Livet rullar vidare

Tack vare med engagemang i DHR är jag även vice ledamot i studieförbundet ABFs förbundsstyrelse. Mitt DHR-uppdrag innebär också att jag har en position i ABFs studiékommitté. I detta blogginlägg, och i det jag publicerar imorgon, kan du läsa vad studiekommittén gjorde på höstmötet. ABFs studiekommitté är studieförbundets samråd med funktionshinderorganisationerna som träffas två gånger per år. På mötet den 17 september låg mycket fokus på tillägget i diskrimineringslagen som betraktar otillgänglighet som en ny form av diskriminering.

 

I ABF finns över 30 funktionshinderorganisationer representerade, i samrådet finns SRF, RTP, HRF, HjärtLung, Mag- och tarmförbundet, Dyslexiförbundet, DHB, SDR, Reumatikerförbundet och Diabetesförbundet. Jag är förstås där som representant för DHR. ABFs centrala kontaktperson, och ansvarig för studiekommittén, är Carin Thurfjell. Hon har även ett centralt tillgänglighetsansvar i studieförbundet och arbetar på förbundskansliet. Personligen har jag en delad känsla för studiekommittén. Det är mycket diskusion, mycket "bubbel" från en kreativ och pratglad grupp. Samtidigt är det lite, eller rättare sakt ingen, verkstad. Vi lär oss av varandra, men jag frågade på mötet vad syftet med Studiekommittén är och fick svaret att det handlar om nätverksbyggande.

 

Mötets första två timmar ägnades åt presentationsrunda och summering av vad som hänt sedan vårmötet. ABFs nya medlemsmaterial "Jag i förening" är ännu inte klart. Materialet handlar om medlemsutveckling/medlemsvärvning och hur föreningar kan jobba för att medlemmar ska känna sig hemma i organisationen. ABF hoppas att studiematerialet blir klart under 2016. Och det har inte hänt något med det andra jag skrev om i rapporten från vårmötet heller. Studiematerialet och välfärdsteknologi och tillgänglighet har inte blivit klart eftersom man inte hittat någon finansiär. PRO ska kanske bli samarbetspartner med ABF så detta kan bli klart under 2016.

 

När diskrimineringslagen diskuterades fick alla representanter från de olika funktionshinderorganisationerna berätta hur de jobbar. Det visade sig att Synskadades Riksförbund och Sveriges dövas riksförbund har stor kunskap och jobbar en hel del med diskrimineringslagen. De andra fokuserar mer på annat som exempelvis att använda och utveckla patientlagen. Jag presenterade DHR genom att prata om allt från Marschen för tillgänglighet och Torsdagsaktionen till den nya lagens undantag, skälighetsbedömningar och mina tre anmälningar. Jag pratade även om det positiva i att demokratiminister Alice Bah Kunke aviserat att se över undantagen, och det negativa i att kommuner tar försäkringar för att skydda sig mot diskrimineringslagen.

 

Fortsättning imorgon...

Den 13-14 november medverkar jag på en utbildning i Malmö om tillägget i diskrimineringslagen som betraktar otillgänglighet som en ny form av diskriminering. Tidigaer i år arrangerade DHR en tvådagarsutbildning i Stockholm och det blev så populärt att utbildningen nu går i repris i Malmö. Det är en omfattande utbildning där lagen granskas rejält. Jag kan förstås heller inte låta bli att berätta hur det går för mina anmälningar, och mina erfarenheter av att ha kontakt med Diskrimineringsombudsmannen.

Det har väl inte gått någon förbi att jag anmälde Almedalsveckan till Diskrimineringsombudsmannen för diskriminering. De marknadsför sig som Sveriges, kanske världens, mest demokratiska plats som är öppen för alla. Men när jag vill delta i debatter, lyssna på seminarier och besöka montrar eller andra arrangemang kommer jag inte in eftersom miljön är otillgänglig. Det kryllar av trappor där det hade kunnat vara ramper, och det är allt för många arrangörer som hyr lokaler som utestänger mig som använder rullstol. Min anmälan fick enorm medial uppmärksamhet. De flesta tidningar, radiokanaler och teveapparater pratade om otillgängligheten i Almedalen. Det blev en rejäl oppinionsbildande grej som fick Gotland att gunga till i några sekunder. Men nu har DO kommit med sitt svar.

 

DO har beslutat att avsluta mitt ärende.

