärksammas i media. Media kan å ena sidan påverka beslutsfattare genom att granska beslut och bilda opinion som förbättrar livet för personer med funktionsnedsättning. Media kan å andra sidan förbättra synen på personer med funktionsnedsättning, skrapa bort funktionshinderskalet och visa att där finns en helt vanlig människa. Men tyvärr ger mediauppmärksamhet allt för ofta helt fel effekt och bättrar på fördomar om att personer med funktionsnedsättning antingen är hjältar eller offer.

 

Sveriges Televisons populära "Mot alla odds" är ett exempel där personer med funktionsnedsättning visas upp som hjältar. I ICA-reklamen är Jerry aldrig "vanlig" utan blir den avgörande hjälten eller det utsatte offret. I Kanal 5:s nya satsning, som kommer i höst, betraktas personer med funktionsnedsatta som odejtbara. Det är bara svart eller vitt. Tycka-synd-om eller hjälten. Men nu håller jag dock tummarna för att Sveriges Televison äntligen ska lyckas. Utifrån förhandspratet inför deras nya funkis-satsning låter det i alla fall bra. Tråkigt nog dröjer det nog länge innan vi får se en programledare med funktionsnedsättning i Rapport, i underhållningsprogrammet på fredagskvällen eller som granskande journalist i ett debattprogram som inte handlar om funktionshinderpolitik. Tyvärr får vi stå ut med funktionshinderhjältar som Mathias i Expressen eller tycka-synd-om-funkisar som Mathias i Sydsvenskan.

Privatpersoner, föreningar och det finns även företag som dagligen arbetar heltid för att försöka få vårt samhälle mer rättvist och tillgängligt för fler. Media är oftast ett verktyg för att få ut budskapet om att det exempelvis borde finnas en lagstiftning som betraktar otillgänglighet som diskriminering. Oppinionen är stark mot politiker och andra högt positionerade beslutsfattare med makt inom kommuner, landsting, myndigheter, regeringen och riksdagen. Men frågan är om det verkligen är rätt att lägga all oppinion och påverkansarbete där? Personligen tror jag att vi alla borde inrikta oss mer på media.

 

Mathias Simonsson på Humana gör ett bra jobb. Här lyckadas han till och med få publicitet i media. Men istället för att få tidningsrubriker med rätt budskap blev Sydsvenskans artikel bara ännu ett exempel på medias flata, och enligt min mening felaktiga inställning. Artikeln fokucerar på att det är så synd om Mathias eftersom han inte kan komma in i alla butiker. Artikeln ger massor av snustorr statistik med procenttal hit och dit och det handlar om varför Mathias sitter i rullstol och hur han sliter med att få butiksägare att lyssna.

 

Media behöver en rejäl utbildning så journalisters förståelse ökar. De behöver få en nulägesanalys av funktionshinderpolitiken och uppdateras om hur det egentligen ser ut. För över sju månader sedan krävde en majoritet av riksdagsledamöterna att regeringen skyndsamt tar tag i frågan om att betrakta otillgänglighe som diskriminering. Men ingenting händer. Och i artikeln om Mathias Simonsson syns inga "Janne Josefsson - influenser", varken lokalpolitiker, riksdagspolitiker, butiksägare, någon minister, fastighetsägare eller någon annan ställs till svars.

 

Det finns massor av liknande exempel. Media fokuserar på den stackars personen med funktionsnedsättning som inte fick fira jul med släktingarna istället för att göra en djupdykning i hur upphandlingen kring det nya färdtjänsföretaget egentligen gick till. Media fokuserar på den stackars sjuka personen med funktionsnedsättning som är frisk enligt försäkringskassan men för sjuk för att arbeta enligt arbetsförmedlingen, istället för att ställa någon myndighetsperson eller minister i regeringen mot väggen.