"Du har anmält att du har blivit diskriminerad under Almedalsveckan på ett sätt som har samband med funktionsnedsättning. DO arbetar på olika sätt för att motverka diskriminering. Vi kan utreda och driva ett ärende till domstol, men vi har också andra möjligheter. De ärenden som DO beslutar att utreda är ärenden som vi bedömer kan ge störst effekt för att påverka utvecklingen framåt mot ett samhälle där det inte förekommer diskriminering. Efter att ha gått igenom uppgifterna i din anmälan har DO beslutat att inte starta en utredning, utan vi avslutar ditt ärende. Vi har inte tagit ställning till om du har blivit diskriminerad. Din anmälan - och den kunskap vi fått genom den - är viktigt för oss i vårt övergripande arbete mot diskriminering. Detta beslut går inte att överklaga. Om du själv vill driva ditt ärende kan du väcka talan i tingsrätt.

 

 

 

När jag plockar bär eller svamp så går det till så här. Jag tar en bra bok och fixar en termos kaffe, sedan läser jag boken och dricker kaffet på en filt någonstans i skogskanten samtidigt som min fru och son traskar runt i skogen. I år blev det lite annorlunda. Hela familjen gav sig ut som vanligt, men vi kom till en skog med skogsväg/stig så att även jag kunde plocka lite svamp.

 

Men naturligtvis känns det ändå inte helt rättvist. Frugan och min son springer runt och plockar bär och svamp här och där, vart de vill, samtidigt är jag låst till vägen. När jag kom hem kunde jag därför inte låta bli att ta reda på om detta är diskriminering. Det heter ju "Allemansrätten". Är det en rättighet som gäller alla? Och kan jag då, i lagens mening, kunna betrakta mig som diskriminerad om jag inte erbjuds den rättigheten som alla andra?

Vad tycker du?

 

På Wikipedia kan jag läsa att Allemansrätten är en rätt för alla människor att färdas över privat mark i naturen, att tillfälligt uppehålla sig där och till exempel plocka bär, svamp och vissa andra växter. Enligt Naturvårdsverket nämner svensk lagstiftning bara om allas tillgång till och ansvar för naturen på ett övergripande sätt. Men de skriver också att Allemansrätten gör att vi alla har tillgång till naturen. Personligen hatar jag när det står "alla" och så verkar det inte gälla mig.

Sedan den första januari 2015 anses otillgänglighet som en av de sju diskrimineringsgrunderna i diskrimineringslagen. Lagen har många kluriga formuleringar och undantag, men generellt kan man kort säga att en person med funktionsnedsättning som utestängs på grund av otillgänglighet nu kan anmäla den som utestänger till diskrimineringsombudsmannen. I många fall kan det vara en kommun som erbjuder något till alla skattebetalande kommunmedborgare, och om erbjudandet då inte kan nyttjas av någon kan den där ”någon” betraktas som diskriminerad. ”Någon” kan helt enkelt vara en en person som beroende på kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder inte kan eller får vara med.

 

När otillgänglighet nu betraktas som diskriminering trodde jag att framförallt kommunerna skulle ta sitt ansvar och ta arbetet med tillgänglighetsåtgärder mer på alvar. Många kommuner har förstås tillgänglighetsfrågan högt på agendan, men det är allt för ofta som det glöms eller blir bortprioriterad. Tack vare den nya diskrimineringsgrunden trodde jag att kommunerna snabbt ville plocka bort otillgänglighet. Kommunerna riskerar ju annars att få betala dyra skadestånd om jag eller någon annan anmäler dem för diskriminering. Men istället för att åtgärda otillgänglighetsproblemen har den ena kommunen efter den andra skyddat sig genom att ta försäkringar. Försäkringen innebär att om en person diskrimineras så kan kommunen genom försäkringen täcka kostnaderna för skadestånd.

Personligen tycker jag det är märkligt, och diskrimineringsombudsmannens presstalesman håller med.
- Det offentliga ska ju värna medborgarnas intressen och det gör man väl knappast när man försöker friskriva sig från ansvaret att betala ersättning om man har diskriminerat någon. Ologiskt kan jag tycka att det är, säger DO:s presstaleman Clas Lundstedt.
-Man ska ju komma ihåg att man friskriver sig inte från ansvaret som ställs i diskrimineringslagen eller om det handlar om bristande tillgänglighet i plan-och bygglagen, arbetsmiljölagen, skollagen och andra lagar. De krav på tillgänglighet som dessa lagar ställer är kommunen fortfarande skyldig att leva upp till, säger Clas Lundstedt.
– Jag tycker att det är bättre att arbeta förebyggande än att lägga pengarna på en sådan här försäkring, säger Clas Lundstedt.
Dessa uttalanden har jag tagit från Sveriges radio, P4 Blekinge.

 

Från och med den första januari 2015 ingår bristande tillgänglighet som en ny form av diskriminering i diskrimineringslagen. Tillsammans med Kalea har jag därför givit mig ut för att se hur tillgängligt samhället är. Under augusti får du ta del av tre filmer som ger exempel på hur mitt liv ser ut ur ett rullstolsperspektiv. Det handlar om hur otillgänglighet och dåligt bemötande ständigt bokstavligen sätter käppar i hjulet. Den första filmen dyker upp imorgon. Den andra filmen kommer måndagen den 10 augusti och den tredje publiceras måndagen den 17 augusti.

 

 

 

 

När DHR-medlemmarna i Norrbottens distrik träffades för årsmöte på Sunderby folkhögskola i Luleå passade de samtidigt på att utbilda sig i aktuella frågor. Ulrika Strömbäck, LTU, föreläste om hjärtat och Kurt Thorsten Åhlander pratade om minnet. De hade även en kurs från civilförsvaret i hemsäkerhet. Söndagen den 26 april ansvarade undertecknad för en utbildning i två timmar om att otillgänglighet sedan årsskiftet betraktas som en ny form av diskriminering. Under min utbildning närvarade ett 20-tal medlemmar.

Den första kvarten handlade om de regelverk och lagar vi sedan tidigare, och fortfarande har, att använda i vår argumentation när vi arbetar för ett mer tillgängligt samhälle för fler. Allt från FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och EU-direktiv till Sveriges nationella strategi för genomförandet av funktionshinderpolitiken och Plan- och bygglagen. Resten av tiden ägnade jag åt att lära dem mer om diskrimineringslagen. Eftersom jag är en av de första i Sverige som nu testar lagen berättade jag också hur man praktiskt går tillväga för att diskrimineringslagen ska bli ett verktyg i vårt rättighetspolitiska arbete. Personligen tycker jag att det blev en bra dag, en mycket lyckad tillställning.

När DHR arrangerar en tvådagarsutbildning på Clarion hotel Arlanda, 5-6 juni, är jag med. Dagarna handlar om det nya tillägget i diskrimineringslagen som från årsskiftet gör att otillgänglighet betraktas som en ny form av diskriminering. Eftersom jag är en av de första personer i Sverige som testar lagen. Eftersom Diskrimineringsombudsmannen just nu arbetar med att utreda båda mina två anmälningar. Och eftersom det visat sig krävas en hel del för att hävda sin mänskliga rättighet att få ta del av samhället utifrån samma förutsättningar som andra eftersom jag tar mig fram med gummidäck och de flesta andra har gummisulor på skorna. Personligen ser jag verkligen fram emot dessa dagar som kommer att ge en rejäl djupdykning i lagen och även handla om hur lagen kan användas på bästa sätt.

Lördagen den 11 april arrangerade DHR Region Västra Götaland, i samarbete med ABF Västra Götaland, en utbildningsdag om tillägget i diskrimineringslaget som innebär att även otillgänglighet är en diskrimineringsgrund. 28 personer var anmälda. När kursansvarige och förbundsstyrelseledamoten Mohammed Jaber hälsat alla välkomna och deltagarna gjort en presentationsrunda, var det dags för undertecknad att påbörja utbildningen. Eftersom Karolina Celinska, från förbundskansliet, var sjuk fick jag hålla i trådarna hela dagen.

Den första timmen handlade om de regelverk och lagar vi sedan tidigare, och fortfarande har, att använda i vår argumentation när vi arbetar för ett mer tillgängligt samhälle för fler. Allt från FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och EU-direktiv till Sveriges nationella strategi för genomförandet av funktionshinderpolitiken och Plan- och bygglagen. Resten av dagen ägnades åt teori och praktiska övningar för att lära oss mer om diskrimineringslagen. Eftersom jag är en av de första i Sverige som nu testar lagen berättade jag också hur man praktiskt går tillväga för att diskrimineringslaget ska bli ett verktyg i vårt rättighetspolitiska arbete. Personligen tycker jag att det blev en bra dag, och utifrån deltagarnas kommentarer i utvärderingen och på sociala medier så uppfattar jag det som att utbildningsdagen blev en mycket lyckad tillställning.