FBI har sin, och här kommer min Most Wanted-lista. Sakta men säkert blir vårt samhälle mer tillgängligt för fler och människors förståelse och bemötande av personer med funktionsnedsättning förbättras - men det går för sakta. Anledningen är att det finns bromsklossar, betydelsefulla aktörer på ledande poster som borde använda sin makt och möjlighet till förändring och gasa men istället väljer att bromsa samhällets utveckling. Min erfarenhet av att arbeta med tillgänglighetsfrågor i många år visar nämligen att alla som gör verksamheter mer användbara för fler inte bara förbättrar tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning. Man skapar tillväxt, gör det bättre för alla och till och med på sikt ökar sin omsättning radikalt. Jag vill nu be de aktörer jag placerat på min lista över landets största bromsklossar att tänka om. Ring mig, ta er tid till ett kort samtal på max tre minuter, så lovar jag att berätta hur du skapar tillväxt genom att arbeta med tillgänglighet.

 

Efter ett 20-tal år av utredningar och debatter har regeringen bestämt sig. Den 14 juni körde oppositionen över regeringspartierna vilket innebar att riksdagen nu skyndsamt kräver ett lagförslag från regeringen om att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska omfattas av svensk diskrimineringslagstiftning. De borgerliga partierna M, FP, C och KD ville utreda ytterligare och varnade för mycket stora kostnader om lokaler måste anpassas till personer med funktionsnedsättning. Men en majoritet av riksdagens politiker från S, MP, V och SD ansåg att frågan utretts tillräckligt. De menade att det inte finns någon anledning att ytterligare fördröja en lagreglering. Oppositionen påpekar dock att en avgörande förutsättning för att reformen införs är att det görs på ett samhällsekonomiskt ansvarsfullt sätt. Nu, den 3 december på Internationella funktionshinderpolitiska dagen, har det gått ett halvår sedan riksdagspolitikernas beslut. Det har  snart gått 800 dagar sedan remisstiden gick ut för regeringens utredning där man föreslog en ny diskrimineringslag där otillgänglighet betraktas som något olagligt. Visst ”rör det på sig” när det gäller tillgänglighetsfrågan, men frågar du mig tycker jag det går alldeles för långsamt.

I dag har jag varit på utbildning. En DHR-dag i Stockholm om hur diskrimineringslagstiftningen kan användas på bästa sätt. Föreläsarna från Diskrimineringsbyrån i Uppsala grillade oss rejält. Allt från normer, och vilka ettiketter vi sätter på varandra, till vilka möjligheter personer med nedsatt funktionsförmåga har om någon upplever sig diskriminerad. Och eftersom samhället byggs utifrån en norm som förutsätter att man står och går är det inte konstigt att jag dagligen ställs inför besvär i form av otillgänglighet med mina hjul. En intressant reflektion är att personer utan nedsatt funktionsförmåga aldrig kan betrakta sig diskriminerade för att de inte har en funktionsnedsättning. Du som alltså går obehindrat kan aldrig anmäla den som vägrar ge dig tillträde till "min" handikappläktare när Brynäs vinner hockeyguld i Läkerol Arena. Annars känns det som om mer eller mindre alla, som inte tillhör normen och därför upplever sig utestängda eller trakasserade, oftast kan ta hjälp av diskrimineringslagstiftningen eller andra lagar för att hävda sina rättigheter.

 

Min hjärtefråga, tillgängligheten, står utanför diskrimineringslagstiftningen. Sveriges regering utreder, utreder och utreder samtidigt som andra länder inför nya lagar som betraktar ett trappsteg som utestänger mig vid entrén som diskriminering. Under dagens utbildning kom jag däremot på en klurig idé. Kanske kan det här fungera? Sitter jag, i min rullstol, utanför entrén till exempelvis en godisbutik och inte kommer in på grund av trappsteg utan ramp kan jag inte anmäla varken butiksägaren eller fastighetsägaren. Bara ett trappsteg anses i lagen, i det här fallet, inte som diskriminering. Den dagen jag däremot bläddrar i Platsjournalen och ser att godisbutiken behöver nyanställa ska jag agera. Inom utbildningssektorn och i arbetslivet ställs tuffa krav. Har jag likvärdig kompetens som andra sökande till jobbet som godisförsäljare, och kan bevisa att jag inte får jobbet bara på grund av mitt rörelsehinder (eller rättare sagt trappstegen vid entrén). Kan jag använda diskrimineringslagstiftningen då? I grunden handlar det ju om otillgängligheten, men i anmälan fokuserar jag förstås på att jag inte kunnat söka ett jobb på likvärdigt sätt. Har någon testat lagen så?