När DHR Norrbottens distrikt har årsmöte på Sunderby Folkhögskola i Luleå passar DHR-medlemmarna på att även utbilda sig i tillägget i diskrimineringslaget, och då rycker jag in. Under ett program på två timmar kommer jag berätta om det nya med att otillgänglighet, sedan årsskiftet, betraktas som en ny form av diskriminering. Jag kommer förstås också berätta hur man kan använda lagen och hur det går för mina två anmälningar som Diskrimineringsombudsmannen just nu utreder.Du som är en trogen läsare av min blogg kommer naturligtvis först få informationen så fort Diskrimineringsombudsmannens utredning är klar.

Nu är det klart att jag medverkar när DHRs Västra Götalands region arrangerar en temadag om tillgänglighet i Göteborg. Arrangemanget genomförs på Dalheimers hus, lördagen den 11 april, och sätter fokus på den nya lagen som betraktar otillgänglighet som diskriminering. Dagen börjarn klockan 09.30 och håller på till klockan 16.00. Huvudansvaret för utbildningen har Karolina Celinska, expert på tillgänglighet på DHRs förbundskansli.

Imorgon, tisdagen den 24 februari, föreläser jag i Uddevalla. Arrangemanget genomförs i hörsalen på Museigatan 1. Denna gång fokuserar jag främst på två saker. För det första handlar det om den nya lagen som betraktar otillgänglighet som en ny form av diskriminering. För det andra ger jag massor av goda exempel på hur du på bästa sätt ska arbeta med tillgänglighetsfrågan. Och gör du rätt kan det till och med, på sikt, leda till tillväxt och att din verksamhets omsättning ökar radikalt. Jag hoppas att vi ses klockan 18.30 imorgon i Uddevalla.

 

Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Efter snart 20 års erfarenhet av idéellt funktionshinderpolitiskt arbete, där 8 år även innehållit ett heltidsjobb som tillgänglighetsrådgivare, är jag luttrad. Men uppenbarligen går det fortfarande att lyckas förvåna mig. Från och med första januari 2015 har vi en lag i Sverige som betraktar otillgänglighet som en ny form av diskriminering, och vad gör Tingsryds kommun då? Jo, de tar en försäkring som ska skydda kommunen ifall en person med funktionsnedsättning känner sig diskriminerad på grund av att Tingsryds kommun inte uppfyller lagkrav. Jag hade ingen aning om att man kunde göra så. Detta gör mig förstås riktigt irriterad. Varför plockar man inte bara bort otillgängligheten istället för att sopa problemen under mattan och gömma sig bakom en försäkring.

 

Samtidigt inser jag förstås att detta är genialt och jag förstår inte varför fler gör samma sak. Om Tyngsryd kan så borde ju alla fastighetsägare kunna försäkra sig så de inte behöver göra kostsamma ombyggnationer ifall de bygger fel. Alla skattefuskare borde ha en försökring som löser ut om Skatteverket kommer på dem. Och varför finns det ingen försäkring så att alla som kör för fort kan få sina böter betalda? Nej... Nu har jag inte tid att skriva mer. Jag ska ringa mitt försäkringsbolag och höra om jag kan försäkra mig så jag aldrig behöver oroa mig för bestraffning varje gång jag går mot röd gubbe.

Jag och frugan ska på teater i Stockholm den 24/1. Jag hade ett presentkort hos Resia och tänkte använda det för att köpa SJ-tågbiljetter mellan Gävle och Stockholm. Men när jag ringde dem under förmiddagen i torsdags fick jag beskedet att jag måste ta mig till deras butik för att lämna fram presentkortet. På eftermiddagen när jag stod utanför Resiabutiken i Gävle var det fyra trappsteg in i butiken. Frågan är nu om jag borde lämna in flera anmälningar till DO? Och till saken hör att jag knappt kan visa mig i Gävle utan att folk blir nervösa.... Och efter att jag de senaste dagarna varit i båda lokaltidningarna och i lokalradion har det inte blivit bättre.

En man som arbetar i Resiabutiken fick syn på mig och kom bokstavligen springande ut på gatan. Jag han inte öppna munnen innan han förklarat att fastighetsägaren sagt att huset är K-märkt så de får tyvärr inte bygga en ramp. Han var verkligen stressad. Jag förklarade att jag bara ville använda mitt presentkort och boka tågbiljetter. Jag orkade inte bråka... Sa att det inte är okej, men att jag får stå ut med att sitta här utanför och butiksbiträdet kan ju hjälpa mig ändå. Resia-mannen behövde en massa information, namn, adress osv... För att boka. Han hade aldrig tidigare bokat rullstolsplats och blandade ihop kategorierna "handikapplats", "rullstolsplats" och "rullstolsplats med stol". För att göra en lång historia kortare kan jag berätta att jag stod utanför butiken i nästan en timme och den där mannen sprang in och ut säkert tjugo gånger.

Och plötsligt när jag stod där utanför och väntade kommer en kvinna fram till mig. Hon säger att hon är från lokaltidningen Gefle Dagblad och berättade att de arbetade med en artikel om hur bankerna behandlar sina kunder. Hon ville bara ställa en fråga om hur jag upplevt min senaste kontakt med banken. Ni skulle ha sett minen på Resia-mannen när han tittar ut och ser mig bli fotograferad utanför Resiabutiken. När han kom ut hade kvinnan från tidningen gått och han sa ingenting om fotograferingen.

En av anledningarna till att Resia-mannen fick springa ut och in så många gånger var att hans bokningssystem inte hittade någon rullstolsplats på det tåg som jag ville åka. Det är inget svårt att boka, sa jag, det står ju i tidtabellen att tåget går klockan 11.12 från Gävle och att det är ett regionaltåg. Det brukar aldrig vara några problem. Rasia-mannen ringde till och med hans huvudkontor, han kontrollerade vilket tågtyp det var och... Ja, jag upplevde det som att han gjorde allt han kunde. Till slut tröttnade jag och det började bli kallt. Jag bokar den här resan själv när jag kommer hem, sa jag, och gick därifrån.

När jag kom hem loggade jag in på www.sj.se. Jag anser mig kunna hantera deras sajt bra eftersom jag bokat tusentals resor för alla mina föreläsningar och förtroendeuppdrag under åren. Jag hittade regionaltåget som lämnar Gävle klockan 11.12 lördagen den 24/1 och bokade biljetten. Men när jag skulle reservera en speciell plats för att berätta för SJ att jag är rullstolsanvändare blev det problem. Jag har aldrig varit med om detta förr trots att jag reser så mycket. Det gick att boka handikapplats, men tåget saknade rullstolsplatsen. Det kan inte vara möjligt tänkte jag och ringde SJ för att boka biljetten på telefonen. Men hon jag pratade med lät plötligt mycket förvånad och pratade med en kollega, men kunde inte konstatera annat än att jag inte kunde åka med. Men, sa jag, SJ kan väl inte köra med tåg som utestänger personer som använder rullstol? Jo, det verkar vara så, sa kvinnan och berättade att hon aldrig varit med om detta förr förutom för några dagar sedan då en annan person som använder rullstol skulle åka. Så det finns alltså fler SJ tåg som utestänger rullstolsanvändare sa jag? Hon tyckte detta var märkligt och bad mig ringa till SJs huvudkontor. Det kanske är något nytt från årsskiftet, sa kvinnan.

När jag den 2 januari lämnande in min anmälan till Diskrimineringsombudsmannen om att otillgänglighet är diskriminering insåg jag inte att intresset skulle bli så stort. Naturligtvis misstänkte jag att min anmälan skulle bli den första i Sverige som testar den nya lagen och att det skulle uppmärksammas, men inte att intresset skulle bli så enormt stort. Bloggen har haft 250-300 besökare/läsare varje dag sedan den 2 januari. Min mobil ringer då och då och det rasslar hela tiden i brevlådan med ny digital e-post. Journalister från när och fjärran vill uppmärksamma händelsen och personer med funktionsnedsättning hör av sig för att få råd, tips och stöd kring hur även de kan använda den nya lagen.

 

Sedan 2007 arbetar jag heltid med tillgänglighet- och bemötandefrågor. Nästan dagligen hjälper jag kommuner, landsting, myndigheter, företag och föreningar att skapa tillväxt genom att göra deras verksamheter mer tillgängliga för fler. Jag hjälper till vid tillgänglighetsinventeringar av både inomhus- och utomhusmiljöer samt gör lärorika, underhållande och inspirerande utbildningar för dem som vill lära sig mer. Mitt arbete utgår alltid från att dem som arbetar med tillgänglighet- och bemötandefrågor ska göra det eftersom de då, på sikt, kommer skapa tillväxt och öka sin omsättning radikalt. Från och med nu kommer mitt arbete naturligtvis även inriktas på den nya lagen. Den nya diskrimineringslagstiftningen berör dig och jag berättar gärna hur.

 

Min anmälan till Diskrimineringsombudsmannen har uppmärksammats både här och där. Några exempel är: